Eld och lågor, del 1 (Natodebatten)

Bild med Natos emblem på Finlands flagga i bakgrunden.
Bild: Yle.

Krisen i Ukraina har satt fart på den finska Natodebatten. Även på finlandssvenskt håll tog Yle steget fram med Obs debatt på torsdagen den 7 mars, där Markus Lyra, Michael Moberg och Jan Koskimies förde debatt med programledaren Freddi Wahlström. Programmet på dryga 30 minuter är mycket sevärt. Programmet kan ses på Arenan, synligt även utomlands (utgår 7 april 2014). Klicka på bilden nedan för att öppna klippet.

Skärmdump från Yle Arenan
Länk: Obs debatt.

Då vi talar om Nato, så är det alltid på sin plats att föra en metadebatt, dvs diskutera diskussionen. Tidigare var detta det enda sättet man ”salongsrent” kunde debattera Nato i Finland, utan att bli stämplad som überentusiast eller skyttegravssoldat och hamna på en mycket låg nivå. I min åsikt är Natodebatten i Finland numera bra/okej, i flere fall även bättre och mera utvecklad än i Sverige. Utrikesministeriet, försvarsministeriet och Försvarshögskolan har producerat utredningar[1, 2, 3] om verkningarna av ett Natomedlemskap. Även det politiska opinionslandskapet har ändrat något med samlingspartiet som öppet har Nato på sin agenda och andra partier som inte längre vägrar diskutera frågan. Det går alltså åt rätt håll, dvs ett klimat där vi öppet kan diskutera om medlemskapet från en nationell säkerhetssynpunkt.

Trots detta så vill jag framhäva att den aktuella Natodebatten lider av närsynthet. Jag har tidigare bloggat om vägen till Natomedlemskap och detta förtjänar att upprepas.

Vägen till medlemskap går via partnerskap (PfP), en särskild plan för utvecklingen av partnerskapet (IPAP). Därefter följer fördjupade förhandlingar (intensified dialogue) och sedan medlemsansökan (Membership Action Plan, MAP). Nato kräver att ett medlemskap ska ha folkets och de största politiska partiernas stöd. En folkomröstning är inte ett explicit krav[;] Albanien, Kroatien och Polen blev visserligen medlemmar utan folkömröstning. De hade alla dock i sin tid ett stort säkerhetsunderskott som krävde lappning samtidigt som dörren som stod på glänt började stängas. Dessa länder kom in i en försnabbad process.

I debatten har man noterat Zbigniew Brzezinskis kolumn om den finländska modellen som ett önskvärt vägval för Ukraina.

The US could and should convey clearly to Mr Putin that it is prepared to use its influence to make certain that a truly independent and territorially undivided Ukraine pursues policies towards Russia similar to those so effectively practised by Finland: mutually respectful neighbours, wide-ranging economic relations both with Russia and the EU, but no participation in any military alliance viewed by Moscow as directed at itself – while also expanding its European connectivity. In brief, the Finnish model as the ideal example for Ukraine, and the EU, and Russia.

”Russia needs to be offered a ‘Finland option’ for Ukraine”, Financial Times, 22 februari 2014.

Innebörden av detta har av vissa tolkats som att Natodörren stängdes. Dels finns det sanning i detta — en försnabbad process, fast-track, vore förstås omöjlig, eftersom vi då skulle

  1. skicka en signal på ett säkerhetsunderskott och
  2. bidra till att försvåra lösningen av konflikten i Ukraina.

Det första vill vi knappast göra som suverän stat och det andra motsvarar inte heller vår roll som aktör för fred och stabilitet. Vi har alltså själva valt sitta kvar på staketet.

Däremot så finns det inga hinder för den självständiga republiken Finland att i normal ordning lämna in en medlemskapsanökan eller i nästa vita blad tydligt uttrycka att vi avser inleda förhandlingar om ett medlemskap. Detta skulle så klart ha ett signalvärde, som knappast skulle undgå Ryssland och säkerligen skulle våra relationer bli mer ansträngda. Det ligger förhoppningsvis klart för alla att Ryssland skulle motarbeta ett medlemskap med påtryckning som säkert skulle inkludera, men inte vara begränsad till diplomatiska och ekonomiska medel.

I detta avseende måste debatten återfå perspektiv. Ett Natomedlemskap är inte att lämna in ansökan och få den beviljad om några månader. Det är en lång process, som hela tiden skulle prövas av Ryssland. Att söka ökad säkerhet har alltså sitt pris. Med ökad säkerhet syftar jag så klart på artikel 5:

”Parterna överenskommer att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall anses som ett väpnat angrepp mot dem alla; och följaktligen överenskommer de att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, envar av dem kommer att, under utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns av artikel 51 av FN-stadgan, bistå den part eller de parter som sålunda angripits genom att, individuellt och i samförstånd med övriga parter, genast vidta åtgärd som den bedömer nödvändig, inbegripet bruk av väpnat våld, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.”

Artikel 5 är grunden för försvarsalliansen Nato. Att i debatt hävda att ingen skulle komma till vår hjälp vid en kris om vi var medlemmar tyder på en bristfällig uppfattning om internationell politik. Om t.ex. USA så mycket som tvivlade att agera om en medlemsstat blev angripen, skulle hela det system som USAs världspolitiska inflytande vilar på fallera i ett ögonblick.

Natofördragets artikel 4, som används när en eller flera medlemsstater upplever att deras säkerhet eller självständighet är i fara, åberopades av nyligen av Polen och ledde till ett ”krismöte” den 2 mars 2014. Detta var den fjärde gången detta hände sedan Nato grundades.

Det är konstigt att betydelsen av dessa mekanismer undgår finnar — vår politik under kalla kriget strävade till att till allt pris undvika en utveckling där Moskva kunde ha kallat för konsultationer enligt VSB-avtalets 2. artikel. En av de mera rumsrena lösningarna var att skapa ett av Sovjetunionen erkänt trovärdigt och helt självständigt försvar, som man kunde hänvisa till.

Vårt dåtida försvar hade ett instrumentellt värde som var mycket högre än vad dess militära förmågor utgjorde. Det låg också i Sovjetunionens intresse at stöda den finländska narrativen om ett trovärdigt försvar. Så är inte fallet idag. Ett erkänt trovärdigt försvar blev mycket, mycket dyrare för drygt 20 år sedan och idag har vi nått punkten där pengarna inte helt enkelt räcker till. Därför går vi nu en försvarsreform till mötes. En trovärdig försvarslösning kräver antingen att

  1. mera pengar tillförs eller
  2. säkerhetsgarantier sökes.

Lättmjölk finns inte att köpa.

Annonser

Krigsmän och yttrandefrihet, del 2

Soldaters yttrandefrihet är numera inte begränsat på något sätt. Den tidigare lagen löd så här:

Om krigsman utan förmans tillstånd deltar i offentlig tillställning eller annan sammankomst, anordnad av parti eller av förening som bedriver eller understöder partipolitisk verksamhet, genom att hålla inledningsanföranden eller föredrag eller genom att framföra åsikter i partipolitiska angelägenheter, skall han för olovlig politisk verksamhet dömas till disciplinstraff.

StraffL 321/1983, 45 kap 26 § 1 mom.

Den dåtida värnpliktslagen 50 § gav undantag för beväringar (värnpliktiga), dvs till beväringar skulle tillsånd i regel beviljas. Trögheten jag talade om i förra inlägget och startskottet finns i detta exempel tydligt i organisationen och även hos lagstiftaren. I motiveringarna och kartläggningen av nuläget i regeringens proposition konstateras tydligt att grunderna för inskränkandet av krigsmäns yttrandefrihet försvunnit i och med författningsreformen som trädde i kraft 1 augusti 1995 (beredningen började 1993). Fem år senare fick soldater yttrandefrihet. En mycket mörk period i modern finsk grundrättighetspositiv lagtolkning och -beredning.

Den gamla lagen begränsade egentligen yttrandefrihet i ett fåtal fall. Villkoren var ju

  1. utan tillstånd,
  2. på en sammankomst,
  3. som ordnas av partipolitisk aktör och
  4. uttala åsikt i ”partipolitisk angelägenhet.”

Jag tror dock de flesta förstår att detta analogt tolkades och förmedlades till yngre soldater som ett generellt förbud att uttala partipolitisk åsikt eller tala om politik.

monkey-deaf-dumb-blind

Min organisationsfrihet (föreningsfrihet) begränsas fortfarande av SL 45 kap 19 §, men jag hör till samma flock som dom flesta finska officerare som upplever detta mera som en rättighet istället för en inskränkning av en frihet. Se det som ett utvidgat koncept av den negativa organisationsfriheten — då vi har totalt skydd från partipolitiska föreningar får vi även ett extra skydd som innebär att vi inte blir indragna i partipolitisk diskussion. Vi avsäger oss helt enkelt allt som har med politik att göra och lämnar det utanför tjänsten. Jag och de flesta andra officerarna trivs bra med det här (det här har frågats i Officersförbundets enkäter).

Jag har aldrig riktigt förstått varför denna begränsning bara gäller för soldater och inte till exempel poliser, domare och åklagare som enligt dylika motiveringar möter höga krav på objektivitet. Jag skulle tycka att åtminstone vår överbefälhavare, republikens president, skulle ha inskränkt föreningsfrihet (presidenten lämnar visserligen sitt parti frivilligt).

Saklig kritik mot den egna myndigheten är inte grund för repressalier, tillrättavisning eller avskedande.

Jag påstår att vi dels gör för långt gående analogier från föreningsfrihet mot yttrandefrihet och dels upprätthåller en föråldrad normativ uppfattning om begränsad yttrandefrihet. Det att vi inte får tillhöra ett ”parti eller en förening som bedriver eller klart understöder partipolitisk verksamhet” betyder inte att vi både som tjänstemän och privata personer inte skulle få yttra vår åsikt om olika ärenden.

Yttrandefrihet som soldat-tjänsteman

De särskilda kraven på en tjänstemans yttrande i yrkesrollen är behörigt uppträdande och saklighet samt tjänsteplikten och lojalitetsförpliktelsen. Även i yrkesrollen finns en omfattande yttrande- och kritikfrihet, dvs. rätt att sakligt, sanningsenligt och motiverat kritisera sin arbetsgivare eller sin myndighet. Saklig kritik mot den egna myndigheten är inte grund för repressalier, tillrättavisning eller avskedande. Emedan det inte finns särskilda skärpta förbud mot dessa och då tjänstemän som offentligt vågat sig på befogad och saklig kritik i de flesta fall fått vänta på förvaltningsdomstolsbeslut för att återfå sin tjänst, så rekommenderar jag inte att någon prövar på detta.

Yttrandefrihet som privat person

Lojalitetsförpliktelsen trumfar inte yttrandefriheten

Det bör finnas en tydlighet mellan den privata och yrkesrollen. Därför är det särskilt brukbart för en soldat-tjänsteman att markera när han uttrycker sin privata åsikt. I det privata finns i princip inget större skydd för yttrandefrihet. Uttalanden som berör det egna yrket och den egna myndigheten ska vara sakliga, behöriga och sanningsenliga. I sådana fall där åsikten inte har med det egna yrket att göra kan den uttryckas med större frihet. Det viktigaste är att vara tydlig i att man uttrycker sig privat, så att åhöraren eller läsaren inte uppfattar utttalandet som myndighetens officiella åsikt. Sin arbetsgivare får man berätta även om man talar privat; det går bra att berätta att man är kaptenlöjtnant vid marinen och att man uttycker sin personliga åsikt.

Tjänsteplikt och lojalitetsförpliktelsen

Tjänsteplikten är tydlig angående sekretess och behörigt uppträdande. Tjänsteplikten blir i förhållande till lojalitetsförpliktelsen något problematisk, då en stor del av en krigsmans tjänsteplikt endast ”omvänt” beskrivs som öppna straffbestämmmelser i lag. Således får en stor del av en krigsmans tjänsteplikt sitt innehåll från reglementen, order, direktiv och lägre normer. Här finns en risk för subjektiv bedömning om kritiska uttalanden. Dels finns problem i att många normer inte fyller kraven på exakthet (borde vara skrivna med noggrannhet motsvarande förattningstext för att utgöra grund för straffbestämmelser). Dels har försvarsmakten och soldater vissa uppgifter som antingen är abstrakta eller i övrigt svåra att formulera på ett gripbart sätt. Sådana kan till exempel vara stärkande av försvarsviljan, upprätthållandet av god anda och disciplin, skyldigheter kring jämställdhet och lika behandling. När dessa förknippas med förpliktelsen att agera på ett sätt som upprätthåller förtroendet i försvarsmakten, så sker lätt en analogisk förskjutning från tjänsteplikten mot lojalitetsförpliktelsen som blir förstummande stark.

Lojalitetsförpliktelsen trumfar inte yttrandefriheten. En soldat tjänar ett allmänt och offentligt intresse som finansieras med skattemedel. Han utför tjänsteåtgärder som inverkar på medborgarnas förmåner och rättigheter. Kraven på lojalitet, saklighet och behörigt uppträdande riktas både till medborgarna som nyttjar tjänsterna och till myndigheten. Jag hävdar att en tjänsteman har plikten att nyttja yttrandefriheten i fall där allvarliga brister förekommer och korrigerande åtgärder försummas. På den privata sektorn är kravet på lojatelitet skarpare, då arbetsförhållandet är ett avtal endast arbetsgivare och arbetstagare emellan. Det är inte på samma sätt möjligt att kritisera företagets produkter, tjänster eller verksamhet, som det är för en tjänsteman att t.ex. påpeka ansvarslöst bruk av medel och resurser.

I brist på skärpta straffbestämmelser för brott mot yttrandefrihet och förbud mot repressalier så rekommenderar jag inte här heller att någon prövar på detta.

Om politik

Politik hör per definition inte till soldatyrket och dess utövning. Krav på behörigt uppträdande och lojalitet kan ej direkt tillämpas på personlig politisk åsikt. Saklighet gäller förstås alltid. Friheten att i helt privat roll uttrycka sin åsikt om politik existerar alltså även för soldater och är inte mera begränsad än den är för andra tjänstemän trots begränsningen i föreningsfrihet. Däremot regleras detta av den tröghet jag nämnde och eftersom politisk åsikt inte anses vara lämplig, så rekommenderar jag inte här heller att någon prövar på detta.

I egenskap av yrkesrollen återfinns förstås samtliga krav, men om jag blev intervjuad i något nordisk samarbetssammanhang och fick den hypotetiska frågan:

Tycker du att regeringens politik i det nordiska militära samarbetet har varit bra?

…så kunde jag tänka mig det hypotetiska svaret:

Jag tycker personligen att vi förlorat en del tid och samarbetsmöjligheter i och med en viss försiktighet.

men rekommenderar inte här heller att någon prövar på detta.

Krigsmän och yttrandefrihet, del 1

Redan vid startskottet till försvarsdebatten på denna blogg talade jag om att begränsningarna av soldaters yttrandefrihet fortfarande lever kvar i vår organisation trots att de slopats från lag för nästan 15 år sedan. Detta tack vare en viss tröghet i vår organisation, som även verkar ha spillt sig över till icke-militära aktörer i samhället.

Översatt: Försvarsmakten borde inte ta ställning till värnplikten.

I fallet ovan är det förstås fråga om en puff för ett provokativt rubricerat blogginlägg skrivet av en av kampanjens privata sponsorer Roope Luhtala, som mest (och kanske bäst) driver på den nationalekonomiska aspekten av värnpliktsystemets svagheter. I sitt angrepp mot det han upplever som en motkampanj maskinerad av försvarsmakten har han låtit mindre klyftig och finurlig, rentav lite barnslig, med argument som ”orättvis”, ”fräckt”, ”ni ljuger” och ”ni blandar er i politik”.

Tyvärr har skillanden mellan kampanjen och dess primus motor blivit något oklar, då man besvaras från kampanjens officiella twitterkonto @OhionFi med följande:

Översatt: Politik passar dåligt i kategorin ”stärkande av försvarsviljan”. Strafflagen begränsar yrkessoldaternas politiserande.

Svar på tal i båda fallen:

  1. Så klart Försvarsmakten ska tala om värnplikten! Vår lagstadgade uppgift är att stärka försvarsviljan. Det gör vi genom att berätta om vår försvarslösning. Den allmänna värnplikten är en av grundvalarna i denna försvarslösning.
  2. Jag har en helt likadan yttrandefrihet som Du/Ni. Jag får, helt som Du/Ni också, både i skrift och tal uttrycka åsikter om politik, även om det vore smartare att tänka i tysthet och ensamhet. (mera om detta kommer i del 2)

Här kunde jag inte ungdgå att återkoppla till den svenska antimilitaristiska rörelsen Ofog som avslöjade bloggaren Wiseman med hänvisning till demokratiargument samtidigt som den själv utnyttjade, eller snarare, våldtog de fri- och rättigheter som möjliggör rörelsens verksamhet. Här tog den svenska försvarsmakten stark ställning för sin medarbetare och demokratin. Jag gav min syn på detta i inlägget #JagStödjerWiseman.

Då Wiseman ”outades” tänkte jag att vi nog är lyckliga här i Finland, då våra antimilitarister och motsvarande folk och fä kan bete sig och har respekt för medborgerliga fri- och rättigheter. Nu är jag inte längre så säker. Ohi On -kampanjen som jag själv storgillat för att den väckt sansad och ömsesidig debatt, har när slutet närmat sig tagit sidosteg. Hoppas det inte är mera än så. Det blir förstås panik när kampanjen lider mot sitt slut och då svallar känslor.

Kom igen nu, Ohion.fi! Ni har väckt och fört debatt, fått deltagare och lyssnare från ”båda sidorna” och gästinlägg på er sida av försvarsmaktens utbildningschef, överste Hannu Hyppönen och riksdagsledamoten Jussi Halla-aho. Stupa inte på slutrakan och kom ihåg att det finns liv och fortsattt debatt efter 2 mars 2014 och resultatet 7 000/50 000 röster!

Nato-medlemskap kräver folkömröstning

De som för debatt om Nato stämplas ofta som überentusiastiska förespråkare och i skyttegropar förskansade motståndare. Av denna orsak vill jag än en gång poängtera att åsikterna jag uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller annan myndighets officiella linje.

Kuva: Yle | Bild: Yle.
Kuva: Yle | Bild: Yle.

Vi är redan färdiga för medlemskap och kan tillträda när som helst.

Ett ofta hört påstående om vårt förhållande till Nato

Spanien 1986, Ungern 1997, Slovenien 2004, Georgien 2008

Vägen till medlemskap går via partnerskap (PfP), en särskild plan för utvecklingen av partnerskapet (IPAP). Därefter följer fördjupade förhandlingar (intensified dialogue) och sedan medlemsansökan (Membership Action Plan, MAP). Nato kräver att ett medlemskap ska ha folkets och de största politiska partiernas stöd. En folkomröstning är inte ett explicit krav, men jag finner det svårt att se att Finland och Sverige skulle agera på annat sätt än de länder som jag nämnde i rubriken. Albanien, Kroatien och Polen blev visserligen medlemmar utan folkömröstning. De hade alla dock i sin tid ett stort säkerhetsunderskott som krävde lappning samtidigt som dörren som stod började stängas. Dessa länder kom in i en försnabbad process.

Vår demokratiska tradition (folkvälde) och bristen av denna i en medlemskapsprocess kan bli ett hinder. Det behövs bara ett land som sätter sig tvärt till frågan. Mera sannolikt är att Nato under medlemsskapsförhandlingarna försiktigt skulle rekommendera att vi format folkopinionen för att få en starkare förankring av medlemskapet. Nato vill knappast ha en medlemstat som först ingår pakten, bara för att några valperioder senare rösta om att avträda. Spaniens folkomröstning 1986 handlade om att stanna kvar i Nato.

Kuva: Yle |Bild: Yle.
Kuva: Yle |Bild: Yle.

För opinionsbildning krävs mycket arbete och tid. Att ingå en pakt med hjälp av juridiska trollkonster är inte hållbart, då det sänker förtroendet för försvars- och säkerhetspolitiken. Ett Nato-medlemskap är inte en sådan internationell förpliktelse som riksdagen med 2/3 majoritet kunde rösta om utan att ha uppbackning av en folkomröstning, även om en snäv juridisk tolkning bekräftar riksdagens makt att fatta beslut utan folkomröstning.

Ett Nato-medlemskap skulle kräva en omfattande grundlagsreform, som främst skulle rikta sig på grundlagens 8 kapitel. Senast förändrades detta kapitel i syfte att bättre stämmma överens med fullständighetsprincipen. På samma gång fick grundlagens 1 § ett litet, men inte helt obetydande, tillägg:

Finland deltar i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att utveckla samhället. Finland är medlem i Europeiska unionen. (4.11.2011/1112)

Finlands grundlag 1 § 3 mom

Varför är Nato en grundlagsfråga?

Beslut om godkännande eller uppsägning av en internationell förpliktelse fattas med enkel majoritet. Om ett förslag om godkännande av en förpliktelse gäller grundlagen eller ändring av rikets territorium eller med hänsyn till Finlands suveränitet betydande överföring av behörighet till Europeiska unionen eller till en internationell organisation eller institution, skall beslutet dock fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.

Finlands grundlag 94 § 2 mom

Ett Natomedlemskap innebär att medlemsstaten sätter sina förband till Natos förfogande. Detta betyder att operativ ledning (OPCON) vid insats överförs till Natos högste militäre befälhavare, SACEUR. Operativt befäl (OPCOM) stannar visserligen hos den nationella överbefälhavaren (Republikens president). Så är redan fallet i krishanteringsuppdrag, men i och med ett gemensamt insatsbeslut av samtliga medlemstater vore det svårt och problematiskt för enskild medlem att besluta om att ta hem trupper eller begränsa insatsregler.

Jag vill påstå att en medlemstat överför större delar av operativt befäl till Natochef än en partner, som har större möjlighet att bestämma över hurdana insatser dess förband deltar i och nationella begränsningar (caveat) för dessa.

De jure beslutsfattande håller redan idag på att förvandlas till beslutfattande på basen av de facto praxis. Grundlagen tål inte längre att töjas.

Ett finskt Nato-medlemskap är inte möjligt utan folkömröstning.