Dom fick sin chans

Partiet söker sin linje i det konventionella politiska livet och förtjänar säkert lite arbetsro.

För fyra år sedan skrev jag i Åbo Underrättelser och Hufvudstadsbladet en opinion om Sannfinländarna under rubriken ”Ge Sannfinländarna en chans”.

Då hade vi redan hört riksdagsledamöterna Jussi Niinistö och Teuvo Hakkarainen förakta parlamentarism i plenisalen repsektive tala om negrer som ropar ‘asyl’ vid gränsen. För fyra år sedan stack jag inte under stol med min syn på saken. Om de två ovannämnda herrarna sade jag följande:

Jag står för tolerans och motsätter mig rasism och diskriminering. Jag tänker inte med titeln ”invandrarkritisk” hedra någon som talar om ”negergubbar som kommer och säger ’asyl’ (vid gränsen)”. Rasist.

Jag får rysningar av att höra en riksdagsledamot med nazistiska teatercitat öppet förakta vår självständiga republik. Emigrera.

Jussi Niinistö är idag försvarsminister; tiden går, människor växer och blir bättre. Hakkarainen… nå ja.

Meillä on unelma -kampanjan logo. Kiitos jakamisesta Arman Alizadille
Meillä on unelma -kampanjan logo. Kiitos jakamisesta Arman Alizadille

Jag försvarar riksdagsledamot Olli Immonens rätt att köra med sin förskräckliga agenda. Gränserna sätts av lagstiftaren, domstolarna och förstås väljarna och partiet. Min syn på saken är klar. Fascist.

För fyra år sedan tyckte jag att sannfinländarna förtjänade en chans. Dom fick den. Gång på gång har sannfinländarna i riksdagen fått gå fram med förakt och hat. Varken partiordförande Soini eller riksdagsgruppens ordförande har satt ner foten. Istället har man gjort en hel del populistisk teater.

Min arbetsgivare står för mångfald – vi är många olika finländare i rikets tjänst. Vi är en inklusiv myndighet. Den militära tjänstgöringen är vårt verkliga samhällskontrakt som är förankrat i Finlands grundlag. Den gäller alla finska medborgare oavsett bakgrund. Invandrare och rasister tillika. De flesta rasisterna jag träffat på i tjänst har blivit av med sitt tunnelseende då de delat stuga med 10–12 andra finländare med olika bakgrunder.

Iltalehti 25. huhtikuuta 2015. Kaartinjääkäri Kamil Abtidon aikoo hyödyntää siviilissä armeijasta saamaansa raskaan kaluston kuljettajan pätevyyden ja lähihoitajaopinnot. Lähde:  Iltalehti. Kuva: John Palmén.
Iltalehti 25. huhtikuuta 2015. Kaartinjääkäri Kamil Abtidon aikoo hyödyntää siviilissä armeijasta saamaansa raskaan kaluston kuljettajan pätevyyden ja lähihoitajaopinnot. Lähde: Iltalehti. Kuva: John Palmén.

Ett av mina mest förvirrande minnen är från över tio år sedan, då jag var utbildare vid Björneborgs brigad. Veckan innan hemförlovning kommer en undersergeant till mig och är generad på ett lite pinsamt sätt. Så säger han till mig:

Herr premiärlöjtnant, jag var skinhead innan militären. Nu när jag varit här med Er och andra [med invandrarbakgrund] inser jag hur fel jag hade. Förlåt. Tack.

Ett av mina finaste exempel på mångfald i det finska samhälle kommer också från Björneborgs brigad, från en pluton rekryter med med fem religioner, sju språk, två kön och hemorter från Sevettijärvi i Lappland till sydspetsen Hangö, från Vasa i väst till Kitee i öst. Rekryten från Sevettijärvi var inte hemma ofta, men han fick under veckosluten sällskap på kasernen av en ung muslimsk kille med rötter i Mellanöstern, en flicka som studerade internationell politik och en kille av sydeuropeisk börd, som efter sin tjänstgöring tog upp studier i USA. Höjden på mångfald hade förstås varit en plutonchef, som efter dagen klär på sig en bomberjacka, skaftkängor och bleka jeans med hängslen.

Vårt mångfald och vårt mångkulturella samhällskontrakt som heter militär tjänstgöring är kanske något som riksdagsledamot Olli Immonen kunde ha haft nytta av.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Annonser

Pride!

Sama suomeksi täällä.

I och med den diskussion som startade på Facebook och medierna om Helsingfors Pride-paraden erinrade jag mig om några av mina tidigare inlägg om invandrare, bögar och kvinnor [1, 2, 3, 4].

Rolig bild: ÖB kliver ut ur skåpet
ÖB kommer ut ur skåpet. Bild: Zarah Jonsson/Försvarsmakten. Från Pride-festivalen 2009.

I Sverige

Försvarsmaktens (svfm) deltagande i Pride och HBTQ-verksamhet har mötts på ett ned- och ifrågasättande sätt av flera medier. I synnerhet har det varit populärt att se denna del av en verksamhetsgren (stödfunktion) som något som skulle utgöra ett nollsummespel med den operativa verksamheten. Försvarsmakten har svarat på ett mycket bra och tydligt sätt. (se även 1, 2, 3)

ÖB på Prideparaden 2013.

Meanwhile in Finland

Pride-paraderna är en manifestation av de grundlägande fri- och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. I de finska paraderna har man hittils inte sett säkerhetsmyndigheternas deltagande. Det vore ytterst viktigt att de myndiheterna, som redan i fredstid kan begränsa folkets fri- och rättigheter deltog i Pride-marshcerna – både som individer och samfund – i syfte att öka förtroendet för att offentlig makt nyttjas sakligt även i sådana fall där kunden tillhör en minoritet, som lättare än andra är föremål för maktmissbruk, våld och trakasseier. Lika viktigt som allt ”bögtrams” är även allt som heter ”multikulti” och ”feminism”– försvarsmakten och polisen ska aktivt delta i HBT-, invandrar-, kvinnosaksrörelsers offentliga samlingar och evenemang.

Svenska försvarsmaktens HBT-affisch. Bild: DDB och Försvarsmakten.
Svenska försvarsmaktens HBT-affisch. Bild: DDB och Försvarsmakten.

VISSA SAKER SKA MAN INTE BEHÖVA KAMOUFLERA.

Jämlikhet är en viktig ingrediens i en demokrati. I Försvarsmakten behandlar vi varandra med respekt och ser varandras olikheter som en styrka. Vi är en inkluderande organisation där alla som är med och bidrar till vår verksamhet ska känna sig välkomnade och respekterade.

Försvarsmaktens HBT-kampanj, 2015

Undfallenheten att delta har varit synnerligen tydligt hos förvaltarna av våldsmonopolet, alltså polisen on försvarsmakten. I ett fall i offentligheten har föreningen för sexuellt likaberättigande Seta r.f. uttryckt sin oro över polisens språkbruk och kommunikation i tv-serien poliserna avseende det intryck att polisen skulle behandla minoriteter olikvärdigt i sin tjänsteutövning. Polisen har däremot varit särskild oroad över rekryteringen av poliser med invandrarbakgrund, eller snarare bristen därom. Den finska försvarsmakten kommunicerar däremot öppenhet, tolerans och mångfald – mera dock i ord än gärning. ”Arméns” utblidningskultur har inte sluppit utbildarnas ”soldatuppfostrande” språkbruk som nedsätter bögar, kvinnor och allt ”omanligt”.

I många andra västländer är stödet för demokratins institutioner och manifestationer en naturlig fortsättning på de lagstadgade uppdrag en myndighet beordras; för att en myndighet ska kunna lösa sina lagstadgade uppdrag måste den uppträda och agera på ett sätt som inte i detalj beskrivs i lag. I Finland följer myndigheten endast lagens bokstav, vilket blir problematiskt, om myndigheten önskas bejaka och främja grundläggande fri- och rättigheter.

Till försvarsmaktens uppgifter hör tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen,

Lag om försvarsmakten 2 § 1 mom 1b pkt

Polisen ska i sin verksamhet vara saklig och opartisk samt främja likabehandling och försonlighet.

Polislag 6 § 1 mom

Ett bra startskott vore att bjuda in myndigheterna till Pride-paraden. Paraden arrangörer samarbetar trots allt tätt med polis- och räddningsmyndigheter, så det kan väl inte vara så j**la svårt att räcka över en inbjudan?! Samtidigt vore det både klokt och hövligt att bjuda in samtliga fackförbund. Därför utmanar jag nästa års Pride-arrangörer att bjuda in säkerhetsmyndigheterna och deras fackförbund på Pride.

Tillbaka till Sverige

Försvarmaktens operativa verksamhet står inte i en nollsummetävlan med stödfunktioner. Förhållandet är dialektalt. Utan verksamhetsstöd som bidrar till ökad folkförankring, intresse, acceptans, förtroende och rekrytering, så finns det på sikt ingen operativ verksamhet, eller endast en snedvriden sådan. Det viktigaste stödet ligger i förtroendet som verksamheten skapar. Deltagandet i Pride går till kärnan i detta avseendet — en försvarsmakt av folket, genom folket och för folket. Hela folket. Därför ska man inte behöva kamouflera vissa saker.

//James


Här lite musik till inlägget.

Reblog: En ganska märklig president (#Gullranda, del 2)

Gullranda-diskussionerna

Sauli Niinistö, Republiken Finlands 12. president, var värd för Gullranda-diskussionerna i juni 2013. Vissa skulle ha önskat ännu större öppenhet, i synnerhet när rikskonferensen i Sälen nämndes som förebild. Det vore mycket nära det demokratiska idealiet, om fullständig öppenhet kunde leva hand i hand med fullständig offentlighet. De 100 experter som bjöds in till #Gullranda var inte mogna ännu, så öppenheten skyddades och den värsta självcensuren hindrades med Chatham house rules.

Kultaranta keskustelut

Även så, kunde man skåda en öppenhet och offentlighet i samtalen och en avvikelse från en auktoritets- och expertbetonad finsk säkerhetspolitisk debatt. Nåja, visst är de som kallats till Gullranda experter, men alla var jämlika. Jag vill inte påstå att det var fråga om något oerhört, men mitt minne återkallar inte något motsvarande.

Utrikes- och säkerhetspolitisk ledare

Är denna öppenhet och offentlighet ett populistiskt drag av en ex-moderat (saml) president? Var det bara ett svepskäl att lyfta fram de gamla kontakterna från affärsvärlden och marknadskrafterna. Vad handlar det om? Jag ska ge min egna enkla åsikt, som säkert förefaller naiv och idealistitsk.

Republikens president, överbefälhavaren Sauli Niinistö har tagit sin roll som ledare och chef för den finländska utrikes- och säkerhetspolitiken. Han vill blicka längre än en regeringsperiod och har efterlyst en bred debatt om vår riktining beträffande säkerhet. Inom utrikes- och säkerhetspolitik har inga linjedragningar förekommit, endast ett starkt ställningstagande för statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, som bäst hördes i presidentens tal den 17. januari 2013. Presidenten har även uppträtt som överbefälhavare  — i detsamma tillfället var presidentens ton i försvars- och partipolitiska frågor beträffande försvaret mycket mera absolut, resolut och krävande. Hans stöd för sin direkt underordnade chef, kommendören av försvarsmakten, general Ari Puheloinen var oböjlig. Å ena sidan en bestämd ÖB, å andra sidan en samtalande president.

Landsfadern

Tidigare, och än idag, ses Finlands president som en landsfader. En figur som styr och vägleder folket och republiken. Detta har varit presidentens roll under vår självständighet. Vår självständighet  har alltid hängt på en skör tråd ända sedan inbördeskriget och långt in i VSB-eran. Aldrig självklar eller helt säker. En stark auktoritär ledarskap behövdes, som med en carte blanche av folket tog hand om Finland. Landsfadern var landets stöd och säkerhet även då när riksdagen och regeringen var emot. Det finska folket ifrågasatte inte Kekkonens beslut, utan gav oändlig makt och förtroende.

En finländare är en auktoritetslyhörd och trogen medborgare, som vid behov åsidosätter sina egna fri- och rättigheter om detta sägs ske för Finlands bästa.Folket överlåter sin makt till riksdagen en period i sänder, under vilken föga inflytande nyttjas.  Gnäll om besluten från Arkadiabacken förekommer, men ett återtagande av makten sker aldrig. Ett bra exempel är sannfinländarnas valseger, som trots allt inte återspeglas i antalet medlemmar. Man röstade på ett parti som man hoppades att skulle komma med en förändring, men deltagande och inflytande stannade vid ett öppet mandat. Samma gäller för regeringsmakten. Gnäll över regeringsprogrammet förekommer, men få vill delta i att forma det. Jag orkar inte tro att öppna och offentliga samtal i Gullranda-stil skulle öka deltagandet. Deltagandet sker i partier, föreningar och samfund. Tyvärr är vi lydiga medborgare och ganska lata som ett fritt folk.

Folk och medborgare

Statsmakten i Finland utgår från folket och kan inte delas. Till folket (individen) tillhör likaså grundläggande fri- och rättigheter. Dessa friheter hos en suverän individ kan endast begränsas av andra suveräna individers friheter. Folkets (individens) främsta tjänare är statsrådet (regeringen) och presidenten, vilka ska åtnjuta folkets (riksdagens) förtroende. Medborgarskapet definierar individens förhållande till staten och fördelningen av rättigheter och skyldigheter mellan individen och staten. I detta förhållande blir medborgarindividen ett rättsobjekt. Detta skyldighetsbetonade medborgarperspektiv är rätt prevalent i Finland. Detta bidrar till en förvrängd bild där regering och riksdag ses som domstolsliknande auktoriteter, som brukar den makt folket givit dem för viss tid. Tidigare kunde även presidenten ses som en auktoritet, men i och med minskande av befogenheterna så har våra presidenter under 1990- ja 2000-talen valt att ta rollen som vägvisare för värderingar landet vill signalera.

Till folket hör också utöver statsmakten rätten att ta del i och påverka samhällets utveckling, men även den här rätten bortdelegeras för fyra år i sänder. Ett skrämmande exempel på detta är att lagutskottets ordförande Anne Holmlund (saml) kritiserade medborgarinitiativ på den grunden att initiativen möjligggör att ärenden tas i behandling ”förbi regeringsprogrammet.” Detta återspeglar i min mening en uppfattning om att rätten att ta del i och påverka endast tillkommer folket under valåret, varefter rätten skulle bli vilande. Rätten ta del i och att påverka bibehålls oavbruten trots att statsmakten delegeras och folket kan även avbryta delegeringen. Lagen om medborgarinitiativ stärker möjligheten att påverka. Uppenbarligen har riksdagens lagutskott en avvikande åsikt, som säkert baserar sig på goda motiveringar.

”[A president] of the people, by the people and for the people.”

Vår självständiga republiks 12. president är lite avig. Han har hittils närmast visat sig vara folkets första och mest ödmjuka tjänare. Vår president samtalar med folket i aktuella ärenden och utreder opinioner. Han främjar individens möjligheter att ta del i och påverka. Han är landsfadern i det avseendet att han vägleder och lär folket att nyttja statsmakten även mellan valåren.

Som ägare av statsmakten känner jag en stor stolthet och ett stort förtroende för Republikens preisident. Hans strävan att öppna den politiska debattkulturen, söka lösningar offentligt och hans ödmjukhet då han möter folket är egenskaper hos en stor statsman.

Som soldat känner jag samma stolthet, förtroende och respekt för min förman överbefälhavaren. Framhävandet av försvaret och totalsäkerheten, stödet till kommendören för försvarsmakten och bestämdheten skapar tro och tillit i en svår framtid.

Jag vill nästan delegera mitt ansvar som medborgare och ge republikens president ett öppet mandat för hela perioden.

Eld och lågor, del 1 (Natodebatten)

Bild med Natos emblem på Finlands flagga i bakgrunden.
Bild: Yle.

Krisen i Ukraina har satt fart på den finska Natodebatten. Även på finlandssvenskt håll tog Yle steget fram med Obs debatt på torsdagen den 7 mars, där Markus Lyra, Michael Moberg och Jan Koskimies förde debatt med programledaren Freddi Wahlström. Programmet på dryga 30 minuter är mycket sevärt. Programmet kan ses på Arenan, synligt även utomlands (utgår 7 april 2014). Klicka på bilden nedan för att öppna klippet.

Skärmdump från Yle Arenan
Länk: Obs debatt.

Då vi talar om Nato, så är det alltid på sin plats att föra en metadebatt, dvs diskutera diskussionen. Tidigare var detta det enda sättet man ”salongsrent” kunde debattera Nato i Finland, utan att bli stämplad som überentusiast eller skyttegravssoldat och hamna på en mycket låg nivå. I min åsikt är Natodebatten i Finland numera bra/okej, i flere fall även bättre och mera utvecklad än i Sverige. Utrikesministeriet, försvarsministeriet och Försvarshögskolan har producerat utredningar[1, 2, 3] om verkningarna av ett Natomedlemskap. Även det politiska opinionslandskapet har ändrat något med samlingspartiet som öppet har Nato på sin agenda och andra partier som inte längre vägrar diskutera frågan. Det går alltså åt rätt håll, dvs ett klimat där vi öppet kan diskutera om medlemskapet från en nationell säkerhetssynpunkt.

Trots detta så vill jag framhäva att den aktuella Natodebatten lider av närsynthet. Jag har tidigare bloggat om vägen till Natomedlemskap och detta förtjänar att upprepas.

Vägen till medlemskap går via partnerskap (PfP), en särskild plan för utvecklingen av partnerskapet (IPAP). Därefter följer fördjupade förhandlingar (intensified dialogue) och sedan medlemsansökan (Membership Action Plan, MAP). Nato kräver att ett medlemskap ska ha folkets och de största politiska partiernas stöd. En folkomröstning är inte ett explicit krav[;] Albanien, Kroatien och Polen blev visserligen medlemmar utan folkömröstning. De hade alla dock i sin tid ett stort säkerhetsunderskott som krävde lappning samtidigt som dörren som stod på glänt började stängas. Dessa länder kom in i en försnabbad process.

I debatten har man noterat Zbigniew Brzezinskis kolumn om den finländska modellen som ett önskvärt vägval för Ukraina.

The US could and should convey clearly to Mr Putin that it is prepared to use its influence to make certain that a truly independent and territorially undivided Ukraine pursues policies towards Russia similar to those so effectively practised by Finland: mutually respectful neighbours, wide-ranging economic relations both with Russia and the EU, but no participation in any military alliance viewed by Moscow as directed at itself – while also expanding its European connectivity. In brief, the Finnish model as the ideal example for Ukraine, and the EU, and Russia.

”Russia needs to be offered a ‘Finland option’ for Ukraine”, Financial Times, 22 februari 2014.

Innebörden av detta har av vissa tolkats som att Natodörren stängdes. Dels finns det sanning i detta — en försnabbad process, fast-track, vore förstås omöjlig, eftersom vi då skulle

  1. skicka en signal på ett säkerhetsunderskott och
  2. bidra till att försvåra lösningen av konflikten i Ukraina.

Det första vill vi knappast göra som suverän stat och det andra motsvarar inte heller vår roll som aktör för fred och stabilitet. Vi har alltså själva valt sitta kvar på staketet.

Däremot så finns det inga hinder för den självständiga republiken Finland att i normal ordning lämna in en medlemskapsanökan eller i nästa vita blad tydligt uttrycka att vi avser inleda förhandlingar om ett medlemskap. Detta skulle så klart ha ett signalvärde, som knappast skulle undgå Ryssland och säkerligen skulle våra relationer bli mer ansträngda. Det ligger förhoppningsvis klart för alla att Ryssland skulle motarbeta ett medlemskap med påtryckning som säkert skulle inkludera, men inte vara begränsad till diplomatiska och ekonomiska medel.

I detta avseende måste debatten återfå perspektiv. Ett Natomedlemskap är inte att lämna in ansökan och få den beviljad om några månader. Det är en lång process, som hela tiden skulle prövas av Ryssland. Att söka ökad säkerhet har alltså sitt pris. Med ökad säkerhet syftar jag så klart på artikel 5:

”Parterna överenskommer att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall anses som ett väpnat angrepp mot dem alla; och följaktligen överenskommer de att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, envar av dem kommer att, under utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns av artikel 51 av FN-stadgan, bistå den part eller de parter som sålunda angripits genom att, individuellt och i samförstånd med övriga parter, genast vidta åtgärd som den bedömer nödvändig, inbegripet bruk av väpnat våld, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.”

Artikel 5 är grunden för försvarsalliansen Nato. Att i debatt hävda att ingen skulle komma till vår hjälp vid en kris om vi var medlemmar tyder på en bristfällig uppfattning om internationell politik. Om t.ex. USA så mycket som tvivlade att agera om en medlemsstat blev angripen, skulle hela det system som USAs världspolitiska inflytande vilar på fallera i ett ögonblick.

Natofördragets artikel 4, som används när en eller flera medlemsstater upplever att deras säkerhet eller självständighet är i fara, åberopades av nyligen av Polen och ledde till ett ”krismöte” den 2 mars 2014. Detta var den fjärde gången detta hände sedan Nato grundades.

Det är konstigt att betydelsen av dessa mekanismer undgår finnar — vår politik under kalla kriget strävade till att till allt pris undvika en utveckling där Moskva kunde ha kallat för konsultationer enligt VSB-avtalets 2. artikel. En av de mera rumsrena lösningarna var att skapa ett av Sovjetunionen erkänt trovärdigt och helt självständigt försvar, som man kunde hänvisa till.

Vårt dåtida försvar hade ett instrumentellt värde som var mycket högre än vad dess militära förmågor utgjorde. Det låg också i Sovjetunionens intresse at stöda den finländska narrativen om ett trovärdigt försvar. Så är inte fallet idag. Ett erkänt trovärdigt försvar blev mycket, mycket dyrare för drygt 20 år sedan och idag har vi nått punkten där pengarna inte helt enkelt räcker till. Därför går vi nu en försvarsreform till mötes. En trovärdig försvarslösning kräver antingen att

  1. mera pengar tillförs eller
  2. säkerhetsgarantier sökes.

Lättmjölk finns inte att köpa.