Svenska insatsförlustregler

Den ”ryska påsken”, eller egentligen den ”ryska våren”, med spionflyg i april mot Sverige under övning CJSE 13 och ryska skenanfall mot HMS Orion i mars, har väckt debattt om försvarets (o)förmåga, sekretess och försvarspolitik i allmänhet. Diskussionen kretsar runt det om det ska markeras eller inte, på vilken nivå det ska ske (politisk el. militär) och om försvarsmaktens bedömning har varit väl grundad.

Jag ska försöka ta en enkel infallsvinkel på det hela, nämligen granska hurdana insatsregler (ROE, Rules of engagement) som det ryska flyget borde ha för att agera mot svenska styrkor. ROE är ett medel för att styra användningen av militära maktmedel. Våldstrappan har väldigt många steg som varierar enligt arena. Det centrala i det hela är (vore) att insatsreglerna inte styr taktiken som tillämpas, inte förmedlar strategi eller doktrin och inte är ett säkerhetsinstrument. En ”ren” ROE beskriver klart våldstrappan i enkla vardagliga termer.

Det första fallet med skenangrepp mot HMS Orion tyder på att ryskt flyg tillåts trakassera (ROE-språk: harassment) svenska enheter fritt. Den beskrivna intensiteten på skenangreppen tyder också på att trakasseri som kan leda till fysisk skada är tillåten. En västerländsk, ytterst tillåtande, ROE-formulering skulle ge befogenheter i stil med:

Unrestricted approach of contacts of interest is permitted.

Harassment that may result in physical damge is allowed.

Med en viss bakgrundsinformation om rysk övningsverksamhet på andra ställen i världen så kan vi anta att dessa rättigheter gäller överallt i internationellt luftrum och inte bara mot svenska styrkor. Ovannämnda ROE kan endast kontras med tillåtelse att bemöta på samma sätt:

Harassment to a similar extent and, in a similar fashion, to harassment received by any element or unit of the Force is permitted.

Fly eller fäkta? Den svenska responsen är att undvika konflikt, vilket förstås kan verka helt vettigt. Det vore ju lite pinsamt att svenskt flyg eskorterade ryska bombplan på simulerat angrepp mot svenska mål.

Orsaken att inte lyfta kan alltså ligga i otillräcklig ROE. Historiskt sett så verkar det som om svenskt flygvapen haft uppbackning av insatsregler skrivna på ett tillåtande sätt. Jag ska inte argumentera detta vidare, då Chefsingenjören gjort ett riktigt fint inlägg om hur det såg ut under kalla kriget när man markerade tydligt.

Från det simulerade bombangreppet mot Sverige är det svårt att tänka ut vilka insatsregler varit ibruk, men det verkar klart att ett fingerat flygangrepp bör ha tillåtelse att använda mål-/eldledningsradar, använda laseravståndmätare och använda målbelysning. Ifall rykten om radarstörning av en A-50 Mainstay stämmmer, så har det varit fråga om tillstånd till aktiv elektronisk krigföring. Jag har bristande flygtaktisk expertis, och använder säkert igen fel termer, men har för mig att användningen av aktiva sensorer för målbelysning, målpekning och radarlåsning är något som får motståndaren att bli riktigt nervös i synnerhet i luftstrid där reaktionstiderna är jättekorta. Formulerat på västerländskt sätt så får vi ett igen ytterst tillåtande ROE-paket i stil med:

Use of active sensors is permitted.

Use of electronic warfare measures is permitted.

Conduct of air combat and air attack exercises in the presence of opposing
units is permitted.

Den ryska björnen har vaknat från sitt ide och nu talar man igen om intressesfärer och tar sig rätten att fritt backa upp det politiska budskapet med strategisk bombflyg. Det har inget att göra med kalla kriget, Ryssland ser på sin omgivning i geopolitiska termer, därav ordet intressesfär. Vad gäller det strategiska flygets renässans, så kan man faktiskt tala o(m) en väldigt låg nivå, som det hela startar från. Putin gav 2007 besked om återupptagning av förmågan. Det hela dröjde 3-4 år pga. brister i utrustning, bemanning och anskaffningar.

Nu har Ryssland både militärt och politiskt markerat vem som äger Östersjön. Svenskt intresse vore rimligtvis att säga ifrån och markera med militära maktmedel. Regeringens uttalanden visar att den politiska viljan saknas. Utan den viljan överförd till robusta insatsregler så är det kanske bättre att inte lyfta, då man skulle bli ett åtlöje i luften.

Dags att ta av silkesvantarna?