Den svenske bloggaren Skipper skriver om den nya inriktningen hos det svenska försvaret, nämligen socialdemokraternas principiella ”Ja” till ett NRF-deltagande under Almedalsveckan, som svar på ÖB uttalande att försvaret vill öva med Nato under årets ”Strategic Military Partner Conference”. Den svenska regeringen har den 4 juli åter igen till Nato meddelat sitt intresse att delta i NRF.
Hufvudstadsbladet noterade förtjänstfullt detta och fick en finsk-svensk spinn på det hela med att det svenska deltagandet redan 2015 kunde verkställas av Amfibieregementet, som lagom skulle hinna avsluta FS25 i Afghanistan. År 2015 är det Nylands brigad som ansvarar för marinens kustjägarenhet, som utgör Finlands NRF-beredskap.
I syfte att informera om finsk bakgrund till det hela, så ska jag ta till en diskussion mellan mina två alter egon, Nato-entusiasten och skyttegravssoldaten.
Skyttegravssoldaten: Just så, igen för man Finland in i Nato via köksdörren!
Nato-entusiasten: Nej, vårt beslut att delta i NRF-verksamheten baserar sig på de försvars- och säkerhetspolitiska redogörelserna från 2000-talet [2004, 2009, 2013]. Vi samarbetar med de viktigaste aktörerna för fred och säkerhet, bland andra Nato och EU. Det finns en skild redogörelse på NRF-deltagandet (SRR 1/2008 rd), som delgivits riksdagen.
S: NRF-styrkan är Natos insatsstyrka och är vi med hamnar vi att föra Natos krig.
N: Nej, vi deltar i supplementär verksamhet. Deltagandet i övningsverksamheten betyder inte deltagande i insatser, beslut om operationer fattas skilt och i sista hand nationellt. NRF kan lösa olika uppdrag, enheter från styrkan har bland annat skyddat OS i Aten 2004 och presidentvalet i Afghanistan 2004, flugit in humanitär hjälp till offren av stormen Katrina i USA 2005 och till offren av Pakistans jordbävning 2006.
S: Vi borde satsa nordiskt, eller på EU:s stridsgrupper, Sverige är ju inte heller med i NRF.
N: Sverige meddelade muntligt sitt intresse i april 2007 tillsammans med Finland, men beslöt till slut att inte delta. Det bör noteras att Sverige då ännu omvandlade från ett invasionsförsvar till insatsförsvar och satsade fullt på EUBG som ”motor” för den reformen, som inte ännu är klar. Sverige vill nu igen med.
S: Men EUBG då?
N: Den europeiska solidaritetsklausulen säger tydligt att Natos strukturer är centrala för EU:s förmåga. Detta är naturligt då 95 % av EU:s befolkning lever i Natoländer. Vårt deltagande i NRF stöder den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Vi var med i EUBG 2007, 2008 och 2011.
S: Vi får ingen nytta av det hela, det går bara en massa pengar på dyra övningar utomlands.
N: För det första så är NRF-verksamheten är ett centralt verktyg i förändringen och reformen av deltagande ländernas styrkor i syfte att svara på framtida behov. Vi får erfaranheter, kunskaper och nya förmågor i och med vårt deltagande. För det andra så kommer krishanteringsoperationerna att minska avsevärt i och med nedkörningen av ISAF. Vårt deltagande i NRF:s övningsverksamhet ger oss även insyn och inflytande i Natos verksamhet. Det gäller att åtminstone sitta bredvid de bord där beslut fattas, så att det inte går sokm med Molotov och Ribbentropp i tiderna.
S: Folket har inte fått veta något, generalerna och politikerna för oss in i Nato under hemlighetsmakeri!
N: Den finska linjen är öppen och tydlig i de säkerhets- och försvarspolitiska redogörelserna. NRF-deltagandet redogjordes som ett skilt ärende för riksdagen 2008. Vårt deltagande har aviserats i nyheter och bland annat försvarsministeriet meddelar öppet att våra bidrag för år 2012 är arméns CBRN-avdelning, arméns specialoperationsavdelning för 2013, flygvapnets beredskapsenhet för 2014 och marinens kustjägarenhet för 2015.
Varav denna snabba svenska vändning? Under det senaste säkerhetspolitiska året i Sverige har det dels lyfts fram brister i måluppfyllnad och dels brister i säkerhets- och försvarspolitik. Förskjutningen av IO2014 mot 2019+ utgör ett problem. ”Hoppas”-solidaritetsförklaringen som senast skjutits ned av Natos generalsekreterare har gjort faran för utanförskap påtaglig. Med nedkörning av ISAF skulle det svenska försvaret bli både ensamt och urholkat. NRF bjuder på möjligheten att utveckla förband och förmågor, skaffa politiskt inflytande och, trots det Skipper säger, stärka solidaritetsförklaringen, tills man hittar på en mera trovärdig lösning.
Svensk deltagande i NRF? Tja, med skriftlig anmälan så lär det gå snabbt undan. Problemet ligger närmast i att välja de enheter man på sikt vill utveckla genom deltagandet. Ett amfibieförband med förmåga att strida längs med kusten och på fastlandet samt vid behov agera ”traditionellt” infanteriförband är säkert ett välkommet tillskott i NRF RFP. Med tanke på att förbandet gjort skarp insats (FS25), så är det så gott som klart för den sista milstolpen, dvs. OCC/EF återvalidering. I rollen som infanteriförband kunde förbandet lappa på för arméns frånvaro till och med 2017.
Finsk-svenskt? Om båda amfibieförbanden är med i samma styrka så blir det väl så. På vilken nivå man sammanslår är en annan fråga som ingen har svar på, men som Hbl:s källa säger:
Det är bara att tuta och köra. Det mesta finns klart.
En bra bild på hur klart det är, får du från Amf 1:s nyhet om den senaste samövningen.
Random thoughts 