Nato-medlemskap kräver folkömröstning

De som för debatt om Nato stämplas ofta som überentusiastiska förespråkare och i skyttegropar förskansade motståndare. Av denna orsak vill jag än en gång poängtera att åsikterna jag uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller annan myndighets officiella linje.

Kuva: Yle | Bild: Yle.
Kuva: Yle | Bild: Yle.

Vi är redan färdiga för medlemskap och kan tillträda när som helst.

Ett ofta hört påstående om vårt förhållande till Nato

Spanien 1986, Ungern 1997, Slovenien 2004, Georgien 2008

Vägen till medlemskap går via partnerskap (PfP), en särskild plan för utvecklingen av partnerskapet (IPAP). Därefter följer fördjupade förhandlingar (intensified dialogue) och sedan medlemsansökan (Membership Action Plan, MAP). Nato kräver att ett medlemskap ska ha folkets och de största politiska partiernas stöd. En folkomröstning är inte ett explicit krav, men jag finner det svårt att se att Finland och Sverige skulle agera på annat sätt än de länder som jag nämnde i rubriken. Albanien, Kroatien och Polen blev visserligen medlemmar utan folkömröstning. De hade alla dock i sin tid ett stort säkerhetsunderskott som krävde lappning samtidigt som dörren som stod började stängas. Dessa länder kom in i en försnabbad process.

Vår demokratiska tradition (folkvälde) och bristen av denna i en medlemskapsprocess kan bli ett hinder. Det behövs bara ett land som sätter sig tvärt till frågan. Mera sannolikt är att Nato under medlemsskapsförhandlingarna försiktigt skulle rekommendera att vi format folkopinionen för att få en starkare förankring av medlemskapet. Nato vill knappast ha en medlemstat som först ingår pakten, bara för att några valperioder senare rösta om att avträda. Spaniens folkomröstning 1986 handlade om att stanna kvar i Nato.

Kuva: Yle |Bild: Yle.
Kuva: Yle |Bild: Yle.

För opinionsbildning krävs mycket arbete och tid. Att ingå en pakt med hjälp av juridiska trollkonster är inte hållbart, då det sänker förtroendet för försvars- och säkerhetspolitiken. Ett Nato-medlemskap är inte en sådan internationell förpliktelse som riksdagen med 2/3 majoritet kunde rösta om utan att ha uppbackning av en folkomröstning, även om en snäv juridisk tolkning bekräftar riksdagens makt att fatta beslut utan folkomröstning.

Ett Nato-medlemskap skulle kräva en omfattande grundlagsreform, som främst skulle rikta sig på grundlagens 8 kapitel. Senast förändrades detta kapitel i syfte att bättre stämmma överens med fullständighetsprincipen. På samma gång fick grundlagens 1 § ett litet, men inte helt obetydande, tillägg:

Finland deltar i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att utveckla samhället. Finland är medlem i Europeiska unionen. (4.11.2011/1112)

Finlands grundlag 1 § 3 mom

Varför är Nato en grundlagsfråga?

Beslut om godkännande eller uppsägning av en internationell förpliktelse fattas med enkel majoritet. Om ett förslag om godkännande av en förpliktelse gäller grundlagen eller ändring av rikets territorium eller med hänsyn till Finlands suveränitet betydande överföring av behörighet till Europeiska unionen eller till en internationell organisation eller institution, skall beslutet dock fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.

Finlands grundlag 94 § 2 mom

Ett Natomedlemskap innebär att medlemsstaten sätter sina förband till Natos förfogande. Detta betyder att operativ ledning (OPCON) vid insats överförs till Natos högste militäre befälhavare, SACEUR. Operativt befäl (OPCOM) stannar visserligen hos den nationella överbefälhavaren (Republikens president). Så är redan fallet i krishanteringsuppdrag, men i och med ett gemensamt insatsbeslut av samtliga medlemstater vore det svårt och problematiskt för enskild medlem att besluta om att ta hem trupper eller begränsa insatsregler.

Jag vill påstå att en medlemstat överför större delar av operativt befäl till Natochef än en partner, som har större möjlighet att bestämma över hurdana insatser dess förband deltar i och nationella begränsningar (caveat) för dessa.

De jure beslutsfattande håller redan idag på att förvandlas till beslutfattande på basen av de facto praxis. Grundlagen tål inte längre att töjas.

Ett finskt Nato-medlemskap är inte möjligt utan folkömröstning.