Partiet söker sin linje i det konventionella politiska livet och förtjänar säkert lite arbetsro.
För fyra år sedan skrev jag i Åbo Underrättelser och Hufvudstadsbladet en opinion om Sannfinländarna under rubriken ”Ge Sannfinländarna en chans”.
Då hade vi redan hört riksdagsledamöterna Jussi Niinistö och Teuvo Hakkarainen förakta parlamentarism i plenisalen repsektive tala om negrer som ropar ‘asyl’ vid gränsen. För fyra år sedan stack jag inte under stol med min syn på saken. Om de två ovannämnda herrarna sade jag följande:
Jag står för tolerans och motsätter mig rasism och diskriminering. Jag tänker inte med titeln ”invandrarkritisk” hedra någon som talar om ”negergubbar som kommer och säger ’asyl’ (vid gränsen)”. Rasist.
Jag får rysningar av att höra en riksdagsledamot med nazistiska teatercitat öppet förakta vår självständiga republik. Emigrera.
Jussi Niinistö är idag försvarsminister; tiden går, människor växer och blir bättre. Hakkarainen… nå ja.
Jag försvarar riksdagsledamot Olli Immonens rätt att köra med sin förskräckliga agenda. Gränserna sätts av lagstiftaren, domstolarna och förstås väljarna och partiet. Min syn på saken är klar. Fascist.
För fyra år sedan tyckte jag att sannfinländarna förtjänade en chans. Dom fick den. Gång på gång har sannfinländarna i riksdagen fått gå fram med förakt och hat. Varken partiordförande Soini eller riksdagsgruppens ordförande har satt ner foten. Istället har man gjort en hel del populistisk teater.
Min arbetsgivare står för mångfald – vi är många olika finländare i rikets tjänst. Vi är en inklusiv myndighet. Den militära tjänstgöringen är vårt verkliga samhällskontrakt som är förankrat i Finlands grundlag. Den gäller alla finska medborgare oavsett bakgrund. Invandrare och rasister tillika. De flesta rasisterna jag träffat på i tjänst har blivit av med sitt tunnelseende då de delat stuga med 10–12 andra finländare med olika bakgrunder.
Ett av mina mest förvirrande minnen är från över tio år sedan, då jag var utbildare vid Björneborgs brigad. Veckan innan hemförlovning kommer en undersergeant till mig och är generad på ett lite pinsamt sätt. Så säger han till mig:
Herr premiärlöjtnant, jag var skinhead innan militären. Nu när jag varit här med Er och andra [med invandrarbakgrund] inser jag hur fel jag hade. Förlåt. Tack.
Ett av mina finaste exempel på mångfald i det finska samhälle kommer också från Björneborgs brigad, från en pluton rekryter med med fem religioner, sju språk, två kön och hemorter från Sevettijärvi i Lappland till sydspetsen Hangö, från Vasa i väst till Kitee i öst. Rekryten från Sevettijärvi var inte hemma ofta, men han fick under veckosluten sällskap på kasernen av en ung muslimsk kille med rötter i Mellanöstern, en flicka som studerade internationell politik och en kille av sydeuropeisk börd, som efter sin tjänstgöring tog upp studier i USA. Höjden på mångfald hade förstås varit en plutonchef, som efter dagen klär på sig en bomberjacka, skaftkängor och bleka jeans med hängslen.
Vårt mångfald och vårt mångkulturella samhällskontrakt som heter militär tjänstgöring är kanske något som riksdagsledamot Olli Immonen kunde ha haft nytta av.
//James
Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.
Random thoughts 