Pride!

Sama suomeksi täällä.

I och med den diskussion som startade på Facebook och medierna om Helsingfors Pride-paraden erinrade jag mig om några av mina tidigare inlägg om invandrare, bögar och kvinnor [1, 2, 3, 4].

Rolig bild: ÖB kliver ut ur skåpet
ÖB kommer ut ur skåpet. Bild: Zarah Jonsson/Försvarsmakten. Från Pride-festivalen 2009.

I Sverige

Försvarsmaktens (svfm) deltagande i Pride och HBTQ-verksamhet har mötts på ett ned- och ifrågasättande sätt av flera medier. I synnerhet har det varit populärt att se denna del av en verksamhetsgren (stödfunktion) som något som skulle utgöra ett nollsummespel med den operativa verksamheten. Försvarsmakten har svarat på ett mycket bra och tydligt sätt. (se även 1, 2, 3)

ÖB på Prideparaden 2013.

Meanwhile in Finland

Pride-paraderna är en manifestation av de grundlägande fri- och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. I de finska paraderna har man hittils inte sett säkerhetsmyndigheternas deltagande. Det vore ytterst viktigt att de myndiheterna, som redan i fredstid kan begränsa folkets fri- och rättigheter deltog i Pride-marshcerna – både som individer och samfund – i syfte att öka förtroendet för att offentlig makt nyttjas sakligt även i sådana fall där kunden tillhör en minoritet, som lättare än andra är föremål för maktmissbruk, våld och trakasseier. Lika viktigt som allt ”bögtrams” är även allt som heter ”multikulti” och ”feminism”– försvarsmakten och polisen ska aktivt delta i HBT-, invandrar-, kvinnosaksrörelsers offentliga samlingar och evenemang.

Svenska försvarsmaktens HBT-affisch. Bild: DDB och Försvarsmakten.
Svenska försvarsmaktens HBT-affisch. Bild: DDB och Försvarsmakten.

VISSA SAKER SKA MAN INTE BEHÖVA KAMOUFLERA.

Jämlikhet är en viktig ingrediens i en demokrati. I Försvarsmakten behandlar vi varandra med respekt och ser varandras olikheter som en styrka. Vi är en inkluderande organisation där alla som är med och bidrar till vår verksamhet ska känna sig välkomnade och respekterade.

Försvarsmaktens HBT-kampanj, 2015

Undfallenheten att delta har varit synnerligen tydligt hos förvaltarna av våldsmonopolet, alltså polisen on försvarsmakten. I ett fall i offentligheten har föreningen för sexuellt likaberättigande Seta r.f. uttryckt sin oro över polisens språkbruk och kommunikation i tv-serien poliserna avseende det intryck att polisen skulle behandla minoriteter olikvärdigt i sin tjänsteutövning. Polisen har däremot varit särskild oroad över rekryteringen av poliser med invandrarbakgrund, eller snarare bristen därom. Den finska försvarsmakten kommunicerar däremot öppenhet, tolerans och mångfald – mera dock i ord än gärning. ”Arméns” utblidningskultur har inte sluppit utbildarnas ”soldatuppfostrande” språkbruk som nedsätter bögar, kvinnor och allt ”omanligt”.

I många andra västländer är stödet för demokratins institutioner och manifestationer en naturlig fortsättning på de lagstadgade uppdrag en myndighet beordras; för att en myndighet ska kunna lösa sina lagstadgade uppdrag måste den uppträda och agera på ett sätt som inte i detalj beskrivs i lag. I Finland följer myndigheten endast lagens bokstav, vilket blir problematiskt, om myndigheten önskas bejaka och främja grundläggande fri- och rättigheter.

Till försvarsmaktens uppgifter hör tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen,

Lag om försvarsmakten 2 § 1 mom 1b pkt

Polisen ska i sin verksamhet vara saklig och opartisk samt främja likabehandling och försonlighet.

Polislag 6 § 1 mom

Ett bra startskott vore att bjuda in myndigheterna till Pride-paraden. Paraden arrangörer samarbetar trots allt tätt med polis- och räddningsmyndigheter, så det kan väl inte vara så j**la svårt att räcka över en inbjudan?! Samtidigt vore det både klokt och hövligt att bjuda in samtliga fackförbund. Därför utmanar jag nästa års Pride-arrangörer att bjuda in säkerhetsmyndigheterna och deras fackförbund på Pride.

Tillbaka till Sverige

Försvarmaktens operativa verksamhet står inte i en nollsummetävlan med stödfunktioner. Förhållandet är dialektalt. Utan verksamhetsstöd som bidrar till ökad folkförankring, intresse, acceptans, förtroende och rekrytering, så finns det på sikt ingen operativ verksamhet, eller endast en snedvriden sådan. Det viktigaste stödet ligger i förtroendet som verksamheten skapar. Deltagandet i Pride går till kärnan i detta avseendet — en försvarsmakt av folket, genom folket och för folket. Hela folket. Därför ska man inte behöva kamouflera vissa saker.

//James


Här lite musik till inlägget.

Invandrare, bögar och kvinnor, del 3

Varning!
I detta inlägg behandlas homosexualitet, kvinnor i militären och invandrare positivt i en öppen anda. Om Du upplever risk för allergisk reaktion, så rekommenderar jag att Du slutar läsa och navigerar bort från denna sida. Åsikterna är mina egna och reflekterar inte nödvändigtvis försvamsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Det här är en samhällsblogg. Jag har valt att främst skriva om försvars- och säkerhetspolitik, men inte valt bort andra teman. Därför skriver jag nu om en viktig sak.

I am an ally

Bögar

Väl medveten om att

  1. detta inlägg troligen innebär att jag stämplas som en liberal homofil,
  2. detta inlägg av vissa anses vara olämpligt och försvaga bloggens trovärdighet och
  3. att jag mister läsare och följare,

så är jag fast besluten att säga min åsikt för en jämställd äktenskapslag: För mig är äktenskapet å ena sidan ett juridiskt kontrakt och å andra sidan ett uttryck av min och min makas vilja att förbinda oss till varandra och söka Guds välsignelse för vårt äktenskap. Jag har tidigare talat om yttandefrihet och grundläggande fri- och rättigheter. [1, 2]. Ett juridisk kontrakt borde inte begränsa grundrättigheter utan godtagbart skäl. Nu gäller äktenskapet endast mellan man och kvinna. I lagen om registrerat partnerskap begränsas de homosexuellas rättigheter. I detta avseende är lagen lite som Rysslands homopropagandalagar, som alltså begränsar yttrandefriheten på basen av budskapets sexuella inriktning eller ton. Marschordningen är i och för sig helt korrekt. Grundrättigheter begränsas med lagar, i vilka begränsandet tydligt uttrycks, även om man kan debattera saklighet och juridisk exakthet. Hos oss gick det lite snett. I Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om registrerat partnerskap konstaterades att äktenskapslagen visst är lite diskriminerande, varefter man fastställde grundrättighetspositiviten beredningen, men trots allt slutade med att man tog fram en diskriminerande lag, som visserligen marknadsfördes som en bragd för mänskliga rättigheter. Just denna kohandel gjorde lagen om registrerat partnerskap otydlig. Hur de homosexuellas rätt till parförhållande är begränsat (diskriminerat) i förhållande till de heterosexuellas rätt till äktenskap framgår endast vid en noggrann jämförelse av lagarna sida vid sida. Medbordgarinitiativet vill slutföra det som lagstiftaren inte på grund av politiska kompromisser mäktade med och förenhetliga lagstiftningen. Saken har ingen att göra med kyrkan. Religionsfriheten är tydlig – man får tillhöra ett samfund och samfundet får förrätta vigsel, men samfundstillhörighet är inte en förutsättning för vigsel. Initiativet ändrar inte på detta. Kyrkans rätt att förätta vigsel bibehålls oförändrad.

Alla religiösa samfund med vigselrätt, inklusive den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan, skall även i fortsättningen ha rätt att själva bestämma ifall de viger par av samma kön i äktenskap.

Ett medborgarinitiativ till riksdagen gällande en ändring av äktenskapslagen […], se sida 1.

Förstås är det en större samhällsfråga. Ett äktenskap mellan man och kvinna har så klart en implicit innebörd av förökning, något av ett livsvillkor för ett folk. Finska kvinnors fertilitetstal är ett ev Europas högsta, men ändå otillräckligt för befolkningstillväxt. Kanske det vore på sin plats att stifta skilda föröknings- och födselplikter, om äktenskapet vill användas som garant för nationens livskraft? Då äktenskapslagen (inklusive propositionen) inte innehåller särskilda krav på förökning, så vore det ytterst underligt om riksdagens utskott i beredningsarbetet med initiativet mitt i allt hittade på sådana. I remissdebatten sjönk man visserligen just så lågt och lite lägre. ”Seriösa” motiveringar finns också; att få mera finnar att födas är en del av sannfinländarnas program.

På sikt är ökningen av nativiteten hos [den finska] ursprungsbefolkningen i vår mening den lättaste, mest ekonomiska och naturliga, dvs den enda verkliga, lösningen för att korrigera befolkningsstrukturen.

Sannfinländarnas valprogram, se sidan 24. (finsk, övers. min)

Direkt efter detta kommer sannfinländarna med sin ställning till samkönade äktenskap utan motiveringar.

Sannfinländarna accepterar inte vigsel av samkönade, för äktenskapet äv avsett att ingås mellan man och kvinna. Den nuvarande registeringen av partnerskap säkrar samkönade pars rättigheter, och således är rättspraxisen inte diskriminerande.

Sannfinländarnas valprogram, se sidan 24. (finsk, övers. min)

Av motståndarna kommer kristdemokraterna med ett lite tydligare värdebesked.

Lagstiftningen ska basera sig på en kristen äktenskapsuppfattning. Äktenskapslagen ska bevara äktenskapet mellan en man och en kvinna.

Kristdemokraternas valprogram, svensk sammanfattning.

I remissdebatten tog (kd) ledamöter även upp människans förökningsbiologi i en för partiet kanske främmande darwinistisk approach.

Förslaget i medborgarinitiativet står i min mening i konflikt med det biologiska faktum, att äktenskapet i grund och botten är en institution, vars mål är förökning.

Peter Östman, ordf kd riksdagsgrupp (övers. min)

Definitionen av äktensskapet  – – – som får sitt existensberättigande från förökningsbiologin …

Sauli Ahvenjärvi, viceordf kd riskdagsgrupp (övers. min)

Nu skulle det finnas en ypperlig chans för samtliga riksdagsledamöter och partier att visa stor finkänslighet och ryggrad. Det finns inga juridiskt hållbara motiveringar mot initiativet, utan endast orsaker som hänför sig till personlig övertygelse, värdegrund och partiprogram. Dessa får inte gå före grundrättigheter. Det vore stiligast av motståndarna att lämna tom röst.

Kvinnor

I värnpliktsdebatten, som märkbart befrämjats av Ohi on – Medborgarinitiativet för att avskaffa värnplikten, har många bidrag hörts. Tyvärr har kvinnorna varit väldigt tysta, även om ett fåtal goda anföranden gjorts. Alla feministiska bidrag i debatten har inte varit så smickrande.

Kompanichefen ville höja enhetens anda genom att framhäva ”elitförbandet”, med följande motivering: ”Här har vi inga bögar, utlänningar eller kvinnor”

Bloggen ”Feministen vuoro” (övers. min)

Försvarsmaktens egna tidning Ruotuväki gjorde et fint reportage om Norges könsneutrala värnplikt. Även de mera ingående motiveringarna för Norges lösning berättar tydligt varför värnplikten i första hand borde engagera kvinnor. Det handlar inte om att männen tvingas tjänstgöra; värnplikten är lika diskriminerande för kvinnor. Värnplikten är dialektalt en plikt och en rättighet. I nuläget är den inte en rättighet för kvinnor. Den manliga dominansen i försvars- och säkerhetspolitiken och i samhällets strukturer för fred och konflikthantering är en tydlig manifestation av detta kvinnoproblem. Vår försvarsminister Elisabeth Rehn (1990–95), Europas första kvinna på den posten blev ofta kallad flicka eller tös — en sak som än idag kommer fram. Självförsvar och försvar av eget land är en rättighet även från ett folkrättsligt perspektiv. När vi med lag reglerar förberedelser och arrangemang kring denna våldsmonopol blir den en ensidig skyldightet. Fenomenet förändras inte i sig. Väpnat försvar är vår rätt som ett suveränt folk.

Invandrare

Försvarsmakten skiljer eller bokför inte människor på basen av etniskt ursprung eller invandring. Vi har endast myndiga finska medborgare i tjänst, som alla har samma utgångspunkter oberoende av bakgrund. Vi har inte kvoterade invandrare eller kvinnor. Helt vettigt och bra så, men lite svårt blir det förstås, om vi själv vill få reda på hur väl värnplikten och en fullgjord beväringstjänst t.ex. har bidragit till integrationen. Vi har en massa fina berättelser, med endast lite bevisning som stöd. I den förra delen diskuterade jag ökningen av antalet beväringar med invandrarbakgrund i framtida årskullar. Det kunde finnas behov av att samla lite information, i syfte att göra tjänstgöringen effektfull även för finländare med invandrarbakgrund. En möjlighet att utreda hur tjänstgöringen uppfattas av invandrare vore att i slutenkäten fråga om bakgrund och ursprung och be om svar på följande påståenden (typ):

  • Jag upplevde tjänstgöringen som fysiskt trygg.
  • Jag upplevde tjänstgöringen som psykiskt trygg.
  • Jag blev inte diskriminerad på grund av kön, ursprung, språk, religion eller övertygelse.

Svaren kunde vara intressanta och skulle säkert hjälpa oss att göra tjänsten tryggare och bättre för alla.

Invandrare, bögar och kvinnor, del 1.

Jag håller på och skriver om rubrikens tema. Inför ett mera utförligt blogginlägg vill jag som en tankeställare posta denna video av den australiensiska försvarschefen:

 

Ställningstagandet gäller kvinnor, men passar säker bra för de andra i rubriken nämnda grupperna. Ifall Du vill sätta Dig in i saken från en finsk försvarsmaktssynpunkt, så rekommenderar jag som läsning ett av mina tidigare inlägg (på finska) , om hur den demografiska ändringen kommer att påverka vår försvarsmakt (slutsatser i slutet av inlägget). Jag rekomenderar även försvarmaktens publikation ”Eri tausta, sama tahti”, som jag kommer att hänvisa till.