Sanottua: "Epäviralliseksi some-upseeriksi nousseen James Mashirin aina turpo-asioissa ajan tasalla tai vähän edelläkin oleva blogi tapahtumien käänteistä. Suomeksi, och på svenska."
Lovorden uppskattad, särskild, kunnig hör man ofta då Finlands och Sveriges partnerskap med Nato kommer på tal. Norges försvarsminister och Estlands utrikesminister har offentligt sagt att vi är nästan som medlemmar och att de gärna skulle se oss i Nato.
Men vi är inte en medlem. Och inte ens den mest uppskattade partnern. För det är Ryssland. Nato har ännu inte format ett Nato-Finland–Sverige råd. Däremot sitter Ryssland med 28 medlemsstater vid samma bord i Nato-Ryssland rådet. Till detta bord får inte Finland och Sverige komma även om vi stod på agendan.
Partners är partners, förutom Ryssland. Ryssland för samtal med Nato som inverkar på oss utan att vi är med. I detta avseende lämnar nästan-medlemskapet oss utanför de fora, där vägande samtal med Ryssland förs. Vår roll som brobyggare slutade redan på 90-talet. Nu är det tid att vakna från idet.
En motivering för nej till Nato är att man inte vill irritera eller förarga Ryssland. Skulle Ryssland verkligen bli förargat, om det bland Natomedlemmarna fanns ett land som verkligen förstår Ryssland? Ett Natomedlemskap innebär inte automatiskt försvagade Rysslandsrelationer, utan kan även ge ökat inflytande.
//James
Åsikterna jag här uttryckt är mina egna och jag uttrycker dem som privat person. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje. Och nej, jag är inte en natoentusiast.
Suomalainen Nato-keskustelu otti taas ison harppauksen eteenpäin Ylen eilisen Vaalien välissä -ohjelman myötä, missä keskustelua käytiin teemana Pohjolan uhkat. Suomeksi suomalaisten kansanedustajien kesken ja englanniksi Norjan, Ruotsin ja Suomen puolustusministereiden sekä Viron puolustusministeriön alivaltiosihteeri Sven Sakkovin kesken.
Yle Areena – Vaalien välissä: Pohjolan uhkakuvat. Kuva: Yle.
Klikkaa kuvaa päästäksesi ohjelmaan. Puolustusministerien osuudet ovat näissä linkeissä: [Osa 1 (14:47) | Osa 2 (59:38)]
Yksi asia, joka eduskunnassa käydyn Ukrainan kriisiä koskevan keskustelun Yle-jälkipeleissä turvallisuuspolitiikkaan vihkiytymättömiltä jäi huomaamatta, oli se että lähes kaikki kansanedustajat kuuluivat puolustusministeri Carl Haglundin asettamaan puolustuksen parlamentaariseen selvitysryhmäään, ”jonka tehtävänä on tuottaa eduskunnalle tietoa puolustuksen pitkän aikavälin haasteista ja niihin vastaamisesta.” Keskusteluun osallistuneista vain Miapetra Kumpula-Natri (sd) ja Stefan Wallin (rkp) olivat ”ulkopuolisia”. Paikalla oli siis jonkinlainen puolueiden turvallisuuspoliittinen kerma, mikä tekee tietyistä kommenteistä jopa hieman vaivaannuttavia. Selvitysryhmä piti helmikuun alussa tiedotustilaisuuden, jonka voit nähdä eduskunnan sivuilta.
Turvallisuuspoliittisen perspektiivin lyhytnäköisyys, johon edellisessä merkinnässä viittasin, oli vieläkin esillä. Varsin selväksi tämä tuli Kumpula-Natrin kaksintaistelussa Ilkka Kanervan (kok) kanssa :
”On tärkeää että nyt ei nosteta puheenvuoroja — tässä epätasapainotilanteessa jossa nyt Ukrainan takia ollaan …”
Turvallisuusympäristön jatkuvan analyysin kieltäminen viittaamalla hallitusohjelmaan tai muuhun tehtävänantoon ei vain johda mihinkään. Tämän koki Ruotsin vastaava selvitysryhmä, ”försvarsberedningen,” joka raportissaan Vägval i en globaliserad värld, (jätetty 31.5.2013) edelleen puhui Venäjän sotilaallisten kyvykkyyksien alhaisesta tasosta, jonka Venäjä käytännössä viime vuoden aikana osoitti epätodeksi. Ruotsin kokonaismaanpuolustuksen tutkimuslaitos FOI vahvisti puoli vuotta myöhemmin Venäjän hyvän suorituskyvyn, voimakkaan kehityksen ja varusteluohjelman toimeenpanon korkean tason. Kumpula-Natri ei kuulu selvitysryhmään, mutta Kanervan haluttomuus vastata tähän oli myöskin selvä signaali. Tai sitten vain aika loppui kesken. Toivon jälkimmäistä. Selvitysryhmän tuotoksena syntyy ns. vihreä kirja. Ryhmän kokoonpano, ajoitus ja itse toimeksianto tuottanevat kuitenkin jokseenkin budjettiin sovitetun, puoluepoliittisesti neutraalin ja kohtuullisesti suomettuneen analyysin.
@JuhaMakinenMPKK koko ajanhan yritetään 🙂 Parl.selvitystyöryhmän mahdollinen green paper osaltaan varmasti myös herättää keskustelua #turpo
On syytä kysyä, josko valtineuvoston turvallisuuspoliittinen selonteko (VNS), joka enenevässä määrin vaikuttaa muotoutuvan konsensuspohjaiseksi hallitusohjelman jatkeeksi, olisi aika hylätä tai panna uusiksi? Toinen VNS:n ongelma on sen usein hyväksi kehuttu laajan turvallisuude käsite. Salassa pidettävistä analyseista tulee ministeriöiden virkamiesvalmisteluissa usein välineitä kamppailussa alati leikattavista määrärahoista. Kehykseen sovitettua todellisuutta, siis.
Kysymys Suomen puolustuksen kestävyydestä (vrt Ruotsin ylipäällikön yhden viikon puolustus) osoittautui vaikeaksi, eikä kukaan kansanedustajista halunnut koskea siihen pitkällä tikullakaan. Juontajat esittivät hyviä kysymyksiä ja olisi ollut kohteliasta vastata edes sen verran, että olisi sanonut arvioon liittyvän salassa pidettävää tietoa. Näinhän se meillä nimittäin on. Jussi Niinistö (ps) tarttui tilaisuuteen ja teki vastauksestaan Suomi-Ruotsi maaottelun toteamalla, että kestämme pidempään kuin Ruotsin puolustus. Olen itse myös uskaltautunut arvioimaan puolustuksemme kestävyyttä, mutta lähtökohtanani oli vaatimukseen perustuva ja myönettäköön — hieman kepeä tarkastelu. Niinistö on mielestäni oikeassa arviossaan puolustusratkaisumme — erityisesti asevelvollisuuden — myönteisestä vaikutuksesta puolustuksemme kestävyyteen.
Kuva: Yle.
Kiinnostavaa keskustelussa oli kaikkien kansanedustajien yksimielisyys siitä, että Natoon mentäisiin kansanäänestyksellä. Kysymys oli kylläkin aseteltu nurinkurisesti: ”Onko täällä ketään, joka haluaa, että Natoon liityttäisiin ilman kansanäänestystä?” Kaikki epäröivät hetken ja ehtivät ajatella ja viisaasti jättää vastaamatta ”itsemurhakysymykseen.” Kysymyksen näet täältä.
Olen aikaisemmin puhunut kansanäänestyksen puolesta. Muutama vuosi sitten, muistaakseni vuonna 2008, ulkoministeriö tilasi tutkimuksen Nato-jäsenyyden oikeudellisesta merkityksestä, missä juridisen tarkastelun keinoin muun muassa todetaan, että kansanäänestys ei olisi tarpeen jäsenyyttä hakiessa. Hyvä, jos kaikki puolueet nyt asettivat kansanvaltaisuuden suppean laintulkinnan edelle.
Den finska Natodebatten tog igår igen ett steg framåt i och med Yles program Vaalien välissä där diskussion fördes under temat Nordens hotbilder (Pohjolan uhkat) på finska bland finska riksdagsledamöter och på engelska bland de nordiska fösvarsministrarna och statssekreterare Sven Sakkov från Estland.
Yle Areena – Vaalien välissä: Pohjolan uhkakuvat. Foto: Yle.
Klicka på bilden för att se programmet. Om Du har svårt med finskan, men vill hitta delarna med försvarsministrarna på engelska så finns länkar med rätt starttid på spelning här: [Del 1 (14:47) | Del 2 (59:38)]
En sak som i Yles efterspel av riksdagsdebatten om Ukrainakrisen säkert undgick de flesta som inte är insatta i säkerhetspolitik var att de flesta debattörerna tillhörde den parlamentariska utredningsgrupp som tillsatts av försvarsminister Carl Haglund, med uppgiften att ”för riksdagens räkning producera information om försvarets utmaningar på lång sikt och hur de ska besvaras.” Endast Miapetra Kumpula-Natri (sd) och Stefan Wallin (sfp) var ”utomstående”. På plats fanns alltså något av en säkerhetspolitisk partielit, vilket får vissa kommentarer att verka lite pinsamma. Utredningsgruppen höll ett infotillfälle i början på februari, som du kan se på riksdagens sidor (på finska).
Den kortsynthet som jag nämnde i mitt förra inlägg var tydlig, i synnerhet i Kumpula-Natris duellkommentar till Ilkka Kanerva (saml):
”On tärkeää että nyt ei nosteta puheenvuoroja — tässä epätasapainotilanteessa jossa nyt Ukrainan takia ollaan …”
Översättning: ”Det är viktigt att vi inte lyfter fram yttranden — i den här instabila situationen där vi på grund av Ukraina är …”
Nekande av en kontinuerlig omvärdlsanalys med hänvisning till regeringsprogrammet eller annat uppdrag leder inget vart. Detta var fallet med den svenska försvarsberedningen som i sin omvärldsanalys Vägval i en globaliserad värld, (levererad 31 maj 2013) fortsatt talade om en (mycket) låg nivå, som i praktiken har motbevisats av Ryssland. Totalförsvarets forskningsinstitut bekräftade ett halvt år senare en god förmåga, stark utveckling och hög måluppfyllnad. Kumpula-Natri tillhör visserligen inte utredningsgruppen, men att Kanerva inte skarpt sade ifrån vid en sådan kommentar var också en tydlig signal. Eller så var det tidsbrist. Man hoppas på det senare. Utredningens produkt kommer att bli en ”grönbok.” Gruppens sammansättning, tajmingen och själva uppdraget lär dock bidra till en något justerad, partipolitiskt neutral och måttligt finlandiserad analys.
Här bör vi nog fråga oss om inte statsrådes försvars- och säkerhetspolitiska redogörelse (vår motsvarighet till svenska försvarsbeslut), som allt mera verkar formas till en konsensusbaserad förlängning av regeringsprogrammet, redan sett sina bästa dagar? Det andra problemet i redogörelsen är det som ofta framhävs som positivt — det breda säkerhetsbegreppet. Under beredningen i ministerierna blir analyserna oftast verktyg som utnyttjas i särintressens dragkamp om jämt minskande anslag. En justerad verklighet, alltså.
Frågan om uthålligheten av Finlands försvar (jfr 1-veckasförsvaret av svenska ÖB) avfärdades av Wallin och de flesta andra var ovilliga att ta itu med den. Programledarna ställde väldigt bra frågor och modererade debatten jättefint. Det hade varit korrekt att svara på frågan, om ens för att säga att en sådan bedömning är hemlig. Jussi Niinistö (sannf) tog här tillfälet i akt och gjorde det till en landskamp genom att konstatera att Finland håller avsevärt längre än Sverige. Jag har visserligen själv vågat mig på en analys om detta, men med en utgångspunkt i offentlig doktrin och lite oseriöst. Niinistö har i min mening helt rätt i sin bedömning om att vår försvarslösning, i synnerhet värnplikten, positivt bidrar till försvarets uthållighet.
Foto: Yle.
Intressant i debatten var att alla riksdagsledamöterna var ense om att ett eventuellt Natomedlemskap skulle avgöras med en rådgivande folkomröstning. Frågan ställdes visserligen i formen ”Finns det någon här som vill att vi bli medlemmar utan folkomröstning?” och svaren togs som handlyft, så det är klart att alla tvivlade en stund och han tänka sig för inför denna ”självmordsfråga.” Du kan se frågan här (på finska).
Jag har tidigare talat för en folkomröstning. Det finns en utredning på medlemskapets rättsliga aspekter från cirka 2007, där det med juridisk argumentering konstateras att en folkomrötstning inte vore nödvändig. Bra om alla partier har beslutat att sätta folkvälde i denna viktiga fråga före snäva tolkningar av lagar.
Förra torsdagen startade även ett medborgarinitiativ om att ordna en folkömröstning om ett Natomedlemskap. Du kan bekanta Dig med initiativet här. Jag är själv för en folkomröstning, men däremot emot detta initiativ. Mera om detta i nästa del och utvecklingen av den säkerhetspolitiska debatten i nästa inlägg.
Kom ihåg att aktivt delta i debatten! På svenska heter det #säkpol på Twitter. På finska blir det #turpo.
Krisen i Ukraina har satt fart på den finska Natodebatten. Även på finlandssvenskt håll tog Yle steget fram med Obs debatt på torsdagen den 7 mars, där Markus Lyra, Michael Moberg och Jan Koskimies förde debatt med programledaren Freddi Wahlström. Programmet på dryga 30 minuter är mycket sevärt. Programmet kan ses på Arenan, synligt även utomlands (utgår 7 april 2014). Klicka på bilden nedan för att öppna klippet.
Länk: Obs debatt.
Då vi talar om Nato, så är det alltid på sin plats att föra en metadebatt, dvs diskutera diskussionen. Tidigare var detta det enda sättet man ”salongsrent” kunde debattera Nato i Finland, utan att bli stämplad som überentusiast eller skyttegravssoldat och hamna på en mycket låg nivå. I min åsikt är Natodebatten i Finland numera bra/okej, i flere fall även bättre och mera utvecklad än i Sverige. Utrikesministeriet, försvarsministeriet och Försvarshögskolan har producerat utredningar[1, 2, 3] om verkningarna av ett Natomedlemskap. Även det politiska opinionslandskapet har ändrat något med samlingspartiet som öppet har Nato på sin agenda och andra partier som inte längre vägrar diskutera frågan. Det går alltså åt rätt håll, dvs ett klimat där vi öppet kan diskutera om medlemskapet från en nationell säkerhetssynpunkt.
Trots detta så vill jag framhäva att den aktuella Natodebatten lider av närsynthet. Jag har tidigare bloggat om vägen till Natomedlemskap och detta förtjänar att upprepas.
Vägen till medlemskap går via partnerskap (PfP), en särskild plan för utvecklingen av partnerskapet (IPAP). Därefter följer fördjupade förhandlingar (intensified dialogue) och sedan medlemsansökan (Membership Action Plan, MAP). Nato kräver att ett medlemskap ska ha folkets och de största politiska partiernas stöd. En folkomröstning är inte ett explicit krav[;] Albanien, Kroatien och Polen blev visserligen medlemmar utan folkömröstning. De hade alla dock i sin tid ett stort säkerhetsunderskott som krävde lappning samtidigt som dörren som stod på glänt började stängas. Dessa länder kom in i en försnabbad process.
I debatten har man noterat Zbigniew Brzezinskis kolumn om den finländska modellen som ett önskvärt vägval för Ukraina.
The US could and should convey clearly to Mr Putin that it is prepared to use its influence to make certain that a truly independent and territorially undivided Ukraine pursues policies towards Russia similar to those so effectively practised by Finland: mutually respectful neighbours, wide-ranging economic relations both with Russia and the EU, but no participation in any military alliance viewed by Moscow as directed at itself – while also expanding its European connectivity. In brief, the Finnish model as the ideal example for Ukraine, and the EU, and Russia.
Innebörden av detta har av vissa tolkats som att Natodörren stängdes. Dels finns det sanning i detta — en försnabbad process, fast-track, vore förstås omöjlig, eftersom vi då skulle
skicka en signal på ett säkerhetsunderskott och
bidra till att försvåra lösningen av konflikten i Ukraina.
Det första vill vi knappast göra som suverän stat och det andra motsvarar inte heller vår roll som aktör för fred och stabilitet. Vi har alltså själva valt sitta kvar på staketet.
Däremot så finns det inga hinder för den självständiga republiken Finland att i normal ordning lämna in en medlemskapsanökan eller i nästa vita blad tydligt uttrycka att vi avser inleda förhandlingar om ett medlemskap. Detta skulle så klart ha ett signalvärde, som knappast skulle undgå Ryssland och säkerligen skulle våra relationer bli mer ansträngda. Det ligger förhoppningsvis klart för alla att Ryssland skulle motarbeta ett medlemskap med påtryckning som säkert skulle inkludera, men inte vara begränsad till diplomatiska och ekonomiska medel.
I detta avseende måste debatten återfå perspektiv. Ett Natomedlemskap är inte att lämna in ansökan och få den beviljad om några månader. Det är en lång process, som hela tiden skulle prövas av Ryssland. Att söka ökad säkerhet har alltså sitt pris. Med ökad säkerhet syftar jag så klart på artikel 5:
”Parterna överenskommer att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall anses som ett väpnat angrepp mot dem alla; och följaktligen överenskommer de att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, envar av dem kommer att, under utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns av artikel 51 av FN-stadgan, bistå den part eller de parter som sålunda angripits genom att, individuellt och i samförstånd med övriga parter, genast vidta åtgärd som den bedömer nödvändig, inbegripet bruk av väpnat våld, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.”
Artikel 5 är grunden för försvarsalliansen Nato. Att i debatt hävda att ingen skulle komma till vår hjälp vid en kris om vi var medlemmar tyder på en bristfällig uppfattning om internationell politik. Om t.ex. USA så mycket som tvivlade att agera om en medlemsstat blev angripen, skulle hela det system som USAs världspolitiska inflytande vilar på fallera i ett ögonblick.
Natofördragets artikel 4, som används när en eller flera medlemsstater upplever att deras säkerhet eller självständighet är i fara, åberopades av nyligen av Polen och ledde till ett ”krismöte” den 2 mars 2014. Detta var den fjärde gången detta hände sedan Nato grundades.
Det är konstigt att betydelsen av dessa mekanismer undgår finnar — vår politik under kalla kriget strävade till att till allt pris undvika en utveckling där Moskva kunde ha kallat för konsultationer enligt VSB-avtalets 2. artikel. En av de mera rumsrena lösningarna var att skapa ett av Sovjetunionen erkänt trovärdigt och helt självständigt försvar, som man kunde hänvisa till.
Vårt dåtida försvar hade ett instrumentellt värde som var mycket högre än vad dess militära förmågor utgjorde. Det låg också i Sovjetunionens intresse at stöda den finländska narrativen om ett trovärdigt försvar. Så är inte fallet idag. Ett erkänt trovärdigt försvar blev mycket, mycket dyrare för drygt 20 år sedan och idag har vi nått punkten där pengarna inte helt enkelt räcker till. Därför går vi nu en försvarsreform till mötes. En trovärdig försvarslösning kräver antingen att
Random thoughts 