Dom fick sin chans

Partiet söker sin linje i det konventionella politiska livet och förtjänar säkert lite arbetsro.

För fyra år sedan skrev jag i Åbo Underrättelser och Hufvudstadsbladet en opinion om Sannfinländarna under rubriken ”Ge Sannfinländarna en chans”.

Då hade vi redan hört riksdagsledamöterna Jussi Niinistö och Teuvo Hakkarainen förakta parlamentarism i plenisalen repsektive tala om negrer som ropar ‘asyl’ vid gränsen. För fyra år sedan stack jag inte under stol med min syn på saken. Om de två ovannämnda herrarna sade jag följande:

Jag står för tolerans och motsätter mig rasism och diskriminering. Jag tänker inte med titeln ”invandrarkritisk” hedra någon som talar om ”negergubbar som kommer och säger ’asyl’ (vid gränsen)”. Rasist.

Jag får rysningar av att höra en riksdagsledamot med nazistiska teatercitat öppet förakta vår självständiga republik. Emigrera.

Jussi Niinistö är idag försvarsminister; tiden går, människor växer och blir bättre. Hakkarainen… nå ja.

Meillä on unelma -kampanjan logo. Kiitos jakamisesta Arman Alizadille
Meillä on unelma -kampanjan logo. Kiitos jakamisesta Arman Alizadille

Jag försvarar riksdagsledamot Olli Immonens rätt att köra med sin förskräckliga agenda. Gränserna sätts av lagstiftaren, domstolarna och förstås väljarna och partiet. Min syn på saken är klar. Fascist.

För fyra år sedan tyckte jag att sannfinländarna förtjänade en chans. Dom fick den. Gång på gång har sannfinländarna i riksdagen fått gå fram med förakt och hat. Varken partiordförande Soini eller riksdagsgruppens ordförande har satt ner foten. Istället har man gjort en hel del populistisk teater.

Min arbetsgivare står för mångfald – vi är många olika finländare i rikets tjänst. Vi är en inklusiv myndighet. Den militära tjänstgöringen är vårt verkliga samhällskontrakt som är förankrat i Finlands grundlag. Den gäller alla finska medborgare oavsett bakgrund. Invandrare och rasister tillika. De flesta rasisterna jag träffat på i tjänst har blivit av med sitt tunnelseende då de delat stuga med 10–12 andra finländare med olika bakgrunder.

Iltalehti 25. huhtikuuta 2015. Kaartinjääkäri Kamil Abtidon aikoo hyödyntää siviilissä armeijasta saamaansa raskaan kaluston kuljettajan pätevyyden ja lähihoitajaopinnot. Lähde:  Iltalehti. Kuva: John Palmén.
Iltalehti 25. huhtikuuta 2015. Kaartinjääkäri Kamil Abtidon aikoo hyödyntää siviilissä armeijasta saamaansa raskaan kaluston kuljettajan pätevyyden ja lähihoitajaopinnot. Lähde: Iltalehti. Kuva: John Palmén.

Ett av mina mest förvirrande minnen är från över tio år sedan, då jag var utbildare vid Björneborgs brigad. Veckan innan hemförlovning kommer en undersergeant till mig och är generad på ett lite pinsamt sätt. Så säger han till mig:

Herr premiärlöjtnant, jag var skinhead innan militären. Nu när jag varit här med Er och andra [med invandrarbakgrund] inser jag hur fel jag hade. Förlåt. Tack.

Ett av mina finaste exempel på mångfald i det finska samhälle kommer också från Björneborgs brigad, från en pluton rekryter med med fem religioner, sju språk, två kön och hemorter från Sevettijärvi i Lappland till sydspetsen Hangö, från Vasa i väst till Kitee i öst. Rekryten från Sevettijärvi var inte hemma ofta, men han fick under veckosluten sällskap på kasernen av en ung muslimsk kille med rötter i Mellanöstern, en flicka som studerade internationell politik och en kille av sydeuropeisk börd, som efter sin tjänstgöring tog upp studier i USA. Höjden på mångfald hade förstås varit en plutonchef, som efter dagen klär på sig en bomberjacka, skaftkängor och bleka jeans med hängslen.

Vårt mångfald och vårt mångkulturella samhällskontrakt som heter militär tjänstgöring är kanske något som riksdagsledamot Olli Immonen kunde ha haft nytta av.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Annonser

Ge Sannfinländarna en chans

Sannfinländarna nådde 2010 en kritisk massa. En kedjereaktion, som förändrade vår syn på varandra och vårt politiska system, uppstod. Den marginella grupp, som för fyra år sedan drömde om att bli större än Kristdemokraterna och SFP har nu blivit mainstream. De första stapplande stegen bjuder på lockande byte för medier och etablerade partier. Partimedlemmarna kan med framgång knytas till Breivik, skolmassakrerna, attacker mot invandrare och allt som säljer tidningar eller lockar åskådare som tv-programmet ”Viha-ilta”.

Jussi Halla-ahos utspel på Facebook gav upphov till spekulationer om en inre splittring. Sannfinländarna fick sin valseger dels tack vare en stark känsla av segregation i städerna, i synnerhet Helsingfors. Klyftan mellan de välbärgade och de fattigare är påtaglig.

I mars sade jag i Radio Vega Åboland att vi inte upplever förslumning i Finland, men efter en dryg månads vistelse i Helsingfors är jag inte längre så säker. Jag känner mig allt oftare som en pojke från landsbygden.

Alkoholister i buskar, stora gäng av invandrare i gathörnen och en tryckande atmosfär över allt. Och något helt annat i de västra stadsdelarna. Pressens sätt att behandla Sannfinländarna har bidragit till att fördjupa klyftorna. Det är dålig stil att ta de värsta bilderna av utslagna människor på krogar i östra Helsingfors, bara för att ge en bild av Sannfinländare.

Jag står för tolerans och motsätter mig rasism och diskriminering. Jag tänker inte med titeln ”invandrarkritisk” hedra någon som talar om ”negergubbar som kommer och säger ’asyl’ (vid gränsen)”. Rasist.

Jag får rysningar av att höra en riksdagsledamot med nazistiska teatercitat öppet förakta vår självständiga republik. Emigrera.

Men de är i marginalen. Ordförande Timo Soini har gått från klarhet till klarhet. Han ledarskap är starkt. Han talar för tolerans och öppenhet, men håller fast vid partiets sak. Soini talar för de svaga och utslagna i Finland. Väljarbasen finns även utanför städerna. Röster stals från Centern på landsbygden och från andra och tredje generationens stadsboende Centeranhängare som väl tröttnat på partiets ”urbana elit”. Den verkligt stora demokratibragden var att locka så många unga socialt exkluderade till valurnorna. Alla de här väljarna måste partiet tilltala.

Sannfinländarnas största utmaning ligger i att identifiera sitt stöd och skapa ett brett förtroende för att bli ett stort finskt parti. Alla röstmagneter är inte extremister. Vi har Sannfinländare som Kike Elomaa – henne såg jag senast i juli på Salutorget i Åbo med den somaliskfödde tv-reportern Wali Hashi. De samlade hand i hand pengar i Röda Korsets västar för att bekämpa hungersnöden i Somalia. Följ upp det positiva i stället för att surfa i Halla-ahos smutsiga kölvatten. Soini är inte kategoriskt mot invandring vilket är klokt på sikt.

Enligt McKinsey & Companys rapporter ”Finlands ekonomi – utveckling, utmaningar och prioriteringar” från 2007 och 2010 behöver Finland – för att vidmakthålla välfärdssamhället (vilket Sannfinländarna enligt sitt valprogram står för) – till och med 2020 en nettoökning på cirka 150 000–200 000 nya arbetsplatser. Av dessa måste 70 000–90 000 lösas genom att bemanna dem med utländsk arbetskraft. Vi behöver alltså en nettoinvandring på över 150 000 personer. 15 000 årligen. Från och med fjolåret.

Med denna bakgrund är det riktigt klokt av Soini att inte fördöma invandring. Det är tufft ledarskap att sätta gränser och relegera en partimedlem från riksdagsgruppen för infantila inlägg på Facebook. Det är rakryggat att stå för den linje man skapat och byggt i fjorton år och inte backa även om splittring hotar.

Partiet söker sin linje i det konventionella politiska livet och förtjänar säkert lite arbetsro. Grövre tabbar ska nog påpekas av pressen. Inlärningskurvan är dock brant och inget lär hända alltför lätt eller snabbt. Ge dem en chans!

Publicerad i HBL 26.9.2011. Rubrik ”Ge Sannfinländarna en chans”. (länken kan ha föråldrats).

Publicerad i ÅU 27.9.2011. Rubrik ”Ge dem en chans”.

Förbjud rasism?!

Partiernas intresse att inför nästa val skärpa sin inställning mot rasism är en fin tanke. Rasism, eller rasdiskriminering för att vara exakt, är vidrigt och omänskligt. Samma gäller för könsdiskriminering, åldersdiskriminering och diskriminering på basis av sexuell läggning och all sorts diskriminering.

Partiernas inhemska deklaration mot rasism i EU-valet från våren 2009, som nu blev en sameuropeisk deklaration är ett steg framåt. Den förnyar löftet om saklighet, men inte så mycket mera om den inte förvandlas till en klar front mot rasism, där alla vågar stå sida vid sida oberoende tillhörigheter.

Men att regelbundet förnya och bekräfta löften är viktigt. Sannfinländarna som inte skrev på 2009 var nu med. Frihetspartiet och Förändring 2011 avstod. Rasister ska kallas för rasister. De ska inte få gömma sig bakom pseudonymen ”invandringskritisk”. Likaså står det klart att man ska få vara kritisk till invandring, vår utlännings- och flyktingpolitik och främmande folk i allmänhet. Nyfikenhet och öppenhet är inte direkt finländksa särdrag. Vi lever trots allt i ett land där man upplevs som ganska påträngande och konstig om man sätter sig bredvid sin granne i bussen. Yttrandefriheten ger inte ett carte blanche att säga vad man vill. Ansvaret följer. Hets mot folkgrupp och smädelser ska man stå till svars för och då acceptera att man blir stämplad som rasist.

De som hetsar skapar våld. Ett påtagligt exempel är fjolårets attack mot gayparaden i Helsingfors. Det är inte svårt att se vilka personer eller grupper som med sina uttalanden väckt viljan hos våldsmän att anfalla en fredlig samling. Inte bara homofobi, utan ett hatbrott och anstiftelse därtill utan tvekan.

”Invandrarkritikern” Jussi Halla-aho balanserar ofta på knivseggen. Då man läser hans blogg kan man se rasism om man så vill, men lika väl kan man se en extremt kritisk inställning till vår politik beträffande invandrare, flyktingar och utlänningar. Det han med sitt namn uttrycker på webben och tryckt skrift är knappast riktigt tydlig rasism, men man kan fråga sig hur unga förhåller sig till hans texter. Många ser säkert honom som en ideell ledare och agerar enligt det som de tror han vill. Halla-aho var kanske en av orsakerna att Sannfinländarna inte kunde underteckna appellen mot rasism 2009. Nu är han partimedlem och partiet sände snabbt sin minst omstridda representant Raimo Vistbacka för att underteckna avtalet.

Grundlagen skyddar oss mot diskriminering. Skyddet ges till var och en oavsett medborgarskap. Vårt medlemskap i EU har ytterligare stärkt grundlagens skydd av mänskliga fri- och rättigheter, säkert i någon mån till det finländska rättsväsendets förtret, då den europeiska människorättsdomstolen upphävt flera nationella domslut. Partier har rätt att tala för ändringar i grundlagen. Svårt blir det i det fallet man skall agera i regeringen, något som Sannfinländarna klokt garderade sig emot genom att skriva på.

Rasism är redan förbjudet. En deklaration är bara en förnyad bekräftelse av viljan att följa och respektera grundlagen, en fin tanke och kanske stommen till några festtal. För att det ska bli mera än så krävs aktion; arbete mot rasism i samhället där det finns. Rasistiska åsikter kan inte förbjudas, men de kan påverkas och förändras med information och växelverkan. På gräsrotsnivån. Bland folket. Invandrare, flyktingar och utlänningar hamnar ofta i en särställning och skiljs från samhället. Även detta kan man ändra på. Högre upp i trädet på beslutsfattande nivå. Alla elva partier som undertecknade deklarationen har möjligheten att gemensamt bära ansvar på en bred front och tillsammans nå hela det finska samhället i kampen mot rasism och diskriminering. Men det kräver mer än bara politiskt spel om röster och acceptans inför nästa val.

Publicerad i ÅU 11.3.2011. Rubrik ”Kampen mot rasism är mera än deklarationer”.
Publicerad i HBL 12.3.2011. Rubrik ”Antirasism kräver mer än röstfiske”. (länken kan ha föråldrats).
Intervjuad om detsamma under internationella veckan mot rasism på Radio Vega Åboland 24.3.2011.