Nordism, solidaritet och Finland (Lika, men olika)

Detta inlägg gick ut i förtid pga tidsinställning. Här är den uppdaterade versionen. Varsågoda!

Svenska Dagbladets Claes Arvidsson skriver om nordiskt politiskt samarbete i Hufvudstadsbladet. Tidningen har klart gått in för att bevaka politik med ett bredare nordiskt perspektiv och även lyckats göra sig populär i Sverige genom intensiv bevakning och ett mindre scoop. Tummen upp för Hbl och SvD. Jag gillar!

Arvidsson ger en bra och täckande överblick, men är lite blind för skillnader mellan Finland och Sverige. Jag ska därför försöka lyfta fram dom små skillnaderna efter en kort kommentar om Island.

”Air policing”

Jaktförsvaret är den hårda delen av luftförsvaret. Luftövervakning saknar relevans om den inte uppbackas av väpnad förmåga att avvisa inkräktare. Vad vårt jaktflyg har med luftövervakning att göra vet jag än idag inte, men det är näst intill irrelevant. Anders Fogh Rasmussen besökte Finland och dämpade ivern/rädslan för att vi skulle gå in för ”halvskarp” insats. Nato förstår också att vi inte kan ha vårt flyg liggande på rullningsbanan. Därav betoningen på uppdragets övningsaspekt.

Islands och Baltikums luftrum kränks sällan. Att öva istället för att sitta ovh vänta är naturligt. För att öva måste man ha övningsmotståndare. Det är vår del. Samtidigt inhämtar våra piloter taktiskt kunskapskapital. Denna väg är inte enkelriktad, utan Norge (Nato) får också ta del av finsk (och svensk) taktik, som är utarbetad för att avvärja överlägsen angripare med som har ett starkt markbaserat luftvärn. Med ökande rysk förmåga lär detta scenario bli allt mera aktuellt.

”Partner versus medlem” diskuteras frekvent i Nato. Alliansen har själv valt att i större grad utvidga och öppna sina strukturer för partnerländer. Det är naturligt att det i dagens ekonomiska läge ses som en möjlighet att åka snålskjuts, då medlemmarna bär huvudansvaret för skolning, övning och förvaltning. Arvidsson har nog rätt i att skillnaden mellan medlem och fullfjädrad partner skulle raderas om Finland och Sverige deltog i jaktförsvar över Island, trots att vi skapar våra förmågor självständigt. Nato säljer medlemskap, vilket Fogh Rasmussens kommentar om Sveriges undsättning vid kris visar. Rekrytering blir svårt och gamla kunder arga om betaltjänster mitt i allt erbjuds gratis.

Språkpolisens ruta
air policing – subst. incidentberedskap, jaktförsvar (finl.).

 

Solidaritet ≠ solidarisuus

Våra länders intressen går hand i hand, men sätt att verka och mål skiljer sig ofta. Finland överväger ett Nato-medlemskap om Sverige blir medlem. I Sverige har man kommit till att Sverige blir medlem om Finland blir det. Ett svenskt Nato-medlemskap och fortsatt finsk alliansfrihet skulle föra Finland tillbaka till det kalla kriget. Nato-Finland skulle i sin tur göra den svenska alliansfriheten meningslös.

Den svenska solidaritetsförklaringen är en avsikt. Den backas upp av god insatsförmåga i ett sådant fall där Sverige är ohotat medan ett annat land utsätts för angrepp. Sverige förklarar sin solidaritet utan reservationer eller oro över bristen på etablerade strukturer och bindande fördrag. Islandinsatsen är för Sveriges något som jag vill kalla för solidaritetscementering. På politiskt plan tror man att Islandsinsatsen implicit bidrar till en samnordisk säkerhetspolitik. Så måste det ju vara då Sverige efter att ha förklarat solidaritet nu levererar?

Finlands solidaritetsförklaring låter identisk, men i beredningsarbetet gjordes en mera pessimistisk analys av EU-fördragets nya solidaritetsklausul. Därav den uttryckta reservationen ”Varje medlemsstat fattar ett eget beslut om att ge bistånd och om formerna för det.” Finnar litar inte på främmande hjälp. Svenskar har däremot ett
stort förtroende för att få bistånd vid angrepp och ett relativt lågt förtroende för förmågan att ensamma kunna avvärja ett väpnat angrepp. Finlands deltagande i Islandsövningen skulle jag kalla för en solidaritetssondering, vars syfte är att lite grann kartlägga möjligheter för nordiskt försvarssamarbete. Deltagandet saknar både explicita och implicita strategiska mål. Vi har inte sått, men hoppas på att skörda.

Sveriges solidaritetsförklaring är positiv och tillåtande. Genom författningsändringar har försvarsmaktens övergripande uppgift blivit att ”kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. […] samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet”.^[1]

Den finska solidaritetsförklaringen är pessimistisk och begränsande. Lagen om försvarsmakten tillåter inte insatser utomlands bortsett från krishanteringsoperationer. Om övriga insatser fattas beslut enligt grundlagens 93 §, vilket blir svårt och tidskrävande om stödet är mindre än solklart.

Även om det låter riktigt hemskt, så är Arvidssons argument att Sverige och Finland utgör den svagaste länken sann. Vi är mera utsatta än våra Nato-grannar. Bristen på säkerhetsgarantier innebär att Nato vid en europeisk kris endast bistår oss om det är fördelaktigt från en militärstrategisk synpunkt. Om så inte är fallet, så blir det Finland och Sverige som stöder Natos operationer med att säkra norra flanken. Lyckligtvis lär Norge backa upp oss. Således är det ganska naturligt att vi för säkerhetens skull övar tillsammans över Island.