”Hur bedömer Ni president Niinistös uppträdande och de ärenden han lyfte fram?”
Republikens presidents tal på svenska hittar du på Republikens presidents kanslis webbsidor.
Republikens presidents tal (video) hittar du på Folk och Försvars Youtube-kanal.
Bästa läsare, vi vill ha Ditt svar. Delta i debatten här.
Stig Rydell: [ursprunglig text] Presidentens tal redovisade en konsekvent hållning till omvärlden och var i linje med mina förväntningar. Samarbete bra, gärna mer av detta, men inte NATO-medlemskap annat än som en option.Hans koppling till striderna på finska näset 1944 och Finlands fortsatta utveckling efter krigets slut, betonar återigen historiens betydelse. Kanske ytterligare ett tecken på finsk fingertoppskänsla rörande det möjligas konst i säkerhetspolitiken?
Där ingår inte NATO ännu, men organisationen är egentligen ännu ett samarbete – men ett synnerligen nära politiskt samarbete i kombination med militära förmågor. På sikt NATO – kanske – men tills dess andra former av samarbeten.
Varför inte utveckla det nordiska samarbetet ännu mer? Det kanske är dags att titta på en kombination av Finlands stora numerär i armén i kombination med Sveriges förmåga till snabba insatser? Då tar vi ett offensivt steg vidare i samarbetet, men det måste grundas på fördrag mellan länderna och därmed ta det nordiska samarbetet till en ny nivå.
Vad väntar vi på?
Tapio Juntunen: Niinistös lugna och ja utredande tal behandlade brett det säkerhetspolitiska landskapet och förändringar i den säkerhetspolitiska omgivningen. Publiken uppmärksammades på slutet av talet då Sveriges och Finlands försvarssamarbete berördes. Inom försvarspolitiken blev det inga jordskalv. Detta styrktes dock redan av Reinfeldt, sm talade före Niinistö, då han nekade att ett Nato-medlemskap vore aktuellt (läs: inte [ännu heller] tillräckligt stöd), men uttryckte behovet att bearbeta frågan tillsammans med Finland. Båda underströk frukterna av Finlands och Sveriges samarberte, Niinistö som en del av en nordisk helhet, där skillnaderna i ländernas försvarslösningar understyker Finlands och Sveriges samband.
Niinistö undvek fatalistiska bedömningar av omvärlden: även om traditionella hot inte försvunnit, så varnade Niinistö, som en slags vägvisare för finska värderingar, att sjunka alltför djupt in i hotbildernas värld. Samtidigt fäste Niinistö Finland vid en aktiv försvars- och utrikespolitisks roll. Krafter oberoende av den egna utrikespolitiska aktiviteten, t.ex. dom utanför Finlands och Sveriges samarbete, gavs inte utrymme. Tankarna går ihop med Niinistös tidigare tal, som betonat utrikespolitisk handlingsfrihet och -utrymme. Mellan raderna frågade Niinistö, om Finlands långa erfarenhet av Ryssland bättre kunde nyttjas i förhållandet mellan EU och Ryssland . Avseende Ryssland betonade Niinistö – helt korrekt i min mening – även samarbetet och fri rörligheten mänskor emellan. Niinistö fixerade konsekvent aktiviteten även västerut med att upprepa behovet att engagera USA i Europa även i fortsättningen; de handelspolitiska förhandlingarna som pågår får enligt Niinistö också en säkerhetsstrategisk innebörd. I samma anda förtydligade Niinistö sin syn på Europa, vars kärna i sista hand utgörs av säkerhetsfrågor.
Jaakko Puuperä: Det är relativt enkelt och kanske även lättvindigt av en politisk beslutsfattare att konstatera att detaljerna efterår sköts av proffsen. Sedan blir det lätt för proffsen att säga, att de inväntar politiska beslut. De får vänta, då de inget annat kan göra. Ett riktigt fint tal, visst, och Charlys bedömningar om det var igen mitt i prick, men jag tycker talet var just sådant ges av en en president med högt anseende, men begränsad makt. Det är ju förstås inte presidentens eller talets fel.
Ett litet exempel. Det är lätt att tala om samarbete i luftövervakning, men mycket svårare att tillföra resurser till det. Sverige har ett bra och starkt flgvapen, men ingen armé. Flygvapnet har inte heller resurser att flyga tillräckligt, vilket vi såg när ryssarna störde påskfirandet, Христос воскрес, sade ryssen.
Sveriges försvarsmakt verkar idag i första hand vara en referens till en i och för sig högklassig vapenindustri, istället för en riktig armé. Och sen får man minnas att till exempel luftövervakning inte bara är att flyga runt med jaktflyg, som den genomsnittliga poltikern och journalisten efter att ha deltagit på försvarskurser fortfarande tror. Både Sverige och Finland saknar långräckviddiga luftvärnsrobotsystem (förmåga att även bekämpa ballistiska system på över 10 km höjd) vilket är en nödvändig komponent för att kunna kontrollera luftrummet. Kommer inte hotet i en modern krigsbild snarare i form av en robot på ballistisk bana än hundratals bombflyg? Visste ni annars att man med jaktflyg inte kan bekämpa ballistiska robotar, men att det är möjligt med vissa mark- eller fartygsbaserade luftvärnsrobotsystem? Till piloterna som säger att Nasams är bra nog, då den har samma robot som [F/A-18] Hornet och den verkar på under 10 km höjd, då Horner verkar över vilket utgör en säker och effektiv fördelning av ansvar och område, så svarar jag: i teorin ja, men inte i praktiken om målet är på ballistisk bana.
När Finland överger BUK-systemet har varken Sverige eller Finland förmågan att bekämpa ballistiska vapen, inte ens teoretiskt. Där har vi den blinde som leder den döve när man utlovar en gemensam nordisk himmelska fredens solidaritet och talar vacker om non-obefintliga säkerhetsgaranter. Norge berörs som Nato-land inte på samma sätt av dessa bekymmer som Nordens alliansfria.
Politikerna ska i fortsättningen tala mera påtagligt åtminstone på den nivå jag antydde. Annars blir talen bara festtal av ett närmast dilomatiskt värde.
Med samarbetet kunde man uppbå något utanför Nato. Det är ett faktum både i Sverige och Finland att vi är beroende av USA vare sig vi är i Nato eller inte.
Ett samarbete skulle förutsätta politiska utspel av riktiga saker på gräsrotsnivå, eller i luften.
Här är ett exempel: Ta nu och snabbtt både Sveriges och Finlands högsta statsledning upp frågan om nästa jaktflygplan. JAG Gripen NG vore det bästa valet för Finland och varför inte med den obemannade nEuron-drönaren. Det kunde vara ett prjekt som både drar nytta av. Projektet borde dock genomföras skickligt, i motsats till nästan alla tidigare samarbetsprojekt med Sverige. Det har tidigare gått så, att den klyftigare grannen har tagit allt och finnarna efteråt jämrat sig över resultaten. Av detta finns det en lång rad exempel från de senaste årtionden. Men det är dumt att skylla på svenskarna. Dum är inte den, som ber…
Till dom som tror att detta skulle göra oss oberoende av Nato eller USA – om någon överhuvudtaget inbillar sig nåt sånt – så uppmanar jag er att vakna ur er dvala och kasta de ljusröda 70-tals brillorna i byrålådan.
Charly Salonius-Pasternak: Republikens president Niinistö höll ett bra tal i Sälen. Det nya var hur de olika delarna i talet länkats samman och hur svensk, finsk och rysk histora användes som åsnebryggor – till innehållet var det säkert något nytt, i synnerhet för många åhörare i Sälen. Osäkerhet var den röda tråden, och osäkerhet om något är (vanligtvis) gift för försvarspolitik. Ibland öppnas nya dörrar då världen förändras, vilket bevisas av vår självständighet.
Kanske jag övertolkar, men talet hade observationer, som ”är medansvar solidaritet eller är det att man sköter sina egna ärenden utan att förorsaka förpliktelser till andra?”, som passar i försvarspolitisk diskussion, men exemplet i citatet ovan gällde euron. Politiskt-diplomatiskt en smart ansats som väl passar i Niinistös ‘skriv inte andra på näsan’ strategi.
För den svenska publiken var den kanske viktigaste delen av talet presidentens ord om Rysslands förändringar på 1990-talet och hur Sveriges verklighet skulle se annorlunda ut om Torne älv hade varit gränsån mellan väst och öst under kalla kriget. Han satt flera dagens händelser i en kontext som man inte ofta ser i den svenska pressen.
Patrik Gayer: Ett mycket statsmannaaktigt uppträdande av republikens president, trogen sig lugna och sakliga stil. Jag blev positivt överaskad av presidentens svenska.
I talet kristalliserade presidenten Finlands säkerhetspolitiska nuläge mycket bra. Det mest positiva var fördjupandet av det bilaterala samarbetet som både presidenten och statsminister Reinfeldt nämnde. Framhävandet av gemensamma värden i slutet av talet ger mig en bild av hur viktig saken är för presidenten. Jag förutspår, eller i alla fall önskar, att denna del av talet väcker mest offentlig debatt.
Presidenten har konsekvent fokuserat på Rysslands utveckling under sin mandatperiod, varför jag inte är överraskad att Ryssland som samtalsämne var i en viktig roll. Den roligaste delen av talet var absolut presidentens svar när panelkollegans kommentar om ett militärt vakuum dök upp.
Kari Uotila: Jag tyckte att det bästa i Niinistös tal var att han inte suktade efter Nato, utan konstaterad att vi inte avser söka medlemskap. Visst är an bunden av regeringsprogrammet, även om hans bakgrundsparti och även han själv vore redo för en mera jakande ställning.
Intressant är också den svenske statministerns ståndpunkt, att Sverige skulle framskrida parallellt med Finland vid en medlemsansökan. Enligt honom så blir det alltså ingen överraskning som då, när Sverige plötsligt sökte EU-medlemskap.
Niinistös tal innehöll vettiga linjedragningar om ytterligare fördjupande av biltateralt samarbete i materielanskaffninfar, övervakning, utbildning och försvarsindustri.n. Jag tycker inte han blåste upp den ryska hotbilden och gjorde sig inte heller skyldig till Ryssland-Ryssland-Ryssland skräckmålningen som förre försvarsministern Häkämies gjorde.
Jag hade önskat ett bredare säkerhetspolitiskt utredande i hans tal och hela konferensen. Han nämnde nog klimatförändringens utmaningar, matbristen, cybersäkerheten och de mänskliga rättigheterna, men annars framhävde talet en tradionell bedömning av väpnad säkerhet. På samma sätt betonas visserligen också diskussionen i vår egen [statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska] redogörelse. Där konstateras att den militärpolitiska ommgivningen är stabil, men att samhället i många avseenden är sårbart. Trots detta lyfter tyngdpunkten och slutsatserna fram beredskapen att avvärja militära hot.
Våra samhällen både hos oss och i Sverige hotas av bl.a. miljö-, läkemedels-, energi-, epidemi-, cyber, internationell terrorism, okontrollerade flyktingströmmar- och många andra hot. Jag anser att Finland och Sverige kunde binda sig till att bygga ett säkerhetspartnerskap &ndash i utsträckningen bredare än försvarspolitik – dit det utöver de områden som jag nämnde kunde höra en gemensam och aktiv utrikespolitik, med syfte att bygga och främja fred och stabilitet samt förhindra kriser.
Osmo Apunen: Ett tydligt och lugnande tal, mot Ryssland även förlikande. Niinistö var nu tydligare med att betonade betydelsen av Nordens regionala försvasarrangemang. En så tydlig negativ inställning till ett NAto-medlemskap innebär att den nordiska dimensionen i första hand byggs upp via EU och det atlantiska samarbetet. EU såg närmast ut som ett framtidsprojekt, så ett firekt samarbete med USa verkar vara den starkaste grundvalen idag. Hit kan också Finlands och Sveriges fördjupade försvarssamarbete anpassas.
Försvarspolitiskt har Niinistö nu hämtat den finsk-svenska samarbetet ungefär dit, vart Mannerheim strävade under slutet av 30-talet. För att komma vidare, måste man stiga över den tröskeln av ömsesidigt förtroende och solidaritet, som då blev ett stopp för nordisk neutralitet.
Matti Pesu: Niinistös tal var bra, typisk Niinistö även i sättet att uppträda. Det blev inga stora överraskningar eller utspel, för att inte tala om visioner. Det är möjligt , att det till och med var orimligt att vänta sig sådana, för även presidenten måste binda sig till regeringsprogrammet med anledning av hur vår utrikes- och säkerhetspolitik leds. Tydligast kom det i talet fram, kanske beroende på stället Finlands och Sveriges ”ödesvänskap”, som även syntes i Reinfeldts tal, dock inte lika tydligt. Detta samband består framöver i den nya epok, som vi enligt Niinistö gått in i. Det är möjligt att det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet i allt större utsträckning, i vajre fall i Finland, innebär et bilateralt samarbete mellan Finland och Sverige, vars betydelser och möjligheter presidenten i talade om i en bejakande anda. Det blev klart, att de Skillnaderna i de nordiska ländernas lösningar är av betydelse. Framåt går man mycket pragmatiskt på detta område, ett steg år gången.
Ryssland behandlade Niinistö med rentav kyligt lugnt. Emedan vissa utvecklingar väcker oro, så har Rysslands agerande – trots ett viss maktspel – sina gränser. Om Niinistö i SvD:s intervju kritiserade EU:s Rysslandspolitik, så sparkade han nu bollen mera i Rysslands riktning. Dom väljer trots allt sin egen väg.
På Nato-axeln rörde sig Finland och Sverige inte idag nånvart. Alla dörrar hölls öppna. I Sverige har arbetarpartiet en stor roll. Finland och Sverige sneglar på varandra. Då han lyfte framtransatlantiska relationer, ville Niinistö säkert lyfta fram att hur samarbete än formas i Norden, så tas den nya kontinenten i beaktande här.
Heikki Valkama: Talet var bra men utan överraskningar, vilket var väntat. Jag blev och grubbla på vad ökningen av Sveriges och Finlands samarbete i praktiken kunde betyda. Vad kunde ”ett tätare samarbete när det gäller försvarsmaterial och förmåga samt försvarsindustri” i praktiken vara? Finns det sann vilja att gå in på ett brett förenhetligande och dörmed ett fördjupat samarbete?
Jag gladdes över det, att Niinistö efterlyste aktivitet i de globala stora frågorna, nämligen befolkningstillväxten och klimatförändringen. Dessa kommer att vara betydande även säkerhetspolitiskt, och vi kan inte i Finland (och Sverige) bli en randstat som inte berörs av dessa.
Dessa saker, och även cybersäkerheten, behandlades lite väl vaga och allmänna ordalag.
Men talet var bra, som sagt.
Sari Palm: Utsitken på den globala, europeiska och nordiska säkerhetssituationen som republikens president gav är lätt att dela. Rysslandsanalysen var tydlig och begriplig. Definitionen av Finlands och Sveriges säkerhetshorisont motsvarar den politiska debattens röda tråd.
En bra öppning: Hur kunde detta konkretiseras till gemensam nytta på Finland–Sverige axeln?
Random thoughts 