När jag blev kränkt

Bästa chefer!

Jag skriver till Er om ett känsligt minne från min beväringstid som jag inte än idag kommit till rätta med. Jag vill dela min erfarenhet med Er, i hopp om att Ni kan få handledning av denna erfarenhet och bli bättre. Jag ber Er komma ihåg att jag inte som officer och kapten anser mig vara ”mera chef” än Ni; vi är alla försvarsmaktens befäl och Ni utgör den största personalgruppen av befälet… Och Ni är alla ”stridsbefäl.” Jag är bara en ”stabsråtta.”

1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen. Lähde: SA-kuva.fi

Sensommaren 1996. 18 år sedan. En varm juli och augusti månad, med regn endast på nätterna och heta dagar. För det mesta över 25 grader till klockan åtta på kvällen. Indiansommar, heter det. Varje gång vi marscherade till skjutbanan och Galoppskogen var det nära att någon blev på vägen. Våra chefer tog oss genom ”Lilla Vietnam” bakom ridstallen. Ett träskhelvete med myggor och tung i full stridsutrusting. En gång var jag bland dom sista i kolonnen. Träsket trampades djupare och djupare. Med stinkande vatten till bröstet kämpade jag vidare. Stormgeväret höll jag ovanför huvudet. Den var min livsförsäkring, det visste jag redan efter ett par veckor. Indrillat, liksom. Så sjönk jag in. ”S—n, h—ete!” En av våra chefer är på rätt plats i kolonnen. Sist. Ser till att alla är med. En hand sträcks mot mig. Killen, min chef, som väger 20 kilo mindre än jag tar ett hårt grepp om mig och säger med ett leende: ”Drukna int nu, Mashiri!” Hans hand lyfter mig fjäderlätt upp ur träsket och skuffar mig framåt. I det ögonblicket tänker jag:

Min chef. Min idol. Ledarskap förskoppsligad. Tuff kustjägare. Min chef. Så stolt.

Några veckor senare. Vi står i korridoren uppställda för styrkegranskning. Hett som bara f-n. Officersaspiranterna hade fått sk-t för vår march till matsalen. Det såg inte ut som blivande kustjägare. Det ropas ”Vittu! Saatana!” Vi beordras ner i huk. Gång på gång. Låren brinner. Sen ska vi hoppa som pingisbollar i huk. Låren brinner. Jag kämpar. Jag vill bli en stenhård kustjägare som mina chefer. Rekryter faller ur ledet. Svetten pärlar även på chefernas tinningar. Ett par avsvimmade rekryter bärs till stugor och läggs med fötterna upp. Fönster öppnas. Jag tappar koll på tiden efter första halvtimmen. Låren brinner. Det slutar aldrig.

Senare på kvällen och på morgonen går rykten som bekräftas. En kille fördes till Västra Nylands sjukhus med nåt som beskrevs som ”rytmstörningar i hjärtat.” Det blir först ett militärt disciplinfall. Sedan åklagare och rättegång. Domstolen konstaterar något i stil med att det trots de ovanliga metoderna i styrkegranskningen inte gjordes nåt brott. Vi delar åsikten. Glada över att våra chefer inte åkt dit. Glada över att vår uselhet inte får mera uppmärksamhet. Vi talar sinsemellan. Lovar att vara tuffa kustjägare och bli bra chefer. Utbilda våra egna rekryter bättre så att vi inte tvingas ta till så extrema metoder som våra chefer. Vi tycker att det är okej. Vi är glada över att killen som väckte ett j–la liv om det hela snabbt blev förflyttad till luftvärnregementet i Åbo. Rätt plats för en mes. Sitta vid en lv-kanon och skjuta lite. Han skulle aldrig ha blivit kustjägare. Va f-n, 28-årig filosofie magister! Långhårig intellektuell hippie. Borde ha fått civiltjänst, typ.

Denna händelse har jag än idag svårt med. Jag har hela tiden tyckt att det var okej. Jag tyckte domstolen gav dom misstänkta och oss (kompaniet) rätt.

Nej.

Jag blev kränkt. Vi blev kränkta. Det var en kollektiv bestraffning som togs ut på dom som hade gjort så bra dom kunde. Dom som avgudade sina chefer. Var stolta. Hade förtroende. Vi fick en fel och äckligt förvrängd bild av chefskap. Hela vår kommande utbildning genomsyrades av att vi sökte hårdhet genom fysisk bestraffning.

På underofficerskursen marscherade vi igen en gång tillbaka från skjutbanan. Två elevplutoner. Bara en kunde vinna. Målet var vid de rödas minnesmärke vid slutet av det som idag går under namnet beväringarnas parkeringsplats. Vi löper ikapp. Jag är elevchef och leder från täten. Den andra plutonens elevechef Kennet, handbollsmålvakt som jag, har tufft. Han börjar i täten och faller bakom. På sista kilometern passerar vi. Jag beordrar: Pluton – andra plutonens elevchef till höger orkar inte längre, hälsa Kennet, katse oikeaan – PÄIN! En tjock klunga av spott träffar mitt ansikte. Jag blir rasande. Torkar spottet. Uppdrag först. Vi kommer i perfekt ordning till mål. Ställer upp, gör anmälan. Andra plutonen kommer som en sparvflock här och där, anmäler innan dom sista tagit sin plats. Utbildarna, våra tuffa militärmästare, våra hjältar, har fint spelöga. Visar känslor sinsemellan. Spelar oenighet och håller för sin egen pluton. Kommer till slut överens om lika resultat. Skakar hand.

Vi går in på förläggningen. Lägger vapnen i ställningarna. Jag kokar med spott på kinden. Kompisarna frågar om det. Kennet hånflinar. Jag tar mitt stormgevär från ställningen. Går till hans stuga. Ropar: Nu s–an! Vänder kolven. Tänker slå. Tvekar bara lite.

Elevplutoncheferna! Bombskyddet! Nu!

Våra utbildare. Tummen på pulsen. Vi traskar ner i bombskyddet. Får en uppläxning. Förstår att vi ska strida tillsammans, inte mot varanda. Igen –– min chef; klok, lugn, gammal. Fokuserad på uppdraget.

Tillsammans. Nummer två i brigadens motto: Sammanhållning.

Bästa chef!

Kränk inte Dina vapenbröder. Ni är varandras livsförsäkring. Utfärda inte godtyckliga kollektiva straff. Samtala med dom i Din grupp som har det svårt och tufft. Led dom till bättre prestationer. Bjud på Dig själv som människa och chef individuellt och intimt. Förtroende skapas med personligt bemötande; samtal och ledarskap. Inte med att Du garvar och hojtar framför ledet.

Du är den viktigaste länken i vårt befäl. Men bara med Din grupp bakom Dig.

Krigsmän och yttrandefrihet, del 2

Soldaters yttrandefrihet är numera inte begränsat på något sätt. Den tidigare lagen löd så här:

Om krigsman utan förmans tillstånd deltar i offentlig tillställning eller annan sammankomst, anordnad av parti eller av förening som bedriver eller understöder partipolitisk verksamhet, genom att hålla inledningsanföranden eller föredrag eller genom att framföra åsikter i partipolitiska angelägenheter, skall han för olovlig politisk verksamhet dömas till disciplinstraff.

StraffL 321/1983, 45 kap 26 § 1 mom.

Den dåtida värnpliktslagen 50 § gav undantag för beväringar (värnpliktiga), dvs till beväringar skulle tillsånd i regel beviljas. Trögheten jag talade om i förra inlägget och startskottet finns i detta exempel tydligt i organisationen och även hos lagstiftaren. I motiveringarna och kartläggningen av nuläget i regeringens proposition konstateras tydligt att grunderna för inskränkandet av krigsmäns yttrandefrihet försvunnit i och med författningsreformen som trädde i kraft 1 augusti 1995 (beredningen började 1993). Fem år senare fick soldater yttrandefrihet. En mycket mörk period i modern finsk grundrättighetspositiv lagtolkning och -beredning.

Den gamla lagen begränsade egentligen yttrandefrihet i ett fåtal fall. Villkoren var ju

1. utan tillstånd,
2. på en sammankomst,
3. som ordnas av partipolitisk aktör och
4. uttala åsikt i ”partipolitisk angelägenhet.”

Jag tror dock de flesta förstår att detta analogt tolkades och förmedlades till yngre soldater som ett generellt förbud att uttala partipolitisk åsikt eller tala om politik.

Min organisationsfrihet (föreningsfrihet) begränsas fortfarande av SL 45 kap 19 §, men jag hör till samma flock som dom flesta finska officerare som upplever detta mera som en rättighet istället för en inskränkning av en frihet. Se det som ett utvidgat koncept av den negativa organisationsfriheten — då vi har totalt skydd från partipolitiska föreningar får vi även ett extra skydd som innebär att vi inte blir indragna i partipolitisk diskussion. Vi avsäger oss helt enkelt allt som har med politik att göra och lämnar det utanför tjänsten. Jag och de flesta andra officerarna trivs bra med det här (det här har frågats i Officersförbundets enkäter).

Jag har aldrig riktigt förstått varför denna begränsning bara gäller för soldater och inte till exempel poliser, domare och åklagare som enligt dylika motiveringar möter höga krav på objektivitet. Jag skulle tycka att åtminstone vår överbefälhavare, republikens president, skulle ha inskränkt föreningsfrihet (presidenten lämnar visserligen sitt parti frivilligt).

Saklig kritik mot den egna myndigheten är inte grund för repressalier, tillrättavisning eller avskedande.

Jag påstår att vi dels gör för långt gående analogier från föreningsfrihet mot yttrandefrihet och dels upprätthåller en föråldrad normativ uppfattning om begränsad yttrandefrihet. Det att vi inte får tillhöra ett ”parti eller en förening som bedriver eller klart understöder partipolitisk verksamhet” betyder inte att vi både som tjänstemän och privata personer inte skulle få yttra vår åsikt om olika ärenden.

Yttrandefrihet som soldat-tjänsteman

De särskilda kraven på en tjänstemans yttrande i yrkesrollen är behörigt uppträdande och saklighet samt tjänsteplikten och lojalitetsförpliktelsen. Även i yrkesrollen finns en omfattande yttrande- och kritikfrihet, dvs. rätt att sakligt, sanningsenligt och motiverat kritisera sin arbetsgivare eller sin myndighet. Saklig kritik mot den egna myndigheten är inte grund för repressalier, tillrättavisning eller avskedande. Emedan det inte finns särskilda skärpta förbud mot dessa och då tjänstemän som offentligt vågat sig på befogad och saklig kritik i de flesta fall fått vänta på förvaltningsdomstolsbeslut för att återfå sin tjänst, så rekommenderar jag inte att någon prövar på detta.

Yttrandefrihet som privat person

Lojalitetsförpliktelsen trumfar inte yttrandefriheten

Det bör finnas en tydlighet mellan den privata och yrkesrollen. Därför är det särskilt brukbart för en soldat-tjänsteman att markera när han uttrycker sin privata åsikt. I det privata finns i princip inget större skydd för yttrandefrihet. Uttalanden som berör det egna yrket och den egna myndigheten ska vara sakliga, behöriga och sanningsenliga. I sådana fall där åsikten inte har med det egna yrket att göra kan den uttryckas med större frihet. Det viktigaste är att vara tydlig i att man uttrycker sig privat, så att åhöraren eller läsaren inte uppfattar utttalandet som myndighetens officiella åsikt. Sin arbetsgivare får man berätta även om man talar privat; det går bra att berätta att man är kaptenlöjtnant vid marinen och att man uttycker sin personliga åsikt.

Tjänsteplikt och lojalitetsförpliktelsen

Tjänsteplikten är tydlig angående sekretess och behörigt uppträdande. Tjänsteplikten blir i förhållande till lojalitetsförpliktelsen något problematisk, då en stor del av en krigsmans tjänsteplikt endast ”omvänt” beskrivs som öppna straffbestämmmelser i lag. Således får en stor del av en krigsmans tjänsteplikt sitt innehåll från reglementen, order, direktiv och lägre normer. Här finns en risk för subjektiv bedömning om kritiska uttalanden. Dels finns problem i att många normer inte fyller kraven på exakthet (borde vara skrivna med noggrannhet motsvarande förattningstext för att utgöra grund för straffbestämmelser). Dels har försvarsmakten och soldater vissa uppgifter som antingen är abstrakta eller i övrigt svåra att formulera på ett gripbart sätt. Sådana kan till exempel vara stärkande av försvarsviljan, upprätthållandet av god anda och disciplin, skyldigheter kring jämställdhet och lika behandling. När dessa förknippas med förpliktelsen att agera på ett sätt som upprätthåller förtroendet i försvarsmakten, så sker lätt en analogisk förskjutning från tjänsteplikten mot lojalitetsförpliktelsen som blir förstummande stark.

Lojalitetsförpliktelsen trumfar inte yttrandefriheten. En soldat tjänar ett allmänt och offentligt intresse som finansieras med skattemedel. Han utför tjänsteåtgärder som inverkar på medborgarnas förmåner och rättigheter. Kraven på lojalitet, saklighet och behörigt uppträdande riktas både till medborgarna som nyttjar tjänsterna och till myndigheten. Jag hävdar att en tjänsteman har plikten att nyttja yttrandefriheten i fall där allvarliga brister förekommer och korrigerande åtgärder försummas. På den privata sektorn är kravet på lojatelitet skarpare, då arbetsförhållandet är ett avtal endast arbetsgivare och arbetstagare emellan. Det är inte på samma sätt möjligt att kritisera företagets produkter, tjänster eller verksamhet, som det är för en tjänsteman att t.ex. påpeka ansvarslöst bruk av medel och resurser.

I brist på skärpta straffbestämmelser för brott mot yttrandefrihet och förbud mot repressalier så rekommenderar jag inte här heller att någon prövar på detta.

Om politik

Politik hör per definition inte till soldatyrket och dess utövning. Krav på behörigt uppträdande och lojalitet kan ej direkt tillämpas på personlig politisk åsikt. Saklighet gäller förstås alltid. Friheten att i helt privat roll uttrycka sin åsikt om politik existerar alltså även för soldater och är inte mera begränsad än den är för andra tjänstemän trots begränsningen i föreningsfrihet. Däremot regleras detta av den tröghet jag nämnde och eftersom politisk åsikt inte anses vara lämplig, så rekommenderar jag inte här heller att någon prövar på detta.

I egenskap av yrkesrollen återfinns förstås samtliga krav, men om jag blev intervjuad i något nordisk samarbetssammanhang och fick den hypotetiska frågan:

Tycker du att regeringens politik i det nordiska militära samarbetet har varit bra?

…så kunde jag tänka mig det hypotetiska svaret:

Jag tycker personligen att vi förlorat en del tid och samarbetsmöjligheter i och med en viss försiktighet.

…men rekommenderar inte här heller att någon prövar på detta.

Krigsmän och yttrandefrihet, del 1

Redan vid startskottet till försvarsdebatten på denna blogg talade jag om att begränsningarna av soldaters yttrandefrihet fortfarande lever kvar i vår organisation trots att de slopats från lag för nästan 15 år sedan. Detta tack vare en viss tröghet i vår organisation, som även verkar ha spillt sig över till icke-militära aktörer i samhället.

"Puolustusvoimien ei tulisi ottaa kantaa asevelvollisuuteen" roopeluhtala.puheenvuoro.uusisuomi.fi/160103-puolust… #ohion #turpo #asevelvollisuus

—
Ohion.fi (@OhionFi) February 06, 2014

Översatt: Försvarsmakten borde inte ta ställning till värnplikten.

I fallet ovan är det förstås fråga om en puff för ett provokativt rubricerat blogginlägg skrivet av en av kampanjens privata sponsorer Roope Luhtala, som mest (och kanske bäst) driver på den nationalekonomiska aspekten av värnpliktsystemets svagheter. I sitt angrepp mot det han upplever som en motkampanj maskinerad av försvarsmakten har han låtit mindre klyftig och finurlig, rentav lite barnslig, med argument som ”orättvis”, ”fräckt”, ”ni ljuger” och ”ni blandar er i politik”.

Tyvärr har skillanden mellan kampanjen och dess primus motor blivit något oklar, då man besvaras från kampanjens officiella twitterkonto @OhionFi med följande:

@jamesmashiri Politikointi sopii huonosti kategoriaan "maanpuolustustahdon edistäminen". Rikoslaki rajoittaa ammattisotilaiden politikointia

—
Ohion.fi (@OhionFi) February 06, 2014

Översatt: Politik passar dåligt i kategorin ”stärkande av försvarsviljan”. Strafflagen begränsar yrkessoldaternas politiserande.

Svar på tal i båda fallen:

1. Så klart Försvarsmakten ska tala om värnplikten! Vår lagstadgade uppgift är att stärka försvarsviljan. Det gör vi genom att berätta om vår försvarslösning. Den allmänna värnplikten är en av grundvalarna i denna försvarslösning.
2. Jag har en helt likadan yttrandefrihet som Du/Ni. Jag får, helt som Du/Ni också, både i skrift och tal uttrycka åsikter om politik, även om det vore smartare att tänka i tysthet och ensamhet. (mera om detta kommer i del 2)

Här kunde jag inte ungdgå att återkoppla till den svenska antimilitaristiska rörelsen Ofog som avslöjade bloggaren Wiseman med hänvisning till demokratiargument samtidigt som den själv utnyttjade, eller snarare, våldtog de fri- och rättigheter som möjliggör rörelsens verksamhet. Här tog den svenska försvarsmakten stark ställning för sin medarbetare och demokratin. Jag gav min syn på detta i inlägget #JagStödjerWiseman.

Då Wiseman ”outades” tänkte jag att vi nog är lyckliga här i Finland, då våra antimilitarister och motsvarande folk och fä kan bete sig och har respekt för medborgerliga fri- och rättigheter. Nu är jag inte längre så säker. Ohi On -kampanjen som jag själv storgillat för att den väckt sansad och ömsesidig debatt, har när slutet närmat sig tagit sidosteg. Hoppas det inte är mera än så. Det blir förstås panik när kampanjen lider mot sitt slut och då svallar känslor.

Kom igen nu, Ohion.fi! Ni har väckt och fört debatt, fått deltagare och lyssnare från ”båda sidorna” och gästinlägg på er sida av försvarsmaktens utbildningschef, överste Hannu Hyppönen och riksdagsledamoten Jussi Halla-aho. Stupa inte på slutrakan och kom ihåg att det finns liv och fortsattt debatt efter 2 mars 2014 och resultatet 7 000/50 000 röster!

En vidrig plikt

Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Den officiella linjen

Ett flertal medier, bland annat Yle, har under höstens gång noterat försvarsmaktens och andra beslutfattares kraftiga agerande i försvar för värnplikten i tidningar [1, 2] och bloggar [1, 2]. Det verkliga startskottet till debatten utgjordes av ”Ohi on!” -medborgarinitiativet att avskaffa värnplikten.

Jag gillar stort det att försvarmaktens medarbetere, i synnerhet våra chefer, skarpt och tydligt uttalar sig om vår lösning i lokala medier nära platserna där våra förband verkar. Vår ståndpunkt är förstås självklar — försvarslösningens grundvalar är inte något som vi själva hittat på. Vi verkställer helt enkelt den lösning som lagstiftaren valt. Det vore ju lite underligt om myndigheten tvivlade på sitt uppdrag. Vi är förstås experter i ämnet, och vill naturligtvis framhäva de särskilda fördelar värnplikten har för hela samhället, även om vi fokuserar på att bygga och upprätthålla en krigsmakt för väpnad strid. Jag tror på vår lösning, men är också redo att öppet diskutera ämnet, i stället för att ligga i min skyttegrop. Diskussionen och debatten om värnplikten behövs idag, i synnerhet då vi (försvarsmakten) tydligt sagt att budgetramarna för oss till 2015, men inte vidare. Därefter krävs att man satsar mera eller ändrar grunderna.

En förlegad plikt

Värnpliktslagen särbehandlar män och kvinnor på ett flertal helt olika sätt med både individuell och samhällelig innebörd. Den första är förstås inskränkandet av individens frihet och åläggandet av plikten. Det mest jämlika är förstås en allmän värnplikt. Så tänkte säkert också våra förfäder, då de stiftade plikten. Kvinnorna kom senare att ha en stark och väl organiserad roll på hemmafronten i krigen, vilket säkert cementrerade att plikten bara ska gälla för män.

Alla är lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

Finlands grundlag 6 §

Jag tror att det står klart för alla att ålder, övertygelse, hälsotillstånd och handikapp får och skall vara de faktorer man överväger då man väljer soldater. Kom med en bra motivering varför könet ska vara en! Kvinnorna fick rätt att göra frivillig vapentjänst 1995, med en stark motivering av jämställdhet, men tiden var inte mogen för att i lagens beredningsarbete fullt ut ta ställning till detta. I princip slopade man könet som motivering för särbehandling, men det blev fettfri mjölk. Den allmänna värnplikten för män blev mera grundlagsvidrig i och med kvinnornas frivilliga militärtjänst.

Bild: Helsingin sanomat.

 

Innebörden av att värnplikten bara gäller män verkar gå våra finska kvinnor förbi. Eller så är det jag som inte fattar. Det handlar inte bara om en plikt, utan en möjlighet. Dels handlar det om jämställdhet mellan könen på gräsrotsnivå — dvs. göra vapentjänsten, dels om att stärka kvinnornas ställning i samhället. Så länge staten och dess män lägger beslag på maktapparaten och våldsmonopolet är kvinnorna alltid i en svagare ställning.

The Security Council […] urges Member States to ensure increased representation of women at all decision-making levels in national, regional and international institutions and mechanisms for the prevention, management, and resolution of conflict;

FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

Här är det värt att (igen) lyfta fram Norge som i somras gick in för att göra värnplikten könsneutral. Motiveringen om inklusiviteten var kraftig.

Som en man, så tycker jag så klart att de i snitt 16,2 månader, som varje kvinna i fertil ålder använder för att bära barn, i sig är en fullgjord medborgerlig plikt. På basen av kvinnornas tama sätt att kräva verklig jämställdhet på alla sämhällets nivåer och i stället t.ex. argumentera i kvinnans euro, så lär mannen fortsättningsvis försvara hemmet, då kvinnan sköter barnen. Bra jobbat, Finlands kvinnor. Fortsätt så!

Mot en medborgarplikt

Värnplikten har ofta motiverats med att män får medborgerlig fostran och färdigheter med civilt mervärde. Plikten har alltså ett kraftigt samhälleligt mervärde. Under de senaste åren har det särskilt lyfts fram att plikten hindrar utslagning. Mervärdet skulle inte försvinna om plikten blev allmän för alla. Förstås skulle färre väljas till värnplikt och valet skulle enbart ske på basis av militär duglighet, något som säkert skulle tära på den finska armécentrerade machokulturen, där duglighet på jobbet ibland mäts med militärgrad, repetitionsövningar, befordringar och utdelade förtjänsttecken och ordnar.

En allmän plikt för alla där en del på basen av frivillighet och duglighet gör vapentjänst och resten gör en meningsfull och effektivt ordnad civiltjänst kunde ge samhället mera och vara en jämlik lösning. Försvarmakten behöver inte över 80 % av årskullen. Detta torde vara klart för alla då vi skär vår krigtida styrka till 230 000 soldater från och med 2015. Försvarsmakten kan ta flera tusen kvinnor årligen. Problem skulle högst uppstå i början då vi har för få kvinnliga chefer, vilket var min poäng.

Utvecklande av värnplikten mot en mera jämställd medbordgarplikt och utvecklandet av civiltjänstgöringen behöver inte och ska inte kopplas till försvarslösningen. Det handlar om att skapa ett kriståligt samhälle där alla medborgare har goda färdigheter för att bistå varandra och samhället i nöd. Här ska det finnas en klar skillnad mellan civiltjänstgöringen och den militära tjänstgöringen och båda formerna av tjänstgöring ska vara meningsfulla, uppskattade och bidra till ett säkrare samhälle.