Den kalla logiken bakom isen på Östersjön

Urspr. publicerad på engelska i BRE 6/2016 (19 dec 2016) med rubriken The icy logic of the Baltic Sea freeze.

Finland och den skandinaviska halvön på vintern. Bild: Jacques Descloitres, MODIS Rapid Response Team, NASA/GSFC

Fokus Östersjön

Ryssland kommer bedömt att fortsätta stärka sin militära förmåga i Östersjöområdet, med syfte att själv utöva kontroll eller hindra sina motståndare från att kontrollera området. Insikten till hur Östersjön från ett ryskt perspektiv har förändrats är väsentlig, då man överväger risker av en militär eskalation i området och skapar nya mekanismer för en hållbar nedtrappning.

Ryssland har sedan 2007 påbörjat en omfattande modernisering av sina väpnade styrkor, deras utrustning och det militärindustriella komplexet. Denna reform och den förändrade säkerhets- och militärpolitiska inriktningen blev uppenbara i och med militärdoktrinen från 2010 samt programmet för att förnya och modernisera försvarsmaterielen fram till 2020 (läs mera om GPV 2020; se även Persson, Gudrun, et al. Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016. FOI, Stockholm, 2016)

Uppdateringen av militärdoktrinen i december 2014, som alltså skedde efter ockupationen av Krimhalvön, antog en omvärldsbild av tävlan, kamp, konflikt och konfrontation. (se även KKrVA Handlingar och Tidskrift 1/2016, sid 8)

Typiskt för den aktuella utvecklingen i världen är ökad global tävling, spänning i växelverkan på olika nivåer hos nationer och områden, en kamp mellan olika värdesystem och utvecklingsmodeller, en globalt och regionalt ostabil politisk och ekonomisk utveckling, vilken har sin bakgrund i försämrade internationella relationer. En omfördelning av inflytande och makt till fördel för nya centrum för politisk och ekonomisk tillväxt och dragkraft pågår.

Rysk militärdoktrin 2014, 9. (Военная доктрина Российской Федерации. Källa: kremlin.ru). Översättning min egen.

Den nya ryska militärdoktrinen höjer samtliga krigsövningar i länder vars landområden eller territorialvatten avgränsar till Ryssland (eller dess allierade) till militära hot. Den tidigare doktrinen gjorde här en urskiljning mellan vanliga övningar och övningar som var provokativa, såsom t.ex. övningar där kärnvapeninsatser övades.

Från Sovjetunionen till Ryssland

Från ett ryskt perspektiv reflekterar dessa utvecklingar i politiken äntligen ett svar på den förändring i säkerhetsomgivningen som varit uppenbar i redan två decennier. Under det kalla kriget hade Sovjetunionen så gott som obestridd tillgång till Östersjön. Imperiets fall lämnade Ryssland med ett område, där kontrollen av (de geoekonomiska) flöden av varor, information och människor hade stulits från björnens tassar.  [Läs mera…]

Annonser

Säkerhetspolitik från akademin

Med anledning av att jag blev intervjuad av Meddelanden från Åbo Akademi, så vill jag här återpublicera ingresserna och länka till några intressanta intervjuer från samma tidning. Samtidigt finner jag det värt att fästa uppmärksamhet vid MfÅA, som i ett antal nummer behandlat omvärldsläget från en säkerhetssynpunkt. Längst ner hittar Du andra mycket läsvärda artiklar från MfÅA. Länkarna tar dig till webbversionen och pdf-länkarna öppnar direkt på rätt sida.


Säkerhetspolitiken i Norden mera hotdriven och mindre viljedriven

carl-bergqvist

Carl Bergqvist. Foto: Privat.

Den ryska desinformationen har inverkat på hur medierna rapporterar händelser relaterade till rysk militär aktivitet. Med des­in­for­mationen har Ryssland lyckats föra in en osäkerhet i hur man förhåller sig till allt som rapporteras, både hos journalister och den enskilde mottagaren som själv måste agera källkritiskt.


Ryssland har efter ett år av krig inte uppnått sina mål

Fredrik-Westerlund

Fredrik Westerlund. Foto: FOI

Ryssland agerar aggressivt i sitt närområde för att markera sina stormaktsambitioner. I relation till sina grannar har Ryssland en näs­tan outsinlig militär eskalationsdominans som vilar på världens största kärnvapenarse­nal. Därför är det ingen i väst som vill eller vågar riskera en direkt konfrontation med Ryssland.


Vanliga människor vet inte hur dåligt kriget går för Ukraina

bildbyline-ALL-i-Kiev-(1)

Anna-Lena Laurén. Foto: Förbipasserande ukrainare.

I Ukraina pågår ett krig som först nu på allvar börjar lyftas fram på den internationella politiska arenan. Men bilden av vad som pågår är diffus, delvis bero­ende på den ryska desinformationen, delvis på grund av den Ukrainska statens inkompetens.


Vårt politiska narrativ binder oss

mashiri1

I förgrunden den högst aktive James Mashiri. I bakgrunden den pensionerade motorkanonbåten Nuoli 8.

Ur militär synpunkt är en läxa av det vi ser hända i Ukraina att vi måste ha fler förband som är gripbara direkt, säger James Mashiri. Ur ett framtida perspektiv verkar  det också som att vi måste  ingå någon form av för­svars­samarbete. ”Nato” – säger Mashiri – efter­som vi inte har inte råd med alla rele­van­ta typer av försvarsförmåga efter år 2030.


Mera läsvärda artiklar om krig och säkerhet i MFÅA

Meddelanden från Åbo Akademi 9-2014 [Syrien–Mellanöstern]

Meddelanden från Åbo Akademi 12-2013 [Krigsskador, PTSD]

Meddelanden från Åbo Akademi 11-2013 [Cyber, Snowden]


//James

Hyväksyin simputuksen

Hyvä johtajat!

Kirjoitan Teille arkaluonteisesta muistosta varusmiesajaltani, jonka kanssa en ole vieläkään oikein päässyt sinuiksi. Haluan jakaa kokemukseni kanssanne, toivoen, että saatte siitä eväitä kasvaa paremmiksi johtajiksi. Pyydän Teitä muistamaan, etten upseerina ja kapteenina millään tavoin pidä itseäni Teitä enempänä ja suurempana johtajana; me olemme kaikki puolustusvoimien päällystöä ja Te varusmiesjohtajat muodostatte päällystön suurimman henkilöstöryhmän. Te olette etulinjan johtajia taistelussa — minä olen pelkkä ”toimistorotta.”

1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen.
1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen. Lähde: SA-kuva.fi

Loppukesä 1996. 18 vuotta sitten. Helteinen heinä- ja elokuu. Sadetta tuli vain yöllä ja päivät olivat yli 25-asteisia aina iltakahdeksaan asti. Intiaanikesäksi sitä sanotaan. Joka kerta marssiessamme ampumaradalle ja Galoppskogeniin joku oli jäädä matkalle. Johtajamme veivät meidät muutaman kerran ”Pikku Vietnamiin” ratsastustallien takana. Suohelvetti hytysillä, joka oli raskas polkea täydessä taisteluvarustuksessa. Kerran olin ryhmäjonon viimeisten joukossa. Jokainen edellä menevä polki suota syvemmmäksi ja vetelämmäksi. Haisevassa mönjässä rintaan asti uponneena kahlasin eteenpäin rynkkyäni pään yllä pidellen. Se oli henkivakuutukseni, se oli minulle iskostunut päähän jo parin ekan viikon jälkeen. Sitten upposin kunnolla: ”S—n, h—ete!” Yksi ”ryhmyreistämme” oli jonossa oikealla paikalla. Varajohtajana viimeisenä katsomassa, että kaikki ovat mukana ja tähystämässä taakse. Käsi ojentuu. Minua 20 kiloa kevyempi alikessu ottaa minusta lujan otteen ja nostaa minut kuin höyhenen irti imevästä suosta. ”Älä nyt huku, Mashiri!” Sillä hetkellä ajattelen:

Johtajani. Esikuvani. Johtajuuden ruummillistuma. Kova ”rannari.” Mun ryhmänjohtaja. Olen ylpeä.

Pari viikkoa myöhemmin olemme käytävällä järjestyneenä vahvuuslaskentaan. Ihan v–un kuuma. Alokaskomppania täyttää koko kasarmin käytävän. Kokelaat olivat saaneet päivällä p–kaa marssistamme ruokalaan. Ja oli ollut muutakin ”häröilyä.” Ei kuulemma näyttänyt yhtään tulevilta rannikkojääkäreiltä. Lähes jokaisen kokelaan lauseen päättää ”Vittu! Saatana!” Lähes jokaisen virkkeen jälkeen meitä käsketään: ”KYYKKYYN — YLÖS!” Kerta toisensa jälkeen. Polttaa. Reidet hapoilla. Sitten käsketään hyppiä kyykyssä kuin pingispallot. Polttaa. Reidet tosi hapoilla. Taistelen. Haluan samanlaiseksi kovaksi rannariksi kuin johtajamme. Alokkaita tippuu rivistä. Kuuma. Hiki karpaloi myös johtajien otsilla. Muutama tuupertunut alokas kannetaan tupiin palautumaan jalkoja penkeille nostaen. Ikkunoita avataan. Ajantajuni katoaa ekan puolituntisen jälkeen. Polttaa. Reidet ihan hapoilla. Tämä ei lopu koskaan.

Myöhemmin illalla ja aamulla kulkee huhuja, jotka vahvistetaan. Yksi alokas vietiin Länsi-Uudenmaan sairaalaan ”rytmihäiriöiden” takia. Ensin vahvarista tehdään sotilaskurinpitoasia. Sitten tulee syyttäjä ja oikeudenkäynti. Tuomioistuin lausuu jotain tyyliin, että epätavanomaisista toimintatavoista huolimatta vakavaa rikosta ei tapahtunut. Olemme samaa mieltä. Iloisia siitä, että johtajamme eivät joutuneet liriin. Iloisia siitä, että heikot esityksemme eivät saaneet lisää huomiota. Puhumme keskenämme. Lupaaamme olla kovia rannareita ja tulla hyviksi johtajiksi. Lupaamme kouluttaa omat alokkaamme niin hyvin, ettei tule tarvetta tarttua yhtä koviin ”kurinpitotoimiin” kuin johtajamme. Meidän mielestä homma oli ihan ok. Olemme iloisia siitä, että älämölyn nostanut kaveri siirrettiin nopeasti omasta anomuksesta pois prikaatista. Joku tiesi että meni Turkuun ilmatorjuntarykmenttiin. Ihan hyvä paikka 28 vuotiaalle filosofian maisterille. Mokoma pitkätukka partahippi. Saa nyt istua tykillä suuntaamassa tai ammuksia kantamassa. Ei siitä olisi koskaan tullut kovaa rannaria. Olisi valinnut siviilipalvelukseen, kun ei kantti kestänyt.

Tämän tapahtuman kanssa en ole vielä tänä päivänäkään ihan sinut. Mielestäni asia oli ihan ok koko ajan. Mielestäni tuomioistuin antoi oikeutta sekä johtajille että meille (komppania).

Ei.

Minua ja meitä kaikkia simputettiin ja loukattiin. Niille, jotka tekivät parhaansa jaettiin joukkorangaistus. Se annettiin niille, jotka jumaloivat johtajiaan. Olivat ylpeitä. Luottivat. Saimme inhottavan ja vääristyneen kuvan johtajuudesta. Koko tulevan koulutuksemme aikana haimme kovuutta fyysisen kurin kautta.

Aliupseerikurssilla marssimme taas takaisin ampumaradalta. Kaksi oppilasjoukkuetta kilpaa keskenään. Vain yksi voi voittaa. Maali oli punaisten muistomerkillä, siellä missä nykyään on varusmiesten parkkipaikan pääty. Juoksumarssi. Olen joukkueen oppilasjohtajana ja johdan edestä. Toisen joukkueen johtaja Kennet on pulassa. Hän aloittaa edestä ja hyytyy pahasti. Viimeisellä kilometrillä ohitamme toisen joukkueen. Käsken: JOUKKUE – toisen joukkueen oppilasjohtaja oikealla ei jaksa enää, tervehtikää Kennetiä – KATSE OIKEAAN – PÄIN! Iso klimppi räkää lentää naamaani. Raivostun. Pyyhin pois. Tehtävä ensin! Tulemme maaliin täydellisessä järjestyksessä. Asetumme tiiviiseen käskynantomuotoon ja teen ilmoituksen. Toinen joukkue tulee varpusparven tavoin sieltä sun täältä puuskuttaen ja ilmoittaa ennen kun viimeiset ovat edes rivissä. Kouluttajillamme, piinkovilla sotilasmestareilla, sankareillamme, on pelisilmää. Näyttävät tunteita, ovat kiistelevinään lopputuloksesta. Sopivat tasapelin. Paiskaavat kättä.

Menemme majoitukseen. Aseet telineeseen. Pyyhin räkäklimpin naamaltani. Kaverit kysyvät asiasta. Kennet virnuilee. Otan rynnäkkökiväärini telineestä. Menen tuvan ovelle. Kennet tulee haastamaan. Huudan: Nyt s—ana! Käännän perän. Aion lyödä. Emmin hetken. Ei.

Oppilasjohtajat! Pommisuoja! Nyt!

Sotilasmestarimme. Laahustamme pommisuojaan. Saamme kunnon läskytyksen. Ymmärrämme, että taistelemme yhdessä, emmekä toisiamme vastaan. Taas sama fiilis — johtajani; viisas, rauhallinen, vanha. Keskittynyt tehtävään.

Yhdessä. Prikaatin tunnuslauseen toinen sana: Yhtenäisyys (sammanhållning).

Hyvä johtaja!

Älä loukkaa aseveljiäsi. Olette toistenne henkivakuutus. Älä jaa mielivaltaisia joukkorangasituksia. Keskustele niiden ryhmäsi sotilaiden kanssa, joilla on vaikeea ja haasteellista. Johda heitä parempiin suorituksiin. Ole itsesi ja anna muille itsestäsi ihmisenä ja johtajana. Yksilöllisesti ja läheisesti. Luottamusta rakennetaan kohtaamalla ihminen; keskustelemalla ja osoittamalla aitoa johtajuutta. Ei rivin edessä mesoamalla.

Olet päällystömme tärkein lenkki. Mutta vain jos ryhmäsi seisoo vierelläsi.

När jag blev kränkt

Bästa chefer!

Jag skriver till Er om ett känsligt minne från min beväringstid som jag inte än idag kommit till rätta med. Jag vill dela min erfarenhet med Er, i hopp om att Ni kan få handledning av denna erfarenhet och bli bättre. Jag ber Er komma ihåg att jag inte som officer och kapten anser mig vara ”mera chef” än Ni; vi är alla försvarsmaktens befäl och Ni utgör den största personalgruppen av befälet… Och Ni är alla ”stridsbefäl.” Jag är bara en ”stabsråtta.”

1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen.
1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen. Lähde: SA-kuva.fi

Sensommaren 1996. 18 år sedan. En varm juli och augusti månad, med regn endast på nätterna och heta dagar. För det mesta över 25 grader till klockan åtta på kvällen. Indiansommar, heter det. Varje gång vi marscherade till skjutbanan och Galoppskogen var det nära att någon blev på vägen. Våra chefer tog oss genom ”Lilla Vietnam” bakom ridstallen. Ett träskhelvete med myggor och tung i full stridsutrusting. En gång var jag bland dom sista i kolonnen. Träsket trampades djupare och djupare. Med stinkande vatten till bröstet kämpade jag vidare. Stormgeväret höll jag ovanför huvudet. Den var min livsförsäkring, det visste jag redan efter ett par veckor. Indrillat, liksom. Så sjönk jag in. ”S—n, h—ete!” En av våra chefer är på rätt plats i kolonnen. Sist. Ser till att alla är med. En hand sträcks mot mig. Killen, min chef, som väger 20 kilo mindre än jag tar ett hårt grepp om mig och säger med ett leende: ”Drukna int nu, Mashiri!” Hans hand lyfter mig fjäderlätt upp ur träsket och skuffar mig framåt. I det ögonblicket tänker jag:

Min chef. Min idol. Ledarskap förskoppsligad. Tuff kustjägare. Min chef. Så stolt.

Några veckor senare. Vi står i korridoren uppställda för styrkegranskning. Hett som bara f-n. Officersaspiranterna hade fått sk-t för vår march till matsalen. Det såg inte ut som blivande kustjägare. Det ropas ”Vittu! Saatana!” Vi beordras ner i huk. Gång på gång. Låren brinner. Sen ska vi hoppa som pingisbollar i huk. Låren brinner. Jag kämpar. Jag vill bli en stenhård kustjägare som mina chefer. Rekryter faller ur ledet. Svetten pärlar även på chefernas tinningar. Ett par avsvimmade rekryter bärs till stugor och läggs med fötterna upp. Fönster öppnas. Jag tappar koll på tiden efter första halvtimmen. Låren brinner. Det slutar aldrig.

Senare på kvällen och på morgonen går rykten som bekräftas. En kille fördes till Västra Nylands sjukhus med nåt som beskrevs som ”rytmstörningar i hjärtat.” Det blir först ett militärt disciplinfall. Sedan åklagare och rättegång. Domstolen konstaterar något i stil med att det trots de ovanliga metoderna i styrkegranskningen inte gjordes nåt brott. Vi delar åsikten. Glada över att våra chefer inte åkt dit. Glada över att vår uselhet inte får mera uppmärksamhet. Vi talar sinsemellan. Lovar att vara tuffa kustjägare och bli bra chefer. Utbilda våra egna rekryter bättre så att vi inte tvingas ta till så extrema metoder som våra chefer. Vi tycker att det är okej. Vi är glada över att killen som väckte ett j–la liv om det hela snabbt blev förflyttad till luftvärnregementet i Åbo. Rätt plats för en mes. Sitta vid en lv-kanon och skjuta lite. Han skulle aldrig ha blivit kustjägare. Va f-n, 28-årig filosofie magister! Långhårig intellektuell hippie. Borde ha fått civiltjänst, typ.

Denna händelse har jag än idag svårt med. Jag har hela tiden tyckt att det var okej. Jag tyckte domstolen gav dom misstänkta och oss (kompaniet) rätt.

Nej.

Jag blev kränkt. Vi blev kränkta. Det var en kollektiv bestraffning som togs ut på dom som hade gjort så bra dom kunde. Dom som avgudade sina chefer. Var stolta. Hade förtroende. Vi fick en fel och äckligt förvrängd bild av chefskap. Hela vår kommande utbildning genomsyrades av att vi sökte hårdhet genom fysisk bestraffning.

På underofficerskursen marscherade vi igen en gång tillbaka från skjutbanan. Två elevplutoner. Bara en kunde vinna. Målet var vid de rödas minnesmärke vid slutet av det som idag går under namnet beväringarnas parkeringsplats. Vi löper ikapp. Jag är elevchef och leder från täten. Den andra plutonens elevechef Kennet, handbollsmålvakt som jag, har tufft. Han börjar i täten och faller bakom. På sista kilometern passerar vi. Jag beordrar: Pluton – andra plutonens elevchef till höger orkar inte längre, hälsa Kennet, katse oikeaan – PÄIN! En tjock klunga av spott träffar mitt ansikte. Jag blir rasande. Torkar spottet. Uppdrag först. Vi kommer i perfekt ordning till mål. Ställer upp, gör anmälan. Andra plutonen kommer som en sparvflock här och där, anmäler innan dom sista tagit sin plats. Utbildarna, våra tuffa militärmästare, våra hjältar, har fint spelöga. Visar känslor sinsemellan. Spelar oenighet och håller för sin egen pluton. Kommer till slut överens om lika resultat. Skakar hand.

Vi går in på förläggningen. Lägger vapnen i ställningarna. Jag kokar med spott på kinden. Kompisarna frågar om det. Kennet hånflinar. Jag tar mitt stormgevär från ställningen. Går till hans stuga. Ropar: Nu s–an! Vänder kolven. Tänker slå. Tvekar bara lite.

Elevplutoncheferna! Bombskyddet! Nu!

Våra utbildare. Tummen på pulsen. Vi traskar ner i bombskyddet. Får en uppläxning. Förstår att vi ska strida tillsammans, inte mot varanda. Igen –– min chef; klok, lugn, gammal. Fokuserad på uppdraget.

Tillsammans. Nummer två i brigadens motto: Sammanhållning.

Bästa chef!

Kränk inte Dina vapenbröder. Ni är varandras livsförsäkring. Utfärda inte godtyckliga kollektiva straff. Samtala med dom i Din grupp som har det svårt och tufft. Led dom till bättre prestationer. Bjud på Dig själv som människa och chef individuellt och intimt. Förtroende skapas med personligt bemötande; samtal och ledarskap. Inte med att Du garvar och hojtar framför ledet.

Du är den viktigaste länken i vårt befäl. Men bara med Din grupp bakom Dig.