Sanottua: "Epäviralliseksi some-upseeriksi nousseen James Mashirin aina turpo-asioissa ajan tasalla tai vähän edelläkin oleva blogi tapahtumien käänteistä. Suomeksi, och på svenska."
Partiet söker sin linje i det konventionella politiska livet och förtjänar säkert lite arbetsro.
För fyra år sedan skrev jag i Åbo Underrättelser och Hufvudstadsbladet en opinion om Sannfinländarna under rubriken ”Ge Sannfinländarna en chans”.
Då hade vi redan hört riksdagsledamöterna Jussi Niinistö och Teuvo Hakkarainen förakta parlamentarism i plenisalen repsektive tala om negrer som ropar ‘asyl’ vid gränsen. För fyra år sedan stack jag inte under stol med min syn på saken. Om de två ovannämnda herrarna sade jag följande:
Jag står för tolerans och motsätter mig rasism och diskriminering. Jag tänker inte med titeln ”invandrarkritisk” hedra någon som talar om ”negergubbar som kommer och säger ’asyl’ (vid gränsen)”. Rasist.
Jag får rysningar av att höra en riksdagsledamot med nazistiska teatercitat öppet förakta vår självständiga republik. Emigrera.
Jussi Niinistö är idag försvarsminister; tiden går, människor växer och blir bättre. Hakkarainen… nå ja.
Meillä on unelma -kampanjan logo. Kiitos jakamisesta Arman Alizadille
Jag försvarar riksdagsledamot Olli Immonens rätt att köra med sin förskräckliga agenda. Gränserna sätts av lagstiftaren, domstolarna och förstås väljarna och partiet. Min syn på saken är klar. Fascist.
För fyra år sedan tyckte jag att sannfinländarna förtjänade en chans. Dom fick den. Gång på gång har sannfinländarna i riksdagen fått gå fram med förakt och hat. Varken partiordförande Soini eller riksdagsgruppens ordförande har satt ner foten. Istället har man gjort en hel del populistisk teater.
Min arbetsgivare står för mångfald – vi är många olika finländare i rikets tjänst. Vi är en inklusiv myndighet. Den militära tjänstgöringen är vårt verkliga samhällskontrakt som är förankrat i Finlands grundlag. Den gäller alla finska medborgare oavsett bakgrund. Invandrare och rasister tillika. De flesta rasisterna jag träffat på i tjänst har blivit av med sitt tunnelseende då de delat stuga med 10–12 andra finländare med olika bakgrunder.
Iltalehti 25. huhtikuuta 2015. Kaartinjääkäri Kamil Abtidon aikoo hyödyntää siviilissä armeijasta saamaansa raskaan kaluston kuljettajan pätevyyden ja lähihoitajaopinnot. Lähde: Iltalehti. Kuva: John Palmén.
Ett av mina mest förvirrande minnen är från över tio år sedan, då jag var utbildare vid Björneborgs brigad. Veckan innan hemförlovning kommer en undersergeant till mig och är generad på ett lite pinsamt sätt. Så säger han till mig:
Herr premiärlöjtnant, jag var skinhead innan militären. Nu när jag varit här med Er och andra [med invandrarbakgrund] inser jag hur fel jag hade. Förlåt. Tack.
Ett av mina finaste exempel på mångfald i det finska samhälle kommer också från Björneborgs brigad, från en pluton rekryter med med fem religioner, sju språk, två kön och hemorter från Sevettijärvi i Lappland till sydspetsen Hangö, från Vasa i väst till Kitee i öst. Rekryten från Sevettijärvi var inte hemma ofta, men han fick under veckosluten sällskap på kasernen av en ung muslimsk kille med rötter i Mellanöstern, en flicka som studerade internationell politik och en kille av sydeuropeisk börd, som efter sin tjänstgöring tog upp studier i USA. Höjden på mångfald hade förstås varit en plutonchef, som efter dagen klär på sig en bomberjacka, skaftkängor och bleka jeans med hängslen.
Vårt mångfald och vårt mångkulturella samhällskontrakt som heter militär tjänstgöring är kanske något som riksdagsledamot Olli Immonen kunde ha haft nytta av.
//James
Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.
Bästa chefer vid Nylands brigad och övriga truppförband!
Jag gratulerar Er med anledningen av avslutad underofficerskurs och befordran till undersergeanter! Jag skrev till Era chefer den 18 december 2014 med rubriken ”Bästa chefer” och till deras chefer den 30 juni 2014. Jag hoppas Ni vill ta Er tiden att med eftertanke läsa detta inlägg, som orientering för Ert kommande befäl och truppföring. Jag välkomnar öppen debatt i kommentarer. Samtidigt vill jag också dela med mig ett minne från min beväringstid när jag bev kränkt.
Jag skriver främst till Er som inleder Er chefsperiod i försvarsmakten med kontingenten 2/15 som rycker in imorgon. Ni utgör en stor del av försvarsmaktens befäl och den överlägset största personalgruppen.
Ett nytt bud ger jag er: att ni inte skall kränka.
Tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen.
Varken Ni eller jag, eller någon annan förman, har rätt att inskränka individens fri- och rättigheter mera än vad för tjänstens utförande är nödvändigt. Den främsta inskränkningen på individens frihet är per se värnplikten. Därtill kommer en del begränsningar som härstammar från den väpnade stridens krav, t.ex angående operativ säkerhet; chefen för grundenheten kan förbjuda användning av mobiltelefoni under en krigsövning; det råder fotograferingsförbud på militärt område. Dessa förbud är fastställda med lag eller förordning. Det är även klart vem makten att utfärda sådana förbud tillkommer.
Däremot så är godtyckligt utfärdade förbud och begräsningar utanför tjänst (ringa hem, besöka soldathem, gå på länk mm), uppställningar och andra idiotiska exerciser ad nauseam, straff som chef utan disciplinär makt utfärdar och med ”humor” uttalade nedsättande kommentarer om soldaterna sådant som inte hör tjänsten till.
Jag vet att Ni blev kränkta när Ni var rekryter. Jag vet att Ni hört om hur gruppcheferna i ”chefsstugan” skrattat åt löjliga saker dom hittat på och gjort, som tyckte var jättebra. Ni tycker förstås det är så det ska vara.
Led med förakt, liksom?
Tuffhet hos krigare innebär inte att kunna tåla och motstå kränkningar. Man behöver inte ha ”skinn på näsan” bara för att kunna ta emot sk*t. Tuffhet innebär att vara kunnig, säker i sig själv och ha förtroende sitt vapen, sina chefer (Er!) och sitt uppdrag. Detta ska Ni, bästa chefer, lära och ingjuta era soldater. Det kan bara ske med Ert eget exempel.
Led med exempel!
Det kommer Ni ihåg från befälsutbildningen Ni fått. Det högaktar ni. Bristen på exempel föraktar Ni.
Ta och fundera på Era första steg i det militära, vad och var Ni var innan det. Ni kände att Ni kom till en ny plats och själva kunde ta kontroll över Er framtid. Vara jämlika och få lika behandling och möjligheter. Ni tog kontrollen – ansvaret – och valde att bli chefer för att leda andra. Samtidigt tog Ni den svåraste uppgiften försvarsmakten kan bjuda på. Lika många av Era kamrater valde att göra en kortare tjänst och bli kunniga soldater som leds av bra chefer.
Bästa chef!
Två frågor: Hur ska det bli? Hur vill Du ha det?
Stridsvagnsbesättning granskar kartan innan anfall. Petroskoj (Petrozavodsk) 30 september 1941. Foto: SA-kuva, nr 52052. Fotograf: Erik Blomberg. Källa: SA-kuva
Du blev inte chef för att Du är bättre än någon annan människa. Du blev chef för att Du ska leda, lära, ta hand om Dina skickliga soldater och med dem utföra svåra uppdrag i väpnad strid. Uppdrag där soldater dör. På måndagen den 7 juli går Du in med noll förtroende av Dina underordnade. Rekryterna kommer in från porten med hundra förtroende. Nämligen Ditt :
62. Förmannen ska sträva efter att uppnå sina underordnades aktning och förtroende.
Denna kaka kan Du inte vända på. Som chef ska Du förtjäna Dina underordnades aktning och förtroende. Dom existerar inte som ingångsvärde. Aktning kommer inte från gradbeteckningarna eller högljutt beteende. Aktning kommer från det hur Du bär Dig som chef och människa i samspråk med andra. Förtroende byggs inte upp med machismo och perveterade elitförbandsfasoner, utan den kommer från rätttvisa och hur Du bemöter Dina soldater som individer.
Drill instructor at the Officer Candidate School aboard Marine Corps Base Quantico, Va.Photo by Lance Cpl. John Kennicutt
60. Förmannen ska vara rättvis mot sina underordnade och bemöta dem likvärdigt. Han eller hon bör slå vakt om deras välbefinnande, informera sig om deras önskemål, vägleda dem och ge dem råd samt sträva efter att vara ett gott och sporrande föredöme. De som utmärkt sig i sina uppgifter bör få beröm och vid behov belönas.
Dessa citat från vårt rättesnöre är inte bara anvisningar, utan order. Märk ordvalen ”ska” och ”bör.” Den sista meningens ordning ”bör — och vid behov” innebär att om någon av Dina soldater utmärkt sig så ska han alltid få beröm och ifall hans prestation är så god att den uppfyller kriterier för en särskild belöning, så ska Du föreslå att han belönas.
Kom ihåg att liksom Dina rekryter har Ditt absoluta förtroende, har Du även Dina förmäns förtroende. Värna om det på det sättet Du kan – genom att uppträda rättvist, med respekt och ansvarsfullt.
Vi, Ni och jag – befälet i försvarmakten och vårt manskap, ska i all verksamhet utgå från vår värdegrund:
Patriotism innebär respekt för tidigare generationers arbete och uppoffringar. Vi vill se till framtida generationer har möjligheter till självständiga beslut i en ständigt föränderlig omgivning. Patriotism är tankar och gärningar där samhällets behov går före individens.
Yrkesskicklighet är kunskap, skicklighet, attityd och yrkesfärdigheter. Yrkesskickligheten avbildas i kompetens, hög arbetsmoral, resultatinriktad verksamhet och självständig utveckling av färdigheter som befattningen kräver.
Rättvisa är jämlik behandling av värnpliktiga och anställd personal utan utslagning, trakasserier eller mobbning.
Säkerhet innebär att vi säkrar samhällets vitala funktioner. Vi försvarar hela riket och deltar i förebyggande och avvärjande av interna hot, internationellt samarbete och militär krishantering. Vi är beredda och utbildade för vårt uppdrag och vi löser det i alla omständigheter.
Ansvarskänsla är engagemang och vilja att lösa uppdrag för att nå givna mål.
Pålitlighet är konsekvent uppträdande och utförande av uppgifter enligt order och anvisningar. Försvarsmakten ska i alla situationer åtnjuta folkets och statsledningens förtroende.
Samarbete är grundförutsättningen för att lösa uppdrag. Samarbetet syns i att vi gör tillsammans, uppmuntrar, stöder och hjälper varandra samt uppskattar vår egen gemenskap och våra partners.
//James
P.S.
Gör bra, gör rätt! Om det ibland känns svårt, så kan Du ställa Dig frågorna:
Vad kommer mina soldater att berätta om tjänsten efter att jag lärt och lett dom?
I och med den diskussion som startade på Facebook och medierna om Helsingfors Pride-paraden erinrade jag mig om några av mina tidigare inlägg om invandrare, bögar och kvinnor [1, 2, 3, 4].
Försvarsmaktens (svfm) deltagande i Pride och HBTQ-verksamhet har mötts på ett ned- och ifrågasättande sätt av flera medier. I synnerhet har det varit populärt att se denna del av en verksamhetsgren (stödfunktion) som något som skulle utgöra ett nollsummespel med den operativa verksamheten. Försvarsmakten har svarat på ett mycket bra och tydligt sätt. (se även 1, 2, 3)
ÖB på Prideparaden 2013.
Meanwhile in Finland
Pride-paraderna är en manifestation av de grundlägande fri- och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. I de finska paraderna har man hittils inte sett säkerhetsmyndigheternas deltagande. Det vore ytterst viktigt att de myndiheterna, som redan i fredstid kan begränsa folkets fri- och rättigheter deltog i Pride-marshcerna – både som individer och samfund – i syfte att öka förtroendet för att offentlig makt nyttjas sakligt även i sådana fall där kunden tillhör en minoritet, som lättare än andra är föremål för maktmissbruk, våld och trakasseier. Lika viktigt som allt ”bögtrams” är även allt som heter ”multikulti” och ”feminism”– försvarsmakten och polisen ska aktivt delta i HBT-, invandrar-, kvinnosaksrörelsers offentliga samlingar och evenemang.
Svenska försvarsmaktens HBT-affisch. Bild: DDB och Försvarsmakten.
VISSA SAKER SKA MAN INTE BEHÖVA KAMOUFLERA.
Jämlikhet är en viktig ingrediens i en demokrati. I Försvarsmakten behandlar vi varandra med respekt och ser varandras olikheter som en styrka. Vi är en inkluderande organisation där alla som är med och bidrar till vår verksamhet ska känna sig välkomnade och respekterade.
Undfallenheten att delta har varit synnerligen tydligt hos förvaltarna av våldsmonopolet, alltså polisen on försvarsmakten. I ett fall i offentligheten har föreningen för sexuellt likaberättigande Seta r.f. uttryckt sin oro över polisens språkbruk och kommunikation i tv-serien poliserna avseende det intryck att polisen skulle behandla minoriteter olikvärdigt i sin tjänsteutövning. Polisen har däremot varit särskild oroad över rekryteringen av poliser med invandrarbakgrund, eller snarare bristen därom. Den finska försvarsmakten kommunicerar däremot öppenhet, tolerans och mångfald – mera dock i ord än gärning. ”Arméns” utblidningskultur har inte sluppit utbildarnas ”soldatuppfostrande” språkbruk som nedsätter bögar, kvinnor och allt ”omanligt”.
I många andra västländer är stödet för demokratins institutioner och manifestationer en naturlig fortsättning på de lagstadgade uppdrag en myndighet beordras; för att en myndighet ska kunna lösa sina lagstadgade uppdrag måste den uppträda och agera på ett sätt som inte i detalj beskrivs i lag. I Finland följer myndigheten endast lagens bokstav, vilket blir problematiskt, om myndigheten önskas bejaka och främja grundläggande fri- och rättigheter.
Till försvarsmaktens uppgifter hör tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen,
Ett bra startskott vore att bjuda in myndigheterna till Pride-paraden. Paraden arrangörer samarbetar trots allt tätt med polis- och räddningsmyndigheter, så det kan väl inte vara så j**la svårt att räcka över en inbjudan?! Samtidigt vore det både klokt och hövligt att bjuda in samtliga fackförbund. Därför utmanar jag nästa års Pride-arrangörer att bjuda in säkerhetsmyndigheterna och deras fackförbund på Pride.
Tillbaka till Sverige
Försvarmaktens operativa verksamhet står inte i en nollsummetävlan med stödfunktioner. Förhållandet är dialektalt. Utan verksamhetsstöd som bidrar till ökad folkförankring, intresse, acceptans, förtroende och rekrytering, så finns det på sikt ingen operativ verksamhet, eller endast en snedvriden sådan. Det viktigaste stödet ligger i förtroendet som verksamheten skapar. Deltagandet i Pride går till kärnan i detta avseendet — en försvarsmakt av folket, genom folket och för folket. Hela folket. Därför ska man inte behöva kamouflera vissa saker.
Med hänvisning till terrorangreppen i Frankrike och dagens nyhet om liknande angrepp i Hamburg, så har detta över ett och ett halvt år gamla inlägget åter blivit aktuellt. Säkerheten på franska gator tryggas av polisen som stöds av soldater kring de viktigaste objekten och ddär var polisen behöver mest hjälp. ”Yrkesarmén” har omedelbart gripbara högt kvalificerade resurser med särskilda kompetenser. I det finska samhället i motsvarande situation, eller under ett läge av långvariga destabiliseringsoperationer utförda av annan stat, så kunde polisen ha svårigheter att av försvarmakten få enheter för väpnad insats (handräckning). Lyckligtvis existerar inte en sådan hotbild, eller?
Säker — otrygg
Trygghet… man känner sig säker, liksom. Bekant känsla. Vad är då otrygghet i det vardagliga livet? Soldater tar medvetna risker. Sätter sina liv på spel. Möter hot. Bekämpar hot. Känner soldater sig någonsin riktigt osäkra? Säkert, men det är nog oftast bara i korta stunder. När hotet är ett identifierat objekt kan det bekämpas eller reduceras. Jag har väl aldrig känt mig riktigt otrygg, bar och avväpnad med noll säkerhet.
“Säkerheten blir mätbar först då när man kännt sig riktigt otrygg.
Förrän igår. Dagen efter Boston. Jag steg på tunnelbanan i Helsingfors. Satt ned på den oranga bänken. Sedan hör jag två män diskutera på arabiska. Jag är en rationell människa. Våra största hot i Finland kommer från utslagna finländare som tar till vapen eller bygger bomber. Inte invandrare. Inte muslimer. Jag är rationell, för fan!
– Terr…Vad om?
Alhamdulillah. (الحمد لله)
Min första tanke. Ingen panik, men en helt obekant, osäker och otrygg känsla. Rädsla. Helt irrationellt och överdrivet jämfört med den aktuella hotbilden. Tvärs över mittgången satt två finska ungdomar, den ena lyssnade på angstfylld musik med hörlurar och den andra spelade något dystert liverollspel på sin dator. 1000 gånger mera sannolika hot. Typ. Ingen skillnad —— pilskottet som bar den amerikanska narrativen om hotet från radikala muslimer hade spräckt mitt pansar.
– Hon då?
Min nästa tanke. Jag tittade på en äldre kvinna mittemot mig. Hon sneglade på männen. En livlig ordväxling på arabiska med ett dämpat ما شاء الله (masha Allah, sv. Gud vill det) ökade plötsligt otryggheten exponentiellt. Jag såg rädsla i hennes ögon. Jag hade fått en liten skråma i min trygghetskänsla, men hennes trygghet var nedbruten. Hon levde nu i osäkerhet. Hon hade inte medvetet valt att ta risker. Förutom att åka tåg. Liksom jag.
Jag tror inte på konspirationsteorier. Däremot är jag övertygad om att vissa statliga aktörer hänsynslöst utnyttjar den känsla av otrygghet som skapas av terrordåd. Efter det måste man mata känslan och hålla den livskraftig. När man sedan behöver ett carte blanche av medborgarna är det bara att vädja till känslan av otrygghet. Massmedier rapporterar mycket med chockeffekt, men följer sällan upp med analys på lång sikt. Maktens vakthundar har blivit statens knähundar.
När jag med min sambo kom från en bioföreställning av Hurt Locker, satte sig två typer som såg ut som imamer framför oss i bussen. Svettet bara rann när herrarna plockade fram sin gamla Nokia-mobiltelefon.
En kollega om trygghetskänsla
Demonerna Värnplikt och Folkförankring
Inom den finska försvaret har vi ett annat förhållande till säkerhet. Vi känner oss trygga, för att vi vet att vi kan identifiera hot och bekämpa dem. Denna känsla får folkförankring i och med den allmänna värnplikten. När varje man vet att han kan bekämpa yttre hot med vapen ihand så tänker han inte ”vad om?”. Denna känsla av militär trygghet lever kvar så länge som största delen av folket har gjort värnplikten. Känslan lever kvar även efter att de reella förmågorna rasat, för den är inbygd i varje medborgare. I fribrandkåren känner alla sig säkra, när dom själva kan släcka bränderna.
I en ”yrkesarmé” handlar det om något annat. Utan erfarenhet så har jag bara en tes: För Sveriges del kommer känslan av trygghet inför militära hot att finnas kvar hos folket så länge som en större del har tjänstgjort med vapen ihand eller har pappor som gjort det. Med minskad erfarenhetsbaserad och indoktrinerad trygghet — värnplikten — så kan det faktiskt bli lättare för yrkesarmén att kämpa om finansiering. När känslan av otrygghet blir påtaglig, så vill folket ha en ordentlig försäkring, som helst släcker löpelden där den börjat.
I Sveriges fall lär det dock ta ett par generationer. Tills dess så kämpar ”särintresset” om medel i en mycket lägre serie än polisen, brandkåren och hälsovården. Försvarsmakten är ett särintresse, för att ingen känner sig otrygg. Säkerheten blir mätbar först då när man kännt sig riktigt otrygg.
Epilog
Männen med invandrarbakgrund då? I motsats till kristna som förbjuds att missbruka Guds namn och därför oftast inte vågar ta till Guds namn överhuvudtaget, så är Guds namn الله (Allah) ofta på muslimernas läppar. När en västerländsk icke-muslim hör الله i någon av dess former
سبحان الل (subhan’Allah, ära vare Gud)
ما شاء الله (masha Allah)
إن شاء الله (insha’Allah, om Gud vill)
associerar han ofta till en terrorist, som säger الله أكبر (Allahu Akbar) innan han spränger sina bomber. Den försiktiga och ytterst dämpade ton med vilken de två muslimska männen uttalade Guds namn, vittnar på en känsla av otrygghet och osäkerhet (som lätt blir utslagenhet) som vi på riktigt borde vara bekymrade över.
Random thoughts 