Liekeissä, osa 2 (Nato-keskustelu)

Suomalainen Nato-keskustelu otti taas ison harppauksen eteenpäin Ylen eilisen Vaalien välissä -ohjelman myötä, missä keskustelua käytiin teemana Pohjolan uhkat. Suomeksi suomalaisten kansanedustajien kesken ja englanniksi Norjan, Ruotsin ja Suomen puolustusministereiden sekä Viron puolustusministeriön alivaltiosihteeri Sven Sakkovin kesken.

Bild från riksdagen
Yle Areena – Vaalien välissä: Pohjolan uhkakuvat. Kuva: Yle.

Klikkaa kuvaa päästäksesi ohjelmaan. Puolustusministerien osuudet ovat näissä linkeissä: [Osa 1 (14:47) | Osa 2 (59:38)]

Yksi asia, joka eduskunnassa käydyn Ukrainan kriisiä koskevan keskustelun Yle-jälkipeleissä turvallisuuspolitiikkaan vihkiytymättömiltä jäi huomaamatta, oli se että lähes kaikki kansanedustajat kuuluivat puolustusministeri Carl Haglundin asettamaan puolustuksen parlamentaariseen selvitysryhmäään, ”jonka tehtävänä on tuottaa eduskunnalle tietoa puolustuksen pitkän aikavälin haasteista ja niihin vastaamisesta.” Keskusteluun osallistuneista vain Miapetra Kumpula-Natri (sd) ja Stefan Wallin (rkp) olivat ”ulkopuolisia”. Paikalla oli siis jonkinlainen puolueiden turvallisuuspoliittinen kerma, mikä tekee tietyistä kommenteistä jopa hieman vaivaannuttavia. Selvitysryhmä piti helmikuun alussa tiedotustilaisuuden, jonka voit nähdä eduskunnan sivuilta.

Turvallisuuspoliittisen perspektiivin lyhytnäköisyys, johon edellisessä merkinnässä viittasin, oli vieläkin esillä. Varsin selväksi tämä tuli Kumpula-Natrin kaksintaistelussa Ilkka Kanervan (kok) kanssa :

”On tärkeää että nyt ei nosteta puheenvuoroja — tässä epätasapainotilanteessa jossa nyt Ukrainan takia ollaan …”

Turvallisuusympäristön jatkuvan analyysin kieltäminen viittaamalla hallitusohjelmaan tai muuhun tehtävänantoon ei vain johda mihinkään. Tämän koki Ruotsin vastaava selvitysryhmä, ”försvarsberedningen,” joka raportissaan Vägval i en globaliserad värld, (jätetty 31.5.2013) edelleen puhui Venäjän sotilaallisten kyvykkyyksien alhaisesta tasosta, jonka Venäjä käytännössä viime vuoden aikana osoitti epätodeksi. Ruotsin kokonaismaanpuolustuksen tutkimuslaitos FOI vahvisti puoli vuotta myöhemmin Venäjän hyvän suorituskyvyn, voimakkaan kehityksen ja varusteluohjelman toimeenpanon korkean tason. Kumpula-Natri ei kuulu selvitysryhmään, mutta Kanervan haluttomuus vastata tähän oli myöskin selvä signaali. Tai sitten vain aika loppui kesken. Toivon jälkimmäistä. Selvitysryhmän tuotoksena syntyy ns. vihreä kirja. Ryhmän kokoonpano, ajoitus ja itse toimeksianto tuottanevat kuitenkin jokseenkin budjettiin sovitetun, puoluepoliittisesti neutraalin ja kohtuullisesti suomettuneen analyysin.

On syytä kysyä, josko valtineuvoston turvallisuuspoliittinen selonteko (VNS), joka enenevässä määrin vaikuttaa muotoutuvan konsensuspohjaiseksi hallitusohjelman jatkeeksi, olisi aika hylätä tai panna uusiksi? Toinen VNS:n ongelma on sen usein hyväksi kehuttu laajan turvallisuude käsite. Salassa pidettävistä analyseista tulee ministeriöiden virkamiesvalmisteluissa usein välineitä kamppailussa alati leikattavista määrärahoista. Kehykseen sovitettua todellisuutta, siis.

Kysymys Suomen puolustuksen kestävyydestä (vrt Ruotsin ylipäällikön yhden viikon puolustus) osoittautui vaikeaksi, eikä kukaan kansanedustajista halunnut koskea siihen pitkällä tikullakaan. Juontajat esittivät hyviä kysymyksiä ja olisi ollut kohteliasta vastata edes sen verran, että olisi sanonut arvioon liittyvän salassa pidettävää tietoa. Näinhän se meillä nimittäin on. Jussi Niinistö (ps) tarttui tilaisuuteen ja teki vastauksestaan Suomi-Ruotsi maaottelun toteamalla, että kestämme pidempään kuin Ruotsin puolustus. Olen itse myös uskaltautunut arvioimaan puolustuksemme kestävyyttä, mutta lähtökohtanani oli vaatimukseen perustuva ja myönettäköön — hieman kepeä tarkastelu. Niinistö on mielestäni oikeassa arviossaan puolustusratkaisumme — erityisesti asevelvollisuuden — myönteisestä vaikutuksesta puolustuksemme kestävyyteen.

Bild på röstning
Kuva: Yle.

Kiinnostavaa keskustelussa oli kaikkien kansanedustajien yksimielisyys siitä, että Natoon mentäisiin kansanäänestyksellä. Kysymys oli kylläkin aseteltu nurinkurisesti: ”Onko täällä ketään, joka haluaa, että Natoon liityttäisiin ilman kansanäänestystä?” Kaikki epäröivät hetken ja ehtivät ajatella ja viisaasti jättää vastaamatta ”itsemurhakysymykseen.” Kysymyksen näet täältä.

Olen aikaisemmin puhunut kansanäänestyksen puolesta. Muutama vuosi sitten, muistaakseni vuonna 2008, ulkoministeriö tilasi tutkimuksen Nato-jäsenyyden oikeudellisesta merkityksestä, missä juridisen tarkastelun keinoin muun muassa todetaan, että kansanäänestys ei olisi tarpeen jäsenyyttä hakiessa. Hyvä, jos kaikki puolueet nyt asettivat kansanvaltaisuuden suppean laintulkinnan edelle.

Viime torstaina käynnistettiin myös kansalaisaloite Neuvoa-antavan kansanäänestyksen järjestäminen Suomen Nato-jäsenyyden hakemisesta. Kannnatan kansanäänestystä, mutten kannata tätä aloitetta. Tästä, ja turvallisuuspoliittisen keskustelun kehityksistä lisää seuraavassa merkinnässäni.

Muista osallistua keskusteluun aktiivisesti! Ruotsiksi se on #säkpol Twitterissä ja suomeksi #turpo.

//James

Eld och lågor, del 2 (Natodebatten)

Den finska Natodebatten tog igår igen ett steg framåt i och med Yles program Vaalien välissä där diskussion fördes under temat Nordens hotbilder (Pohjolan uhkat) på finska bland finska riksdagsledamöter och på engelska bland de nordiska fösvarsministrarna och statssekreterare Sven Sakkov från Estland.

Bild från riksdagen
Yle Areena – Vaalien välissä: Pohjolan uhkakuvat. Foto: Yle.

Klicka på bilden för att se programmet. Om Du har svårt med finskan, men vill hitta delarna med försvarsministrarna på engelska så finns länkar med rätt starttid på spelning här: [Del 1 (14:47) | Del 2 (59:38)]

En sak som i Yles efterspel av riksdagsdebatten om Ukrainakrisen säkert undgick de flesta som inte är insatta i säkerhetspolitik var att de flesta debattörerna tillhörde den parlamentariska utredningsgrupp som tillsatts av försvarsminister Carl Haglund, med uppgiften att ”för riksdagens räkning producera information om försvarets utmaningar på lång sikt och hur de ska besvaras.” Endast Miapetra Kumpula-Natri (sd) och Stefan Wallin (sfp) var ”utomstående”. På plats fanns alltså något av en säkerhetspolitisk partielit, vilket får vissa kommentarer att verka lite pinsamma. Utredningsgruppen höll ett infotillfälle i början på februari, som du kan se på riksdagens sidor (på finska).

Den kortsynthet som jag nämnde i mitt förra inlägg var tydlig, i synnerhet i Kumpula-Natris duellkommentar till Ilkka Kanerva (saml):

”On tärkeää että nyt ei nosteta puheenvuoroja — tässä epätasapainotilanteessa jossa nyt Ukrainan takia ollaan …”

Översättning: ”Det är viktigt att vi inte lyfter fram yttranden — i den här instabila situationen där vi på grund av Ukraina är …”

Nekande av en kontinuerlig omvärdlsanalys med hänvisning till regeringsprogrammet eller annat uppdrag leder inget vart. Detta var fallet med den svenska försvarsberedningen som i sin omvärldsanalys Vägval i en globaliserad värld, (levererad 31 maj 2013) fortsatt talade om en (mycket) låg nivå, som i praktiken har motbevisats av Ryssland. Totalförsvarets forskningsinstitut bekräftade ett halvt år senare en god förmåga, stark utveckling och hög måluppfyllnad. Kumpula-Natri tillhör visserligen inte utredningsgruppen, men att Kanerva inte skarpt sade ifrån vid en sådan kommentar var också en tydlig signal. Eller så var det tidsbrist. Man hoppas på det senare. Utredningens produkt kommer att bli en ”grönbok.” Gruppens sammansättning, tajmingen och själva uppdraget lär dock bidra till en något justerad, partipolitiskt neutral och måttligt finlandiserad analys.

Här bör vi nog fråga oss om inte statsrådes försvars- och säkerhetspolitiska redogörelse (vår motsvarighet till svenska försvarsbeslut), som allt mera verkar formas till en konsensusbaserad förlängning av regeringsprogrammet, redan sett sina bästa dagar? Det andra problemet i redogörelsen är det som ofta framhävs som positivt — det breda säkerhetsbegreppet. Under beredningen i ministerierna blir analyserna oftast verktyg som utnyttjas i särintressens dragkamp om jämt minskande anslag. En justerad verklighet, alltså.

Frågan om uthålligheten av Finlands försvar (jfr 1-veckasförsvaret av svenska ÖB) avfärdades av Wallin och de flesta andra var ovilliga att ta itu med den. Programledarna ställde väldigt bra frågor och modererade debatten jättefint. Det hade varit korrekt att svara på frågan, om ens för att säga att en sådan bedömning är hemlig. Jussi Niinistö (sannf) tog här tillfälet i akt och gjorde det till en landskamp genom att konstatera att Finland håller avsevärt längre än Sverige. Jag har visserligen själv vågat mig på en analys om detta, men med en utgångspunkt i offentlig doktrin och lite oseriöst. Niinistö har i min mening helt rätt i sin bedömning om att vår försvarslösning, i synnerhet värnplikten, positivt bidrar till försvarets uthållighet.

Bild på röstning
Foto: Yle.

Intressant i debatten var att alla riksdagsledamöterna var ense om att ett eventuellt Natomedlemskap skulle avgöras med en rådgivande folkomröstning. Frågan ställdes visserligen i formen ”Finns det någon här som vill att vi bli medlemmar utan folkomröstning?” och svaren togs som handlyft, så det är klart att alla tvivlade en stund och han tänka sig för inför denna ”självmordsfråga.” Du kan se frågan här (på finska).

Jag har tidigare talat för en folkomröstning. Det finns en utredning på medlemskapets rättsliga aspekter från cirka 2007, där det med juridisk argumentering konstateras att en folkomrötstning inte vore nödvändig. Bra om alla partier har beslutat att sätta folkvälde i denna viktiga fråga före snäva tolkningar av lagar.

Förra torsdagen startade även ett medborgarinitiativ om att ordna en folkömröstning om ett Natomedlemskap. Du kan bekanta Dig med initiativet här. Jag är själv för en folkomröstning, men däremot emot detta initiativ. Mera om detta i nästa del och utvecklingen av den säkerhetspolitiska debatten i nästa inlägg.

Kom ihåg att aktivt delta i debatten! På svenska heter det #säkpol på Twitter. På finska blir det #turpo.

//James

Winter Afternoon 2014 – ”Where do the borders lie for Nordic defene co-operation?”

Friday 7 March 2014

http://stream.hanaholmen.fi/media/winterafternoon2014/main.wmv

Du kan följa Hanaholmen på Twitter. På Hanaholmens sidor finns orginalet på denna video.

Den pinfärska Nordefco-rapporten hittar du här. Mera om Nordefco här.

PROGAMME
14:00 Welcoming words
Gunvor Kronman, CEO, Hanasaari — the Swedish-Finnish Cultural Centre;
Director, the Swedish-Finnish Cultural Foundation

Moderator: Jan-Erik Enestam, Former Finnish Minister of Defence;
Chairman, the Swedish-Finnish Cultural Foundation

Key note
The Nordic Defence Cooperation
Carl Haglund, Minister of Defence, Finland

Key note comments
A Swedish Perspective
Karin Enström, Minister of Defence, Sweden

A Norwegian Perspective
Ine Eriksen Søreide, Minister of Defence, Norway

Short comments
Sven Sakkov, Undersecretary, Estonian Ministry of Defence
Charly Salonius-Pasternak, Senior Research Fellow, The Finnish Institute of International Affairs
Magnus Christiansson, Associate Lecturer, The Swedish National Defence College

Discussion
Carl Haglund, Minister of Defence, Finland
Karin Enström, Minister of Defence, Sweden
Ine Eriksen Søreide, Minister of Defence, Norway

Fallet ÖB – det svenska försvarets kris, del 2.

Detta är en snabb översättning av det ursprungliga inlägget på finska. Skrivfel följer:

ÖB Sverker Göranson kom ut med 1-veckasförsvaret i årsskiftet. Han stöddes av försvarsminister Karin Enström, som tyckte att nivån är rimlig och leveransen alltså motsvarar beställningen.

ÖB Sverker Göranson.

ÖB möttes av förargelse och lovord. Vissa talade om en politisk bomb andra om rakryggad hederlighet förenlig med FM värdegrund. ÖB hemförlovades från Sälen med något han trodde var magsjuka, men visade sig vara mycket allvarligare. Det bästa sidorna i det svenska lynnet; glädje, medlidande och omsorg dök fram. På facebook har sidan Krya på dig ÖB fått 7500 medlemmar. Tyvärr lär antalet öka, då ÖB idag i berättade för sina medarbetare att han är sjukskriven till 17 mars.

Sedan kom ju chefsåklagaren med Säpo i i bilden för att utreda om ÖB sysslat med obehörig befattning med hemligt uppgift. Försöket att flytta ansvaret till justitiekanslern föll platt och bollen är nu tillbaka hos åklagaren.

Tillägg 1 februari: Åklagarmyndigheten har meddelat, att ingen förundersökning inleds mot ÖB.

Fm stödde sin ÖB. Informationsdirektören Erik Lagersten berättade att bedömningen kan göras från offentliga källor. Stf C Insats generalmajor Berndt Grundevik förtydligade försvarsplaneringen yttterligare. Försvarsministerns linje var att hela landet ska försvaras även om ett sådant krav redan fallit ur instruktionen för försvarsmakten.

Den verkliga bomben kom från statsministern Reinfeldt när han kallade försvaret för ett särintresse och i praktiken jämställde ÖB med en lobbyist. Försvaret kämpar alltså om pengar i samma serie som facken och andra intressegrupper. Försvarsministern fortsatte försiktigt och på rak fråga (tre sådana, egentligen) sade hon inte ifrån, utan tonade ner med att konstatera att försvaret är en av statens huvuduppgifter.

Det som förstås gått förbi de flesta då känslorna svallat är att Reinfeldt troligen talade om saken med mycket snäv fokus på budgetförhandlingar. Lika fel, men mänskligt.

Sveriges försvarsmakt är i skick. Det ser yrkeskunniga militärer och civila till. Men försvarspolitiken mår illa. Bilden som regeringen målat upp av ett starkare och bättre försvar än tidigare börjar flagna. Folket vaknar till att man årligen betalat 42 miljarder kronor för begränsad förmåga.

Vilken bäring har detta på Finland? Sverige gjorde sitt första beslut på den långa vägen mot ett insatsförsvar år 1996. Här började omvandlingen av invasionsförsvaret, nedrustande av förmågan att försvara hela Sverige och en större satsning på samarbete och solidaritet. 13 år senare fick man ett beslut om en ny insatsorganisation, IO2014. Leveransen är lite sen och lär dyka upp år 2019. Alltså 10 år efter beslutet.

Vi är på samma väg och kommer att möta motsvarande utmaningar. Finlands försvar lutar på tre ”heliga” grundpelare:

  • allmän värnplikt,
  • militär alliansfrihet och
  • territoriellt försvar.

Tillägg 1 feb: Fundamentet som dom här vilar på är det centrala begreppet försvarsvilja, som nog måste nämnas i detta sammanhang.

Försvarsminister Carl Haglund och kommendören för försvarsmakten, general Ari Puheloinen har mycket tydligt kommit ut med att dagens finansiering för oss till 2015, men inte vidare. Därefter krävs att man satsar mera eller ändrar grunderna. Den pågående försvarsmaktsreformen hotar att bli en försvarsreform, där försvarslösningen måste byggas om för alla grundpelarna lutar mot varandra.

Vi klarar oss alltså inte med att snygga upp lite i hörnen. På den politiska arenan är situationen likt ett bollspel där stjärnspelaren är skadad: Alla passar bollen runt, men ingen vågar gå på avslut. Regeringsperioden binder händerna. Ansvar ges gärna till nästa regering och få är villiga att öppna diskussion om saken. Vi hinner nog, verkar tanken vara från riksdagen till presidentslottet. Väpnat försvar verkar även i Finland vara ett särintresse, som hamnar lägst ner på säkerhetens trappstege, och drivs beroende på vilken regering vi har.

Väckning på fortet! Försvaret är hela folkets sak. Lösningarna baserar sig på säkerheten i omvärlden och bedömningen om dess utveckling. Pengar är idag avgörande. Denna utveckling kommer att forsätta i de nordiska välfärdssamhällen som snabbt utvecklar allvarliga hållbarhetsunderskott. 2015 är medlen för den offentliga sektorn säkert mindre än det prognoserna idag visar. I ett sådant läge förlorar försvarsmakten budgetkampen 10-0 mot alla andra försvaltningsgrenar. Därför är det av nöden att redan idag börja en analytisk och känslomässig debatt som vår försvarslösning, istället för att lita på att tiden sköter saken. Grundpelarna är så djupt ingjutna i det finska folkets själ att det kommer att göra jävla ont när det byggs om. Om vi tar Sverige som exempel, så kan vi räkna med att beslut 2016 ger leverans 2026. Där emellan finns allför många år bredvid en välrustad granne, vars politiska utveckling är både komplex och oförutsägbar. Vi kan ju förstås ta det svenska sättet och konstatera att försvarsförmågan inte är så relevant, då ingen hotar oss.

Det lönar sig för oss att noggrannt följa med den svenska utvecklingen, om bara för att inte göra samma misstag. En inhämtad erfarenhet vid det här laget är att regeringens bästa beslut och planer verkställs bara delvis och försenat. Försvarsmaktsreformen 2015 verkställs som bäst. Det är inte lika viktigt att debattera den, som det är att fundera på Finlands försvar 2020+.