Rättsstatens försvarsmakt, del II (underrättelser och spioneri)

FRA, NSA och Snowden

De svenska ”avslöjandena” om FRA (Försvarets radioanstalt), som Ålandstidningen mycket rätt beskriver som anstaltens lagenliga verksamhet, och Edward Snowdens läckor om USAs inhemska och utländska underrättelseinhämtning har inträffat vid en oläglig tidpunkt för Finland. Kommendören för försvarsmakten, general Ari Puheloinen har hoppats att en lag om militär underrättelsetjänst skulle stiftas. Generalens noga valda och tydliga budskap har även mera fritt tagits upp av försvarsministern och inrikesministern med sina staber.

Kopplingen till polisen som är mitt i drog- och missbruksskandaler är lite olycklig. Å andra sidan är det inte alltid klockrent hos oss heller – i juni var vi framme i Iltasanomat, när Huvudstabens informationsavdelning berättade att Signalprovanstalten lätt kan avlyssna medborgarnas telefonsamtal, samtidigt som man informerade allmänheten om att inget egentligen styr anstaltens verksamhet.

Vad reglerar Signalprovanstaltens verksamhet?
— Det kan jag inte säga.

Olycklig intervju 14.6.2013 (övers. min egen)

Skyddspolisen uppgiftsfält är brett och därför är den inte lika ”ren och oskyldig” som försvarmaktens militära underrättelsetjänst. Politiker vill ha Skypo under parlamentarisk övervakning och här görs gärna koppling till all övrig underrättelsetjänst. Lag och övervakning vore bra för den militära underrättelsetjänsten. Det skulle möjliggöra en större öppenhet i stil med svenska försvarsmaktens MUST och FRA. Jag ska nu vara öppen och avslöja att de genomgångar om verksamheten som Signalprovsanstaltens ledning dragit har varit mycket bra, klara, tydliga och bidragit till att öka förtroendet för signalspaningens förmågor. Bäst vore det kanske om anstalten själv öppet, yrkeskunnigt och effektivt kunde informera om sitt uppdrag. Övervakningen kan vara parlamentarisk, politiserad och kommittédriven eller handhas av en skild inspektionsmyndighet. I alla fall skulle man slippa dylika rubriker.

Airbus Military Casa C-295M
HS: Puolustusvoimilla salaperäinen hanke – tiedustelulentokone rakennettavana. Lähde: Ilta-Sanomat 22.9.2012

USAs spionageskandal kom för oss i en mycket oläglig tid. Nu när alla är rabiata om sitt privatliv, så lär inte möjligheterna för myndigheterna att få ett tydligt och tillräckligt mandat för sin verksamhet bli bättre. När politiker inte vill ta i ett ”smutsigt” ämne, så kan det resulterande lagberedningsarbetet bara producera samlingar av förbud och begränsningar.
Detta understryks av flere beslutsfattares uttalanden om hur endast en viss form av trafik skulle övervakas. Hallå, ett sådant filter finns inte! Helsingin Sanomats artikel om den holländska underrättelse- och säkerhetstjänsten ger en bra inblick i detta. Tyvärr måste allt avlyssnas.

Sine lege

Vi kunde kanske tänka oss att underrättelseverksamheten är så hemlig att den vid behov och tillfälle även opererar utom lag, som i de bästa spionböckerna. De extraordinärä befogenheter som givits underrättelsetjänster i USA efter 9-11 och de tristare följderna är utomordentliga varnande exempel. Underrättleseinhämtning kräver ett tydlig mandat förankrat i lag. All myndighetsverksamhet ska ha laglig grund som baserar sig på rättsordning. Av denna laglighetsprincip följer att en myndighet inte kan agera lagvidrigt eller utomrättsligt.

I Finland är problemet att det inte finns någon lag överhuvudtaget. Problemet är störst för myndigheterna själva. Svårt att hållas på spelplanen när ingen ritat gränserna, liksom.

Case

Tillbaka till Signalprovanstalten. Anstaltens verksamhet (förenklat signalspaning mot främmande makt) styrs av den grova lagliga grund som ges i lagen om försvarsmakten 2 § 1 mom 1a och 1b. Från den utgångspunkten krävs (iaf av mig) en hel del tankearbete och flere analogier för att det ska bli klart hurdan signalspaning man kan bedriva och varför man borde göra det.

Lite fiktion: Anstalten inhämtar uppgift av finsk medborgare från finsk mark, som tyder på planering av brott mot privat intresse. Beslutet kan vara att delge informationen till polisen. Då har myndigheten vars uppgift är signalspaning mot främmande makt ipso facto obehörigt (olagligt) börjat spana på sina egna medborgare. Det andra alternativet är att förstöra den inhämtade uppgiften.

I min fiktion ledde förintandet av uppgiften till ett värdetransportrån på 750 000 euro, under vilket en väktare dödades. En tung bit för operatören som isolerade uppgiften, när han nästa dag kommer på jobbet och sätter sig vid apparaturen med en kopp kaffe och dagens löpsedel.

Nu vore det på tiden att få till stånd en lag om militär underrättelsetjänst. Lagen skulle skydda såväl statens intressen, medborgaren, den verkställande myndigheten och medarbetarna i tjänst.

Vi kan förstås vänta på en bred, heltäckande och totalsäker cyberlagstiftning. När grisarna flyger.

Kommentera | Kommentoi