Nordism, solidaritet och Finland (Lika, men olika)

Detta inlägg gick ut i förtid pga tidsinställning. Här är den uppdaterade versionen. Varsågoda!

Svenska Dagbladets Claes Arvidsson skriver om nordiskt politiskt samarbete i Hufvudstadsbladet. Tidningen har klart gått in för att bevaka politik med ett bredare nordiskt perspektiv och även lyckats göra sig populär i Sverige genom intensiv bevakning och ett mindre scoop. Tummen upp för Hbl och SvD. Jag gillar!

Arvidsson ger en bra och täckande överblick, men är lite blind för skillnader mellan Finland och Sverige. Jag ska därför försöka lyfta fram dom små skillnaderna efter en kort kommentar om Island.

”Air policing”

Jaktförsvaret är den hårda delen av luftförsvaret. Luftövervakning saknar relevans om den inte uppbackas av väpnad förmåga att avvisa inkräktare. Vad vårt jaktflyg har med luftövervakning att göra vet jag än idag inte, men det är näst intill irrelevant. Anders Fogh Rasmussen besökte Finland och dämpade ivern/rädslan för att vi skulle gå in för ”halvskarp” insats. Nato förstår också att vi inte kan ha vårt flyg liggande på rullningsbanan. Därav betoningen på uppdragets övningsaspekt.

Islands och Baltikums luftrum kränks sällan. Att öva istället för att sitta ovh vänta är naturligt. För att öva måste man ha övningsmotståndare. Det är vår del. Samtidigt inhämtar våra piloter taktiskt kunskapskapital. Denna väg är inte enkelriktad, utan Norge (Nato) får också ta del av finsk (och svensk) taktik, som är utarbetad för att avvärja överlägsen angripare med som har ett starkt markbaserat luftvärn. Med ökande rysk förmåga lär detta scenario bli allt mera aktuellt.

”Partner versus medlem” diskuteras frekvent i Nato. Alliansen har själv valt att i större grad utvidga och öppna sina strukturer för partnerländer. Det är naturligt att det i dagens ekonomiska läge ses som en möjlighet att åka snålskjuts, då medlemmarna bär huvudansvaret för skolning, övning och förvaltning. Arvidsson har nog rätt i att skillnaden mellan medlem och fullfjädrad partner skulle raderas om Finland och Sverige deltog i jaktförsvar över Island, trots att vi skapar våra förmågor självständigt. Nato säljer medlemskap, vilket Fogh Rasmussens kommentar om Sveriges undsättning vid kris visar. Rekrytering blir svårt och gamla kunder arga om betaltjänster mitt i allt erbjuds gratis.

Språkpolisens ruta
air policing – subst. incidentberedskap, jaktförsvar (finl.).

 

Solidaritet ≠ solidarisuus

Våra länders intressen går hand i hand, men sätt att verka och mål skiljer sig ofta. Finland överväger ett Nato-medlemskap om Sverige blir medlem. I Sverige har man kommit till att Sverige blir medlem om Finland blir det. Ett svenskt Nato-medlemskap och fortsatt finsk alliansfrihet skulle föra Finland tillbaka till det kalla kriget. Nato-Finland skulle i sin tur göra den svenska alliansfriheten meningslös.

Den svenska solidaritetsförklaringen är en avsikt. Den backas upp av god insatsförmåga i ett sådant fall där Sverige är ohotat medan ett annat land utsätts för angrepp. Sverige förklarar sin solidaritet utan reservationer eller oro över bristen på etablerade strukturer och bindande fördrag. Islandinsatsen är för Sveriges något som jag vill kalla för solidaritetscementering. På politiskt plan tror man att Islandsinsatsen implicit bidrar till en samnordisk säkerhetspolitik. Så måste det ju vara då Sverige efter att ha förklarat solidaritet nu levererar?

Finlands solidaritetsförklaring låter identisk, men i beredningsarbetet gjordes en mera pessimistisk analys av EU-fördragets nya solidaritetsklausul. Därav den uttryckta reservationen ”Varje medlemsstat fattar ett eget beslut om att ge bistånd och om formerna för det.” Finnar litar inte på främmande hjälp. Svenskar har däremot ett
stort förtroende för att få bistånd vid angrepp och ett relativt lågt förtroende för förmågan att ensamma kunna avvärja ett väpnat angrepp. Finlands deltagande i Islandsövningen skulle jag kalla för en solidaritetssondering, vars syfte är att lite grann kartlägga möjligheter för nordiskt försvarssamarbete. Deltagandet saknar både explicita och implicita strategiska mål. Vi har inte sått, men hoppas på att skörda.

Sveriges solidaritetsförklaring är positiv och tillåtande. Genom författningsändringar har försvarsmaktens övergripande uppgift blivit att ”kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. […] samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet”.[1]

Den finska solidaritetsförklaringen är pessimistisk och begränsande. Lagen om försvarsmakten tillåter inte insatser utomlands bortsett från krishanteringsoperationer. Om övriga insatser fattas beslut enligt grundlagens 93 §, vilket blir svårt och tidskrävande om stödet är mindre än solklart.

Även om det låter riktigt hemskt, så är Arvidssons argument att Sverige och Finland utgör den svagaste länken sann. Vi är mera utsatta än våra Nato-grannar. Bristen på säkerhetsgarantier innebär att Nato vid en europeisk kris endast bistår oss om det är fördelaktigt från en militärstrategisk synpunkt. Om så inte är fallet, så blir det Finland och Sverige som stöder Natos operationer med att säkra norra flanken. Lyckligtvis lär Norge backa upp oss. Således är det ganska naturligt att vi för säkerhetens skull övar tillsammans över Island.

7 reaktioner på ”Nordism, solidaritet och Finland (Lika, men olika)

  1. Att anskaffa en brandkår först när det börjat brinna går inte.
    Att att avskaffa brandkåren bara för att det inte brunnit på länge
    – är vansinne.
    Vi kan alltid hoppas på det bästa – men vi måste vara beredda på det värsta.

    Lennart Elborgh

    Gilla

  2. Jag tycker att nedrustandet av försvaret hade varit motiverat, om man senare vid ett förändrat omvärldsläge igen kunnat rusta upp igen, lite som Norge nu. Tyvärr så tog man i Sverige kanske alltför många svängar in på enkelriktade vägar och nu har svårt att möta framtiden på ett vettigt sätt. Vi har haft en lugnare refrom här i Finland, men faktum är att ekonomiska medel slösats i ett omvärldsläge som inte förutsatt det och nu är vi inför en större reform väldigt sent, med brådskande tidtabell och knappa resurser. Vi klarar biffen, men det bästa för bägge länderna vore att folket och politikerna skulle förstå att

    1. försvaret ska kunna möta framtida hot och lösa sina aktuella uppgifter – resurser kan variera stort från år till år
    2. i försvarslösningar finns många enkelriktade vägar – om man väljer dessa är den enda lösningen mycket pengar

    Jag förespråkar varken den svenska ”bort med allt och in med solidaritet” eller den finska ”ett trovärdigt försvar ad infinitum”, utan tycker att förvaret ska vara på riktigt tillgängligt, användbart och framför allt flexibelt. Tyvärr är lösningen oacceptabel, då detta skulle förutsätta att vi istället för att behandla försvarsmakten som en normal myndighet, skulle gå inför att behandla försvarsmakten som ett företag som producerar säkerhet enligt efterfrågan och objektivt behov.😉

    Kommentera gärna friskt, så ska jag försöka utveckla och precisera denna tankegång till ett inlägg. Vad tycker du detta skulle innebära t.ex från synpunkten av (ekonomisk) verksamhetsstyrning samt koncernstyrning (om vi ser rd/föm som koncernledning?)

    Gilla

  3. Tyvärr har kraften i den svenska försvarsdebatten börjat ebba ut. Den exempellösa slakt av det svenska försvaret som socialdemokraterna startade fullföljts nu av moderaterna. Jag har gång på gång ställt frågan hur vi i Sverige kunnat dra helt andra slutsatser om behovet av en fungerande försvarsmakt. Sverige och Finland ligger ju i samma världsdel. Den finska försvarsreformen är bättre balanserad än den svenska. När jag fortfarande arbetade i högkvarteret i Stockholm brukade jag hänvisa till hur man tänkte och gjorde i Finland och det var inte alltid så populärt. Nu kan man bara önska att svenska försvarspolitiker snart vänder blicken mot Finland och tar intryck av den mera sansade finska försvars- och säkerhetspolitiken och slutar fantisera om att Sveriges säkerhet tryggas genom gendarmeri-liknande insatser i Afghanistan eller att andra länder vid behov skall komma till vår undsättning.
    För oss som är oroade övre det svenska försvaret tillstånd känns det trots allt tryggt att vi har Finland som nära granne.

    Lennart Elborgh fd controller i svenska försvarsmakten

    Gilla

  4. Tack Lennart! Fint summerat. Önskar att jag hade kunnat säga det lika enkelt. Frågan blir ju förstås hur väl drömvärlden motsvarar den framtida verkligheten och hur väl objektiv ”verkligheten” är. Om verklighetsuppfattningen är sned, så kan till och med en drömvärld vara riktigare.

    Gilla

  5. Utmärkt analys av skillnaden i uppfattning om solidaritet mellan nationer. Ingen som vet något om praktisk försvars- och utrikespolitik kan komma till någon annan slutsats än att Sveriges politiker lever i en drömvärld medan finnarna lever i verkligheten.

    Lennart Elborgh

    Gilla

Kommentera | Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s