Eld och lågor, del 3 (Natodebatten)

Meeting of the NATO-Russia Council

NATO-Russia Council meeting in Sochi, Russia. 4 July 2011. © NATO.

Lovorden uppskattad, särskild, kunnig hör man ofta då Finlands och Sveriges partnerskap med Nato kommer på tal. Norges försvarsminister och Estlands utrikesminister har offentligt sagt att vi är nästan som medlemmar och att de gärna skulle se oss i Nato.

Men vi är inte en medlem. Och inte ens den mest uppskattade partnern. För det är Ryssland. Nato har ännu inte format ett Nato-Finland–Sverige råd. Däremot sitter Ryssland med 28 medlemsstater vid samma bord i Nato-Ryssland rådet. Till detta bord får inte Finland och Sverige komma även om vi stod på agendan.

Partners är partners, förutom Ryssland. Ryssland för samtal med Nato som inverkar på oss utan att vi är med. I detta avseende lämnar nästan-medlemskapet oss utanför de fora, där vägande samtal med Ryssland förs. Vår roll som brobyggare slutade redan på 90-talet. Nu är det tid att vakna från idet.

En motivering för nej till Nato är att man inte vill irritera eller förarga Ryssland. Skulle Ryssland verkligen bli förargat, om det bland Natomedlemmarna fanns ett land som verkligen förstår Ryssland? Ett Natomedlemskap innebär inte automatiskt försvagade Rysslandsrelationer, utan kan även ge ökat inflytande.

//James

Åsikterna jag här uttryckt är mina egna och jag uttrycker dem som privat person. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje. Och nej, jag är inte en natoentusiast.

Annonser

Liekeissä, osa 3 (Nato-keskustelu)

Meeting of the NATO-Russia Council

NATO-Russia Council meeting in Sochi, Russia. 4 July 2011. © NATO.

Suomesta ja Ruotsista käytetään usein Naton rauhankumppanuudesta puhuttaessa nimityksiä erityinen kumppani, kyvykäs kumppani ja arvostettu kumppani. Muun muassa Norjan ja Viron eri ministerit ovat ihan julkisesti sanoneet, että olemme melkein jäseniä ja että he mielellään näkisivät meidät jäseninä.

Emme kuitenkaan ole jäseniä. Emmekä ole edes kumppaneista arvostetuimmat. Se on nimittäin Venäjä. Nato ei ole vielä muodostanut Nato–Suomi–Ruotsi -neuvostoa. Sen sijaan Venäjä istuu 28 jäsenvaltion kanssa samaan pöytään Nato–Venäjä -neuvostossa. Tähän pöytään Suomella ja Ruotsilla ei ole asiaa vaikka olisimme puheenaiheena.

Kumppanit ovat vain kumppaneita, Venäjää lukuun ottamatta. Venäjä käy Naton kanssa keskusteluja, jotka vaikuttavat meihin, ilman että me olemme niitä kuulemassa. Tässä suhteessa asema Naton ulkopuolella jättää meidät myös niiden foorumien ulkopuolelle, jossa Venäjän kanssa keskustellaan monen valtion painoarvolla. Sillanrakentajuutemme loppui 90-luvulla. Olisi korkea aika herätä huomaamaan se.

Suutuisikohan Venäjä oikeasti, jos jäsenmaiden joukosssa olisi Norjan lisäksi vielä yksi, joka sitä ymmärtää? Nato-jäsenyys ei automaattisesti merkitse heikentynyttä suhdetta Venäjään vaan saattaa jopa lisätä painoarvoa.

//James

Tehtäköön erityisen selväksi että mielipiteet ovat omiani, eivätkä välttämättä heijasta puolustusvoimien tai muun viranomaisen virallista kantaa, koska joku nyt kuitenkin leimaa minut ”natottajaksi.”

Eld och lågor, del 1 (Natodebatten)

Bild med Natos emblem på Finlands flagga i bakgrunden.
Bild: Yle.

Krisen i Ukraina har satt fart på den finska Natodebatten. Även på finlandssvenskt håll tog Yle steget fram med Obs debatt på torsdagen den 7 mars, där Markus Lyra, Michael Moberg och Jan Koskimies förde debatt med programledaren Freddi Wahlström. Programmet på dryga 30 minuter är mycket sevärt. Programmet kan ses på Arenan, synligt även utomlands (utgår 7 april 2014). Klicka på bilden nedan för att öppna klippet.

Skärmdump från Yle Arenan
Länk: Obs debatt.

Då vi talar om Nato, så är det alltid på sin plats att föra en metadebatt, dvs diskutera diskussionen. Tidigare var detta det enda sättet man ”salongsrent” kunde debattera Nato i Finland, utan att bli stämplad som überentusiast eller skyttegravssoldat och hamna på en mycket låg nivå. I min åsikt är Natodebatten i Finland numera bra/okej, i flere fall även bättre och mera utvecklad än i Sverige. Utrikesministeriet, försvarsministeriet och Försvarshögskolan har producerat utredningar[1, 2, 3] om verkningarna av ett Natomedlemskap. Även det politiska opinionslandskapet har ändrat något med samlingspartiet som öppet har Nato på sin agenda och andra partier som inte längre vägrar diskutera frågan. Det går alltså åt rätt håll, dvs ett klimat där vi öppet kan diskutera om medlemskapet från en nationell säkerhetssynpunkt.

Trots detta så vill jag framhäva att den aktuella Natodebatten lider av närsynthet. Jag har tidigare bloggat om vägen till Natomedlemskap och detta förtjänar att upprepas.

Vägen till medlemskap går via partnerskap (PfP), en särskild plan för utvecklingen av partnerskapet (IPAP). Därefter följer fördjupade förhandlingar (intensified dialogue) och sedan medlemsansökan (Membership Action Plan, MAP). Nato kräver att ett medlemskap ska ha folkets och de största politiska partiernas stöd. En folkomröstning är inte ett explicit krav[;] Albanien, Kroatien och Polen blev visserligen medlemmar utan folkömröstning. De hade alla dock i sin tid ett stort säkerhetsunderskott som krävde lappning samtidigt som dörren som stod på glänt började stängas. Dessa länder kom in i en försnabbad process.

I debatten har man noterat Zbigniew Brzezinskis kolumn om den finländska modellen som ett önskvärt vägval för Ukraina.

The US could and should convey clearly to Mr Putin that it is prepared to use its influence to make certain that a truly independent and territorially undivided Ukraine pursues policies towards Russia similar to those so effectively practised by Finland: mutually respectful neighbours, wide-ranging economic relations both with Russia and the EU, but no participation in any military alliance viewed by Moscow as directed at itself – while also expanding its European connectivity. In brief, the Finnish model as the ideal example for Ukraine, and the EU, and Russia.

”Russia needs to be offered a ‘Finland option’ for Ukraine”, Financial Times, 22 februari 2014.

Innebörden av detta har av vissa tolkats som att Natodörren stängdes. Dels finns det sanning i detta — en försnabbad process, fast-track, vore förstås omöjlig, eftersom vi då skulle

  1. skicka en signal på ett säkerhetsunderskott och
  2. bidra till att försvåra lösningen av konflikten i Ukraina.

Det första vill vi knappast göra som suverän stat och det andra motsvarar inte heller vår roll som aktör för fred och stabilitet. Vi har alltså själva valt sitta kvar på staketet.

Däremot så finns det inga hinder för den självständiga republiken Finland att i normal ordning lämna in en medlemskapsanökan eller i nästa vita blad tydligt uttrycka att vi avser inleda förhandlingar om ett medlemskap. Detta skulle så klart ha ett signalvärde, som knappast skulle undgå Ryssland och säkerligen skulle våra relationer bli mer ansträngda. Det ligger förhoppningsvis klart för alla att Ryssland skulle motarbeta ett medlemskap med påtryckning som säkert skulle inkludera, men inte vara begränsad till diplomatiska och ekonomiska medel.

I detta avseende måste debatten återfå perspektiv. Ett Natomedlemskap är inte att lämna in ansökan och få den beviljad om några månader. Det är en lång process, som hela tiden skulle prövas av Ryssland. Att söka ökad säkerhet har alltså sitt pris. Med ökad säkerhet syftar jag så klart på artikel 5:

”Parterna överenskommer att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall anses som ett väpnat angrepp mot dem alla; och följaktligen överenskommer de att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, envar av dem kommer att, under utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns av artikel 51 av FN-stadgan, bistå den part eller de parter som sålunda angripits genom att, individuellt och i samförstånd med övriga parter, genast vidta åtgärd som den bedömer nödvändig, inbegripet bruk av väpnat våld, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.”

Artikel 5 är grunden för försvarsalliansen Nato. Att i debatt hävda att ingen skulle komma till vår hjälp vid en kris om vi var medlemmar tyder på en bristfällig uppfattning om internationell politik. Om t.ex. USA så mycket som tvivlade att agera om en medlemsstat blev angripen, skulle hela det system som USAs världspolitiska inflytande vilar på fallera i ett ögonblick.

Natofördragets artikel 4, som används när en eller flera medlemsstater upplever att deras säkerhet eller självständighet är i fara, åberopades av nyligen av Polen och ledde till ett ”krismöte” den 2 mars 2014. Detta var den fjärde gången detta hände sedan Nato grundades.

Det är konstigt att betydelsen av dessa mekanismer undgår finnar — vår politik under kalla kriget strävade till att till allt pris undvika en utveckling där Moskva kunde ha kallat för konsultationer enligt VSB-avtalets 2. artikel. En av de mera rumsrena lösningarna var att skapa ett av Sovjetunionen erkänt trovärdigt och helt självständigt försvar, som man kunde hänvisa till.

Vårt dåtida försvar hade ett instrumentellt värde som var mycket högre än vad dess militära förmågor utgjorde. Det låg också i Sovjetunionens intresse at stöda den finländska narrativen om ett trovärdigt försvar. Så är inte fallet idag. Ett erkänt trovärdigt försvar blev mycket, mycket dyrare för drygt 20 år sedan och idag har vi nått punkten där pengarna inte helt enkelt räcker till. Därför går vi nu en försvarsreform till mötes. En trovärdig försvarslösning kräver antingen att

  1. mera pengar tillförs eller
  2. säkerhetsgarantier sökes.

Lättmjölk finns inte att köpa.

Nato-medlemskap kräver folkömröstning

De som för debatt om Nato stämplas ofta som überentusiastiska förespråkare och i skyttegropar förskansade motståndare. Av denna orsak vill jag än en gång poängtera att åsikterna jag uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller annan myndighets officiella linje.

Kuva: Yle | Bild: Yle.
Kuva: Yle | Bild: Yle.

Vi är redan färdiga för medlemskap och kan tillträda när som helst.

Ett ofta hört påstående om vårt förhållande till Nato

Spanien 1986, Ungern 1997, Slovenien 2004, Georgien 2008

Vägen till medlemskap går via partnerskap (PfP), en särskild plan för utvecklingen av partnerskapet (IPAP). Därefter följer fördjupade förhandlingar (intensified dialogue) och sedan medlemsansökan (Membership Action Plan, MAP). Nato kräver att ett medlemskap ska ha folkets och de största politiska partiernas stöd. En folkomröstning är inte ett explicit krav, men jag finner det svårt att se att Finland och Sverige skulle agera på annat sätt än de länder som jag nämnde i rubriken. Albanien, Kroatien och Polen blev visserligen medlemmar utan folkömröstning. De hade alla dock i sin tid ett stort säkerhetsunderskott som krävde lappning samtidigt som dörren som stod började stängas. Dessa länder kom in i en försnabbad process.

Vår demokratiska tradition (folkvälde) och bristen av denna i en medlemskapsprocess kan bli ett hinder. Det behövs bara ett land som sätter sig tvärt till frågan. Mera sannolikt är att Nato under medlemsskapsförhandlingarna försiktigt skulle rekommendera att vi format folkopinionen för att få en starkare förankring av medlemskapet. Nato vill knappast ha en medlemstat som först ingår pakten, bara för att några valperioder senare rösta om att avträda. Spaniens folkomröstning 1986 handlade om att stanna kvar i Nato.

Kuva: Yle |Bild: Yle.
Kuva: Yle |Bild: Yle.

För opinionsbildning krävs mycket arbete och tid. Att ingå en pakt med hjälp av juridiska trollkonster är inte hållbart, då det sänker förtroendet för försvars- och säkerhetspolitiken. Ett Nato-medlemskap är inte en sådan internationell förpliktelse som riksdagen med 2/3 majoritet kunde rösta om utan att ha uppbackning av en folkomröstning, även om en snäv juridisk tolkning bekräftar riksdagens makt att fatta beslut utan folkomröstning.

Ett Nato-medlemskap skulle kräva en omfattande grundlagsreform, som främst skulle rikta sig på grundlagens 8 kapitel. Senast förändrades detta kapitel i syfte att bättre stämmma överens med fullständighetsprincipen. På samma gång fick grundlagens 1 § ett litet, men inte helt obetydande, tillägg:

Finland deltar i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att utveckla samhället. Finland är medlem i Europeiska unionen. (4.11.2011/1112)

Finlands grundlag 1 § 3 mom

Varför är Nato en grundlagsfråga?

Beslut om godkännande eller uppsägning av en internationell förpliktelse fattas med enkel majoritet. Om ett förslag om godkännande av en förpliktelse gäller grundlagen eller ändring av rikets territorium eller med hänsyn till Finlands suveränitet betydande överföring av behörighet till Europeiska unionen eller till en internationell organisation eller institution, skall beslutet dock fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.

Finlands grundlag 94 § 2 mom

Ett Natomedlemskap innebär att medlemsstaten sätter sina förband till Natos förfogande. Detta betyder att operativ ledning (OPCON) vid insats överförs till Natos högste militäre befälhavare, SACEUR. Operativt befäl (OPCOM) stannar visserligen hos den nationella överbefälhavaren (Republikens president). Så är redan fallet i krishanteringsuppdrag, men i och med ett gemensamt insatsbeslut av samtliga medlemstater vore det svårt och problematiskt för enskild medlem att besluta om att ta hem trupper eller begränsa insatsregler.

Jag vill påstå att en medlemstat överför större delar av operativt befäl till Natochef än en partner, som har större möjlighet att bestämma över hurdana insatser dess förband deltar i och nationella begränsningar (caveat) för dessa.

De jure beslutsfattande håller redan idag på att förvandlas till beslutfattande på basen av de facto praxis. Grundlagen tål inte längre att töjas.

Ett finskt Nato-medlemskap är inte möjligt utan folkömröstning.