Storebror och lillebror (En finsk-svensk försvarspakt?)

Storebror dunkar nu lillebror på ryggen, prisar honom för att han höll fortet, då storebror tog sin time-out. Lillebror har redan blivit vuxen och tar i sin belåtenhet och självständighet avstånd från storebror. Med en litet skadeglad överlägsenhet konstaterar han att han nog kan försvara sig självständigt, utan att ge avkall på sin suveränitet.

–Dom förmågorna som jag byggt ska jag hålla själv, säger lillebror.

Realpolitik, kanske, men lite farligt, då han talar om förmågor som han inte har och som han med sina budgetramar inte kan skaffa. Lillebror har alltid haft en fattig mans invasionsförsvar, som har baserat sig på numerär. Han har valt att säga nej till en ”teknoarmé”, men har tagit små steg mot mera moderna lösningar. Priset har dock varit avskräckande och lillebror har varit tvungen att göra kompromisser både i kvalitet och antal då ramarna brustit i fogarna. Men stolt är han fortfarande. Så stolt att han kanske låter bli att ta storebror i hand och fortsätta framåt på hinderbanan, som dom bara tillsammans kan klara av.

Vår försvarsminister Carl Haglund tog öppet emot svenska utrikesminister Carl Bildts och försvarsminister Karin Enströms förslag om ett fördjupat samarbete. Samtidigt tog han ett steg närmare Sverige, då han helt rätt konstaterade att de nordiska Nato-medlemmarna i och med sitt medlemskap i Atlantpakten har begränsningar för fördjupat samarbete. För att alla ska kunna bidra och dra nytta av det som populärt kallas för ”smart defence” och ”Pooling & Sharing”, så har vi i Nordefco en fungerande mekanism. Försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö säger att Sverige skrotat sitt försvar och ser bara svenska eller finska intressen i ett samarbete.

Frågan är dock om detta räcker för Sverige och Finland. Sveriges försvar tog en strategisk timeout vid milleniumskiftet och märker nu att vägen var enkelriktad. Det finns inte medel att rusta upp igen. Det finska välfärdssamhället står på sikt inför en större uthållighetskris än det svenska försvaret. Detta gäller likaså för Sverige och alla nordiska länder, förutom Norge, som tack vare den inkomst som oljan ger kan rusta upp och leva gott och stabilt.

En finsk stridsbåt av Jurmoklass, brevid en stridsbåt 90 H.Foto: Kristina Swaan, Amf 1.

Sverige och Finland har bara tillsammans de förmågor som krävs för att effektivt avskräcka väpnat angrepp. Finland kan måhända hävda sig mot angrepp på markarenan, men står inför kalla fakta – en oproportionell numerär underlägsenhet – i luften och till sjöss. Flygvapnet är den försvarsgrenen vars förmågor Sverige bäst vidmakthållit i sina reformer. Den svenska marinen har återupptagit fokus på närområdet istället för operationer i ”Långbortistan”, men trots att finska experter upprepar sina uppfattningar om den relativt goda styrkan och förmågan hos den svenska marinen, så är sanningen i dagens läge helt annan. Bägge våra länder har ungefär lika många ytstridsfartyg och innan alla Visby-korvetterna når ”Block 5”, så vill jag hävda att den finska marinen är den enda som har kvalificerad förmåga till ytstrid (inkl. luftvärn) mot en numerärt överlägsen angripare. Uthålligheten med två divisioner eller ytstridsgrupper är en helt annan sak.

Ett fördrag mellan Sverige och Finland skulle knappast tippa det säkerhetspolitiska läget någotvart. Det skulle närmast bekräfta det faktum som Ryssland säkert räknat med i de flesta Östersjö-scenarierna. Med en finsk-svensk försvarsunion till pappers, skulle dock Ryssland ställas inför fullbordat faktum, som i första hand skulle skapa spänning, men som också kunde bidra till ett meningsfullt samarbete. Sverige har goda relationer till Ryssland och har återupptagit ett militärt samarbete, som man tlll och med kunde tycka att är lite osolidariskt mot lillebror. Avsikten med samarbetet, som innan 080808 var 7 mrd kronor värt, är (enligt den sedvanliga liturgin) att främja förtroende samt bidra till kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsutbyte. Jag har tidigare konstaterat att det främst handlar om att hålla koll på militär förmåga, utveckling och anda hos grannens soldater och förband. Dels handlar det också om att bidra till en demokratisering av den Ryska Federationens väpnade styrkor, genom utbyte, vänskap och samarbete. På detta hörn torde också Finland vara välkommet bara vi kan skaka loss våra historiska traumor. I denna säkerhetspolitiska kontext vill säkert Norge, som av Nato-länder har det i särklass bästa förhållandet med Ryssland, spela in på något hörn.

En finsk-svensk försvarsunion skulle stärka vårt försvar. Då vi ser på våra försvarsmakter har vi väldigt få överlappande förmågor, men däremot en stor del förmågor som kompletterar varandra. Nordefco utvidgar samarbetet till en nordisk lösning. Utanförskap gäller endast för Danmark, som har gjort klara vägval mot krävande Nato-insatser i nära samarbete med Förenta staterna. Danmarks nya roll kan dock bli att gardera de amerikanska (och transatlantiska) intressena i Arktis, då USA skiftar fokus mot Asien.