Nato-medlemskap kräver folkömröstning

De som för debatt om Nato stämplas ofta som überentusiastiska förespråkare och i skyttegropar förskansade motståndare. Av denna orsak vill jag än en gång poängtera att åsikterna jag uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller annan myndighets officiella linje.

Kuva: Yle | Bild: Yle.
Kuva: Yle | Bild: Yle.

Vi är redan färdiga för medlemskap och kan tillträda när som helst.

Ett ofta hört påstående om vårt förhållande till Nato

Spanien 1986, Ungern 1997, Slovenien 2004, Georgien 2008

Vägen till medlemskap går via partnerskap (PfP), en särskild plan för utvecklingen av partnerskapet (IPAP). Därefter följer fördjupade förhandlingar (intensified dialogue) och sedan medlemsansökan (Membership Action Plan, MAP). Nato kräver att ett medlemskap ska ha folkets och de största politiska partiernas stöd. En folkomröstning är inte ett explicit krav, men jag finner det svårt att se att Finland och Sverige skulle agera på annat sätt än de länder som jag nämnde i rubriken. Albanien, Kroatien och Polen blev visserligen medlemmar utan folkömröstning. De hade alla dock i sin tid ett stort säkerhetsunderskott som krävde lappning samtidigt som dörren som stod började stängas. Dessa länder kom in i en försnabbad process.

Vår demokratiska tradition (folkvälde) och bristen av denna i en medlemskapsprocess kan bli ett hinder. Det behövs bara ett land som sätter sig tvärt till frågan. Mera sannolikt är att Nato under medlemsskapsförhandlingarna försiktigt skulle rekommendera att vi format folkopinionen för att få en starkare förankring av medlemskapet. Nato vill knappast ha en medlemstat som först ingår pakten, bara för att några valperioder senare rösta om att avträda. Spaniens folkomröstning 1986 handlade om att stanna kvar i Nato.

Kuva: Yle |Bild: Yle.
Kuva: Yle |Bild: Yle.

För opinionsbildning krävs mycket arbete och tid. Att ingå en pakt med hjälp av juridiska trollkonster är inte hållbart, då det sänker förtroendet för försvars- och säkerhetspolitiken. Ett Nato-medlemskap är inte en sådan internationell förpliktelse som riksdagen med 2/3 majoritet kunde rösta om utan att ha uppbackning av en folkomröstning, även om en snäv juridisk tolkning bekräftar riksdagens makt att fatta beslut utan folkomröstning.

Ett Nato-medlemskap skulle kräva en omfattande grundlagsreform, som främst skulle rikta sig på grundlagens 8 kapitel. Senast förändrades detta kapitel i syfte att bättre stämmma överens med fullständighetsprincipen. På samma gång fick grundlagens 1 § ett litet, men inte helt obetydande, tillägg:

Finland deltar i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att utveckla samhället. Finland är medlem i Europeiska unionen. (4.11.2011/1112)

Finlands grundlag 1 § 3 mom

Varför är Nato en grundlagsfråga?

Beslut om godkännande eller uppsägning av en internationell förpliktelse fattas med enkel majoritet. Om ett förslag om godkännande av en förpliktelse gäller grundlagen eller ändring av rikets territorium eller med hänsyn till Finlands suveränitet betydande överföring av behörighet till Europeiska unionen eller till en internationell organisation eller institution, skall beslutet dock fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.

Finlands grundlag 94 § 2 mom

Ett Natomedlemskap innebär att medlemsstaten sätter sina förband till Natos förfogande. Detta betyder att operativ ledning (OPCON) vid insats överförs till Natos högste militäre befälhavare, SACEUR. Operativt befäl (OPCOM) stannar visserligen hos den nationella överbefälhavaren (Republikens president). Så är redan fallet i krishanteringsuppdrag, men i och med ett gemensamt insatsbeslut av samtliga medlemstater vore det svårt och problematiskt för enskild medlem att besluta om att ta hem trupper eller begränsa insatsregler.

Jag vill påstå att en medlemstat överför större delar av operativt befäl till Natochef än en partner, som har större möjlighet att bestämma över hurdana insatser dess förband deltar i och nationella begränsningar (caveat) för dessa.

De jure beslutsfattande håller redan idag på att förvandlas till beslutfattande på basen av de facto praxis. Grundlagen tål inte längre att töjas.

Ett finskt Nato-medlemskap är inte möjligt utan folkömröstning.

3 reaktioner på ”Nato-medlemskap kräver folkömröstning

  1. Ett stort tack till kommentatorn för svar på bägge språken och en stark juridisk argumentation!

    Jag har kanske inte varit riktigt klar i min argumentation; kommentaren förtjänar ett utförligt svar.

    1) Från en juridisk synpunkt instämmer jag. En kvalificerad majoritet räcker och ingen folkomröstning behövs. Som jag skrev:

    [E]n snäv juridisk tolkning bekräftar riksdagens makt att fatta beslut utan folkomröstning.

    2) Din tolkning om att en enkel majoritet skulle vara tillräcklig håller jag inte med om. Ser man snävt på saken, så kan det stämma, men då skulle man utgående från ditt argument skapa en situation där Natomedlemskap går med enkel majoritet och varje insatsbeslut med kvalificerad majoritet. Detta är ”trolleri”, tycker jag och tror att det är lönlöst för oss att dryfta i detta. Så här snävt kan vi knappast se på saken?

    Med den behörighet (suveränitet) som överförs vid insats syftade jag på den militära beslutsrätt som överbefälhavaren har och som kan delegeras till underställda chefer. En förklaring är på sin plats: Vissa länder överlåter vid insats (fullt) operativt befäl (OPCOM) till SACEUR. Här anser jag att det behövs en diskussion om vad överföreandet av operativ ledning (OPCON) betyder och om detta innebär att delar av operativt befäl (OPCOM) de facto överförs. Detta är isht viktigt då vi i finska försvarsmakten inte har en liknande fördelning mellan OPCOM och OPCON och avseende den politiska styrningen inte en lika tydligt dokumenterad relation mellan politiska beslut och militär chefs verkställande.

    Vad beträffar det juridiska så förstod Janne Riiheläinen min (otydliga?) poäng lite bättre. Jag har inte gjort en juridisk bedömning eller tolkning, utan utgått från att det är uppenbart att betydande delar av vår suveränitet iom ett medlemskap de facto skulle överföras. Detta är implicit i konsensusprincipen vad beträffar statsmakten/politiskt beslutsfattande och OPCOM/OPCON vad beträffar militär befälsrätt.

    Lite tankar om de facto vs de jure (vilken var min poäng):

    • Juridiskt är det möjligt, men helt orimligt att Finland som medlem ensam skulle fälla konsensusbeslut. Suveränitet överlåts de facto.
    • Lika föga troligt vore det att Finland alltid skulle hålla med, men aldrig delta pga. nationella begränsningar (caveats). Suveränitet överlåts de facto.
    • Juridiskt sett har vi full rätt behålla våra caveats. I praktiken skulle vi snabbt ställas i en situation där vi måste ändra på våra lagar för att möjliggöra deltagande i Natoinsatser. Suveränitet överlåts gradvis de jure, efter att man först gjort beslut på grunden av att ingen suveränitet överlåts.

    3) Därför är min åsikt att vi bör cementera ett medlemskap med både kvalificerad majortitet och folkomröstning. Detta ger medlemskapet en robust legitimitetskänsla och folklig uppbackning. Av detta följer att vi framöver lättare och i den ordning som krävs kan ändra de lagar (hoppas inte många) och förordningar (säkert flere) som behövs för att möjliggöra ett engagerat och aktivt deltagande i Atlantpaktens militära verksamhet. Så blir det om vi alltså fört den diskussionen innan ett medlemskap.

    Folkomröstningen handlar i min mening också (kanske mest) om vilken demokratisk referensgrupp vi vill höra till: De länder som hade ett så stort säkerhetsunderskott att fast track till Nato var den enda möjligheten, eller de länder som i parlamentarisk ordning, med uppbackning av folket, beslutat om medlemskap. Här tycker jag mina exempel var ytterst tydliga.

    4) Sist vill jag i denna sak

    a) Kommentera min rubrik: Att rubricera är en frihet och en konst i sig. Rubriken ska fånga intresse. Argumenten finns i texten. Detta är mitt sätt i denna blogg. I detta fall återspeglar rubriken min åsikt.

    b) Neka till att jag sysslat med trolleri —— jag har argumenterat att skillnaden mellan de jure och de facto i denna fråga är (eller snabbt kan bli) så stor, att en folkomröstning (och grundlig debatt, försttås) skulle stärka/legitimera den juridiska tolkningen av grundlagen, som alltså tillåter Natomedlemskap med enligt de principer du skrev i din 1) och 2).

    c) framföra en visst skräck för ditt sista argument om en ”massa oinsatta personer.”

    5) Avslutningsvis vill jag väcka en tanke kring grundlagens 2 §: ”Statsmakten i Finland tillkommer folket[.]” Ifall folket enligt grundlagens 53 § med ett medborgarinitiativ, skulle kräva en bindande folkomröstning om Natomedlemskap så skulle det hela bli ganska intressant, för då skulle vi ställas inför grundfrågor beträffande demokratiskt ideal, folkvälde, folksuveränitet och vår självständighet. Dessa är faktiskt diskussioner som vi aldrig riktigt haft i vårt kära fosterland, där folket är underdånigt och lydigt sina tjänare presidenten och regeringen, samt sina valda representanter. Vi är kanske duktiga som medborgare, men ganska tamt som ett folk.

    Jag tackar dig för din fina occh utförliga kommentar och välkomnar gärna ett svar eller vidare debatt, som för diskussionen vidare.

    Gilla

  2. Jag kommenterade redan på finska det motsvarande blogginlägget på finska, men eftersom denna svenska version sannolikt har lite annan publik, kommenterar jag även här.

    1) Om behörighet överförs enligt grundlagens 94 § 2 mom.

    Om vi skulle utgå, som skribenten. att Finland skulle överföra till NATO ”behörighet som är betydande med hänsyn till Finlands suveränitet”, krävs ingalunda en folkomröstning.

    Grundlagens 94 § 2 kräver en sk. inskränkt grundlagsordning, dvs. med 2/3 majoritet i en behandling i riksdagen. Vanlig grundlagsordning är antingen 2/3 majoritet i två olika efterföljande riksdagar eller genom att lagen behandlas som brådskande, med 5/6 majoritet i en riksdag.

    Kontentan: _i_ _detta_ _fall_ räcker det med 2/3 majoritet i riksdagen

    2) Men överförs sådan suveränitet som grundlagens 94 § 2 mom. stadgar om?

    Skribenten skriver om att operativ ledning överförs _vid_ _insats_. Detta är avgörande varför ett NATO-beslut i Finland inte en kräver inskränkt grundlagsordning utan enkel majoritet i riksdagen. Eftersom t.om. artikel 5 i Atlantpakten ger nationerna beslutsrätt om sina insatser, och Finland alltid gör ett skilt beslut för var insats, har man inte överlåtit suveränitet på det sätt som grundlagens 94 § 2 mom. stadgar.

    Situationen gällande permanent avhändande är annan. Då går man med 2/3 majoritet.

    Denna tolkning är inte något juridiskt trolleri, utan vedertagen doktrin.

    Slutsats är alltså att NATO-beslut kan göras med enkel majoritet i riksdagen.

    3) Folkomröstningar

    Folkomröstningar kan i Finland anordnas, men de är inte juridiskt bindande, om än politiskt tunga. Att kräva folkomröstning är ett politiskt krav som inget har att göra med statsrättslig tolkning av hur ett eventuellt beslut om NATO-medlemskap skall göras

    Hur skribenten kom fram till att en folkomröstning behövs, var i mitt tycke trolleri, eftersom skribenten blandade statsrätt med politiska argument.

    Jag är väldigt skeptisk till folkomröstningar, eftersom faran med dem är att en massa oinsatta personer gör beslut på basen av vad kvällstidningar rubricerat, i stället för folkvalda representanter vilka är betalda för att sätta sig in i svåra frågor, och göra beslut om dessa frågor.

    Gilla

Kommentera | Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s