Dom fick sin chans

Partiet söker sin linje i det konventionella politiska livet och förtjänar säkert lite arbetsro.

För fyra år sedan skrev jag i Åbo Underrättelser och Hufvudstadsbladet en opinion om Sannfinländarna under rubriken ”Ge Sannfinländarna en chans”.

Då hade vi redan hört riksdagsledamöterna Jussi Niinistö och Teuvo Hakkarainen förakta parlamentarism i plenisalen repsektive tala om negrer som ropar ‘asyl’ vid gränsen. För fyra år sedan stack jag inte under stol med min syn på saken. Om de två ovannämnda herrarna sade jag följande:

Jag står för tolerans och motsätter mig rasism och diskriminering. Jag tänker inte med titeln ”invandrarkritisk” hedra någon som talar om ”negergubbar som kommer och säger ’asyl’ (vid gränsen)”. Rasist.

Jag får rysningar av att höra en riksdagsledamot med nazistiska teatercitat öppet förakta vår självständiga republik. Emigrera.

Jussi Niinistö är idag försvarsminister; tiden går, människor växer och blir bättre. Hakkarainen… nå ja.

Meillä on unelma -kampanjan logo. Kiitos jakamisesta Arman Alizadille
Meillä on unelma -kampanjan logo. Kiitos jakamisesta Arman Alizadille

Jag försvarar riksdagsledamot Olli Immonens rätt att köra med sin förskräckliga agenda. Gränserna sätts av lagstiftaren, domstolarna och förstås väljarna och partiet. Min syn på saken är klar. Fascist.

För fyra år sedan tyckte jag att sannfinländarna förtjänade en chans. Dom fick den. Gång på gång har sannfinländarna i riksdagen fått gå fram med förakt och hat. Varken partiordförande Soini eller riksdagsgruppens ordförande har satt ner foten. Istället har man gjort en hel del populistisk teater.

Min arbetsgivare står för mångfald – vi är många olika finländare i rikets tjänst. Vi är en inklusiv myndighet. Den militära tjänstgöringen är vårt verkliga samhällskontrakt som är förankrat i Finlands grundlag. Den gäller alla finska medborgare oavsett bakgrund. Invandrare och rasister tillika. De flesta rasisterna jag träffat på i tjänst har blivit av med sitt tunnelseende då de delat stuga med 10–12 andra finländare med olika bakgrunder.

Iltalehti 25. huhtikuuta 2015. Kaartinjääkäri Kamil Abtidon aikoo hyödyntää siviilissä armeijasta saamaansa raskaan kaluston kuljettajan pätevyyden ja lähihoitajaopinnot. Lähde:  Iltalehti. Kuva: John Palmén.
Iltalehti 25. huhtikuuta 2015. Kaartinjääkäri Kamil Abtidon aikoo hyödyntää siviilissä armeijasta saamaansa raskaan kaluston kuljettajan pätevyyden ja lähihoitajaopinnot. Lähde: Iltalehti. Kuva: John Palmén.

Ett av mina mest förvirrande minnen är från över tio år sedan, då jag var utbildare vid Björneborgs brigad. Veckan innan hemförlovning kommer en undersergeant till mig och är generad på ett lite pinsamt sätt. Så säger han till mig:

Herr premiärlöjtnant, jag var skinhead innan militären. Nu när jag varit här med Er och andra [med invandrarbakgrund] inser jag hur fel jag hade. Förlåt. Tack.

Ett av mina finaste exempel på mångfald i det finska samhälle kommer också från Björneborgs brigad, från en pluton rekryter med med fem religioner, sju språk, två kön och hemorter från Sevettijärvi i Lappland till sydspetsen Hangö, från Vasa i väst till Kitee i öst. Rekryten från Sevettijärvi var inte hemma ofta, men han fick under veckosluten sällskap på kasernen av en ung muslimsk kille med rötter i Mellanöstern, en flicka som studerade internationell politik och en kille av sydeuropeisk börd, som efter sin tjänstgöring tog upp studier i USA. Höjden på mångfald hade förstås varit en plutonchef, som efter dagen klär på sig en bomberjacka, skaftkängor och bleka jeans med hängslen.

Vårt mångfald och vårt mångkulturella samhällskontrakt som heter militär tjänstgöring är kanske något som riksdagsledamot Olli Immonen kunde ha haft nytta av.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Försvarsskräll? [Finlands försvarsförmåga, del 2]

Valresultatet

I ekot av sannfinländarnas nya skräll (fin. jytky ®) är det på sin plats att granska hur det finska riksdagsvalresultatet kan komma att påverka försvarets finansiering. Helsingin sanomat gjorde en bra artikel om ärendet med rubriken ”Huvuddelen av de invalda: Nato-ansökan på hyllan – mera pengar till det egna försvaret” (övers. min egen).

Stödet för partierna. Hela landet. Bild: YLE. Källa: YLE
Stödet för partierna. Hela landet. Bild: YLE. Källa: YLE

Bland de tre största partiernas invalda riksdagsledamöter råder en konsensus om att försvarets anslag ska höjas; av centerns och sannfinländarnas ledamöter är alla bakom en höjning och av samlingspartiets ledamöter. Längre ner på resultatlistan delas åsikterna. Av socialdemokraternas invalda står endast 66 procent bakom en höjning av försvarsanslagen och av de grönas och vänsterns invalda två tredjedelar emot en höjning.

De tre största partiernas ledamöters enhällighet om behovet att höja anslagen reflekterar folkets åsikt. I den gallup som Helsingin sanomat lät TNS Gallup göra var 59 procent av svaranden helt eller delvis av samma åsikt med påståendet ”Försvarsanslagen ska höjas märkbart under nästa valperiod”.

Konsten att tala förbi

En risk återstår, nämligen den att iordningsställandet av det egna försvaret maskeras i en snabbt gjord ”försvarsöverenskommelse” om nivåhöjningen av försvarsanslagen. Nivåhöjningen, som är planerad att börja med 50 miljoner nästa år och gradvis öka 150 miljoner euro till och med 2020, utgör endast en redan deflaterad miniminivå. En nivå, som för tre år sedan (2012) bedömdes vara tillräcklig för att möjliggöra upprätthållandet av den strukturella balans som nu nåtts i och med försvarsmaktsreformen. I Sverige har vi fått ett mycket bra varnande avskräckande exempel om en sådan falsk ökning.

Utmaningarna

Den höjning som skrivits i Finlands ”försvarsbeslut” (SRR 6/2012 rd, senare SRR12) är inte en märkbar höjning, utan endast ett ytterst marginellt och otillräckligt tillskott, som nätt och jämnt kan möjliggöra upprätthållandet av den balans som reformen skapat. De verkliga besluten om försvarsanslagen – och således också försvarets utmaningar – ligger annorstädes. Slutrapporten ”Försvarets utmaningar på sikt” (övers. min egen), som den av försvarsministern tillsatta parlamentariska utredningsgruppen gjorde,  har producerat underlaget för beslutfattarna. De verkliga utmaningarna är:

  1. Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till flygvapnets Hornet-jaktplan.
    • Flygvapnets relativa kapacitet kommer att sjunka snabbt med början år 2025. Hornetplanen
      måste utrangeras som planerat i slutet av 2020-talet. Luftförsvarets robotförråd föråldras och
      projektilluftvärnet utgår likaså i slutet av 2020-talet
  2. Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till marinens ytstridsfartyg.
    • Antalet stridsfartyg kommer att minska drastiskt från och med 2025; ett nytt stridsfartyg kan inte ersätta bortfallet av sju gamla fartyg. Alla funktioner som försvinner kan inte heller skötas från fastlandet. Utan tilläggsfinansiering för fler stridsfartyg och ytavvärjningsenheter äventyras sjöförsvarets stridsuthållighet och slagkraft.
  3. Riksdagens finansieringsbeslut (budget) om ersättande av utgående materiel och förmågor.
    • Armén – En hel del materiel kommer att utrangeras. I synnerhet lednings- och signalutrustningen, luftvärnssystemen, pansarvärnsvapnen och den tunga ammunitionen är eller håller på att bli föråldrad.
    • Marinen – Kustförbandens materiella slagkraft utvecklas under 2010–2016 men kapaciteten motsvarar ändå inte förbandens uppgifter. I och med att det fasta kustartilleriet når slutet av sin livscykel
      minskar kustförsvaret eldkraft märkbart.
    • Flygvapnet – Behov att utrusta baserna med specialmateriel, ersätta de enheter inom projektilluftvärnet och objektsluftvärnet som försvinner samt att hålla förråden av ammunition och robotar på en tillräcklig nivå.

Hybridmodell Sverige/Cajander

I den modell av anslagshöjningar som de tre största partierna har bundit sig till, dvs. den nivåhöjning som är inskriven i SRR12 (50 milj. eur år 2016 stegvis ökande till 150 milj eur år 2020) blir investeringen ”otillräcklig för att bevara och utveckla förmågorna”. Utredningsgruppen konstaterade: ”Inget av dessa scenarier svarar mot det stora behov av investeringar i olika förmågor som vi kommer stå inför på 2020-talet.” Den föreslagna tilläggsfinansieringen för 2020 är mindre än hälften av den nedskärning av som gjordes 2012. Avseende retoriken kan denna lösningsmodell kallas Den Svenska Modellen; medan politerna försäkrar ”vi stärker försvaret” avskalas så småningom en verklighetsbild där ”merparten av förbanden kan få utrustning och utbildning som på sin höjd håller en nöjaktig nivå i förhållande till förbandens uppdrag.”

Modell Cajander är också ett bra namn. Denna lösningsmodell bygger medvetet en försvarsmakt med tilltagande förmågebrister, som över huvudtaget inte motsvarar den förändrade omvärldsbilden. Gripbarheten, beredskapen och förmågan till snabba insatser hos våra förband blir liggande på den nuvarande nivån. Förmågan att hävda territoriell integritet och avvisa kränkningar kan inte heller höjas utan uppoffringar; emedan flygvapnet i fjol höjde sin incidentberedskap, så skedde detta med att ”ersätta” utbildning med incidentstarter. Dels hävdade man att man endast bytte ut en slags flygtimme mot en annan och att detta mestadels skedde inom existerande ram. Utbildning kan inte helt sonika ersättas med incidentberedskap. Ett nollsummespel som börjar med minus fungerar inte.

Konsten att utreda

Den viktigaste utredningen — om ytterligare en utredning istället för beslut måste göras — handlar inte om Nato-medlemskap, utan en omvärdering av de grundläggande försvarslösningarna. Ifall grundvalet militär alliansfrihet är låst, så återstår allmän värnplikt och försvar av hela landet. Vill man inte tumma på dessa, så ska försvarsmaktens finansiering på sikt granskas här och nu. Att skuffa beslut till nästa regering eller längre in i framtiden är ansvarslöst, i synnerhet då man talar om materielanskaffningar, där styckpriserna årligen ökar med 4 % i snitt utöver den normala inflationen. Alla beslut som senarelägger materielanskaffningar höjer priset, vilket i praktikten översätts till mindre antal och således ett större förmågeglapp.

Konsten att underkänna sin egen försvarslösning är den största och svåraste krigskonsten.

Upprätthållandet och byggandet av försvarsförmågan håller på att spiralera i en kortsiktig, trendföljande mekanism vars längd är ungefär en regeringsperiod. Detta utgör ett allvarligt hot för upprätthållandet av försvarsförmågan på ett planenligt och kostnadseffektivt sätt.

Den parlamentariska utredningsgruppen tillsattes med det specifika uppdraget att behandla försvarets utmaningar på lång sikt. En omfattande och gedigen rapport har levererats och emottagits med glädje och lovord av de flesta partierna. Den blivande regeringen skulle göra bra i att visa förtroende för sina experter, dvs. utredningsgruppen, försvarsministeriet och försvarsmakten och i sin tur omgående fullfölja sitt uppdrag, dvs. producera samtliga proposiotioner till riksdagen för beslut. Ett litet ”Nato-lås” i regeringsprogrammet klarar vi bra av, bara våra förvaltare städse minns var nyckeln ligger gömd.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Så lika, ändå olika. (Debatt i SoMe)

Svenske bloggaren Lars Wilderäng (Cornucopia) kommentade om sin bloggstatistik för en tid sedan (i mars över 82k sidvisningar/dag, varav 25k helt unika!) och försvarsbloggaren Wiseman nådde igår 3 miljoner visningar på 5 år. Även finska bloggaren ammattisotilas har på en kort tid fått många läsare och varit en av de få ”officersbloggarna” i Finland. (Orsaken till detta finns på startskotten till våra bloggar: hans, mitt)

Heja Cornucopia, grattis Wiseman, tack ammatttisotilas! Tack vare Ert (m.fl.) flit, ansvarskänsla och engagemang samt goda stil tas bloggare på allvar!

Jag måste medge lite avund och respekt. Och samtidigt ska jag ännu passa på att tacka alla seriösa (läs: dom som håller god stil) försvarsbloggare för inspiration.

På samma sätt som gemene man egosurfar (dvs söker sitt eget namn på Google), så kollar bloggare på sin statistik. För mig var det något av detta i början – bara kolla antal besökare. Sedan blev det en utmaning med flera intressanta observationer. En av dessa (utan statistik – den trilogin är avslutad…;) följer.

Svenskar twittrar, finnar facebookar.

Jag undrade tacksamt över att de flesta av mina läsare kommer från Sverige. Lätt att avfärda som en språkfråga. En djupare titt på besökare, refererare och plattformer visade att svenska och finska besökare i regel, förutom bloggar och diskussionsfora, refereras från Twitter respektive Facebook. Jag ska försöka analysera dela min åsikt om detta.

Twitter har nått kritisk massa i Sverige. Det försvarsaktiva samfundet är etablerat och kommunicerar med varandra enligt ett regelverk som närmast kunde beskrivas som självsynkroniserat. I synnerhet bör uppmärksammas enhetligheten i bruk av sk. hashtags. Svenska twittrare använder icke-normativt definierade taggar för att medge sökning och delning av sina tweets. De vanligaste är #svfm, #föpol och #säkpol. Av dessa kan ytterligare vissa härledas. Ett bra tecken på hur snabbt en svensk twitterkultur utvecklats är taggen #ffse, som alltså betyder Follow Friday Sweden.
Jag är visserligen en nOOB med Twitter, men förra veckan märkte jag för första gången att taggen #FF trendade i Finland. Det borde ju rimligtvis vara så varje fredag, då taggen betyder att man till samfundet (på en fredag) delar de personer, som man tycker är reko och vars tweets på Twitter man tycker om, accepterar och oftast RT:ar.

Inte så i Finland. Vi har ingen #fffi-tagg. Hos oss är Twitter något nytt som internationellt orienterade politiker håller på med, internationella företag tar i bruk och inhemska företag och staten lite prövar på i stil med fb. Vi har inga egna etablerade #pvfi / #fifm (motsv. #svfm), #turpo (#säkpol), #puolpol (#föpol) taggar som kunde bidra till att få mera följare för försvars- och säkerhetsärenden.

Kultur Finland

Den finska twittervärlden inom offentliga sektorn är ytterst begränsad, även om de flesta har förstått att skaffa ett konto. Växelverkan består främst att mata nyheter liksom ett RSS-flöde och låta bli att svara på respons även om det skulle vara fråga om tumme upp. Ett bra exempel hittar man i den finska Skyddspolisen, som inspirerad av norska PST gick till Twitter, men inte på en dryg månad har kunnat komma med mera än ett startskott och en tweet om en otrevlig intern sak som blivit en offentlig rättsprocess. Skyddspolisen gör ett jättefint arbete med låg profil. Men en öppenhet mindre begränsad än idag kunde skapa mera förtroende och större attraktion. Växelverkan är numera digital. Dom som vill oss illa fattar det och så måste också ”the good guys”. Kämpa på, Liinu Lehto-Seljavaara.

Om facebook kan jag konstatera att plattformen vuxit och utvecklats, men ännu tjänar det ursprungliga syftet. Det gäller att dela tankar, ordna ”keg party” och annan typisk gruppverksamhet. Från att ha varit exklusiv har fb blivit global. Samma förutsättningar och begränsningar återstår. Fb och Twitter kan inte jämföras —— båda är visserligen sociala medier, men har en helt skilda filosofier. Ett exempel: Allt du gör i Twitter är offentligt, då du i fb kan justera offentligheten med inställningar och ha exklusiva grupper. Twitter har privata meddelanden, men dom är fortfarande 140 tecken långa. Twitter är en offentlig mikroblogg. I synnerhet bra då du är populär, inte har tid att besvara varje kommentar på en blogg, men vill ha en växelverkan med dina följare, som sannfinländarnas Timo Soini insiktsfullt konstaterar. Fb är en e-kompiskrets. Om inte vår offentliga sektor ”haffar” detta så ska vi inte undra om vi har svårt att engagera eller nå dom vi vill rekrytera. Vi kan ju förstås hålla oss till det gamla där dinosaurier anställer dinosaurier…

Som sagt så är jag helt nOOB i SoMe. Jag välkomnar respons, kommentarer, frän kritik, tankar och visioner, så shoot! och hjälp mig utvidga mitt snävä synfält!

Du kan följa mig på Twitter eller läsa min blogg Random thoughts.

Ge Sannfinländarna en chans

Sannfinländarna nådde 2010 en kritisk massa. En kedjereaktion, som förändrade vår syn på varandra och vårt politiska system, uppstod. Den marginella grupp, som för fyra år sedan drömde om att bli större än Kristdemokraterna och SFP har nu blivit mainstream. De första stapplande stegen bjuder på lockande byte för medier och etablerade partier. Partimedlemmarna kan med framgång knytas till Breivik, skolmassakrerna, attacker mot invandrare och allt som säljer tidningar eller lockar åskådare som tv-programmet ”Viha-ilta”.

Jussi Halla-ahos utspel på Facebook gav upphov till spekulationer om en inre splittring. Sannfinländarna fick sin valseger dels tack vare en stark känsla av segregation i städerna, i synnerhet Helsingfors. Klyftan mellan de välbärgade och de fattigare är påtaglig.

I mars sade jag i Radio Vega Åboland att vi inte upplever förslumning i Finland, men efter en dryg månads vistelse i Helsingfors är jag inte längre så säker. Jag känner mig allt oftare som en pojke från landsbygden.

Alkoholister i buskar, stora gäng av invandrare i gathörnen och en tryckande atmosfär över allt. Och något helt annat i de västra stadsdelarna. Pressens sätt att behandla Sannfinländarna har bidragit till att fördjupa klyftorna. Det är dålig stil att ta de värsta bilderna av utslagna människor på krogar i östra Helsingfors, bara för att ge en bild av Sannfinländare.

Jag står för tolerans och motsätter mig rasism och diskriminering. Jag tänker inte med titeln ”invandrarkritisk” hedra någon som talar om ”negergubbar som kommer och säger ’asyl’ (vid gränsen)”. Rasist.

Jag får rysningar av att höra en riksdagsledamot med nazistiska teatercitat öppet förakta vår självständiga republik. Emigrera.

Men de är i marginalen. Ordförande Timo Soini har gått från klarhet till klarhet. Han ledarskap är starkt. Han talar för tolerans och öppenhet, men håller fast vid partiets sak. Soini talar för de svaga och utslagna i Finland. Väljarbasen finns även utanför städerna. Röster stals från Centern på landsbygden och från andra och tredje generationens stadsboende Centeranhängare som väl tröttnat på partiets ”urbana elit”. Den verkligt stora demokratibragden var att locka så många unga socialt exkluderade till valurnorna. Alla de här väljarna måste partiet tilltala.

Sannfinländarnas största utmaning ligger i att identifiera sitt stöd och skapa ett brett förtroende för att bli ett stort finskt parti. Alla röstmagneter är inte extremister. Vi har Sannfinländare som Kike Elomaa – henne såg jag senast i juli på Salutorget i Åbo med den somaliskfödde tv-reportern Wali Hashi. De samlade hand i hand pengar i Röda Korsets västar för att bekämpa hungersnöden i Somalia. Följ upp det positiva i stället för att surfa i Halla-ahos smutsiga kölvatten. Soini är inte kategoriskt mot invandring vilket är klokt på sikt.

Enligt McKinsey & Companys rapporter ”Finlands ekonomi – utveckling, utmaningar och prioriteringar” från 2007 och 2010 behöver Finland – för att vidmakthålla välfärdssamhället (vilket Sannfinländarna enligt sitt valprogram står för) – till och med 2020 en nettoökning på cirka 150 000–200 000 nya arbetsplatser. Av dessa måste 70 000–90 000 lösas genom att bemanna dem med utländsk arbetskraft. Vi behöver alltså en nettoinvandring på över 150 000 personer. 15 000 årligen. Från och med fjolåret.

Med denna bakgrund är det riktigt klokt av Soini att inte fördöma invandring. Det är tufft ledarskap att sätta gränser och relegera en partimedlem från riksdagsgruppen för infantila inlägg på Facebook. Det är rakryggat att stå för den linje man skapat och byggt i fjorton år och inte backa även om splittring hotar.

Partiet söker sin linje i det konventionella politiska livet och förtjänar säkert lite arbetsro. Grövre tabbar ska nog påpekas av pressen. Inlärningskurvan är dock brant och inget lär hända alltför lätt eller snabbt. Ge dem en chans!

Publicerad i HBL 26.9.2011. Rubrik ”Ge Sannfinländarna en chans”. (länken kan ha föråldrats).

Publicerad i ÅU 27.9.2011. Rubrik ”Ge dem en chans”.