Oikeusvaltion puolustusvoimat

Turvallisuuspoliittinen kevät

Suomen keväästä on tulossa lämmin turvalllisuuspoliittisen keskustelun osalta. Hallitus antaa helmikuussa selontekonsa Islannin ilmavalvonnasta eduskunnalle ja eduskunta alkaa samoihin aikoihin käsitellä Valtioneuvoston turvallisuus- ja puolustuspoliittista selontekoa (VNS). Hyvä näin, koska liian nopea päätös Islannista olisi saattanut törmätä esteisiin ja nopea VNS:n läpinuijiminen olisi tappanut turvallisuuspoliittisen keskustelun. Turvallisuuspoliittisen keskustelun taustalla porisevat Ruotsin valtakunnallinen turvallisuuspoliittinen konferenssi Sälenissa, jossa Naton pääsihteeri Anders Fogh Rasmussen ja Viron ulkoministeri Urmas Paet ottivat voimakkaasti kantaa niin Ruotsiin kuin Suomeenkin. Nämä asiat ovatkin saaneet keskustelun tulille kytemään myös Suomessa.

Seuraan tätä kehitystä lyhyemmillä kirjoituksilla ja teen takaisinkytkentöjä Ruotsin puolustuksen tilanteeseen. Niille, jotka kaipaavat enemmän tietoa ruotsalaisesta turvallisuuspoliittisesta keskustelusta ja Ruotsin puolustusvoimien tilanteesta suosittelen Skipperin blogia.

Oikeusvaltio Suomi, operaatio Islanti

Sotilaalliselta kannalta katsottuna Islannin ilmapuolustukseen osallistuminen olisi helppo ja ehkä jopa tylsä operaatio muiden joukossa. Tapauksena Islanti on kuitenkin oikeudellisesti kimurantti. Olen aikaisemmin kertonut Suomen ja Ruotsin puolustusvoimien oikeudellisen perusteiden eroavaisuuksista. Suomen puolustusvoimilla ei ole mitään asiaa valtakunnan rajojen ulkopuolelle muussa kuin sotilaallisen kriisinhallinnan tehtävissä.

Islanti on kansainvälinen velvoite, josta päätetään perustuslain 93 § mukaisesti. Kutsumalla operaatiota harjoitukseksi (Peacetime Preparedness Mission) päästään kuin koira veräjästä; harjoittelu ilman laajempia merkityksiä tai seuraamuksia saanee eduskunnan tuen. Tarkasteltaessa asiaa suppeammin ja pidättäydyttäessä oikeusvaltioperiaatteessa, voidaan todeta että päätöksen osallistumisesta voi ainoastaan toteuttaa toimivaltainen viranomainen. Tällaista lakiin kirjattua toimivaltaa ei puolustusvoimilla ole. Tarvitaan siis säädösvalmistelu. Sotilaallisen kriisinhallinnan ulkopuolelle jäävien kansainvälisten operaatioiden problematiikka on esillä hallitusohjelmassa ja VNS:ssa, mutta into ongelman ratkaisemiseksi on laimeaa. Ongelmamme ei ole kyky ulkopuolisen avun vastaanottamiseen tai antamiseen, vaan oikeus ylipäätään olla vieraan valtion maaperällä. Olisi luonnollista että Suomessa – Ruotsin tavoin – annettaisiin puolustusvoimille tehtäväksi maan puolustamisen lisäksi edistää Suomen etuja ja suomalaisten turvallisuutta niin kotimaassa kuin valtakunnan rajojen ulkopuolellakin.

Helppo ratkaisu Islannin ja VNS:n suhteen jättää puolustusvoimat vaille sitä mandaattia, jonka se tarvitsee vastatakseen nykyisiin ja tuleviin uhkiin. Se merkitsee myös sitä että meidän ei tarvitse testata äärimmäisen yksipuolista solidaarisuuslausekettamme. Ruotsin ”toivotaan”-klausuuli herättää hilpeyttä ja vaikuttaa aivan pöhköltä, mutta oma lausekkeemme tarkoittaa, että otamme mielellämme apua vastaan, mutta avun antamiselle on olemassa varsin kätevä tekosyy.

Valmiina tuntemattomiin uhkiin?

Jätän pohjoismaiset argumentit sikseen ja yritän toisin sanoin selittää miksi jämäkkä mandaatti on tarpeen. (Huomis)päivän trendi on kyberturvallisuus. Se on hyvä esimerkki moniulotteisista, arvaamattomista ja rajat ylittävistä tulevaisuuden uhista. Kyberavaruudessa tapahtuva toiminta, esim. tietoverkkotiedustelu vaatii selkeän lakiin kirjatun mandaatin. Voitasiin tietysti ajatella että tiedustelutoiminta on niin salaista, että se vakoiluromaanien tavoin, tarvittaessa toimii harmaalla alueella lain ulkopuolellakin. Tällaista ajattelua ei ole kovin vaikeaa tyrmätä. Yhdysvaltain turvallisuusvirnaomaisille 9-11 jälkeen myönnetyt epätavallisen laajat valtuudet ja niiden ikävimmät seuraukset ovat hyvä varoittava esimerkki. Puolustusvoimat voi ainoastaan toimia sen oikeusjärjestyksen puitteissa, jota se puolustaa. Kaikki muu olisi absurdia. Mielivaltaista ja laitonta toimintaa ei voi eikä saa olla.

Käyttökelpoinen, joustava ja soveltuva kyky.

Puolustusvoimilla tulee kaikissa konflktin vaiheissa (ja riittävän ajoissa) olla kyky toteuttaa tehtävänsä. Kyseessä on loppujen lopuksi poliittisen toimintavapauden hankkiminen ja ylläpitäminen. Toimintavapaudessa on paljolti kyse informaatiosta. Nykyinen lainsäädäntömme ei mahdollista toimintaa rajojen ulkopuolella rauhan aikana tai korotetun valmiuden aikana. Ratkaisukohta, jossa on tehtävä päätös kybertoimista toisen valtion alueella, tulee liian myöhään ja taso, jolla päätös tehdään on liian korkea. Todennäköisenä seurauksena tästä on toimintavapauden astettainen romahtaminen sitä mukaa kun vastustaja suojautuu, ”kovettaa” kyberpuolustuksena ja tempaa aloitteen hyökkäyksellisillä kyberoperaatioilla. Kyky toimia tehokkaasti kyberavaruudessa ja fyysisellä taistelukentällä vaatii lain, joka antaa selkeän tehtävä puolustaa Suomea. Myös valtakunnan rajojen ulkopuolella.

Yhtäältä kyse on pelotteesta, jota tehostetaan laajentamalla aluetta jota valvomme ja tiedustelemme. Mahdollisessa Itämeri-kriisissä käyttäisimme varmasti mielellämme kansainvälistä aluetta ja Ruotsin aluetta tilanteen seurantaan. Ruotsinkin voitaisiin ajatella haluavan syventää aluetta, jolta se hakee tietoja. Samalla tavalla kuin Itä-Suomessa harjoittelevan ruotsalaisen mekanisoidun taisteluosaston voitaisiin ajatella nostavan kynnystä maahyökkäykseen voidaan myös ajatella, että merkittävästi kasvanut kyky hankkia ennakkovaroitus kyberavaruudesta nostaisi kynnystä strategiseen iskuun.

Toisaalta kyse on pelisääntöjen luomisesta. Ilman lakimuutoksia ajaudumme pian kyberavaruuden harmaalle alueelle, jossa ei oikein ole selvää mitä kyberpuolustus voi tehdä, mitä sen pitää tehdä ja mitä se missään nimessä ei saa tehdä. Mahdollistamalla kyberoperaatiot lailla saamme käyttökelpoisen, joustavan ja soveltuvan kyvyn, joka skaalautuu myös tuntemattomien uhkien torjuntaan.

Tulevaisuuden turvalllisuusympäristössä korostuvat poliittisen keinovalikoiman lisäksi sotilaallisten keinojen käytettävyys kaikissa konfliktin vaiheissa. Suomalainen myöntyväisyys hyökkäysaseita koskeville rajoituksille on lähes 70 vuotta vanha anakronismi, joka on yhtä pahasti irti nykypäivän poliittisista ja sotilaallisista realiteeteista kuin Molotovin cocktaili.

Rättsstatens försvarsmakt

Säkerhetspolitisk vår

Det är bäddat för en intressant säkerhetspolitisk diskussion i Finland. Regeringen ger snart sin redogörelse till riksdagen om Islandinsatsen och riksdagen börjar samtidigt behandla Statsrådets redogörelse för Finlands säkerhets- och försvarspolitik (VNS). Bra så, för ett alltför förhastat beslut om Island kunde ha stött på höga hinder och ett alltför snabbt genomklubbbande av VNS hade dödat all säkerhetspolitisk debatt. Med den svenska rikskonferensen i Sälen som bakgrund, kraftiga ställningstagande av Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och Estlands utrikesminister Urmas Paet, så borde även den försiktiga finska debatten fatta eld börja glöda.

Jag ska följa med denna utveckling med kortare inlägg och göra flera återkopplingar till det svenska försvarets läge. För dem som är riktigt hungriga efter information om den svenska säkerhetspolitiska debatten rekommenderar jag i synnerhet Skippers blogg.

Rättsstat Finland, insats Island

Militärer tycker kanske att Island vore en enkel och lite trist insats bland andra. Fallet Island är dock problematiskt från en rättslig synpunkt. Betydligt svårare än vår insats i Afghanistan. Jag har tidigare belyst skillnader i rättsliga grunder för finsk och svensk försvarsmakt. Den finska försvarsmakten har inte enligt lag som uppgift att i fredstid göra något annat utanför rikets gränser än krishantering.

Island är en internationell förpliktelse som avgörs enligt grundlagens 93 §. Kallar vi insatsen för en övning (Peacetime Preparedness Mission), så blir det hela förstås enkelt; en ”övningsinsats” utan framtida implikationer lär få riksdagens stöd. Ser vi snävare på Island och håller fast vid rättsstatsprincipen, så kan ett beslut om deltagande endast verkställas av en myndighet som har ett lagligt mandat för uppdraget. Det har inte försvarsmakten. Det krävs alltså en författningsberedning. Problematiken med internationella insatser, som inte faller inom ramen för militär krishantering lyfts fram i VNS, men viljan att på riktigt ta itu med frågan verkar vara sval. Vårt problem är inte förmågan att ge eller ta emot hjälp, utan rätten att överhuvudtaget göra något på främmande mark. Det vore naturligt att – liksom Sverige – ge försvarsmakten den nya uppgiften att försvara Finland  samt främja säkerhet och finska intressen både i Finland och utanför rikets gränser.

Om vi tar den lätta utvägen blir vi utan en ny lag, som skulle ge försvarsmakten det mandat som behövs för att bekämpa nutida och framtida hot. Den lätta utvägen betyder också att vi inte ännu behöver pröva vår ytterst ensidiga solidaritetsförklaring. Den svenska ”hoppas”-solidaritetsförklaringen kan verka helt galen. Vår förklaring betyder att vi gärna tar emot hjälp, men har placerat ett bekvämt och praktiskt hinder för att bistå någon annan.

Beredda för ”unknown unknows”?

Istället för att argumentera nordism, så ska jag försöka förklara varför ett robust mandat har direkt bäring på vårt framtida försvar. (Morgon)dagens trend är cybersäkerhet. Cybersäkerhet tjänar som ett bra exempel på hur komplexa, oförutsägbara och gränslösa 😉 framtidens hot är. För att kunna bedriva t.ex. inhämtning av underättelser via i cyberrymden krävs ett mandat förankrat i lag. Vi kunde kanske tänka oss att underrättelseverksamheten är så hemlig att den vid behov och tillfälle även opererar utom lag, som i de bästa spionböckerna. Argument mot detta är inte svåra att framföra. Ta som exempel de extraordinärä befogenheter som givits underrättelsetjänster i USA efter 9-11 och de tristare följderna av dessa. Det står klart att försvarsmakten endast kan agera inom ramen för den rättsordning den värnar. Allt annat vore absurdt. Undantag finns kanske i  särfall som inte är klart reglerade, men utomrättslig verksamhet kan och får inte existera.

Tillgänglig, flexibel och användbar förmåga.

Därför ska vi ha förmågan att i hela konfliktspektret (och helst i ett tidigt skede) lösa vår uppgift; säkra folkets livsbetingelser. Det handlar om att ge vår politiska ledning handlingsfrihet. Handlingsfrihet handlar mycket om information. Vår nuvarande lagstiftning medger inte verksamhet utanför landets gränser i fredstid eller under höjd beredskap. Beslutspunkten för att i cyberrymden börja agera på annan stats område kommer för sent i konfliktspektret och beslutsnivån är hög. Sannolikt försämras handlingsfriheten hos vår politiska ledning successivt, alltt efter att motståndaren skyddar sig och härdar sitt cyberförsvar och tar initiativet med offensiva operationer. Om vi vill vara effektiva både i det fysiska stridsrummet och cyberrymden, så behöver vi en lag som ger oss det tydliga uppdraget att försvara Finland även utanför rikets gränser.

Å ena sidan handlar det om att avskräcka angrepp, genom att redan vid påtryckning utöka det område vi spanar och bevakar. Vi skulle säkert mer än gärna nyttja svenskt och internationellt område för att hålla koll på läget vid en Östersjökonflikt. Sverige kunde likaså förväntas ha intresse av att inhämta underrättelser från ett djupare område. På samma sätt som man kunde tänka sig att en svensk mekaniserad stridsgrupp på övning i östra Finland eller finsk trupp på Gotland vid rätt tillfälle kunde bidra till att höja tröskeln för angrepp, kan man också resonera att en förbättrad förmåga att skaffa förvarning kunde avskräcka strategiska angrepp.

Å andra sidan handlar det om att ge mandat och skapa regler för operationer i cyberrymden. Om vi inte ändrar på vår lag hamnar vi lätt i en gråzon där det inte riktigt är klart vad cyberförsvaret kan, måste och absolut inte får göra. Genom att i lag ge möjlighet till (och reglera) operationer i cyberrymden, så får vi en tillgänglig, flexibel och användbar 😉 förmåga, som kan anpassas för att möta både kända och okända hot.

I den framtida omvärlden är det av högsta vikt att vi förutom politiska medel har alla militära verktyg till vårt förfogande i hela konfliktspektret. Finsk undfallenhet inför militära operationer utanför rikets gränser har 70-åriga rötter, men avspeglar inte längre politiska eller militära realiteter.

Ruotsin asia ei ole Suomen

Tämä on käännös Ruotsin suosituimman yhteiskuntabloggaajan Lars Wilderängin kirjoituksesta ”Sveriges sak är inte Finlands” Cornucopia?-blogissa. Kannattaa katsoa myös Yle TV 1:n puoli yhdeksän uutiset (14 tammikuuta), jossa aihetta käsiteltiin aika laajasti. Käännös virheineen on minun laatimani.

Detta är en reblog av Lars Wilderängs inlägg på hans blogg Cornucopia?, som är Sveriges överlägset mest populära samhällsblogg. Jag återger inlägget här för att det handlar om ”den finsk-svenska försvarspakten” som blivit så brinnande aktuell idag. Se gärna halv nians nyheter på finska TV 1 (14 januari) för att få en bra överblick av debatten. Översättningen till finska är min och likaså de fel och nyanser som finns.

Lars Wilderäng kirjoitti tammikuun 14. päivänä 2013 blogissaan Cornucopia?:

Bild av en krigstida affisch "För en större kamp"Suomalaisen Hufvudstadsbladetin (Hbl) julkaisemasta artikkelista, on Ruotsiin mediaan kulovalkean tavoin levinnyt käsitys siitä, että Suomi tulisi Ruotsin turvaksi, jos maa joutuisi sellaisen rajoitetun sotilaallisen hyökkäyksen kohteeksi, jota vastaan viikon puolustuskyky on olemassa vasta 2019 ja silloinkin monien kuukausien valmistelun jälkeen. Esimerkiksi jos vihollinen kirjallisesti ilmoittaa ottavansa haltuun Gotlannin 3–6 kuukauden kuluttua.

Ajatus siitä, että suomalaiset rientäisivät avuksemme on puolustusministeri Carl Haglundin antaman haastattelun ylitulkintaa, ainakin mitä tulee Bonnierin/Dagens Nyheterin (DN) otsikointiin.

Se mitä Hbl:lle sanottiin, mutta mitä ei DN toista on m.m. seuraavaa:

”Todennäköistä kylläkin on, että Suomi tavalla tai toisella tukisi Ruotsia myös sotilaallisesti.”

Tämä ei siis todennäköisesti tarkoita sitä, että Suomi julistaisi liikekannallepanon lähettääksen 300 000 miestänsä Ruotsiin, vaan voisi pikemminkin, tavalla tai toisella, merkitä tutkahavaintojen, signaalitiedustelun ja tiedustelutietojen vaihtoa tai muuta passiivista apua, esimerkiksi haavoittuneiden vastaanottoa Ruotsin terveydenhuollon luhistuttua.

Joukon lähettämistä ei missään mainita. Mutta luonnollisesti ruotsalaiset poliitikot ylitulkitsevat lausuntoa. Arvatenkin maltilliset kokoomuspoliitikot (moderaterna) sanovat, että tämä osoittaa Ruotsin yksipuolisen solidaarisuuslausekkeen käytännön toimivuuden.

Sallikaa minun epäillä.


Sveriges sak är inte Finlands

Från en artikel i finska Huvudstadsbladet, HBL, har det nu gått en löpeld genom svensk media om att finnarna skulle komma till svensk hjälp om Sverige drabbades av ett begränsat militärt anfall av den typ som vi först 2019, med flera månaders förberedelser, kan klara av i en vecka. T ex om lede fi skriftligen berättar att hin tänker besätta Gotland om 3 – 6 månader.

Att finnarna skulle komma till vår hjälp är dock en rejäl övertolkning av den finska intervjun med den finske försvarsministern Carl Haglund, åtminstone vad det gäller rubriksättningen hos Bonnier/DN.

Vad som sades till HBL, men inte citeras av DN är bland annat följande:

”Det är nog sannolikt att Finland på ett eller annat sätt skulle stödja Sverige också militärt.”

Det betyder alltså sannolikt inte att Finland skulle mobilisera för att skicka sina 300 000 man till Sverige, utan på ett eller annat sätt kan innebära utbyte av radaruppgifter, signalspaning och underrättelser eller annan passiv hjälp, t ex att man kan ta emot sårade och skadade när den svenska sjukvården ganska snabbt kollapsar.

Att skicka trupp nämns inte någonstans. Men naturligtvis övertolkas uttalandet av svenska politiker. Gissningsvis kommer (m)oderaterna säga att detta visar att Sveriges ensidiga solidaritetsdoktrin fungerar i verkligheten.

Tillåt mig tvivla.

Storebror och lillebror (En finsk-svensk försvarspakt?)

Storebror dunkar nu lillebror på ryggen, prisar honom för att han höll fortet, då storebror tog sin time-out. Lillebror har redan blivit vuxen och tar i sin belåtenhet och självständighet avstånd från storebror. Med en litet skadeglad överlägsenhet konstaterar han att han nog kan försvara sig självständigt, utan att ge avkall på sin suveränitet.

–Dom förmågorna som jag byggt ska jag hålla själv, säger lillebror.

Realpolitik, kanske, men lite farligt, då han talar om förmågor som han inte har och som han med sina budgetramar inte kan skaffa. Lillebror har alltid haft en fattig mans invasionsförsvar, som har baserat sig på numerär. Han har valt att säga nej till en ”teknoarmé”, men har tagit små steg mot mera moderna lösningar. Priset har dock varit avskräckande och lillebror har varit tvungen att göra kompromisser både i kvalitet och antal då ramarna brustit i fogarna. Men stolt är han fortfarande. Så stolt att han kanske låter bli att ta storebror i hand och fortsätta framåt på hinderbanan, som dom bara tillsammans kan klara av.

Vår försvarsminister Carl Haglund tog öppet emot svenska utrikesminister Carl Bildts och försvarsminister Karin Enströms förslag om ett fördjupat samarbete. Samtidigt tog han ett steg närmare Sverige, då han helt rätt konstaterade att de nordiska Nato-medlemmarna i och med sitt medlemskap i Atlantpakten har begränsningar för fördjupat samarbete. För att alla ska kunna bidra och dra nytta av det som populärt kallas för ”smart defence” och ”Pooling & Sharing”, så har vi i Nordefco en fungerande mekanism. Försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö säger att Sverige skrotat sitt försvar och ser bara svenska eller finska intressen i ett samarbete.

Frågan är dock om detta räcker för Sverige och Finland. Sveriges försvar tog en strategisk timeout vid milleniumskiftet och märker nu att vägen var enkelriktad. Det finns inte medel att rusta upp igen. Det finska välfärdssamhället står på sikt inför en större uthållighetskris än det svenska försvaret. Detta gäller likaså för Sverige och alla nordiska länder, förutom Norge, som tack vare den inkomst som oljan ger kan rusta upp och leva gott och stabilt.

Foto av en finsk stridsbåt av Jurmoklass, brevid en stridsbåt 90 H.
En finsk stridsbåt av Jurmoklass, brevid en stridsbåt 90 H.Foto: Kristina Swaan, Amf 1.

Sverige och Finland har bara tillsammans de förmågor som krävs för att effektivt avskräcka väpnat angrepp. Finland kan måhända hävda sig mot angrepp på markarenan, men står inför kalla fakta – en oproportionell numerär underlägsenhet – i luften och till sjöss. Flygvapnet är den försvarsgrenen vars förmågor Sverige bäst vidmakthållit i sina reformer. Den svenska marinen har återupptagit fokus på närområdet istället för operationer i ”Långbortistan”, men trots att finska experter upprepar sina uppfattningar om den relativt goda styrkan och förmågan hos den svenska marinen, så är sanningen i dagens läge helt annan. Bägge våra länder har ungefär lika många ytstridsfartyg och innan alla Visby-korvetterna når ”Block 5”, så vill jag hävda att den finska marinen är den enda som har kvalificerad förmåga till ytstrid (inkl. luftvärn) mot en numerärt överlägsen angripare. Uthålligheten med två divisioner eller ytstridsgrupper är en helt annan sak.

Ett fördrag mellan Sverige och Finland skulle knappast tippa det säkerhetspolitiska läget någotvart. Det skulle närmast bekräfta det faktum som Ryssland säkert räknat med i de flesta Östersjö-scenarierna. Med en finsk-svensk försvarsunion till pappers, skulle dock Ryssland ställas inför fullbordat faktum, som i första hand skulle skapa spänning, men som också kunde bidra till ett meningsfullt samarbete. Sverige har goda relationer till Ryssland och har återupptagit ett militärt samarbete, som man tlll och med kunde tycka att är lite osolidariskt mot lillebror. Avsikten med samarbetet, som innan 080808 var 7 mrd kronor värt, är (enligt den sedvanliga liturgin) att främja förtroende samt bidra till kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsutbyte. Jag har tidigare konstaterat att det främst handlar om att hålla koll på militär förmåga, utveckling och anda hos grannens soldater och förband. Dels handlar det också om att bidra till en demokratisering av den Ryska Federationens väpnade styrkor, genom utbyte, vänskap och samarbete. På detta hörn torde också Finland vara välkommet bara vi kan skaka loss våra historiska traumor. I denna säkerhetspolitiska kontext vill säkert Norge, som av Nato-länder har det i särklass bästa förhållandet med Ryssland, spela in på något hörn.

En finsk-svensk försvarsunion skulle stärka vårt försvar. Då vi ser på våra försvarsmakter har vi väldigt få överlappande förmågor, men däremot en stor del förmågor som kompletterar varandra. Nordefco utvidgar samarbetet till en nordisk lösning. Utanförskap gäller endast för Danmark, som har gjort klara vägval mot krävande Nato-insatser i nära samarbete med Förenta staterna. Danmarks nya roll kan dock bli att gardera de amerikanska (och transatlantiska) intressena i Arktis, då USA skiftar fokus mot Asien.