Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.
Den officiella linjen
Ett flertal medier, bland annat Yle, har under höstens gång noterat försvarsmaktens och andra beslutfattares kraftiga agerande i försvar för värnplikten i tidningar [1, 2] och bloggar [1, 2]. Det verkliga startskottet till debatten utgjordes av ”Ohi on!” -medborgarinitiativet att avskaffa värnplikten.
Jag gillar stort det att försvarmaktens medarbetere, i synnerhet våra chefer, skarpt och tydligt uttalar sig om vår lösning i lokala medier nära platserna där våra förband verkar. Vår ståndpunkt är förstås självklar — försvarslösningens grundvalar är inte något som vi själva hittat på. Vi verkställer helt enkelt den lösning som lagstiftaren valt. Det vore ju lite underligt om myndigheten tvivlade på sitt uppdrag. Vi är förstås experter i ämnet, och vill naturligtvis framhäva de särskilda fördelar värnplikten har för hela samhället, även om vi fokuserar på att bygga och upprätthålla en krigsmakt för väpnad strid. Jag tror på vår lösning, men är också redo att öppet diskutera ämnet, i stället för att ligga i min skyttegrop. Diskussionen och debatten om värnplikten behövs idag, i synnerhet då vi (försvarsmakten) tydligt sagt att budgetramarna för oss till 2015, men inte vidare. Därefter krävs att man satsar mera eller ändrar grunderna.
En förlegad plikt
Värnpliktslagen särbehandlar män och kvinnor på ett flertal helt olika sätt med både individuell och samhällelig innebörd. Den första är förstås inskränkandet av individens frihet och åläggandet av plikten. Det mest jämlika är förstås en allmän värnplikt. Så tänkte säkert också våra förfäder, då de stiftade plikten. Kvinnorna kom senare att ha en stark och väl organiserad roll på hemmafronten i krigen, vilket säkert cementrerade att plikten bara ska gälla för män.
Alla är lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.
Finlands grundlag 6 §
Jag tror att det står klart för alla att ålder, övertygelse, hälsotillstånd och handikapp får och skall vara de faktorer man överväger då man väljer soldater. Kom med en bra motivering varför könet ska vara en! Kvinnorna fick rätt att göra frivillig vapentjänst 1995, med en stark motivering av jämställdhet, men tiden var inte mogen för att i lagens beredningsarbete fullt ut ta ställning till detta. I princip slopade man könet som motivering för särbehandling, men det blev fettfri mjölk. Den allmänna värnplikten för män blev mera grundlagsvidrig i och med kvinnornas frivilliga militärtjänst.
Innebörden av att värnplikten bara gäller män verkar gå våra finska kvinnor förbi. Eller så är det jag som inte fattar. Det handlar inte bara om en plikt, utan en möjlighet. Dels handlar det om jämställdhet mellan könen på gräsrotsnivå — dvs. göra vapentjänsten, dels om att stärka kvinnornas ställning i samhället. Så länge staten och dess män lägger beslag på maktapparaten och våldsmonopolet är kvinnorna alltid i en svagare ställning.
The Security Council […] urges Member States to ensure increased representation of women at all decision-making levels in national, regional and international institutions and mechanisms for the prevention, management, and resolution of conflict;
FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.
Här är det värt att (igen) lyfta fram Norge som i somras gick in för att göra värnplikten könsneutral. Motiveringen om inklusiviteten var kraftig.
Som en man, så tycker jag så klart att de i snitt 16,2 månader, som varje kvinna i fertil ålder använder för att bära barn, i sig är en fullgjord medborgerlig plikt. På basen av kvinnornas tama sätt att kräva verklig jämställdhet på alla sämhällets nivåer och i stället t.ex. argumentera i kvinnans euro, så lär mannen fortsättningsvis försvara hemmet, då kvinnan sköter barnen. Bra jobbat, Finlands kvinnor. Fortsätt så!
Mot en medborgarplikt
Värnplikten har ofta motiverats med att män får medborgerlig fostran och färdigheter med civilt mervärde. Plikten har alltså ett kraftigt samhälleligt mervärde. Under de senaste åren har det särskilt lyfts fram att plikten hindrar utslagning. Mervärdet skulle inte försvinna om plikten blev allmän för alla. Förstås skulle färre väljas till värnplikt och valet skulle enbart ske på basis av militär duglighet, något som säkert skulle tära på den finska armécentrerade machokulturen, där duglighet på jobbet ibland mäts med militärgrad, repetitionsövningar, befordringar och utdelade förtjänsttecken och ordnar.
En allmän plikt för alla där en del på basen av frivillighet och duglighet gör vapentjänst och resten gör en meningsfull och effektivt ordnad civiltjänst kunde ge samhället mera och vara en jämlik lösning. Försvarmakten behöver inte över 80 % av årskullen. Detta torde vara klart för alla då vi skär vår krigtida styrka till 230 000 soldater från och med 2015. Försvarsmakten kan ta flera tusen kvinnor årligen. Problem skulle högst uppstå i början då vi har för få kvinnliga chefer, vilket var min poäng.
Utvecklande av värnplikten mot en mera jämställd medbordgarplikt och utvecklandet av civiltjänstgöringen behöver inte och ska inte kopplas till försvarslösningen. Det handlar om att skapa ett kriståligt samhälle där alla medborgare har goda färdigheter för att bistå varandra och samhället i nöd. Här ska det finnas en klar skillnad mellan civiltjänstgöringen och den militära tjänstgöringen och båda formerna av tjänstgöring ska vara meningsfulla, uppskattade och bidra till ett säkrare samhälle.
Random thoughts 