Ruotsin asia ei ole Suomen

Tämä on käännös Ruotsin suosituimman yhteiskuntabloggaajan Lars Wilderängin kirjoituksesta ”Sveriges sak är inte Finlands” Cornucopia?-blogissa. Kannattaa katsoa myös Yle TV 1:n puoli yhdeksän uutiset (14 tammikuuta), jossa aihetta käsiteltiin aika laajasti. Käännös virheineen on minun laatimani.

Detta är en reblog av Lars Wilderängs inlägg på hans blogg Cornucopia?, som är Sveriges överlägset mest populära samhällsblogg. Jag återger inlägget här för att det handlar om ”den finsk-svenska försvarspakten” som blivit så brinnande aktuell idag. Se gärna halv nians nyheter på finska TV 1 (14 januari) för att få en bra överblick av debatten. Översättningen till finska är min och likaså de fel och nyanser som finns.

Lars Wilderäng kirjoitti tammikuun 14. päivänä 2013 blogissaan Cornucopia?:

Bild av en krigstida affisch "För en större kamp"Suomalaisen Hufvudstadsbladetin (Hbl) julkaisemasta artikkelista, on Ruotsiin mediaan kulovalkean tavoin levinnyt käsitys siitä, että Suomi tulisi Ruotsin turvaksi, jos maa joutuisi sellaisen rajoitetun sotilaallisen hyökkäyksen kohteeksi, jota vastaan viikon puolustuskyky on olemassa vasta 2019 ja silloinkin monien kuukausien valmistelun jälkeen. Esimerkiksi jos vihollinen kirjallisesti ilmoittaa ottavansa haltuun Gotlannin 3–6 kuukauden kuluttua.

Ajatus siitä, että suomalaiset rientäisivät avuksemme on puolustusministeri Carl Haglundin antaman haastattelun ylitulkintaa, ainakin mitä tulee Bonnierin/Dagens Nyheterin (DN) otsikointiin.

Se mitä Hbl:lle sanottiin, mutta mitä ei DN toista on m.m. seuraavaa:

”Todennäköistä kylläkin on, että Suomi tavalla tai toisella tukisi Ruotsia myös sotilaallisesti.”

Tämä ei siis todennäköisesti tarkoita sitä, että Suomi julistaisi liikekannallepanon lähettääksen 300 000 miestänsä Ruotsiin, vaan voisi pikemminkin, tavalla tai toisella, merkitä tutkahavaintojen, signaalitiedustelun ja tiedustelutietojen vaihtoa tai muuta passiivista apua, esimerkiksi haavoittuneiden vastaanottoa Ruotsin terveydenhuollon luhistuttua.

Joukon lähettämistä ei missään mainita. Mutta luonnollisesti ruotsalaiset poliitikot ylitulkitsevat lausuntoa. Arvatenkin maltilliset kokoomuspoliitikot (moderaterna) sanovat, että tämä osoittaa Ruotsin yksipuolisen solidaarisuuslausekkeen käytännön toimivuuden.

Sallikaa minun epäillä.


Sveriges sak är inte Finlands

Från en artikel i finska Huvudstadsbladet, HBL, har det nu gått en löpeld genom svensk media om att finnarna skulle komma till svensk hjälp om Sverige drabbades av ett begränsat militärt anfall av den typ som vi först 2019, med flera månaders förberedelser, kan klara av i en vecka. T ex om lede fi skriftligen berättar att hin tänker besätta Gotland om 3 – 6 månader.

Att finnarna skulle komma till vår hjälp är dock en rejäl övertolkning av den finska intervjun med den finske försvarsministern Carl Haglund, åtminstone vad det gäller rubriksättningen hos Bonnier/DN.

Vad som sades till HBL, men inte citeras av DN är bland annat följande:

”Det är nog sannolikt att Finland på ett eller annat sätt skulle stödja Sverige också militärt.”

Det betyder alltså sannolikt inte att Finland skulle mobilisera för att skicka sina 300 000 man till Sverige, utan på ett eller annat sätt kan innebära utbyte av radaruppgifter, signalspaning och underrättelser eller annan passiv hjälp, t ex att man kan ta emot sårade och skadade när den svenska sjukvården ganska snabbt kollapsar.

Att skicka trupp nämns inte någonstans. Men naturligtvis övertolkas uttalandet av svenska politiker. Gissningsvis kommer (m)oderaterna säga att detta visar att Sveriges ensidiga solidaritetsdoktrin fungerar i verkligheten.

Tillåt mig tvivla.

Lögn, förbannad lögn och statistik. Del 3. (Folket vet nog?)

Suomenkielisen version löydät täältä

Planeringskommissionen för försvarsinformation (PFI) har igen fått välförtjänd uppmärksamhet med sin årliga opinionsundersökning. Finländarnas åsikter om försvar har varit framme i tidningsspalter, nyhetssändningar och kolumner.

En snabb analys med inriktning på sannfinländsk opinion gjordes av försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö. Charly Salonius-Pasternak vid det Utrikespolitistka institutet kontrade snabbt med ett blogginlägg. Helsingin Sanomat behandlade ärendet lite väl neutralt, men tog fram ett par saker som har bäring på Försvarsmaktens och Försvarsministeriets sätt att informera och kommunicera. Bäst hanterades opinionsundersökningen av tidningen Satakunnan kansa.

Om mätning

Jag ska igen börja med Islandsinsatsen. En opinionsmätning ska vara aktuell och det är motiverat att ta in nya frågor. PFI har konsekvent tagit in aktuella frågor i den redan omfattande opinionsmätningen. En granskning av tidsserierna för delfrågan ”Finlands deltagande i organiseringen av EUs gemensamma försvar” visar att den årliga variationen i svarens fördelning har varit större än för de andra frågorna. Det nordiska samarbetet har också lyfts fram under de senaste åren, så finns ett behov att i större detalj utreda hurdant samarbete folket stöder. Ett bra val av PFI!

Finlands deltagande i organiseringen av EU:s gemensamma försvar
Figur 1. Tidsserie: Finlands deltagande i organiseringen av EU:s gemensamma försvar 2004-2012. Källa: PFI.

 

PFI gör tyvärr också ett dumt fel. Ett sådant är frågan om hur svararna bedömer att Finlands eventuella deltagande i övervakningen av Islands luftrum inverkar på Finlands och finländarnas säkerhet. De övriga delfrågorna är av annan kaliber och har mera att göra med säkerhetens (mega)trender. Resultat: nio bra frågor om barrskogar och en fråga om en kotte. Fail.

En dålig frågeställning leder lätt till generaliseringar och dumma resonemang, i synnerhet om man har för vana att popularisera eller rubricera. Vår egen tidning Ruotuväki rapporterade: ”Det nordiska samarbete som varit på tapeten fick ett stöd på över 90 %. Däremot ansåg en stor del av befolkningen (69 %) att övervakningen av Islands luftrum inte har betydelse för Finlands säkerhet.” (övers. min egen)

Uppfattningar om hur olika faktorer påverkar säkerheten kan inte automatiskt tas som stöd eller motstånd. Sant är att det militära samarbetet med de andra nordiska länderna får ett starkt stöd, men Islandsfrågan var på ett annat ställe och var formulerad på ett annat sätt. Det är lätt att dra alltför kvicka slutsatser som inte stöds av underlaget. Efter att opinionsmätningen från hösten 2011 publicerades kom ett par tidningar med påståendet att finländarna litar på Försvarsmakten. Detta vill jag granska närmare.

För att mäta förtroende, så måste man

  1. uttryckligen fråga ”Hur stort förtroende har Du för…/Hur mycket litar Du på…” eller
  2. be svararen att bedöma”Hur bra eller dåligt…”

PFI har använt metod 2 för att mäta förtroendet för försvars- och utrikespolitik. Undersökningen innehåller inte en enda fråga om försvarsmakten, men med ett analogiskt resonemang, så kan man konstatera att två frågor faktiskt mäter förtroendet för försvarsmaktens förmåga att sköta rikets militära försvar.

1. ”Om Finland dras in i ett krig som förs med konventionella vapen, vilka möjligheter att försvara sig anser ni att Finland har?””

Försvarsförmåga
Figur 2. Tidsserie: Finlands försvarsförmåga i ett konventionellt krig 1989-2012. Källa: PFI. Grön: Goda, vit: kan inte säga, röd: Dåliga.

 

Svaren på denna fråga visar inte förtroende. Över hälften av folket anser, att försvarsmöjligheterna är dåliga. (Obs! De finare svaren synnerligen/rätt goda/dåliga har varit i bruk sedan 2004. Vi är nu i samma förtroende som år 1989 då vi hade den stolta och mäktiga Rådsunionen som granne. Trenden ser också lite hopplös ut. Som tur har det finska folket hög vilja att ta gripa vapen och offra sitt eget liv i fäderneslandets värn. Alarmklockorna i allmänna värnpliktens Finland borde ringa när större delen av folket tycker att försvarsförmågan är dålig.

2. ”Hur väl har man enligt er åsikt i Finland berett sig på att avvärja följande säkerhetshot”.”Väpnat anfall”

Varautuminen aseellisen hyökkäyksen torjuntaan.
Figur 3. Tidsserie: Beredskap att avvärja väpnat anfall 2007-2012. Källa: PFI. Blåa: Mycket bra/ganska bra, vit: kan inte säga, röda: mycket dåligt/ganska dåligt.

 

Den andra frågan är en även bättre mätare för förtroende för försvarsmakten, då frågeställningen utesluter en hel del av konfliktspektret, sajberkrig och övriga sätt och fenomen i krigföring. Här ser det ännu positivt ut, men från en stadigt förtroende på 70 % har vi på två år ramlat ner tio procentenheter. Alarmklockorna borde ringa igen.

Lite om Sverige

Den svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gör en liknande undersökning med en nästan identisk fråga som är värd att lyfta fram: ”I vilken grad tror du att det finns beredskap i Sverige att hantera och möta [väpnat angrepp] om [det] skulle drabba vårt land”. Opinionsundersökningarna av PFI och MSB är numera så lika att de mycket långt är jämförbara. Därför ska jag ge en snabb och selektiv inblick i Opinion 2011 av MSB.

Beredskap att möta militärt angrepp.
Figur 4. Tidsserie: Beredskap att möta militärt angrepp 2007-2012. Källa: MSB.

 

Det här kan väcka tankar om hur förtroendet för försvarsmakten ändrar med nedläggningar, reformer och avskaffning av värnplikten. Svenskarna ”litar” också mindre på Sveriges försvars- och utrikespolitik än finländarna. Den försvarspolitik som förts under de senaste tre åren bedöms som mycket eller ganska bra av bara 40 %. Utrikespolitiken får ett stöd på 52 %.

OBS! Frågorna är inte jämförbara; den finska frågan mäter individens förtroende för skötseln av försvars- och utrikespolitiken. Den svenska frågan mäter individens åsikt om försvars- och utrikespolitiken som förts. Här är vi på gränsen mellan Förtroende och Stöd.

För oss finländare är det säkert förbryllande att 75 % av svenskarna tror att Sverige helt eller ganska säkert får ”snabb och effektiv” hjälp av andra länder vid ett militärt angrepp. Svenskarna är inte mera ivriga på Nato än finländarna och tycker inte heller att Sveriges eller Finlands (ja, det frågades också!) Nato-medlemskap skulle bidra positivt till Sveriges arbete för fred och säkerhet. Försvarsviljan då? Av svenskarna vill 74 % försvara sig mot väpnat angrepp även om utgången vore oviss. De största skillnaderna mellan våra folk är på de frågorna som berör internationell militär krishantering. Svenskarna är piggare på fredsinsatser.

Om kommunikation

Försvarsreformen hör till de ämnen, som delar finländarna i två ungefär lika stora grupper. Reformens inverkan bedöms som positiv av 42 procent och negativ av 40 % av finländarna.

Helsingin Sanomat, 28.11.2012.

Skötseln av försvarspolitiken fick i mars 2012 hård kritik av officerare i en undersökning gjord av Officesförbundet. Som orsak framställdes försvarsmaktreformen. Försvarsmaktens budskap om reformen har varit klar, men alltför försiktigt och dåligt förmedlat.

De praktiska följderna av besparingarna är negativa. Däremot strävar försvarsmaktreformen till ett positivt slutresultat. Frågar man till exempel i en opinionsundersökning i en och samma fråga hur besparingar och försvarsmaktreformen inverkar på förmågan att försvara hela landet, så blandas dessa två saker ganska sannolikt ihop i svaren.

Kommendören för försvarsmakten, general Ari Puheloinen, 19.4.2012.(översättn. min egen)

Jag har uttryck min åsikt tidigare och upprepar mig: De reformbehov som utreddes 2004 borde ha slutförts enligt plan. Detta hade minskat det nuvarande finansieringsbehovet med åtminstone 100 miljoner euro och gjort reformen lugnare och mera kontrollerad. Samtidigt hade folkets förtroende hållits starkare. Att skilja budgetskärningar och reformen är nödvändigt, trots att det känns lite konstgjort. Yxan har framtvingat reformen, men reformens mål är ett framtida trovärdigt försvar av hela landet. Kopplar man ihop budget och reform, så kommer man lätt till den slutsatsen att skärningarna skrotar försvarsförmågan. Så är det inte, men vi sysslar med risktagning.

Försvaret kan vi se på som en brandförsäkring. I min metafor är

  • folket den försäkrade
  • försvarsmakten brandförsäkringen och
  • försvarsministeriet och statsrådet försäkringsbolaget.

Man kan förstås vrida och vända på dessa, för det finns ju länder som tar helkasko, dvs. försäkrar sig mot sitt eget folk. Det är försäkringsbolagets uppgift att sälja försäkringen. Brandförsäkringar har i regel standardvillkor. Värnplikten utgör ett speciellt fall, då den försäkrade förutom att ha brandsläckare också måste vara medlem i den frivilliga brandkåren. I nuläget har försäkringsbolaget ensidigt minskat skyddet och sänkt priset. Man litat på att brandförsäkringen själv –till naturen grå, dämpad och tyst – ska berätta den försäkrade om ändringen.

Opinionsmätningens resultat är tydligt. Finländarnas inställning till Nato eller svaren på de nya frågorna är ingen nyhet. Stödet för det nordiska militära samarbetet är ett grönt ljus för regeringen, bara den först enas internt. Överraskningen ligger i att folkets förtroende för brandförsäkringen och försäkringsbolaget snabbt avtar. Lättast är det förstås att förneka svaren eller säga att man frågat fel frågor. Sedan kan man ännu spekulera med reformens inverkan på svaren.

Fel. PFIs undersökning ligger på en stadig grund. En positiv reform borde inte generera negativa svar. Lesson learned: Ansvaren för information måste tänkas om. Försvarsmakten kan inte ha som uppdrag att informera om mycket mera än tjänstgöring och förmågor. Det är försvarsministeriets och statsrådets uppgift att utåt informera dom försäkrade om försvarslösningen, försvarsförmågan och det samhälleliga mervärdet och bidraget av försvarsmakten. Kommendören för försvarsmakten har plikttroget berättat om risktagningen. Ministeriet, regeringen och presidenten har inte tagit itu med ärendet, men på basen av opinionsundersökningen så vet folket nog.

P.S. Det här avslutar trilogin ”Lögn, förbannad lögn och statistik.” Tack för att ni orkat följa med! Jag tar gärna emot era tankar, bidrag och respons via kommentar.

Läsvärt: Försvarsminister Carl Haglund om opinionen i Hufvudstadsbladet 2.12.2012.

”Nordismi”, solidaarisuus ja Suomi

Svenska Dagbladetin Claes Arvidsson tuo pohjoismaisen puolustuskeskustelun Suomeen Hufvudstadsbladetin vierskynässä. ”Höblä” on alkanut yhä tarkemmin seurata pohjoismaista puolustusta ja lyönyt läpi Ruotsissa tiukan seuraamisen ja erään skuupin ansiosta. Hyvä Hbl & SvD. Tykkään.

Arvidsson tekee hyvän ja kattavan yleiskatsauksen aiheeseen, mutta on hieman sokea maidemme eroavaisuuksille. Tahdon siksi nostaa esille yhden keskeisen ja ratkaisevan eron. Ensin on kuitenkin paikallaan (taas) käsitellä Islantia.

”Air policing”

Hävittäjäpuolustus on ilmapuolustuksen kova ydin. Ilmavalvonta on merkityksetöntä, jos koskemattomuutta ei kyetä turvaamaan asevoimin. Mitä hävittäjämme tekevät Islannissa on minulle vieläkin epäselvää, mutta se ei ole tärkeintä. Naton pääsihteeri Anders Fogh Rasmussen kävi miellä hillitsemässä intoa/rauhoittelemassa pelkoja siitä, että Suomi lähtisi ”air policing” -tehtävään. Nato ymmärtää että koneemme eivät voi osallistua hävittäjätorjuntaan, mutta eivät myöskään olla tyhjän panttina kiitoradan päässä. Tämän takia operaation koulutuksellista puolta tuodaan esille niin vahvasti.

Islannin ja Baltian ilmatilaa ei kovin usein loukata. Siten harjoittelu odottelun sijaan on ihan järkevää. Harjoittelu vaati harjoitusvastustajan ja se onkin meidän panoksemme. Ohjaajamme (Ilmavoimat) kehittävät tämän myötä taktista osaamistaan. Tie ei ole yksisuuntainen. Norja (Nato) saa myös meidän erityisosaamistamme, eli hävittäjätorjuntaa ylivoimaista ilmavihollista vastaan, jolla kaiken lisäksi on pitkälle kantava ilmatorjunta. Venäjän kyvyn ja kaluston kehittyessä tällainen skenaario on Natolle enenevissä määrin ajankohtainen.

Kumppanuuden ja jäsenyyden eroa puidaan Natossa tasalta ja puolelta. Liittouma on itse avannut rakenteitaan kumppaneille . Nykyisessä taloudellisessa tilanteessa on selvää, että tässä on mahdollisuus vapaamatkustukseen, kun jäsenmaat kustantavat koulutuksen, harjoitukset sekä hallinnon ja tuen. Arvidsson onkin oikeassa siinä, että jäsenen ja kyvykkään kumppanin ero häviäisi olemattomiin, jos Suomi ja Ruotsi osallistuisivat Islannin hävittäjätorjuntaan. Naton bisnes on jäsenyyksien myyminen, josta hyvä osoitus on Fogh Rasmussenin vastaus kysymykseen Ruotsin auttamisesta kriisissä. Uusien asiakkuuksien hankinta vaikeutuu ja vanhat asiakkaat suuttuvat, jos maksullisia palveluja aletaan tarjota ilmaiseksi.

Kielipoliisin huomautus
air policing – subst. hävittäjätorjunta.

Solidarisuus ≠ Solidaritet

Suomen ja Ruotsin intressit ovat hyvin yhteneväisiä, mutta keinot ja tavoitteet eroavat. Suomi harkitsee Nato-jäsenyyttä, jos Ruotsi hakee sitä. Ruotsissa ollaan tultu siihen, että Ruotsi hakee jäsenyyttä, jos Suomikin hakee. Ruotsin Nato-jäsenyys ja suomalainen liittoutumattomuus heittäisi tasavaltamme takaisin kylmän sodan geopolitiikkaan. Suomalainen Nato-jäsenyys puolestaan tekisi Ruotsin liittoutumattomuuden merkityksettömäksi.

Ruotsin solidaarisuuslauseke on aiesopimus. Sitä tukee verrattain hyvä kyky sotilaallisesti tukea muita maita niissä tapauksissa, joissa Ruotsi ei itse ole uhattuna. Ruotsi ilmaisee solidaarisuutensa varauksettomasti, vailla huolta pysyvien rakenteiden ja sitovien sopimusten olemassaolosta. Islannin operaatio merkitsee Ruotsille solidaarisuuden lujittamista. Poliittisella tasolla logiikkana on se, että operaatio lisää merkittävästi pohjoismaisen turvallisuuspolitiikan integraatiota. Näinhän täytyy olla, koska Ruotsi ensin ilmaistuaan solidaarisuutensa nyt joukoillaan tuottaa sitä?

Suomen lauseke on hyvin samanlainen, mutta valmistelu- ja selvitystyössä tehtiin huomattavasti pessimistempi analyysi Lissabonin sopimuksen klausuulista. Tästä tuloksena kaatopykälä: ”Kukin jäsenvaltio tekee omat päätöksensä avun antamisesta ja sen muodoista.” Suomalainen ei luota vieraaseen apuun. Ruotsalaisilla sen sijaan on suuri luottamus ulkopuoliseen apuun kriisissä ja verrattain vähäinen luottamus kykyyn itsenäisesti torjua aseellinen hyökkäys. Suomen osallistuminen Islannin valmiusharjoitukseen on lähinnä solidaarisuustunnustelua, jonka tarkoituksena on vähän katsella mihin suuntaan pohjoismainen puolustus- ja turvallisuuspoliittinen yhteistyö voisi olla menossa. Osallistumiselle ei ole selkeitä poliittisia ja strategisia tavoitteita. Unohdimme kylvää, mutta toivomme korjaavamme.

Ruotsin solidaarisuuslauseke on positiivinen ja salliva. Säädösmuutoksilla puolustusvoimien päätehtäväksi tuli ”puolustaa Ruotsia ja edistää [Ruotsin] turvallisuutta kotimaassa ja kansainvälisesti. […] sekä turvata Ruotsin suvereeneja oikeuksia ja kansallisia etuja valtakunnan rajojen ulkopuolella.”[1]

Suomen lauseke on pessimistinen ja rajoittava. Laki puolustusvoimista ei salli kriisinhallinnan ohella muita operaatioita ulkomailla. Muista operaatioista on päätettävä perustuslain 93 § mukaisesti, mistä tulee vaikeaa ja aikaavievää, jos asialle ei ole selvää enemmistön tukea.

Arvidssonin johtopäätös siitä, että Suomi ja Ruotsi muodostavat heikoimman lenkin kuullostaa kauhealta, mutta on tosi. Nato-maihin verrattuina olemme painostustilanteessa heikoilla. Turvallisuustakuiden puuttuminen merkitsee sitä, että eurooppalaisen kriisin puhjetessa Nato auttaa meitä tasan tarkkaan niin kauan, kun se on sotilasstrategisesti edullista. Muussa tapauksessa Suomi ja Ruotsi, tahtomattaan ja voimattaan muutakaan tehdä, tukevat Naton operaatioita pitämällä pohjoisen sivustan. Läheisyydestään johtuen Norja on varmasti mukana. Siksi on ihan luonnollista, että harjoittelemme kolmistaan etukäteen Islannin yllä.

Nordism, solidaritet och Finland (Lika, men olika)

Detta inlägg gick ut i förtid pga tidsinställning. Här är den uppdaterade versionen. Varsågoda!

Svenska Dagbladets Claes Arvidsson skriver om nordiskt politiskt samarbete i Hufvudstadsbladet. Tidningen har klart gått in för att bevaka politik med ett bredare nordiskt perspektiv och även lyckats göra sig populär i Sverige genom intensiv bevakning och ett mindre scoop. Tummen upp för Hbl och SvD. Jag gillar!

Arvidsson ger en bra och täckande överblick, men är lite blind för skillnader mellan Finland och Sverige. Jag ska därför försöka lyfta fram dom små skillnaderna efter en kort kommentar om Island.

”Air policing”

Jaktförsvaret är den hårda delen av luftförsvaret. Luftövervakning saknar relevans om den inte uppbackas av väpnad förmåga att avvisa inkräktare. Vad vårt jaktflyg har med luftövervakning att göra vet jag än idag inte, men det är näst intill irrelevant. Anders Fogh Rasmussen besökte Finland och dämpade ivern/rädslan för att vi skulle gå in för ”halvskarp” insats. Nato förstår också att vi inte kan ha vårt flyg liggande på rullningsbanan. Därav betoningen på uppdragets övningsaspekt.

Islands och Baltikums luftrum kränks sällan. Att öva istället för att sitta ovh vänta är naturligt. För att öva måste man ha övningsmotståndare. Det är vår del. Samtidigt inhämtar våra piloter taktiskt kunskapskapital. Denna väg är inte enkelriktad, utan Norge (Nato) får också ta del av finsk (och svensk) taktik, som är utarbetad för att avvärja överlägsen angripare med som har ett starkt markbaserat luftvärn. Med ökande rysk förmåga lär detta scenario bli allt mera aktuellt.

”Partner versus medlem” diskuteras frekvent i Nato. Alliansen har själv valt att i större grad utvidga och öppna sina strukturer för partnerländer. Det är naturligt att det i dagens ekonomiska läge ses som en möjlighet att åka snålskjuts, då medlemmarna bär huvudansvaret för skolning, övning och förvaltning. Arvidsson har nog rätt i att skillnaden mellan medlem och fullfjädrad partner skulle raderas om Finland och Sverige deltog i jaktförsvar över Island, trots att vi skapar våra förmågor självständigt. Nato säljer medlemskap, vilket Fogh Rasmussens kommentar om Sveriges undsättning vid kris visar. Rekrytering blir svårt och gamla kunder arga om betaltjänster mitt i allt erbjuds gratis.

Språkpolisens ruta
air policing – subst. incidentberedskap, jaktförsvar (finl.).

 

Solidaritet ≠ solidarisuus

Våra länders intressen går hand i hand, men sätt att verka och mål skiljer sig ofta. Finland överväger ett Nato-medlemskap om Sverige blir medlem. I Sverige har man kommit till att Sverige blir medlem om Finland blir det. Ett svenskt Nato-medlemskap och fortsatt finsk alliansfrihet skulle föra Finland tillbaka till det kalla kriget. Nato-Finland skulle i sin tur göra den svenska alliansfriheten meningslös.

Den svenska solidaritetsförklaringen är en avsikt. Den backas upp av god insatsförmåga i ett sådant fall där Sverige är ohotat medan ett annat land utsätts för angrepp. Sverige förklarar sin solidaritet utan reservationer eller oro över bristen på etablerade strukturer och bindande fördrag. Islandinsatsen är för Sveriges något som jag vill kalla för solidaritetscementering. På politiskt plan tror man att Islandsinsatsen implicit bidrar till en samnordisk säkerhetspolitik. Så måste det ju vara då Sverige efter att ha förklarat solidaritet nu levererar?

Finlands solidaritetsförklaring låter identisk, men i beredningsarbetet gjordes en mera pessimistisk analys av EU-fördragets nya solidaritetsklausul. Därav den uttryckta reservationen ”Varje medlemsstat fattar ett eget beslut om att ge bistånd och om formerna för det.” Finnar litar inte på främmande hjälp. Svenskar har däremot ett
stort förtroende för att få bistånd vid angrepp och ett relativt lågt förtroende för förmågan att ensamma kunna avvärja ett väpnat angrepp. Finlands deltagande i Islandsövningen skulle jag kalla för en solidaritetssondering, vars syfte är att lite grann kartlägga möjligheter för nordiskt försvarssamarbete. Deltagandet saknar både explicita och implicita strategiska mål. Vi har inte sått, men hoppas på att skörda.

Sveriges solidaritetsförklaring är positiv och tillåtande. Genom författningsändringar har försvarsmaktens övergripande uppgift blivit att ”kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. […] samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet”.[1]

Den finska solidaritetsförklaringen är pessimistisk och begränsande. Lagen om försvarsmakten tillåter inte insatser utomlands bortsett från krishanteringsoperationer. Om övriga insatser fattas beslut enligt grundlagens 93 §, vilket blir svårt och tidskrävande om stödet är mindre än solklart.

Även om det låter riktigt hemskt, så är Arvidssons argument att Sverige och Finland utgör den svagaste länken sann. Vi är mera utsatta än våra Nato-grannar. Bristen på säkerhetsgarantier innebär att Nato vid en europeisk kris endast bistår oss om det är fördelaktigt från en militärstrategisk synpunkt. Om så inte är fallet, så blir det Finland och Sverige som stöder Natos operationer med att säkra norra flanken. Lyckligtvis lär Norge backa upp oss. Således är det ganska naturligt att vi för säkerhetens skull övar tillsammans över Island.