Reblog: En ganska märklig president (#Gullranda, del 2)

Gullranda-diskussionerna

Sauli Niinistö, Republiken Finlands 12. president, var värd för Gullranda-diskussionerna i juni 2013. Vissa skulle ha önskat ännu större öppenhet, i synnerhet när rikskonferensen i Sälen nämndes som förebild. Det vore mycket nära det demokratiska idealiet, om fullständig öppenhet kunde leva hand i hand med fullständig offentlighet. De 100 experter som bjöds in till #Gullranda var inte mogna ännu, så öppenheten skyddades och den värsta självcensuren hindrades med Chatham house rules.

Kultaranta keskustelut

Även så, kunde man skåda en öppenhet och offentlighet i samtalen och en avvikelse från en auktoritets- och expertbetonad finsk säkerhetspolitisk debatt. Nåja, visst är de som kallats till Gullranda experter, men alla var jämlika. Jag vill inte påstå att det var fråga om något oerhört, men mitt minne återkallar inte något motsvarande.

Utrikes- och säkerhetspolitisk ledare

Är denna öppenhet och offentlighet ett populistiskt drag av en ex-moderat (saml) president? Var det bara ett svepskäl att lyfta fram de gamla kontakterna från affärsvärlden och marknadskrafterna. Vad handlar det om? Jag ska ge min egna enkla åsikt, som säkert förefaller naiv och idealistitsk.

Republikens president, överbefälhavaren Sauli Niinistö har tagit sin roll som ledare och chef för den finländska utrikes- och säkerhetspolitiken. Han vill blicka längre än en regeringsperiod och har efterlyst en bred debatt om vår riktining beträffande säkerhet. Inom utrikes- och säkerhetspolitik har inga linjedragningar förekommit, endast ett starkt ställningstagande för statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, som bäst hördes i presidentens tal den 17. januari 2013. Presidenten har även uppträtt som överbefälhavare  — i detsamma tillfället var presidentens ton i försvars- och partipolitiska frågor beträffande försvaret mycket mera absolut, resolut och krävande. Hans stöd för sin direkt underordnade chef, kommendören av försvarsmakten, general Ari Puheloinen var oböjlig. Å ena sidan en bestämd ÖB, å andra sidan en samtalande president.

Landsfadern

Tidigare, och än idag, ses Finlands president som en landsfader. En figur som styr och vägleder folket och republiken. Detta har varit presidentens roll under vår självständighet. Vår självständighet  har alltid hängt på en skör tråd ända sedan inbördeskriget och långt in i VSB-eran. Aldrig självklar eller helt säker. En stark auktoritär ledarskap behövdes, som med en carte blanche av folket tog hand om Finland. Landsfadern var landets stöd och säkerhet även då när riksdagen och regeringen var emot. Det finska folket ifrågasatte inte Kekkonens beslut, utan gav oändlig makt och förtroende.

En finländare är en auktoritetslyhörd och trogen medborgare, som vid behov åsidosätter sina egna fri- och rättigheter om detta sägs ske för Finlands bästa.Folket överlåter sin makt till riksdagen en period i sänder, under vilken föga inflytande nyttjas.  Gnäll om besluten från Arkadiabacken förekommer, men ett återtagande av makten sker aldrig. Ett bra exempel är sannfinländarnas valseger, som trots allt inte återspeglas i antalet medlemmar. Man röstade på ett parti som man hoppades att skulle komma med en förändring, men deltagande och inflytande stannade vid ett öppet mandat. Samma gäller för regeringsmakten. Gnäll över regeringsprogrammet förekommer, men få vill delta i att forma det. Jag orkar inte tro att öppna och offentliga samtal i Gullranda-stil skulle öka deltagandet. Deltagandet sker i partier, föreningar och samfund. Tyvärr är vi lydiga medborgare och ganska lata som ett fritt folk.

Folk och medborgare

Statsmakten i Finland utgår från folket och kan inte delas. Till folket (individen) tillhör likaså grundläggande fri- och rättigheter. Dessa friheter hos en suverän individ kan endast begränsas av andra suveräna individers friheter. Folkets (individens) främsta tjänare är statsrådet (regeringen) och presidenten, vilka ska åtnjuta folkets (riksdagens) förtroende. Medborgarskapet definierar individens förhållande till staten och fördelningen av rättigheter och skyldigheter mellan individen och staten. I detta förhållande blir medborgarindividen ett rättsobjekt. Detta skyldighetsbetonade medborgarperspektiv är rätt prevalent i Finland. Detta bidrar till en förvrängd bild där regering och riksdag ses som domstolsliknande auktoriteter, som brukar den makt folket givit dem för viss tid. Tidigare kunde även presidenten ses som en auktoritet, men i och med minskande av befogenheterna så har våra presidenter under 1990- ja 2000-talen valt att ta rollen som vägvisare för värderingar landet vill signalera.

Till folket hör också utöver statsmakten rätten att ta del i och påverka samhällets utveckling, men även den här rätten bortdelegeras för fyra år i sänder. Ett skrämmande exempel på detta är att lagutskottets ordförande Anne Holmlund (saml) kritiserade medborgarinitiativ på den grunden att initiativen möjligggör att ärenden tas i behandling ”förbi regeringsprogrammet.” Detta återspeglar i min mening en uppfattning om att rätten att ta del i och påverka endast tillkommer folket under valåret, varefter rätten skulle bli vilande. Rätten ta del i och att påverka bibehålls oavbruten trots att statsmakten delegeras och folket kan även avbryta delegeringen. Lagen om medborgarinitiativ stärker möjligheten att påverka. Uppenbarligen har riksdagens lagutskott en avvikande åsikt, som säkert baserar sig på goda motiveringar.

”[A president] of the people, by the people and for the people.”

Vår självständiga republiks 12. president är lite avig. Han har hittils närmast visat sig vara folkets första och mest ödmjuka tjänare. Vår president samtalar med folket i aktuella ärenden och utreder opinioner. Han främjar individens möjligheter att ta del i och påverka. Han är landsfadern i det avseendet att han vägleder och lär folket att nyttja statsmakten även mellan valåren.

Som ägare av statsmakten känner jag en stor stolthet och ett stort förtroende för Republikens preisident. Hans strävan att öppna den politiska debattkulturen, söka lösningar offentligt och hans ödmjukhet då han möter folket är egenskaper hos en stor statsman.

Som soldat känner jag samma stolthet, förtroende och respekt för min förman överbefälhavaren. Framhävandet av försvaret och totalsäkerheten, stödet till kommendören för försvarsmakten och bestämdheten skapar tro och tillit i en svår framtid.

Jag vill nästan delegera mitt ansvar som medborgare och ge republikens president ett öppet mandat för hela perioden.

Liekeissä, osa 3 (Nato-keskustelu)

Meeting of the NATO-Russia Council

NATO-Russia Council meeting in Sochi, Russia. 4 July 2011. © NATO.

Suomesta ja Ruotsista käytetään usein Naton rauhankumppanuudesta puhuttaessa nimityksiä erityinen kumppani, kyvykäs kumppani ja arvostettu kumppani. Muun muassa Norjan ja Viron eri ministerit ovat ihan julkisesti sanoneet, että olemme melkein jäseniä ja että he mielellään näkisivät meidät jäseninä.

Emme kuitenkaan ole jäseniä. Emmekä ole edes kumppaneista arvostetuimmat. Se on nimittäin Venäjä. Nato ei ole vielä muodostanut Nato–Suomi–Ruotsi -neuvostoa. Sen sijaan Venäjä istuu 28 jäsenvaltion kanssa samaan pöytään Nato–Venäjä -neuvostossa. Tähän pöytään Suomella ja Ruotsilla ei ole asiaa vaikka olisimme puheenaiheena.

Kumppanit ovat vain kumppaneita, Venäjää lukuun ottamatta. Venäjä käy Naton kanssa keskusteluja, jotka vaikuttavat meihin, ilman että me olemme niitä kuulemassa. Tässä suhteessa asema Naton ulkopuolella jättää meidät myös niiden foorumien ulkopuolelle, jossa Venäjän kanssa keskustellaan monen valtion painoarvolla. Sillanrakentajuutemme loppui 90-luvulla. Olisi korkea aika herätä huomaamaan se.

Suutuisikohan Venäjä oikeasti, jos jäsenmaiden joukosssa olisi Norjan lisäksi vielä yksi, joka sitä ymmärtää? Nato-jäsenyys ei automaattisesti merkitse heikentynyttä suhdetta Venäjään vaan saattaa jopa lisätä painoarvoa.

//James

Tehtäköön erityisen selväksi että mielipiteet ovat omiani, eivätkä välttämättä heijasta puolustusvoimien tai muun viranomaisen virallista kantaa, koska joku nyt kuitenkin leimaa minut ”natottajaksi.”

Liekeissä, osa 2 (Nato-keskustelu)

Suomalainen Nato-keskustelu otti taas ison harppauksen eteenpäin Ylen eilisen Vaalien välissä -ohjelman myötä, missä keskustelua käytiin teemana Pohjolan uhkat. Suomeksi suomalaisten kansanedustajien kesken ja englanniksi Norjan, Ruotsin ja Suomen puolustusministereiden sekä Viron puolustusministeriön alivaltiosihteeri Sven Sakkovin kesken.

Bild från riksdagen
Yle Areena – Vaalien välissä: Pohjolan uhkakuvat. Kuva: Yle.

Klikkaa kuvaa päästäksesi ohjelmaan. Puolustusministerien osuudet ovat näissä linkeissä: [Osa 1 (14:47) | Osa 2 (59:38)]

Yksi asia, joka eduskunnassa käydyn Ukrainan kriisiä koskevan keskustelun Yle-jälkipeleissä turvallisuuspolitiikkaan vihkiytymättömiltä jäi huomaamatta, oli se että lähes kaikki kansanedustajat kuuluivat puolustusministeri Carl Haglundin asettamaan puolustuksen parlamentaariseen selvitysryhmäään, ”jonka tehtävänä on tuottaa eduskunnalle tietoa puolustuksen pitkän aikavälin haasteista ja niihin vastaamisesta.” Keskusteluun osallistuneista vain Miapetra Kumpula-Natri (sd) ja Stefan Wallin (rkp) olivat ”ulkopuolisia”. Paikalla oli siis jonkinlainen puolueiden turvallisuuspoliittinen kerma, mikä tekee tietyistä kommenteistä jopa hieman vaivaannuttavia. Selvitysryhmä piti helmikuun alussa tiedotustilaisuuden, jonka voit nähdä eduskunnan sivuilta.

Turvallisuuspoliittisen perspektiivin lyhytnäköisyys, johon edellisessä merkinnässä viittasin, oli vieläkin esillä. Varsin selväksi tämä tuli Kumpula-Natrin kaksintaistelussa Ilkka Kanervan (kok) kanssa :

”On tärkeää että nyt ei nosteta puheenvuoroja — tässä epätasapainotilanteessa jossa nyt Ukrainan takia ollaan …”

Turvallisuusympäristön jatkuvan analyysin kieltäminen viittaamalla hallitusohjelmaan tai muuhun tehtävänantoon ei vain johda mihinkään. Tämän koki Ruotsin vastaava selvitysryhmä, ”försvarsberedningen,” joka raportissaan Vägval i en globaliserad värld, (jätetty 31.5.2013) edelleen puhui Venäjän sotilaallisten kyvykkyyksien alhaisesta tasosta, jonka Venäjä käytännössä viime vuoden aikana osoitti epätodeksi. Ruotsin kokonaismaanpuolustuksen tutkimuslaitos FOI vahvisti puoli vuotta myöhemmin Venäjän hyvän suorituskyvyn, voimakkaan kehityksen ja varusteluohjelman toimeenpanon korkean tason. Kumpula-Natri ei kuulu selvitysryhmään, mutta Kanervan haluttomuus vastata tähän oli myöskin selvä signaali. Tai sitten vain aika loppui kesken. Toivon jälkimmäistä. Selvitysryhmän tuotoksena syntyy ns. vihreä kirja. Ryhmän kokoonpano, ajoitus ja itse toimeksianto tuottanevat kuitenkin jokseenkin budjettiin sovitetun, puoluepoliittisesti neutraalin ja kohtuullisesti suomettuneen analyysin.

On syytä kysyä, josko valtineuvoston turvallisuuspoliittinen selonteko (VNS), joka enenevässä määrin vaikuttaa muotoutuvan konsensuspohjaiseksi hallitusohjelman jatkeeksi, olisi aika hylätä tai panna uusiksi? Toinen VNS:n ongelma on sen usein hyväksi kehuttu laajan turvallisuude käsite. Salassa pidettävistä analyseista tulee ministeriöiden virkamiesvalmisteluissa usein välineitä kamppailussa alati leikattavista määrärahoista. Kehykseen sovitettua todellisuutta, siis.

Kysymys Suomen puolustuksen kestävyydestä (vrt Ruotsin ylipäällikön yhden viikon puolustus) osoittautui vaikeaksi, eikä kukaan kansanedustajista halunnut koskea siihen pitkällä tikullakaan. Juontajat esittivät hyviä kysymyksiä ja olisi ollut kohteliasta vastata edes sen verran, että olisi sanonut arvioon liittyvän salassa pidettävää tietoa. Näinhän se meillä nimittäin on. Jussi Niinistö (ps) tarttui tilaisuuteen ja teki vastauksestaan Suomi-Ruotsi maaottelun toteamalla, että kestämme pidempään kuin Ruotsin puolustus. Olen itse myös uskaltautunut arvioimaan puolustuksemme kestävyyttä, mutta lähtökohtanani oli vaatimukseen perustuva ja myönettäköön — hieman kepeä tarkastelu. Niinistö on mielestäni oikeassa arviossaan puolustusratkaisumme — erityisesti asevelvollisuuden — myönteisestä vaikutuksesta puolustuksemme kestävyyteen.

Bild på röstning
Kuva: Yle.

Kiinnostavaa keskustelussa oli kaikkien kansanedustajien yksimielisyys siitä, että Natoon mentäisiin kansanäänestyksellä. Kysymys oli kylläkin aseteltu nurinkurisesti: ”Onko täällä ketään, joka haluaa, että Natoon liityttäisiin ilman kansanäänestystä?” Kaikki epäröivät hetken ja ehtivät ajatella ja viisaasti jättää vastaamatta ”itsemurhakysymykseen.” Kysymyksen näet täältä.

Olen aikaisemmin puhunut kansanäänestyksen puolesta. Muutama vuosi sitten, muistaakseni vuonna 2008, ulkoministeriö tilasi tutkimuksen Nato-jäsenyyden oikeudellisesta merkityksestä, missä juridisen tarkastelun keinoin muun muassa todetaan, että kansanäänestys ei olisi tarpeen jäsenyyttä hakiessa. Hyvä, jos kaikki puolueet nyt asettivat kansanvaltaisuuden suppean laintulkinnan edelle.

Viime torstaina käynnistettiin myös kansalaisaloite Neuvoa-antavan kansanäänestyksen järjestäminen Suomen Nato-jäsenyyden hakemisesta. Kannnatan kansanäänestystä, mutten kannata tätä aloitetta. Tästä, ja turvallisuuspoliittisen keskustelun kehityksistä lisää seuraavassa merkinnässäni.

Muista osallistua keskusteluun aktiivisesti! Ruotsiksi se on #säkpol Twitterissä ja suomeksi #turpo.

//James

Eld och lågor, del 2 (Natodebatten)

Den finska Natodebatten tog igår igen ett steg framåt i och med Yles program Vaalien välissä där diskussion fördes under temat Nordens hotbilder (Pohjolan uhkat) på finska bland finska riksdagsledamöter och på engelska bland de nordiska fösvarsministrarna och statssekreterare Sven Sakkov från Estland.

Bild från riksdagen
Yle Areena – Vaalien välissä: Pohjolan uhkakuvat. Foto: Yle.

Klicka på bilden för att se programmet. Om Du har svårt med finskan, men vill hitta delarna med försvarsministrarna på engelska så finns länkar med rätt starttid på spelning här: [Del 1 (14:47) | Del 2 (59:38)]

En sak som i Yles efterspel av riksdagsdebatten om Ukrainakrisen säkert undgick de flesta som inte är insatta i säkerhetspolitik var att de flesta debattörerna tillhörde den parlamentariska utredningsgrupp som tillsatts av försvarsminister Carl Haglund, med uppgiften att ”för riksdagens räkning producera information om försvarets utmaningar på lång sikt och hur de ska besvaras.” Endast Miapetra Kumpula-Natri (sd) och Stefan Wallin (sfp) var ”utomstående”. På plats fanns alltså något av en säkerhetspolitisk partielit, vilket får vissa kommentarer att verka lite pinsamma. Utredningsgruppen höll ett infotillfälle i början på februari, som du kan se på riksdagens sidor (på finska).

Den kortsynthet som jag nämnde i mitt förra inlägg var tydlig, i synnerhet i Kumpula-Natris duellkommentar till Ilkka Kanerva (saml):

”On tärkeää että nyt ei nosteta puheenvuoroja — tässä epätasapainotilanteessa jossa nyt Ukrainan takia ollaan …”

Översättning: ”Det är viktigt att vi inte lyfter fram yttranden — i den här instabila situationen där vi på grund av Ukraina är …”

Nekande av en kontinuerlig omvärdlsanalys med hänvisning till regeringsprogrammet eller annat uppdrag leder inget vart. Detta var fallet med den svenska försvarsberedningen som i sin omvärldsanalys Vägval i en globaliserad värld, (levererad 31 maj 2013) fortsatt talade om en (mycket) låg nivå, som i praktiken har motbevisats av Ryssland. Totalförsvarets forskningsinstitut bekräftade ett halvt år senare en god förmåga, stark utveckling och hög måluppfyllnad. Kumpula-Natri tillhör visserligen inte utredningsgruppen, men att Kanerva inte skarpt sade ifrån vid en sådan kommentar var också en tydlig signal. Eller så var det tidsbrist. Man hoppas på det senare. Utredningens produkt kommer att bli en ”grönbok.” Gruppens sammansättning, tajmingen och själva uppdraget lär dock bidra till en något justerad, partipolitiskt neutral och måttligt finlandiserad analys.

Här bör vi nog fråga oss om inte statsrådes försvars- och säkerhetspolitiska redogörelse (vår motsvarighet till svenska försvarsbeslut), som allt mera verkar formas till en konsensusbaserad förlängning av regeringsprogrammet, redan sett sina bästa dagar? Det andra problemet i redogörelsen är det som ofta framhävs som positivt — det breda säkerhetsbegreppet. Under beredningen i ministerierna blir analyserna oftast verktyg som utnyttjas i särintressens dragkamp om jämt minskande anslag. En justerad verklighet, alltså.

Frågan om uthålligheten av Finlands försvar (jfr 1-veckasförsvaret av svenska ÖB) avfärdades av Wallin och de flesta andra var ovilliga att ta itu med den. Programledarna ställde väldigt bra frågor och modererade debatten jättefint. Det hade varit korrekt att svara på frågan, om ens för att säga att en sådan bedömning är hemlig. Jussi Niinistö (sannf) tog här tillfälet i akt och gjorde det till en landskamp genom att konstatera att Finland håller avsevärt längre än Sverige. Jag har visserligen själv vågat mig på en analys om detta, men med en utgångspunkt i offentlig doktrin och lite oseriöst. Niinistö har i min mening helt rätt i sin bedömning om att vår försvarslösning, i synnerhet värnplikten, positivt bidrar till försvarets uthållighet.

Bild på röstning
Foto: Yle.

Intressant i debatten var att alla riksdagsledamöterna var ense om att ett eventuellt Natomedlemskap skulle avgöras med en rådgivande folkomröstning. Frågan ställdes visserligen i formen ”Finns det någon här som vill att vi bli medlemmar utan folkomröstning?” och svaren togs som handlyft, så det är klart att alla tvivlade en stund och han tänka sig för inför denna ”självmordsfråga.” Du kan se frågan här (på finska).

Jag har tidigare talat för en folkomröstning. Det finns en utredning på medlemskapets rättsliga aspekter från cirka 2007, där det med juridisk argumentering konstateras att en folkomrötstning inte vore nödvändig. Bra om alla partier har beslutat att sätta folkvälde i denna viktiga fråga före snäva tolkningar av lagar.

Förra torsdagen startade även ett medborgarinitiativ om att ordna en folkömröstning om ett Natomedlemskap. Du kan bekanta Dig med initiativet här. Jag är själv för en folkomröstning, men däremot emot detta initiativ. Mera om detta i nästa del och utvecklingen av den säkerhetspolitiska debatten i nästa inlägg.

Kom ihåg att aktivt delta i debatten! På svenska heter det #säkpol på Twitter. På finska blir det #turpo.

//James