Säkerhetspolitik från akademin

Med anledning av att jag blev intervjuad av Meddelanden från Åbo Akademi, så vill jag här återpublicera ingresserna och länka till några intressanta intervjuer från samma tidning. Samtidigt finner jag det värt att fästa uppmärksamhet vid MfÅA, som i ett antal nummer behandlat omvärldsläget från en säkerhetssynpunkt. Längst ner hittar Du andra mycket läsvärda artiklar från MfÅA. Länkarna tar dig till webbversionen och pdf-länkarna öppnar direkt på rätt sida.


Säkerhetspolitiken i Norden mera hotdriven och mindre viljedriven

carl-bergqvist

Carl Bergqvist. Foto: Privat.

Den ryska desinformationen har inverkat på hur medierna rapporterar händelser relaterade till rysk militär aktivitet. Med des­in­for­mationen har Ryssland lyckats föra in en osäkerhet i hur man förhåller sig till allt som rapporteras, både hos journalister och den enskilde mottagaren som själv måste agera källkritiskt.


Ryssland har efter ett år av krig inte uppnått sina mål

Fredrik-Westerlund

Fredrik Westerlund. Foto: FOI

Ryssland agerar aggressivt i sitt närområde för att markera sina stormaktsambitioner. I relation till sina grannar har Ryssland en näs­tan outsinlig militär eskalationsdominans som vilar på världens största kärnvapenarse­nal. Därför är det ingen i väst som vill eller vågar riskera en direkt konfrontation med Ryssland.


Vanliga människor vet inte hur dåligt kriget går för Ukraina

bildbyline-ALL-i-Kiev-(1)

Anna-Lena Laurén. Foto: Förbipasserande ukrainare.

I Ukraina pågår ett krig som först nu på allvar börjar lyftas fram på den internationella politiska arenan. Men bilden av vad som pågår är diffus, delvis bero­ende på den ryska desinformationen, delvis på grund av den Ukrainska statens inkompetens.


Vårt politiska narrativ binder oss

mashiri1

I förgrunden den högst aktive James Mashiri. I bakgrunden den pensionerade motorkanonbåten Nuoli 8.

Ur militär synpunkt är en läxa av det vi ser hända i Ukraina att vi måste ha fler förband som är gripbara direkt, säger James Mashiri. Ur ett framtida perspektiv verkar  det också som att vi måste  ingå någon form av för­svars­samarbete. ”Nato” – säger Mashiri – efter­som vi inte har inte råd med alla rele­van­ta typer av försvarsförmåga efter år 2030.


Mera läsvärda artiklar om krig och säkerhet i MFÅA

Meddelanden från Åbo Akademi 9-2014 [Syrien–Mellanöstern]

Meddelanden från Åbo Akademi 12-2013 [Krigsskador, PTSD]

Meddelanden från Åbo Akademi 11-2013 [Cyber, Snowden]


//James

Där ribban är som lägst [Finlands försvarsförmåga, del 1]

I redogörelsen ingår en uppskattning som gjorts vid försvarsförvaltningen och enligt vilken tilläggsbehovet i synnerhet för att upprätthålla kapaciteten är cirka 50 miljoner euro år 2016 och stegvis 150 miljoner euro fram till år 2020 utöver indexjusteringarna. Utskottet menar att redogörelsens försvarspolitiska linjer kräver den tilläggsfinansiering som försvarsförvaltningen föreslår. Om den tilläggsfinansiering som riktlinjerna i redogörelsen kräver inte anslås måste de grundläggande försvarslösningarna oundvikligen omvärderas.

FsUU 4/2013 rd – SRR 6/2012 rd

Tydlig ökning?!

Majoriteten av finländarna är för en höjning av försvarsanslagen under nästa valperiod. De största partierna, med undantag av vänsterförbundet har offentligt bundit sig till en sådan ökning. Partierna löfte om höjning av anslagen är dock inte ett svar på den frågan om en tydlig ökning av försvarsanslagen som ställdes i Helsingin sanomats gallup.

PERTTI SALMEN, Helsingin Sanomat. Källa: TNS Gallup. Svensk övers: min egen. Originalet här
PERTTI SALMEN, Helsingin Sanomat. Källa: TNS Gallup. Svensk övers: min egen. Originalet här

Den årliga anslagsökningen – som är planerad att börja med 50 miljoner nästa år och gradvis öka 150 miljoner euro till och med 2020 – är en miniminivå uppskattad under året 2012 i syfte att ta fram den ökning som krävs för att upprätthålla den balans i kostnadsstrukturen som man nått med försvarsmaktsreformen. Dess upppdragsbehov och utgångspunkt var i finsk försvarsekonomi; stegrande priser på krigsmateriel, personalkostnader och fastighetsvederlag.

Dimensionerande för försvarsmaktens förmåga är den ryska stridspotentialen. Ryssland är trovärdighetens mätare. Försvarsmakten är inte dimensionerad för att avvärja hänsynslösa angrepp av Tyskland, Sverige, Polen och deras Nato-vänner. Försvarsmakten är inte heller dimensionerad för att avvärja ett Nato-angrepp mot Ryssland över finska Lappland. Däremot så är försvarsmakten och försvarsförmågan uttryckligen dimensionerad för att avvärja ett strategiskt överfall och invasionsangrepp av ryska väpnade styrkor.

I en oföränderlig omgivning  är dimensionering lätt. I husbygge är vinterutetemperaturen dimensionerande för isolering. I vägbygge dimensioneras bärigheten av fordonsvikten. Sprinklersystem planeras med hjälp av dimensionerande brandscenarier. Liksom brandförsäkringsmetaforan, så fungerar även brandscenariet för försvaret. Bostaden avbildar den yta, till vilken släckningssystemets förmåga dimensioneras.

Ryssland har påbörjat en omfattande – över 500 miljarder euro eller 4674 miljarder kronor – modernisering och upprustning av sin vapenmakt till och med 2020. Dess inverkan på stridspotentialen är redan nu märkbar. Utöver detta förbättras förmågan ytterligare av de väpnade styrkors frekventa övningar från grupp till arménivå. Det nya materielprogrammet för peridoen 2016–2025 påbörjar en tillförsel av robotiserade, långräckviddiga precisionbekämpningssystem som är nätversbaserade.  Den dimensionerande stridspotentialen ökar snabbt. Uttryckt med brandmetaforan, så har huset fått nya ytor, dit sprinklersystemet inte har utvidgats.

”Ryssland utgör inte ett hot” är dock pravda i det avseendet att det representerar den politiska verkligheten och existentiella nödvändigheten vi inte vill rubba på. Det är dock ingen dimensioneringsgrund och ska aldrig bli en sådan. Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt uttryckte på ett bra sätt förhållandet mellan politik och vapenmakt då han sade ”Speak softly, and carry a big stick.”

Uppdragsbehov och förmågekrav

I början av 2000-talet granskades försvarsmaktens uppgifter. Ett nytt uppdragsbehov var skyddandet av handelssjöfart till övriga Europa i syfte att säkra ett fungerande samhälle. Marinen blev sittande med Svarte Petter i form av svävaren Tuuli, som är ett bra exempel på hur en förändrad omvärldsbild inverkar på uppdragsbehov och således direkt på de operativa kraven. I fallet Tuuli var uppdrasbehovet alltså skydd för handelssjöfart i ett scenarie innan egentliga krigshandlingar som börjar med politisk påtryckning och övergår till militär påtryckning. De operativa kraven avseende förmågan formulerades på följande sätt:

Förmågan Skyddande av sjöfart skall kunna

  • skydda sjöfarten,
  • i havsområdet mellan Finland och Sverige,
  • en vecka från order upp till sex månaders tid,
  • under bedömt fientligt luft- och ubåtshot,
  • under alla årstider och i alla väderförhållanden,
  • tillsammans med Sveriges väpnade styrkor
  • både i skymningsläge (gråa skedet) och i krigsförhållanden.

Svävare Tuulis öde blev kravet på uthållighet och bränsleekonomi över tid i förhållande till objekt som skulle skyddas. Projektet avslutades snabbt och samtliga örlogsfartyg i Flottilj 2000 har deplacementskrov. Marinen fick ett svårtläkt sår i sitt ”mest berömda felköp.”

Tuuli var inte försvarssystemets (marinens) felköp, utan ett fel hos politikerna som styrde systemet. Redan i början av 90-talet var man i ett läge där risken för landstignings-luftlandsättningsoperationer i Östersjöområdet var bedömt kraftigt reducerat. På slutet av 90-talet var stridspotentialen ännu mindre. En snabb politisk reaktion på ett förändrat omvärldsläge hade sparat pengar även här. Saken kan beskrivas som ett reglertekniskt problem. För detta ändamål lånar jag ett stycke, ursprungligen från bloggarkollegan Wisemans blogg.

Säkerhetspolitik och reglerteknik

Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.

Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.

Exempel på in- och följesignal.

I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:

  1. Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
  2. Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.

Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

Innebörd

Regleringen av Finlands försvarsförmåga har inte under de senaste 8–10 åren baserat sig på observationer om förändringar i omvärldsläget, utan dess utgångspunkter har varit de ekonomiska ramarna i vårt eget system. Systemet som borde ha följts, alltså Rysslands väpnade styrkor och politiska styrning, har utvecklats betydligt avseende stridspotential och denna utveckling fortsätter bedömt med stor hastighet till och med 2025. Regleringen av vårt försvarssystem till och med 2020 baserar sig fortsatt på det egna systemets ekonomiska ramfaktorer. Vi har alltså redan nu nått det läge som beskrivs i försvarsutskottets utlåtande till det senaste försvarsbeslutet.

Om den tilläggsfinansiering som riktlinjerna i redogörelsen kräver inte anslås måste de grundläggande försvarslösningarna oundvikligen omvärderas.

På grund av trögheten i systemet borde de beslut som avses få effekt inom fem år göras idag. Två lösningar är uppenbara — antingen höjs försvarsanslagen på riktigt märkbart, säg cirka 500 miljoner euro (4,7 miljarder kr) årligen för att komma med en siffra, eller så sökes motsvarande avskräckande effekt hos Nato.

I framitden har Finland alltså två (tre) alternativ:

  1. Ett fullt självständigt och trovärdigt försvar, som tar pengar från vård, skola och omsorg.
  2. Med andra delade förmågor och ett gemensamt trovärdigt försvar som lutar på gemensamma och kraftiga avskräckande medel.
  3. (Den svenska modellen: En pappertiger, som vidmakthålles med statsledningens försäkringar och försvarsmaktens medverkan tills någon inser verkligheten)

Nuläget med vallöften om anslagshöjningar är alternativ nummer tre. Den motsvarar inte den dimensionerande ryska vapenmakten och innebär bortkastade skattepengar. Försvarsmakten har alltid levererat det som beställts. Lagstiftaren som tagit hand om folkets beställning har alltid gått där ribban är som lägst, så länge det varit möjligt utan att riskera rösterna från ett försvarsvänligt folk. Tyvärr så är vår försvarslösning igen i biroll i valet den 19 april.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Sieltä mistä aita on matalin [Suomen puolustuskyky, osa 1]

Selontekoon on sisällytetty puolustushallinnossa laadittu arvio, jonka mukaan lisärahoitustarve materiaalisen suorituskyvyn ylläpitämiseksi on vuonna 2016 noin 50 miljoonaa euroa ja vuoteen 2020 mennessä asteittain 150 miljoonaa euroa indeksikorotusten lisäksi. Valiokunnan mielestä selonteon puolustuspoliittiset linjaukset vaativat puolustushallinnon esittämää lisärahoitusta. Selonteon linjausten edellyttämän lisärahoituksen osoittamatta jättäminen tarkoittaa, että puolustuksen perusratkaisu joudutaan väistämättä arvioimaan uudelleen.

PuVL 4/2013 vp – VNS 6/2012 vp, s. 15

Selvä nosto?!

Enemmistö suomalaisista kannattaa puolustusmäärärahojen kasvattamista ensi vaalikaudella. Suurimmat puolueet vasemmistoliittoa lukuun ottamatta ovat sitoutuneet tähän puolustusmäärärahojen korotukseen. Puolueiden lupaus määrärahojen kasvattamisesta ei kuitenkaan ole vastaus Helsingin sanomien gallupissa annettuun puolustusmäärärahojen selvään nostoon.

Grafiikka: Pertti Salmén, HS. Lähde: TNs Gallup Oy.

Vuonna 2016 alkavaksi suunniteltu 50 miljoonan euron, asteittain 150 miljoonaan euroon nouseva korotus on vain se minimitaso, jonka on vuonna 2012 (!) arvioitu mahdollistavan puolustusvoimauudistuksella saavutetun kulurakenteen tasapainon ylläpitäminen. Sen tarve ja lähtökohta on Suomen omassa sotataloudessa; kallistuvissa sotavarusteissa, palkoissa ja kiinteistökuluissa.

Suomen puolustusvoimien suorituskyvyn mitoittava tekijä Venäjän sotapotentiaali. Venäjä on uskottavuuden mittari. Puolustusvoimia ei ole mitoitettu Saksan, Ruotsin, Puolan ja näiden Nato-kumppanien häikäilemättömän valtausyrityksen torjumiseen. Suomen puolustusvoimia ei myöskään ole mitoitettu Naton Lapin kautta tapahtuvan Venäjään kohdistuvan kauttakulkuhyökkäyksen torjumiseen. Sitävastoin puolustusvoimien mitoitusperusteena on Venäjän asevoimien yllätyshyökkäys (strateginen isku) valtiojohdon kukistamiseksi ja laajamittainen hyökkäys. Mitoittava tarkoittaa laskennallista lähtökohtaa, jonka perusteella puolustus suunnitellaan.

Hitaasti muuttuvassa vakioiden maailmassa mitoitus on helppoa. Talonrakennuksessa lämmöneristykselle on olemassa mitoittava ulkolämpötila. Tien kantavuudelle on mitoittava ajoneuvopaino. Sprinklerijärjestelmälle on mitoittava paloskenaario. Puolustuksen palovakuutusvertauksen lailla myös palometafora toimii hyvin. Asunto kuvaa paloskenaariossa sitä pinta-alaa, johon sammutusjärjestelmän suorituskyky mitoitetaan.

Venäjä on käynnistänyt laajan vuoteen 2020 asti ulottuvan 500 miljardin euron varusteluohjelman. Sen vaikutus sotapotentiaaliin on nyt jo selvä ja näkyvä. Lisäksi asevoimien tiivis, ryhmätasosta aina armeijatasolle asti ulottuva, jatkuva harjoittelu parantaa suorituskykyä. Uusi varusteluohjelma seuraavalle jaksolle 2016–2025 aloittaa uusien robotisoitujen, kaukovaikutteisten täsmäaseiden ja verkostosodankäyntiin perustuvien järjestelmien tuomisen Venäjän asevoimien arsenaaliin. Mitoittava sotapotentiaali muuttuu erittäin nopeasti. Palovertauksella ilmaistuna taloon on tullut uusia siipiä, joihin sammutusjärjestelmää ei ole ulotettu.

”Venäjä ei ole uhka” on toki pravdaa siinä suhteessa, että se on poliittinen asiain laita ja eksistentiaalinen välttämättömyys, jota varomme muuttamasta. Se ei kuitenkaan ole puolustuksemme mitoitusperuste eikä saa sellaiseksi muodostua. Yhdysvaltain presientti Theodore Roosevelt lienee parhaiten kuvaillut politiikan ja asevoiman suhdetta sanoessaan ”Speak softly, and carry a big stick” (”Puhu pehmeästi, mutta kanna mukanasi isoa keppiä”).

Tehtävätarve ja suorituskykyvaatimukset

2000-luvulla puolustusvoimien tehtäviä tarkastettiin. Uutena tehtävätarpeena nousi esille kyky suojata kauppamerenkulkua muuhun Euroopan
yhteiskunnan toimintaedellytysten turvaamiseksi. Käteen jäi vanhan tehtävätarpeeseen tehty ilmatyynyalus Tuuli, joka on hyvä esimerkki siitä, miten toimintaympäristön muutos tuottaa uudet tehtävätarpeet ja vaikuttaa siten operatiivisiin suorituskykyvaatimuksiin.

Tässä tapauksessa tehtävätarpeena oli siis kauppamerenkulun suojaaminen ja skenaariona sotatoimia edeltävä painostusvaihe, joka alkaa poliittisena
ja jatkuu sotilaallisena painostuksena. Operatiiviseksi suorituskykyvaatimukseksi tämä tehtävätarve kääntyi seuraavasti:

Merenkulun suojaus -suorituskyvyn on kyettävä

  • suojaamaan meriliikenne,
  • Suomen ja Ruotsin välisellä merialueella,
  • viikossa käskystä ja 6 kuukauden ajan,
  • vihollisen arvioidun ilma- ja sukellusveneuhan alla,
  • kaikkina vuodenaikoina ja kaikissa sääolosuhteissa,
  • yhteistyössä Ruotsin asevoimien kanssa
  • sekä harmaan vaiheen että sodan olosuhteissa.

ITA Tuulin kohtaloksi tuli vaadittu pitkä toiminta-aika (6 kk) ja polttoainetaloudellisuus suhteessa toiminta-aikaan ja suojattaviin kohteisiin. Projekti päätettiin nopeasti yhteen alukseen ja Laivue 2000 rakennettiin uppoumarunkoisten alusten varaan. Merivoimille jäi kirvelevä muisto median vuosikaupalla rummuttamasta ”kuuluisimmasta virheostoksesta.”

Turvallisuuspolitiikka ja säätötekniikka

Tuuli ei ollut puolustusjärjestelmän, tässä tapauksessa merivoimien, virheostos, vaan järjestelmää säätävien poliitikkojen virhe. Jo 90-luvun alussa oltiin tilanteessa, jossa maihinnousu-maahanlaskuoperaation uhka oli olennaisesti pienentynyt Itämerellä. 90-luvun lopulla potentiaali oli vielä pienempi. Nopeampi poliittinen reagointi muuttuneeseen uhkakuvaan olisi säästänyt rahaa tässäkin. Karkeasti asiaa voidaan ilmaista säätöteknisenä ongelmana.

Turvallisuuspolitiikka vs säätötekniikka. Kuva: Mikael Grev. Lähde:  Wiseman's Wisdoms - Gästinlägg: Försvarspolitik vs Reglerteknik – hur man följer.
Turvallisuuspolitiikka vs säätötekniikka. Kuva ja tämän kappaleen teksti on käännetty Mikael Grevin vieraskynästä ”Försvarspolitik vs Reglerteknik – hur man följer” Wisemanin blogissa. Kuva: Mikael Grev. Lähde: Wiseman’s Wisdoms – Gästinlägg: Försvarspolitik vs Reglerteknik – hur man följer.

Seuraaminen vaikuttaa yksinkertaiselta, mutta on hämmästyttävän vaikeaa komplekseissa tapahtaumaketjuissa ja epäselvässä ohjauksessa. Viiveen suuruus riippuu järjestelmästä itsessään, mutta on lähes aina ennakoitua suurempaa.

Säätötekniikassa tämä on yksityiskohtaisesti tutkittua. Järjestelmän ominaispiirteiden tuntemus on hyvän seurantakyvyn edellytys. Jos esimerkiksi talon lämpöelementtien ohjaus ei huomioisi lämmönsäätelyn hitautta heräisimme parta jäässä. Tai sitten hapantaikina tukehtuisi lämpöön säänvaihtelun aikana. Siitä voidaan olla varmoja, että resurssien käyttö on vähintäänkin suboptimaalista huonolla ohjausjärjestelmällä.

Säätöjärjestelmässä esiintyy aina viivettä. Sitä syntyy koska tietojen lukemisen ja ohjaamisen prosessit eivät voi olla äärettömän nopeita. Viiveessä syntyy tasovaihtelua, joka on aloitteen tekijän ja seuraajan tasojen erotus tiettynä hetkenä. Viiveen ja sitä seuraavan tasoeron taustalla on kaksi prosessia:

  1. Sisääntulosignaalin muutoksen lukemisen viive, eli ensimmäisen ja seuraavan havainnon välinen viive.
  2. Oman tason ohjauksen viive. Esimerkiksi lämpöelementin säätö on nopeaa, mutta talon lämpötilan nouseminen kestää tovin.

Turvallisuuspolitiikka on esimerkki säätöjärjestelmästä. Seuraaja analysoi omaa turvallisuusympäristöään ja säätää sotilaallista suorituskykyään sen mukaisesti. Optimaalisessa tilanteessa oma suorituskyky säätyisi joka hetkenä oikeassa suhteessa, eli seuranta olisi viiveetöntä. Tämä pätee ainakin Suomen ja Ruotsin kaltaisissa puolustusorientoituneissa maissa. Tämä ei taas välttämättä päde sellaisen valtion kohdalla, joka yrittää ”juosta karkuun” naapureitaan, tai sellaisen kohdalla, joka käyttää asevoimaa politiikan tukemiseksi.

Turvallisuuspoliittisen säätöjärjestelmän sisäistäminen on erityisen tärkeää niille, jotka ohjaavat. Ennen kaikkea on tärkeää ymmärtää, että omaan suorituskykyyn ei ole viiveetöntä kontrollia ja muiden suorituskyvyn lukeminen tapahtuu viivellä. On mahdotonta olla reaktiivinen ja samalla ylläpitää turvallisuustilanteeseen suhteutettua suorituskykyä. Reaktiivinen toimija on aina jäljessä, kuten hidas säätöjärjestelmä. Ehkä jopa niin paljon jäljessä, että ollaan vastakkaisessa vaiheessa tai toisin sanoin ilmaistuna: parhaimillaan silloin kun ei ole tarvetta.

Johtopäätöksiä

Suomen puolustusjärjestelmän säätely ei ole viimeisen 8–10 vuoden aikana perustunut turvallisusympäristön muutosten seurantaan, vaan sen lähtökohtana ovat olleet oman järjestelmämme taloudelliset reunaehdot. Seurattava kohde, eli Venäjä, on kehittänyt asevoimiaan merkittävästi ja kehitys jatkuu suurella muutosnopeudella ainakin vuoteen 2025 asti. Suomen puolustusjärjestelmän säätely vuodelle 2020 asti, eli niin sanottu määrärahojen korotus perustuu edelleen oman järjestelmämme talouteen. Olemme seuranneet Venäjän sotapotentiaalin kehittymistä, mutta emme ole suostuneet säätämään omaa järjestelmäämme sen mukaan. Olemme siis jo nyt tulleet VNS:n ja PuVL:n mietinnön kuvaamaan tilanteeseen, jossa ”puolustuksen perusratkaisu joudutaan väistämättä arvioimaan uudelleen.” Koska säätöjärjestelmässä esiintyy hitautta, olisi päätökset, joiden haluamme vaikuttavan viiden vuoden päästä tehtävä tänään. Ratkaisuja on kaksi — joko puolustusmäärärahoja korotetaan selvästi mitoitusperustetta vastaavasti, noin puoli miljardia euroa vuodessa, tai sitten haetaan vahvempaa pidäkettä Natosta.

Tulevaisuudessa Suomella on siis kaksi (kolme) vaihtoehtoa:

    1. Täysin itsenäinen ja uskottava puolustus, joka syö rahaa koulutukselta, hoitotyöltä ja hyvinvoinnilta.
    2. Muiden kanssa jaetut kyvyt ja yhteinen uskottava puolustus, joka nojaa yhteiseen vahvaan pelotteeseen.
    3. (Ruotsin malli: Paperitiikeri, jota ylläpidetään valtiojohdon vakuutteluilla ja puolustusvoimien myötävaikutuksella, kunnes joku tajuaa totuuden)

Nykymeno vaalilupauksina annettuine määrärahojen korotuksineen on vaihtoehto kolme. Se ei vastaa mitoittavaan tekijään, so. Venäjän asevoimaan ja on käytännössä hukkaan heitettyä veronmaksajien rahaa. Puolustusvoimat on toimittanut sitä mitä on tilattu. Tilauksen vastaanottanut lainsäätäjä on kuitenkin rahoituksen suhteen aina mennyt sieltä mistä aita on maanpuolustustahtoisen kansan ääniä vaarantamatta matalin. Valitettavasti turvallisuusratkaisumme on taas vaaleissa sivuroolissa.

//James


Tässä esittämäni mielipiteet ovat omiani, eivätkä ne välttämättä heijasta puolustusvoimien tai muun viranomaisen virallista kantaa.

Moskvafreden 1940 och säkerhetspolitiken 2015

Igår firade Finland den 75 årsdagen till minnet av Vinterkrigets slut i den hårda freden som vi känner som Moskvafreden 1940.

SA-kuva. Helsinki juhlii rauhaa. Helsinki 1940.03.13
I Helsingfors firas freden. 13 mars 1940. Bild: SA-kuva.

På denna dag, för 75 år sedan gav överbefälhavaren Mannerheim sin dagorder nr. 34.

Tillsammans med utrikesminister Väinö Tanners radiotal från den 13 mars 1940 ger de en bra inblick i det varför vi finländare inte litar på främmande hjälp utan vill ”stå här på egen botn.” Det handlar inte om den hjälp vi fick, vilken var avgörande för vår strid; det handlar om den hjälp vi på grund av svensk neutralitet nekades, när vi var i ett till synes hopplöst läge, men hoppet levde kvar i våra hjärtan och på ändan av våra bajonetter.

Jag hopppas att dessa två ljudklipp från vår historia, som känns skrämmande aktuella idag, kan ge mina svenska läsare bättre förståelse för varför finländare ofta ser fördomsfullt på ett fördjupat militärt finsk-svenskt samarbete och allt annat som heter solidariskt och kollektivt försvar.

Från utrikesminister Tanners tal rekommenderas i synnerhet ljudklippet 7:12–11:46. Klicka på bilden nedan för att komma till Yles sida ”Moskvafreden 1940″ var samtliga ljudklipp finns att spela upp.

Utrikesminister Väinö Tanner om freden den 13 mars 1940. Klicka på bilden för att nå sidan med klippet. Källa: Yles Levande arkiv.

Överbefälhavarens dagorder som ljudfil och text. Feta stilen mitt i texten min egen.

Audio: Mannerheims dagorder. Klicka på bilden för att nå sidan med klippet. Källa: Yles Levande arkiv.

Överbefälhavarens dagorder nr. 34

Soldater av Finlands ärorika armé.

Fred har slutits mellan vårt land och Sovjetryssland, en hård fred som till Sovjet utlämnat så gott som varje slagfält på vilket ni gjutit ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt.

Ni ville ej kriget. Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet. Men kampen blev er påtvingad och i den har ni uträttat storverk som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad.

Mer än 15.000 av er som drogo ut komma ej att återse hemmet, och huru många äro ej de som för alltid förlorat sin arbetsförmåga. Men ni ha även utdelat hårda slag och om ett par hundratusental av edra fiender nu ligga under den frusna drivan eller med brusten blick stirra mot vår stjärnhimmel, så var felet därtill icke ert. Ni hatade dem ej. Ni ville dem intet ont. Ni följde endast krigets hårda lag: att döda eller dö.

Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er like som krigsmän. Jag är stolt över er som om ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolaks leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och det egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insatser av liv och lem.

Jag tackar eder alla, officerare, underbefäl och manskap. Men jag vill särskilt framhålla reservofficerarnas mod, deras pliktuppfyllelse och den skicklighet med vilken de skött ett yrke som egentligen ej var deras. Också har deras offer procentuellt utgjort krigets största. Men det har givits med glädje och aldrig svikande pliktkänsla.

Jag tackar officerarna i staberna för skicklighet och outtröttligt arbete och sist tackar jag mina närmaste medarbetare, generalstabschefen och generalkvartermästaren, armébefälhavare samt kår- och divisionschefer, som i många fall gjort det omöjliga möjligt.

Jag tackar Finlands armé med alla dess vapenslag som i ädel tävlan utfört så vackra bragder från krigets första dag, för den djärvhet med vilken de gått till anfall mot en mångfalt överlägsen, med delvis okända vapen väpnad fiende och för den seghet med vilken de hakat sig fast vid varje bit av fosterjorden. Förstörandet av mer än 1.500 ryska tanks och över 700 flygmaskiner talar om hjältedåd som ofta utförts av ensamma män.
Med glädje och stolthet tänker jag på Finlands lottor och deras insats i kriget – deras offervilja och oförtrutna arbete på olika områden, vilket frigjort tusentals män till stridslinjerna. De ha med sin upphöjda anda sporrat och stött armén, vars tacksamhet och uppskattning de till fullo förvärvat.

En hederspost ha de tusentals arbetare beklätt vilka under krigets bittra tid troget och ofta som frivilliga under flyganfall stått vid sina maskiner, förfärdigande materiel för arméns behov, samt de vilka oförtrutet under fiendens eld arbetat vid befästningsarbeten. Jag tackar eder alla å fosterlandets vägnar.

Trots allt mod och all offervillighet har regeringen nödgats göra fred på hårda villkor, vilket dock har sin förklaring: Vår armé var liten, reserver och kadrer otillräckliga. Vi voro ej rustade för ett krig med en stormakt. Medan våra tappra soldater försvarade våra gränser gällde det att med övermänskliga ansträngningar anskaffa det som brast, att bygga upp de försvarslinjer som ej funnos, att söka den hjälp som ej kom. Det gällde att skaffa vapen och utrustning och det i en tid då vårt land med febril iver rustade sig mot den storm som nu sveper över världen. Edra bragder ha väckt beundran ut över världen. Men efter 3 månaders krig stå vi fortfarande så gott som ensamma. Vi ha ej lyckats få annan utländsk hjälp än två med artilleri och flyg förstärkta bataljoner till vår front, medan våra egna, i kamp dag och natt, utan möjlighet till avlösning fått taga emot ständigt nya fiendeformationers angrepp till långt över den fysiska och psykiska bristningsgränsen.
När en gång detta krigs historia skrives skall världen se vilka bragder ni utfört!

Utan den generösa hjälpen i vapen och utrustning Sverige och västmakterna givit oss hade så långt motstånd som vårt varit omöjligt gentemot de oräkneliga kanoner, tanks och flygmaskiner som satts in emot oss.

Tyvärr har det storartade löfte om hjälp som västmakterna givit oss ej kunnat fullföljas genom att våra grannar av omsorg om eget hus förvägrat deras trupper rätt till genomfart.

Efter sexton veckors blodiga strider, utan vila dag eller natt, står i denna stund vår armé obesegrad mot en fiende som, de enorma förlusterna till trots, endast vuxit i antal. Vår hemmafront, där otaliga flygangrepp spritt död och fasa bland kvinnor och barn, har ej heller sviktat. Våra brända städer och i ruiner lagda byar långt bakom fronten, ja ända till våra gränser i väster äro ett talande bevis på vad detta folk fått utstå under de månader som gått.

Vårt öde är hårt, då vi nödgats utlämna åt en främmande ras med annan livsåskådning och andra moraliska värden land där vi under sekler med svett och möda brutit teg. Men vi skola taga hårda tag för att inom det som återstår skänka ett hem åt dem som blivit hemlösa och bättre existensvillkor åt alla. Och vi skola som förut vara färdiga att försvara det mindre fäderneslandet med samma beslutsamhet och kraft med vilka vi försvarat vårt odelade fosterland.

Vi ha det stolta medvetandet att ha en historisk mission som vi fortfarande fylla: att skydda den västerländska civilisationen, som sedan sekler varit vår arvedel. Vi veta också att vi till sista penningen ha betalat den skuld vilken vi stått till västerlandet.

Mannerheim

 

//James


Ett stort tack för detta material går till Yleisradios Levande arkiv (Elävä arkisto) som är nationens minne. Ett enastående digitaliseringsprojekt, som är en viktig del av vårt kulturhistoriska arv.

Tack Yle! Du kan följa del levande arkivet @elavaarkisto på Twitter.