Intervju med Patrik Gayer inför Finlandssvensk försvarsdag

Inför den 3e Finlandssvenska försvarsdagen den 18 januari 2013 har jag fått möjligheten att på min blogg intervjua försvarsministerns specialmedarbetare Patrik Gayer.

Patrik Gayer

Patrik Gayer (pol.kand, född 1986) är försvarsminister Carl Haglunds specialmedarbetare sedan juni 2012. Tidigare har Patrik jobbat som specialmedarbetare vid Europaparlamentet i Bryssel. Patrik var kandidat i kommunalvalet 2012 och är nu suppleant i Helsingfors stadsfullmäktige. Patrik är ordförande för Reservofficerare vid Nylands Nation. Du kan följa Patrik på Twitter.


James Mashiri: Tack för detta intervjutillfälle.

Patrik Gayer: Tack för möjligheten att få diskutera säkerhets- och försvarspolitik. Vikten av social media och kommunikation över internet ökar konstant och det är viktigt att delta i debatten även i denna sfär. En öppen diskussion om framtidens utmaningar och möjligheter är nödvändig och försvars- och säkerhetspolitiken är inget undantag. Denna diskussionskultur är tyvärr inte alltid en självklarhet i Finland. Så med denna lilla insats hoppas jag kunna dra mitt strå till stacken för en öppen diskussion om Finlands försvars framtid.

James: I Sverige har man nu avslutat Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, som är den mest betydande inledningen på det säkerhetspolitiska året 2013 i Sverige. Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen besökte Sälen, prisade Sverige som partner och suddade kanske lite grand ut gränsen mellan partner och medlem, men behöll den vid åtaganden under artikel 5. Efter honom talade Estlands utrikesminister Urmas Paet nästan konsekvent om ”Sverige och Finland”. Är Finland verkligen en lika uppskattad och kunnig partner som Sverige?

Patrik: Den årliga konferensen förde som vanligt med sig en t.o.m. gränsöverskridande debatt om säkerhetspolitiken i Östersjö området. Dock skall vi minnas att den arrangerades i Sverige och att det således inte är en överraskning att såväl generalsekreterare Rasmussen som minister Paet riktade sina kommentarer till Sverige.
      Finland är ett pålitligt partnerskapsland som deltagit i partnerskapssamarbetet ända sedan det inleddes. Genom reformen av Natos partnerskapspolitik vid utrikesministermötet i Berlin 2011 ges samtliga partnerländer en likvärdig ställning.
      Partnerländerna har fått allt större betydelse för Natos verksamhet och gör en betydande insats inom krishanteringsverksamheten och det övriga säkerhetspolitiska samarbetet. I den nya försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen framkommer det klart att Finland eftersträvar en vidareutveckling av Natosamarbetet på ett sätt som gagnar båda parterna.

James: Försvarsministern kom i Hufvudstadsbladet fram med uttalandet att Sverige nog kan förvänta sig någon form av bistånd vid angrepp. Detta tolkades snabbt som ett löfte på att ”Sveriges sak är vår” och att vi skickar trupper om Sverige angrips?

Patrik: Jag tror dock att de flesta finländare håller med om att det vid en eventuell kris är naturligt att Finland skulle hjälpa Sverige på ett eller annat sätt. Hjälpens karaktär är ju naturligtvis rakt bunden till krisens karaktär. Det innebär att detta väldigt enkelt blir en alltför spekulativ diskussion. Personligen anser jag att ministerns kommentar, med tanke på våra länders nära relationer och gemensamma historia, är föga överraskande.
      Som du skrev på din blogg blev ministerns ord rejält förvrängda. Rubriksättningen var rafflande och det drogs allt för långtgående slutsatser om vad ministern sade. En del av den traditionella median gjorde även sitt bästa för att måla upp konflikter mellan ministern och andra aktörer, konflikter som i verkligheten inte existerar, gällande hans kommentarer om ministrarna Bildt och Enströms debattartikel i Dagens Nyheter. Ministern sade väldigt tydligt att ifall Finland och Sverige ingår ett omfattande gemensamt ägande av centralt försvarsmateriel blir det aktuellt att diskutera eventuella juridiska avtal länderna emellan. Han varken förespråkade försvarsallians eller internationella avtal utan talade endast om förutsättningarna för det som de svenska ministrarna tog upp.
      Det nordiska samarbetet med bl.a. Sverige är dagligt och bedrivs inom en rad olika delområden, däribland strategisk utveckling, utbildning och övningar men även t.ex. i internationell krishantering. Det fördjupade samarbetet främjar upprätthållandet och utvecklandet av de militära kapaciteterna och utvecklar även interoperabiliteten. Det å sin sida gör det enklare för oss att fungera effektivt i samverkan med de andra länderna inom utbildningen, övningsverksamheten, övervakningsuppdragen samt vid anskaffningen av försvarsmateriel.
      Vi ser med iver fram emot att fungera som ordförandeland för det nordiska försvarssamarbetsforumet Nordefco och är övertygade om att det kommer att bringa ett mervärde för det finländska försvaret även framöver. Det är viktigt att vi öppet kan diskutera vad detta samarbete kan innebära i framtiden, då vi redan nu i den nya redogörelsen kan läsa att försvaret står inför stora ekonomiska utmaningar under de kommande decennierna.

James: Tack för intervjun!

Patrik: Tack för möjligheten att reda ut några detaljer som blivit oklara ifall man följt med rapporteringen i media den gångna veckan. Jag rekommenderar dina läsare att följa försvarsministeriets officiella twitter konto @DefenceFinland, samt att gilla ”Suomen puolustusministeriö” på facebook för nyheter om försvarsförvaltningen. Jag uppmuntrar även alla medborgare att vara i kontakt med oss på ministeriet ifall ni har frågor eller idéer.


Du vet väl att Du kan följa mig på Twitter. Om den Finlandssvenska försvarsdagen twittrar jag med taggen #fisvfd.

Storebror och lillebror (En finsk-svensk försvarspakt?)

Storebror dunkar nu lillebror på ryggen, prisar honom för att han höll fortet, då storebror tog sin time-out. Lillebror har redan blivit vuxen och tar i sin belåtenhet och självständighet avstånd från storebror. Med en litet skadeglad överlägsenhet konstaterar han att han nog kan försvara sig självständigt, utan att ge avkall på sin suveränitet.

–Dom förmågorna som jag byggt ska jag hålla själv, säger lillebror.

Realpolitik, kanske, men lite farligt, då han talar om förmågor som han inte har och som han med sina budgetramar inte kan skaffa. Lillebror har alltid haft en fattig mans invasionsförsvar, som har baserat sig på numerär. Han har valt att säga nej till en ”teknoarmé”, men har tagit små steg mot mera moderna lösningar. Priset har dock varit avskräckande och lillebror har varit tvungen att göra kompromisser både i kvalitet och antal då ramarna brustit i fogarna. Men stolt är han fortfarande. Så stolt att han kanske låter bli att ta storebror i hand och fortsätta framåt på hinderbanan, som dom bara tillsammans kan klara av.

Vår försvarsminister Carl Haglund tog öppet emot svenska utrikesminister Carl Bildts och försvarsminister Karin Enströms förslag om ett fördjupat samarbete. Samtidigt tog han ett steg närmare Sverige, då han helt rätt konstaterade att de nordiska Nato-medlemmarna i och med sitt medlemskap i Atlantpakten har begränsningar för fördjupat samarbete. För att alla ska kunna bidra och dra nytta av det som populärt kallas för ”smart defence” och ”Pooling & Sharing”, så har vi i Nordefco en fungerande mekanism. Försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö säger att Sverige skrotat sitt försvar och ser bara svenska eller finska intressen i ett samarbete.

Frågan är dock om detta räcker för Sverige och Finland. Sveriges försvar tog en strategisk timeout vid milleniumskiftet och märker nu att vägen var enkelriktad. Det finns inte medel att rusta upp igen. Det finska välfärdssamhället står på sikt inför en större uthållighetskris än det svenska försvaret. Detta gäller likaså för Sverige och alla nordiska länder, förutom Norge, som tack vare den inkomst som oljan ger kan rusta upp och leva gott och stabilt.

Foto av en finsk stridsbåt av Jurmoklass, brevid en stridsbåt 90 H.
En finsk stridsbåt av Jurmoklass, brevid en stridsbåt 90 H.Foto: Kristina Swaan, Amf 1.

Sverige och Finland har bara tillsammans de förmågor som krävs för att effektivt avskräcka väpnat angrepp. Finland kan måhända hävda sig mot angrepp på markarenan, men står inför kalla fakta – en oproportionell numerär underlägsenhet – i luften och till sjöss. Flygvapnet är den försvarsgrenen vars förmågor Sverige bäst vidmakthållit i sina reformer. Den svenska marinen har återupptagit fokus på närområdet istället för operationer i ”Långbortistan”, men trots att finska experter upprepar sina uppfattningar om den relativt goda styrkan och förmågan hos den svenska marinen, så är sanningen i dagens läge helt annan. Bägge våra länder har ungefär lika många ytstridsfartyg och innan alla Visby-korvetterna når ”Block 5”, så vill jag hävda att den finska marinen är den enda som har kvalificerad förmåga till ytstrid (inkl. luftvärn) mot en numerärt överlägsen angripare. Uthålligheten med två divisioner eller ytstridsgrupper är en helt annan sak.

Ett fördrag mellan Sverige och Finland skulle knappast tippa det säkerhetspolitiska läget någotvart. Det skulle närmast bekräfta det faktum som Ryssland säkert räknat med i de flesta Östersjö-scenarierna. Med en finsk-svensk försvarsunion till pappers, skulle dock Ryssland ställas inför fullbordat faktum, som i första hand skulle skapa spänning, men som också kunde bidra till ett meningsfullt samarbete. Sverige har goda relationer till Ryssland och har återupptagit ett militärt samarbete, som man tlll och med kunde tycka att är lite osolidariskt mot lillebror. Avsikten med samarbetet, som innan 080808 var 7 mrd kronor värt, är (enligt den sedvanliga liturgin) att främja förtroende samt bidra till kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsutbyte. Jag har tidigare konstaterat att det främst handlar om att hålla koll på militär förmåga, utveckling och anda hos grannens soldater och förband. Dels handlar det också om att bidra till en demokratisering av den Ryska Federationens väpnade styrkor, genom utbyte, vänskap och samarbete. På detta hörn torde också Finland vara välkommet bara vi kan skaka loss våra historiska traumor. I denna säkerhetspolitiska kontext vill säkert Norge, som av Nato-länder har det i särklass bästa förhållandet med Ryssland, spela in på något hörn.

En finsk-svensk försvarsunion skulle stärka vårt försvar. Då vi ser på våra försvarsmakter har vi väldigt få överlappande förmågor, men däremot en stor del förmågor som kompletterar varandra. Nordefco utvidgar samarbetet till en nordisk lösning. Utanförskap gäller endast för Danmark, som har gjort klara vägval mot krävande Nato-insatser i nära samarbete med Förenta staterna. Danmarks nya roll kan dock bli att gardera de amerikanska (och transatlantiska) intressena i Arktis, då USA skiftar fokus mot Asien.