Eld och lågor, del 1 (Natodebatten)

Bild med Natos emblem på Finlands flagga i bakgrunden.
Bild: Yle.

Krisen i Ukraina har satt fart på den finska Natodebatten. Även på finlandssvenskt håll tog Yle steget fram med Obs debatt på torsdagen den 7 mars, där Markus Lyra, Michael Moberg och Jan Koskimies förde debatt med programledaren Freddi Wahlström. Programmet på dryga 30 minuter är mycket sevärt. Programmet kan ses på Arenan, synligt även utomlands (utgår 7 april 2014). Klicka på bilden nedan för att öppna klippet.

Skärmdump från Yle Arenan
Länk: Obs debatt.

Då vi talar om Nato, så är det alltid på sin plats att föra en metadebatt, dvs diskutera diskussionen. Tidigare var detta det enda sättet man ”salongsrent” kunde debattera Nato i Finland, utan att bli stämplad som überentusiast eller skyttegravssoldat och hamna på en mycket låg nivå. I min åsikt är Natodebatten i Finland numera bra/okej, i flere fall även bättre och mera utvecklad än i Sverige. Utrikesministeriet, försvarsministeriet och Försvarshögskolan har producerat utredningar[1, 2, 3] om verkningarna av ett Natomedlemskap. Även det politiska opinionslandskapet har ändrat något med samlingspartiet som öppet har Nato på sin agenda och andra partier som inte längre vägrar diskutera frågan. Det går alltså åt rätt håll, dvs ett klimat där vi öppet kan diskutera om medlemskapet från en nationell säkerhetssynpunkt.

Trots detta så vill jag framhäva att den aktuella Natodebatten lider av närsynthet. Jag har tidigare bloggat om vägen till Natomedlemskap och detta förtjänar att upprepas.

Vägen till medlemskap går via partnerskap (PfP), en särskild plan för utvecklingen av partnerskapet (IPAP). Därefter följer fördjupade förhandlingar (intensified dialogue) och sedan medlemsansökan (Membership Action Plan, MAP). Nato kräver att ett medlemskap ska ha folkets och de största politiska partiernas stöd. En folkomröstning är inte ett explicit krav[;] Albanien, Kroatien och Polen blev visserligen medlemmar utan folkömröstning. De hade alla dock i sin tid ett stort säkerhetsunderskott som krävde lappning samtidigt som dörren som stod på glänt började stängas. Dessa länder kom in i en försnabbad process.

I debatten har man noterat Zbigniew Brzezinskis kolumn om den finländska modellen som ett önskvärt vägval för Ukraina.

The US could and should convey clearly to Mr Putin that it is prepared to use its influence to make certain that a truly independent and territorially undivided Ukraine pursues policies towards Russia similar to those so effectively practised by Finland: mutually respectful neighbours, wide-ranging economic relations both with Russia and the EU, but no participation in any military alliance viewed by Moscow as directed at itself – while also expanding its European connectivity. In brief, the Finnish model as the ideal example for Ukraine, and the EU, and Russia.

”Russia needs to be offered a ‘Finland option’ for Ukraine”, Financial Times, 22 februari 2014.

Innebörden av detta har av vissa tolkats som att Natodörren stängdes. Dels finns det sanning i detta — en försnabbad process, fast-track, vore förstås omöjlig, eftersom vi då skulle

  1. skicka en signal på ett säkerhetsunderskott och
  2. bidra till att försvåra lösningen av konflikten i Ukraina.

Det första vill vi knappast göra som suverän stat och det andra motsvarar inte heller vår roll som aktör för fred och stabilitet. Vi har alltså själva valt sitta kvar på staketet.

Däremot så finns det inga hinder för den självständiga republiken Finland att i normal ordning lämna in en medlemskapsanökan eller i nästa vita blad tydligt uttrycka att vi avser inleda förhandlingar om ett medlemskap. Detta skulle så klart ha ett signalvärde, som knappast skulle undgå Ryssland och säkerligen skulle våra relationer bli mer ansträngda. Det ligger förhoppningsvis klart för alla att Ryssland skulle motarbeta ett medlemskap med påtryckning som säkert skulle inkludera, men inte vara begränsad till diplomatiska och ekonomiska medel.

I detta avseende måste debatten återfå perspektiv. Ett Natomedlemskap är inte att lämna in ansökan och få den beviljad om några månader. Det är en lång process, som hela tiden skulle prövas av Ryssland. Att söka ökad säkerhet har alltså sitt pris. Med ökad säkerhet syftar jag så klart på artikel 5:

”Parterna överenskommer att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall anses som ett väpnat angrepp mot dem alla; och följaktligen överenskommer de att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, envar av dem kommer att, under utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns av artikel 51 av FN-stadgan, bistå den part eller de parter som sålunda angripits genom att, individuellt och i samförstånd med övriga parter, genast vidta åtgärd som den bedömer nödvändig, inbegripet bruk av väpnat våld, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.”

Artikel 5 är grunden för försvarsalliansen Nato. Att i debatt hävda att ingen skulle komma till vår hjälp vid en kris om vi var medlemmar tyder på en bristfällig uppfattning om internationell politik. Om t.ex. USA så mycket som tvivlade att agera om en medlemsstat blev angripen, skulle hela det system som USAs världspolitiska inflytande vilar på fallera i ett ögonblick.

Natofördragets artikel 4, som används när en eller flera medlemsstater upplever att deras säkerhet eller självständighet är i fara, åberopades av nyligen av Polen och ledde till ett ”krismöte” den 2 mars 2014. Detta var den fjärde gången detta hände sedan Nato grundades.

Det är konstigt att betydelsen av dessa mekanismer undgår finnar — vår politik under kalla kriget strävade till att till allt pris undvika en utveckling där Moskva kunde ha kallat för konsultationer enligt VSB-avtalets 2. artikel. En av de mera rumsrena lösningarna var att skapa ett av Sovjetunionen erkänt trovärdigt och helt självständigt försvar, som man kunde hänvisa till.

Vårt dåtida försvar hade ett instrumentellt värde som var mycket högre än vad dess militära förmågor utgjorde. Det låg också i Sovjetunionens intresse at stöda den finländska narrativen om ett trovärdigt försvar. Så är inte fallet idag. Ett erkänt trovärdigt försvar blev mycket, mycket dyrare för drygt 20 år sedan och idag har vi nått punkten där pengarna inte helt enkelt räcker till. Därför går vi nu en försvarsreform till mötes. En trovärdig försvarslösning kräver antingen att

  1. mera pengar tillförs eller
  2. säkerhetsgarantier sökes.

Lättmjölk finns inte att köpa.

Kommentera | Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s