Oikeusvaltion puolustusvoimat

Turvallisuuspoliittinen kevät

Suomen keväästä on tulossa lämmin turvalllisuuspoliittisen keskustelun osalta. Hallitus antaa helmikuussa selontekonsa Islannin ilmavalvonnasta eduskunnalle ja eduskunta alkaa samoihin aikoihin käsitellä Valtioneuvoston turvallisuus- ja puolustuspoliittista selontekoa (VNS). Hyvä näin, koska liian nopea päätös Islannista olisi saattanut törmätä esteisiin ja nopea VNS:n läpinuijiminen olisi tappanut turvallisuuspoliittisen keskustelun. Turvallisuuspoliittisen keskustelun taustalla porisevat Ruotsin valtakunnallinen turvallisuuspoliittinen konferenssi Sälenissa, jossa Naton pääsihteeri Anders Fogh Rasmussen ja Viron ulkoministeri Urmas Paet ottivat voimakkaasti kantaa niin Ruotsiin kuin Suomeenkin. Nämä asiat ovatkin saaneet keskustelun tulille kytemään myös Suomessa.

Seuraan tätä kehitystä lyhyemmillä kirjoituksilla ja teen takaisinkytkentöjä Ruotsin puolustuksen tilanteeseen. Niille, jotka kaipaavat enemmän tietoa ruotsalaisesta turvallisuuspoliittisesta keskustelusta ja Ruotsin puolustusvoimien tilanteesta suosittelen Skipperin blogia.

Oikeusvaltio Suomi, operaatio Islanti

Sotilaalliselta kannalta katsottuna Islannin ilmapuolustukseen osallistuminen olisi helppo ja ehkä jopa tylsä operaatio muiden joukossa. Tapauksena Islanti on kuitenkin oikeudellisesti kimurantti. Olen aikaisemmin kertonut Suomen ja Ruotsin puolustusvoimien oikeudellisen perusteiden eroavaisuuksista. Suomen puolustusvoimilla ei ole mitään asiaa valtakunnan rajojen ulkopuolelle muussa kuin sotilaallisen kriisinhallinnan tehtävissä.

Islanti on kansainvälinen velvoite, josta päätetään perustuslain 93 § mukaisesti. Kutsumalla operaatiota harjoitukseksi (Peacetime Preparedness Mission) päästään kuin koira veräjästä; harjoittelu ilman laajempia merkityksiä tai seuraamuksia saanee eduskunnan tuen. Tarkasteltaessa asiaa suppeammin ja pidättäydyttäessä oikeusvaltioperiaatteessa, voidaan todeta että päätöksen osallistumisesta voi ainoastaan toteuttaa toimivaltainen viranomainen. Tällaista lakiin kirjattua toimivaltaa ei puolustusvoimilla ole. Tarvitaan siis säädösvalmistelu. Sotilaallisen kriisinhallinnan ulkopuolelle jäävien kansainvälisten operaatioiden problematiikka on esillä hallitusohjelmassa ja VNS:ssa, mutta into ongelman ratkaisemiseksi on laimeaa. Ongelmamme ei ole kyky ulkopuolisen avun vastaanottamiseen tai antamiseen, vaan oikeus ylipäätään olla vieraan valtion maaperällä. Olisi luonnollista että Suomessa – Ruotsin tavoin – annettaisiin puolustusvoimille tehtäväksi maan puolustamisen lisäksi edistää Suomen etuja ja suomalaisten turvallisuutta niin kotimaassa kuin valtakunnan rajojen ulkopuolellakin.

Helppo ratkaisu Islannin ja VNS:n suhteen jättää puolustusvoimat vaille sitä mandaattia, jonka se tarvitsee vastatakseen nykyisiin ja tuleviin uhkiin. Se merkitsee myös sitä että meidän ei tarvitse testata äärimmäisen yksipuolista solidaarisuuslausekettamme. Ruotsin ”toivotaan”-klausuuli herättää hilpeyttä ja vaikuttaa aivan pöhköltä, mutta oma lausekkeemme tarkoittaa, että otamme mielellämme apua vastaan, mutta avun antamiselle on olemassa varsin kätevä tekosyy.

Valmiina tuntemattomiin uhkiin?

Jätän pohjoismaiset argumentit sikseen ja yritän toisin sanoin selittää miksi jämäkkä mandaatti on tarpeen. (Huomis)päivän trendi on kyberturvallisuus. Se on hyvä esimerkki moniulotteisista, arvaamattomista ja rajat ylittävistä tulevaisuuden uhista. Kyberavaruudessa tapahtuva toiminta, esim. tietoverkkotiedustelu vaatii selkeän lakiin kirjatun mandaatin. Voitasiin tietysti ajatella että tiedustelutoiminta on niin salaista, että se vakoiluromaanien tavoin, tarvittaessa toimii harmaalla alueella lain ulkopuolellakin. Tällaista ajattelua ei ole kovin vaikeaa tyrmätä. Yhdysvaltain turvallisuusvirnaomaisille 9-11 jälkeen myönnetyt epätavallisen laajat valtuudet ja niiden ikävimmät seuraukset ovat hyvä varoittava esimerkki. Puolustusvoimat voi ainoastaan toimia sen oikeusjärjestyksen puitteissa, jota se puolustaa. Kaikki muu olisi absurdia. Mielivaltaista ja laitonta toimintaa ei voi eikä saa olla.

Käyttökelpoinen, joustava ja soveltuva kyky.

Puolustusvoimilla tulee kaikissa konflktin vaiheissa (ja riittävän ajoissa) olla kyky toteuttaa tehtävänsä. Kyseessä on loppujen lopuksi poliittisen toimintavapauden hankkiminen ja ylläpitäminen. Toimintavapaudessa on paljolti kyse informaatiosta. Nykyinen lainsäädäntömme ei mahdollista toimintaa rajojen ulkopuolella rauhan aikana tai korotetun valmiuden aikana. Ratkaisukohta, jossa on tehtävä päätös kybertoimista toisen valtion alueella, tulee liian myöhään ja taso, jolla päätös tehdään on liian korkea. Todennäköisenä seurauksena tästä on toimintavapauden astettainen romahtaminen sitä mukaa kun vastustaja suojautuu, ”kovettaa” kyberpuolustuksena ja tempaa aloitteen hyökkäyksellisillä kyberoperaatioilla. Kyky toimia tehokkaasti kyberavaruudessa ja fyysisellä taistelukentällä vaatii lain, joka antaa selkeän tehtävä puolustaa Suomea. Myös valtakunnan rajojen ulkopuolella.

Yhtäältä kyse on pelotteesta, jota tehostetaan laajentamalla aluetta jota valvomme ja tiedustelemme. Mahdollisessa Itämeri-kriisissä käyttäisimme varmasti mielellämme kansainvälistä aluetta ja Ruotsin aluetta tilanteen seurantaan. Ruotsinkin voitaisiin ajatella haluavan syventää aluetta, jolta se hakee tietoja. Samalla tavalla kuin Itä-Suomessa harjoittelevan ruotsalaisen mekanisoidun taisteluosaston voitaisiin ajatella nostavan kynnystä maahyökkäykseen voidaan myös ajatella, että merkittävästi kasvanut kyky hankkia ennakkovaroitus kyberavaruudesta nostaisi kynnystä strategiseen iskuun.

Toisaalta kyse on pelisääntöjen luomisesta. Ilman lakimuutoksia ajaudumme pian kyberavaruuden harmaalle alueelle, jossa ei oikein ole selvää mitä kyberpuolustus voi tehdä, mitä sen pitää tehdä ja mitä se missään nimessä ei saa tehdä. Mahdollistamalla kyberoperaatiot lailla saamme käyttökelpoisen, joustavan ja soveltuvan kyvyn, joka skaalautuu myös tuntemattomien uhkien torjuntaan.

Tulevaisuuden turvalllisuusympäristössä korostuvat poliittisen keinovalikoiman lisäksi sotilaallisten keinojen käytettävyys kaikissa konfliktin vaiheissa. Suomalainen myöntyväisyys hyökkäysaseita koskeville rajoituksille on lähes 70 vuotta vanha anakronismi, joka on yhtä pahasti irti nykypäivän poliittisista ja sotilaallisista realiteeteista kuin Molotovin cocktaili.

Rättsstatens försvarsmakt

Säkerhetspolitisk vår

Det är bäddat för en intressant säkerhetspolitisk diskussion i Finland. Regeringen ger snart sin redogörelse till riksdagen om Islandinsatsen och riksdagen börjar samtidigt behandla Statsrådets redogörelse för Finlands säkerhets- och försvarspolitik (VNS). Bra så, för ett alltför förhastat beslut om Island kunde ha stött på höga hinder och ett alltför snabbt genomklubbbande av VNS hade dödat all säkerhetspolitisk debatt. Med den svenska rikskonferensen i Sälen som bakgrund, kraftiga ställningstagande av Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och Estlands utrikesminister Urmas Paet, så borde även den försiktiga finska debatten fatta eld börja glöda.

Jag ska följa med denna utveckling med kortare inlägg och göra flera återkopplingar till det svenska försvarets läge. För dem som är riktigt hungriga efter information om den svenska säkerhetspolitiska debatten rekommenderar jag i synnerhet Skippers blogg.

Rättsstat Finland, insats Island

Militärer tycker kanske att Island vore en enkel och lite trist insats bland andra. Fallet Island är dock problematiskt från en rättslig synpunkt. Betydligt svårare än vår insats i Afghanistan. Jag har tidigare belyst skillnader i rättsliga grunder för finsk och svensk försvarsmakt. Den finska försvarsmakten har inte enligt lag som uppgift att i fredstid göra något annat utanför rikets gränser än krishantering.

Island är en internationell förpliktelse som avgörs enligt grundlagens 93 §. Kallar vi insatsen för en övning (Peacetime Preparedness Mission), så blir det hela förstås enkelt; en ”övningsinsats” utan framtida implikationer lär få riksdagens stöd. Ser vi snävare på Island och håller fast vid rättsstatsprincipen, så kan ett beslut om deltagande endast verkställas av en myndighet som har ett lagligt mandat för uppdraget. Det har inte försvarsmakten. Det krävs alltså en författningsberedning. Problematiken med internationella insatser, som inte faller inom ramen för militär krishantering lyfts fram i VNS, men viljan att på riktigt ta itu med frågan verkar vara sval. Vårt problem är inte förmågan att ge eller ta emot hjälp, utan rätten att överhuvudtaget göra något på främmande mark. Det vore naturligt att – liksom Sverige – ge försvarsmakten den nya uppgiften att försvara Finland  samt främja säkerhet och finska intressen både i Finland och utanför rikets gränser.

Om vi tar den lätta utvägen blir vi utan en ny lag, som skulle ge försvarsmakten det mandat som behövs för att bekämpa nutida och framtida hot. Den lätta utvägen betyder också att vi inte ännu behöver pröva vår ytterst ensidiga solidaritetsförklaring. Den svenska ”hoppas”-solidaritetsförklaringen kan verka helt galen. Vår förklaring betyder att vi gärna tar emot hjälp, men har placerat ett bekvämt och praktiskt hinder för att bistå någon annan.

Beredda för ”unknown unknows”?

Istället för att argumentera nordism, så ska jag försöka förklara varför ett robust mandat har direkt bäring på vårt framtida försvar. (Morgon)dagens trend är cybersäkerhet. Cybersäkerhet tjänar som ett bra exempel på hur komplexa, oförutsägbara och gränslösa 😉 framtidens hot är. För att kunna bedriva t.ex. inhämtning av underättelser via i cyberrymden krävs ett mandat förankrat i lag. Vi kunde kanske tänka oss att underrättelseverksamheten är så hemlig att den vid behov och tillfälle även opererar utom lag, som i de bästa spionböckerna. Argument mot detta är inte svåra att framföra. Ta som exempel de extraordinärä befogenheter som givits underrättelsetjänster i USA efter 9-11 och de tristare följderna av dessa. Det står klart att försvarsmakten endast kan agera inom ramen för den rättsordning den värnar. Allt annat vore absurdt. Undantag finns kanske i  särfall som inte är klart reglerade, men utomrättslig verksamhet kan och får inte existera.

Tillgänglig, flexibel och användbar förmåga.

Därför ska vi ha förmågan att i hela konfliktspektret (och helst i ett tidigt skede) lösa vår uppgift; säkra folkets livsbetingelser. Det handlar om att ge vår politiska ledning handlingsfrihet. Handlingsfrihet handlar mycket om information. Vår nuvarande lagstiftning medger inte verksamhet utanför landets gränser i fredstid eller under höjd beredskap. Beslutspunkten för att i cyberrymden börja agera på annan stats område kommer för sent i konfliktspektret och beslutsnivån är hög. Sannolikt försämras handlingsfriheten hos vår politiska ledning successivt, alltt efter att motståndaren skyddar sig och härdar sitt cyberförsvar och tar initiativet med offensiva operationer. Om vi vill vara effektiva både i det fysiska stridsrummet och cyberrymden, så behöver vi en lag som ger oss det tydliga uppdraget att försvara Finland även utanför rikets gränser.

Å ena sidan handlar det om att avskräcka angrepp, genom att redan vid påtryckning utöka det område vi spanar och bevakar. Vi skulle säkert mer än gärna nyttja svenskt och internationellt område för att hålla koll på läget vid en Östersjökonflikt. Sverige kunde likaså förväntas ha intresse av att inhämta underrättelser från ett djupare område. På samma sätt som man kunde tänka sig att en svensk mekaniserad stridsgrupp på övning i östra Finland eller finsk trupp på Gotland vid rätt tillfälle kunde bidra till att höja tröskeln för angrepp, kan man också resonera att en förbättrad förmåga att skaffa förvarning kunde avskräcka strategiska angrepp.

Å andra sidan handlar det om att ge mandat och skapa regler för operationer i cyberrymden. Om vi inte ändrar på vår lag hamnar vi lätt i en gråzon där det inte riktigt är klart vad cyberförsvaret kan, måste och absolut inte får göra. Genom att i lag ge möjlighet till (och reglera) operationer i cyberrymden, så får vi en tillgänglig, flexibel och användbar 😉 förmåga, som kan anpassas för att möta både kända och okända hot.

I den framtida omvärlden är det av högsta vikt att vi förutom politiska medel har alla militära verktyg till vårt förfogande i hela konfliktspektret. Finsk undfallenhet inför militära operationer utanför rikets gränser har 70-åriga rötter, men avspeglar inte längre politiska eller militära realiteter.

Lögn, förbannad lögn och statistik. Del 3. (Folket vet nog?)

Suomenkielisen version löydät täältä

Planeringskommissionen för försvarsinformation (PFI) har igen fått välförtjänd uppmärksamhet med sin årliga opinionsundersökning. Finländarnas åsikter om försvar har varit framme i tidningsspalter, nyhetssändningar och kolumner.

En snabb analys med inriktning på sannfinländsk opinion gjordes av försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö. Charly Salonius-Pasternak vid det Utrikespolitistka institutet kontrade snabbt med ett blogginlägg. Helsingin Sanomat behandlade ärendet lite väl neutralt, men tog fram ett par saker som har bäring på Försvarsmaktens och Försvarsministeriets sätt att informera och kommunicera. Bäst hanterades opinionsundersökningen av tidningen Satakunnan kansa.

Om mätning

Jag ska igen börja med Islandsinsatsen. En opinionsmätning ska vara aktuell och det är motiverat att ta in nya frågor. PFI har konsekvent tagit in aktuella frågor i den redan omfattande opinionsmätningen. En granskning av tidsserierna för delfrågan ”Finlands deltagande i organiseringen av EUs gemensamma försvar” visar att den årliga variationen i svarens fördelning har varit större än för de andra frågorna. Det nordiska samarbetet har också lyfts fram under de senaste åren, så finns ett behov att i större detalj utreda hurdant samarbete folket stöder. Ett bra val av PFI!

Finlands deltagande i organiseringen av EU:s gemensamma försvar
Figur 1. Tidsserie: Finlands deltagande i organiseringen av EU:s gemensamma försvar 2004-2012. Källa: PFI.

 

PFI gör tyvärr också ett dumt fel. Ett sådant är frågan om hur svararna bedömer att Finlands eventuella deltagande i övervakningen av Islands luftrum inverkar på Finlands och finländarnas säkerhet. De övriga delfrågorna är av annan kaliber och har mera att göra med säkerhetens (mega)trender. Resultat: nio bra frågor om barrskogar och en fråga om en kotte. Fail.

En dålig frågeställning leder lätt till generaliseringar och dumma resonemang, i synnerhet om man har för vana att popularisera eller rubricera. Vår egen tidning Ruotuväki rapporterade: ”Det nordiska samarbete som varit på tapeten fick ett stöd på över 90 %. Däremot ansåg en stor del av befolkningen (69 %) att övervakningen av Islands luftrum inte har betydelse för Finlands säkerhet.” (övers. min egen)

Uppfattningar om hur olika faktorer påverkar säkerheten kan inte automatiskt tas som stöd eller motstånd. Sant är att det militära samarbetet med de andra nordiska länderna får ett starkt stöd, men Islandsfrågan var på ett annat ställe och var formulerad på ett annat sätt. Det är lätt att dra alltför kvicka slutsatser som inte stöds av underlaget. Efter att opinionsmätningen från hösten 2011 publicerades kom ett par tidningar med påståendet att finländarna litar på Försvarsmakten. Detta vill jag granska närmare.

För att mäta förtroende, så måste man

  1. uttryckligen fråga ”Hur stort förtroende har Du för…/Hur mycket litar Du på…” eller
  2. be svararen att bedöma”Hur bra eller dåligt…”

PFI har använt metod 2 för att mäta förtroendet för försvars- och utrikespolitik. Undersökningen innehåller inte en enda fråga om försvarsmakten, men med ett analogiskt resonemang, så kan man konstatera att två frågor faktiskt mäter förtroendet för försvarsmaktens förmåga att sköta rikets militära försvar.

1. ”Om Finland dras in i ett krig som förs med konventionella vapen, vilka möjligheter att försvara sig anser ni att Finland har?””

Försvarsförmåga
Figur 2. Tidsserie: Finlands försvarsförmåga i ett konventionellt krig 1989-2012. Källa: PFI. Grön: Goda, vit: kan inte säga, röd: Dåliga.

 

Svaren på denna fråga visar inte förtroende. Över hälften av folket anser, att försvarsmöjligheterna är dåliga. (Obs! De finare svaren synnerligen/rätt goda/dåliga har varit i bruk sedan 2004. Vi är nu i samma förtroende som år 1989 då vi hade den stolta och mäktiga Rådsunionen som granne. Trenden ser också lite hopplös ut. Som tur har det finska folket hög vilja att ta gripa vapen och offra sitt eget liv i fäderneslandets värn. Alarmklockorna i allmänna värnpliktens Finland borde ringa när större delen av folket tycker att försvarsförmågan är dålig.

2. ”Hur väl har man enligt er åsikt i Finland berett sig på att avvärja följande säkerhetshot”.”Väpnat anfall”

Varautuminen aseellisen hyökkäyksen torjuntaan.
Figur 3. Tidsserie: Beredskap att avvärja väpnat anfall 2007-2012. Källa: PFI. Blåa: Mycket bra/ganska bra, vit: kan inte säga, röda: mycket dåligt/ganska dåligt.

 

Den andra frågan är en även bättre mätare för förtroende för försvarsmakten, då frågeställningen utesluter en hel del av konfliktspektret, sajberkrig och övriga sätt och fenomen i krigföring. Här ser det ännu positivt ut, men från en stadigt förtroende på 70 % har vi på två år ramlat ner tio procentenheter. Alarmklockorna borde ringa igen.

Lite om Sverige

Den svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gör en liknande undersökning med en nästan identisk fråga som är värd att lyfta fram: ”I vilken grad tror du att det finns beredskap i Sverige att hantera och möta [väpnat angrepp] om [det] skulle drabba vårt land”. Opinionsundersökningarna av PFI och MSB är numera så lika att de mycket långt är jämförbara. Därför ska jag ge en snabb och selektiv inblick i Opinion 2011 av MSB.

Beredskap att möta militärt angrepp.
Figur 4. Tidsserie: Beredskap att möta militärt angrepp 2007-2012. Källa: MSB.

 

Det här kan väcka tankar om hur förtroendet för försvarsmakten ändrar med nedläggningar, reformer och avskaffning av värnplikten. Svenskarna ”litar” också mindre på Sveriges försvars- och utrikespolitik än finländarna. Den försvarspolitik som förts under de senaste tre åren bedöms som mycket eller ganska bra av bara 40 %. Utrikespolitiken får ett stöd på 52 %.

OBS! Frågorna är inte jämförbara; den finska frågan mäter individens förtroende för skötseln av försvars- och utrikespolitiken. Den svenska frågan mäter individens åsikt om försvars- och utrikespolitiken som förts. Här är vi på gränsen mellan Förtroende och Stöd.

För oss finländare är det säkert förbryllande att 75 % av svenskarna tror att Sverige helt eller ganska säkert får ”snabb och effektiv” hjälp av andra länder vid ett militärt angrepp. Svenskarna är inte mera ivriga på Nato än finländarna och tycker inte heller att Sveriges eller Finlands (ja, det frågades också!) Nato-medlemskap skulle bidra positivt till Sveriges arbete för fred och säkerhet. Försvarsviljan då? Av svenskarna vill 74 % försvara sig mot väpnat angrepp även om utgången vore oviss. De största skillnaderna mellan våra folk är på de frågorna som berör internationell militär krishantering. Svenskarna är piggare på fredsinsatser.

Om kommunikation

Försvarsreformen hör till de ämnen, som delar finländarna i två ungefär lika stora grupper. Reformens inverkan bedöms som positiv av 42 procent och negativ av 40 % av finländarna.

Helsingin Sanomat, 28.11.2012.

Skötseln av försvarspolitiken fick i mars 2012 hård kritik av officerare i en undersökning gjord av Officesförbundet. Som orsak framställdes försvarsmaktreformen. Försvarsmaktens budskap om reformen har varit klar, men alltför försiktigt och dåligt förmedlat.

De praktiska följderna av besparingarna är negativa. Däremot strävar försvarsmaktreformen till ett positivt slutresultat. Frågar man till exempel i en opinionsundersökning i en och samma fråga hur besparingar och försvarsmaktreformen inverkar på förmågan att försvara hela landet, så blandas dessa två saker ganska sannolikt ihop i svaren.

Kommendören för försvarsmakten, general Ari Puheloinen, 19.4.2012.(översättn. min egen)

Jag har uttryck min åsikt tidigare och upprepar mig: De reformbehov som utreddes 2004 borde ha slutförts enligt plan. Detta hade minskat det nuvarande finansieringsbehovet med åtminstone 100 miljoner euro och gjort reformen lugnare och mera kontrollerad. Samtidigt hade folkets förtroende hållits starkare. Att skilja budgetskärningar och reformen är nödvändigt, trots att det känns lite konstgjort. Yxan har framtvingat reformen, men reformens mål är ett framtida trovärdigt försvar av hela landet. Kopplar man ihop budget och reform, så kommer man lätt till den slutsatsen att skärningarna skrotar försvarsförmågan. Så är det inte, men vi sysslar med risktagning.

Försvaret kan vi se på som en brandförsäkring. I min metafor är

  • folket den försäkrade
  • försvarsmakten brandförsäkringen och
  • försvarsministeriet och statsrådet försäkringsbolaget.

Man kan förstås vrida och vända på dessa, för det finns ju länder som tar helkasko, dvs. försäkrar sig mot sitt eget folk. Det är försäkringsbolagets uppgift att sälja försäkringen. Brandförsäkringar har i regel standardvillkor. Värnplikten utgör ett speciellt fall, då den försäkrade förutom att ha brandsläckare också måste vara medlem i den frivilliga brandkåren. I nuläget har försäkringsbolaget ensidigt minskat skyddet och sänkt priset. Man litat på att brandförsäkringen själv –till naturen grå, dämpad och tyst – ska berätta den försäkrade om ändringen.

Opinionsmätningens resultat är tydligt. Finländarnas inställning till Nato eller svaren på de nya frågorna är ingen nyhet. Stödet för det nordiska militära samarbetet är ett grönt ljus för regeringen, bara den först enas internt. Överraskningen ligger i att folkets förtroende för brandförsäkringen och försäkringsbolaget snabbt avtar. Lättast är det förstås att förneka svaren eller säga att man frågat fel frågor. Sedan kan man ännu spekulera med reformens inverkan på svaren.

Fel. PFIs undersökning ligger på en stadig grund. En positiv reform borde inte generera negativa svar. Lesson learned: Ansvaren för information måste tänkas om. Försvarsmakten kan inte ha som uppdrag att informera om mycket mera än tjänstgöring och förmågor. Det är försvarsministeriets och statsrådets uppgift att utåt informera dom försäkrade om försvarslösningen, försvarsförmågan och det samhälleliga mervärdet och bidraget av försvarsmakten. Kommendören för försvarsmakten har plikttroget berättat om risktagningen. Ministeriet, regeringen och presidenten har inte tagit itu med ärendet, men på basen av opinionsundersökningen så vet folket nog.

P.S. Det här avslutar trilogin ”Lögn, förbannad lögn och statistik.” Tack för att ni orkat följa med! Jag tar gärna emot era tankar, bidrag och respons via kommentar.

Läsvärt: Försvarsminister Carl Haglund om opinionen i Hufvudstadsbladet 2.12.2012.

Nordism, solidaritet och Finland (Lika, men olika)

Detta inlägg gick ut i förtid pga tidsinställning. Här är den uppdaterade versionen. Varsågoda!

Svenska Dagbladets Claes Arvidsson skriver om nordiskt politiskt samarbete i Hufvudstadsbladet. Tidningen har klart gått in för att bevaka politik med ett bredare nordiskt perspektiv och även lyckats göra sig populär i Sverige genom intensiv bevakning och ett mindre scoop. Tummen upp för Hbl och SvD. Jag gillar!

Arvidsson ger en bra och täckande överblick, men är lite blind för skillnader mellan Finland och Sverige. Jag ska därför försöka lyfta fram dom små skillnaderna efter en kort kommentar om Island.

”Air policing”

Jaktförsvaret är den hårda delen av luftförsvaret. Luftövervakning saknar relevans om den inte uppbackas av väpnad förmåga att avvisa inkräktare. Vad vårt jaktflyg har med luftövervakning att göra vet jag än idag inte, men det är näst intill irrelevant. Anders Fogh Rasmussen besökte Finland och dämpade ivern/rädslan för att vi skulle gå in för ”halvskarp” insats. Nato förstår också att vi inte kan ha vårt flyg liggande på rullningsbanan. Därav betoningen på uppdragets övningsaspekt.

Islands och Baltikums luftrum kränks sällan. Att öva istället för att sitta ovh vänta är naturligt. För att öva måste man ha övningsmotståndare. Det är vår del. Samtidigt inhämtar våra piloter taktiskt kunskapskapital. Denna väg är inte enkelriktad, utan Norge (Nato) får också ta del av finsk (och svensk) taktik, som är utarbetad för att avvärja överlägsen angripare med som har ett starkt markbaserat luftvärn. Med ökande rysk förmåga lär detta scenario bli allt mera aktuellt.

”Partner versus medlem” diskuteras frekvent i Nato. Alliansen har själv valt att i större grad utvidga och öppna sina strukturer för partnerländer. Det är naturligt att det i dagens ekonomiska läge ses som en möjlighet att åka snålskjuts, då medlemmarna bär huvudansvaret för skolning, övning och förvaltning. Arvidsson har nog rätt i att skillnaden mellan medlem och fullfjädrad partner skulle raderas om Finland och Sverige deltog i jaktförsvar över Island, trots att vi skapar våra förmågor självständigt. Nato säljer medlemskap, vilket Fogh Rasmussens kommentar om Sveriges undsättning vid kris visar. Rekrytering blir svårt och gamla kunder arga om betaltjänster mitt i allt erbjuds gratis.

Språkpolisens ruta
air policing – subst. incidentberedskap, jaktförsvar (finl.).

 

Solidaritet ≠ solidarisuus

Våra länders intressen går hand i hand, men sätt att verka och mål skiljer sig ofta. Finland överväger ett Nato-medlemskap om Sverige blir medlem. I Sverige har man kommit till att Sverige blir medlem om Finland blir det. Ett svenskt Nato-medlemskap och fortsatt finsk alliansfrihet skulle föra Finland tillbaka till det kalla kriget. Nato-Finland skulle i sin tur göra den svenska alliansfriheten meningslös.

Den svenska solidaritetsförklaringen är en avsikt. Den backas upp av god insatsförmåga i ett sådant fall där Sverige är ohotat medan ett annat land utsätts för angrepp. Sverige förklarar sin solidaritet utan reservationer eller oro över bristen på etablerade strukturer och bindande fördrag. Islandinsatsen är för Sveriges något som jag vill kalla för solidaritetscementering. På politiskt plan tror man att Islandsinsatsen implicit bidrar till en samnordisk säkerhetspolitik. Så måste det ju vara då Sverige efter att ha förklarat solidaritet nu levererar?

Finlands solidaritetsförklaring låter identisk, men i beredningsarbetet gjordes en mera pessimistisk analys av EU-fördragets nya solidaritetsklausul. Därav den uttryckta reservationen ”Varje medlemsstat fattar ett eget beslut om att ge bistånd och om formerna för det.” Finnar litar inte på främmande hjälp. Svenskar har däremot ett
stort förtroende för att få bistånd vid angrepp och ett relativt lågt förtroende för förmågan att ensamma kunna avvärja ett väpnat angrepp. Finlands deltagande i Islandsövningen skulle jag kalla för en solidaritetssondering, vars syfte är att lite grann kartlägga möjligheter för nordiskt försvarssamarbete. Deltagandet saknar både explicita och implicita strategiska mål. Vi har inte sått, men hoppas på att skörda.

Sveriges solidaritetsförklaring är positiv och tillåtande. Genom författningsändringar har försvarsmaktens övergripande uppgift blivit att ”kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. […] samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet”.[1]

Den finska solidaritetsförklaringen är pessimistisk och begränsande. Lagen om försvarsmakten tillåter inte insatser utomlands bortsett från krishanteringsoperationer. Om övriga insatser fattas beslut enligt grundlagens 93 §, vilket blir svårt och tidskrävande om stödet är mindre än solklart.

Även om det låter riktigt hemskt, så är Arvidssons argument att Sverige och Finland utgör den svagaste länken sann. Vi är mera utsatta än våra Nato-grannar. Bristen på säkerhetsgarantier innebär att Nato vid en europeisk kris endast bistår oss om det är fördelaktigt från en militärstrategisk synpunkt. Om så inte är fallet, så blir det Finland och Sverige som stöder Natos operationer med att säkra norra flanken. Lyckligtvis lär Norge backa upp oss. Således är det ganska naturligt att vi för säkerhetens skull övar tillsammans över Island.