Gränsdragning [Finlands försvarsförmåga, del 3]

Turkiet och Ryssland

Pilot parachuting from downed Su-24. Source: Algeria latest news
Piloten räddar sig med fallskärm från den nedskjutna Su-24 attackflyget. Källa: Algeria latest news

Turkiet sköt den 24. november ned ett rysk Su-24 attackflygblan, som kränkte turkiskt luftrum. Det var fråga om ett beslut som tog efter åtminstone två bekräftade tidigare kränkningar samt flera under händelsen utfärdade varningar. Det var en gränsdragning. Å ena sidan drog Turkiet sina gränser tydligt. Att förhindra en kränkning av turkiskt luftrum var viktigare än allt annat. Det kallas absolut suveränitet. Ryssland använder fritt irakistk, iransk och med vissa kontrollmekanismer även israeliskt luftrum i sin Syrieninsats. För Turkiet ligger även territorialvattnen på spel. Ryssland tränger ut via Bosporen, en livsviktig och mycket smal rutt från Svarta havet till Medelhavet. Med USA har man redan inlett förhandlingar om  samordnat nyttjande av luftrum i Syreninsatsen. Nato dikterar dock inget till sina medlemmar utan enhällighet. Turkiet visade var skåpet står och markerade gränsen tydligt även för Natos del; Ryssland vet nu pinsamt klart att den inte utgör en med Nato allierad partner som strider mot Daeshia i Syrien, utan är en skild part i konflikten, som ”kör sitt eget race” på ett sätt som inte på ett bra sätt bidrar till regional och gemensam säkerhet och växelverkan. Natos generalsekreterare understrykte återhållsamhet och Turkiets president Erdoğan bad om möte med Putin, Hårda var orden från den  ryska federationens president när han under händelsedagen mötte Jordaniens konung Abdullah, men då han dök upp på ett snabbt möte under G20-konferensen och träffade Turkiets president Erdoğan, så blev det klart att även Ryssland inser att det står mycket mera på spel än bara Turkiet. Militäralliansen Nato har påbörjat åtgärder för att återuppliva Nato-Rysslandrådet från sitt ide.

Då vi betraktar luftrumskränkningar på ytterst snäva områden är det även skäl att fundera över konsten att markera och dra gränser. Finska viket är en smal ränna och ryskt flyg har kränkt finskt luftrum. Antalet och ändringen är inte statistiskt betydande, men en väsentlig fråga är varför Ryssland så lättvindigt väljer att kringgå obekväma naturfenomen via norr och varför kränkningar av finskt luftrum är så långa och går så djupt? Finland är en av de få, om inte den enda, av Östersjöns nationer som inte offentligt kallat sin ryska ambassadör till samtal om kränkningar. Sverige har krävt förklaringar av såväl ryska som amerikanska ambassadörer, liksom även Estland, som omedelbart har aviserat samtliga kränkningar. Sverige har däremot haft stora problem i att hitta en vettig linje och ansvarsfördelning vad gäller kommunikation om luftrumskränkningar. Mycket likt Finland innan 2006. I varje fall så har rättspositivistiska Finland som älskar normer och regler oftast varit nöjd med att konstatera att ärendet utreds av gränsbevakningsväsendet och att Finland har bett om en utredning av behöriga ryska myndigheter,

Finland och Frankrike

Helsingfors Hotell Scandic på Mannerheimvägen deltog i Frankrikes sorg. Bild: IS / Tatu Paulaharju). Källa: IS - "Maailmalla merkkirakennukset on valaistu Ranskan väreillä – Helsingin keskustassa vain yksi" ("Runtom världwn belyses bygnaderna i Frankrikes färger. I Finland bara en.")
Helsingfors Hotell Scandic på Mannerheimvägen deltog i Frankrikes sorg. Bild: IS/Tatu Paulaharju.Källa: IS. ”Maailmalla merkkirakennukset on valaistu Ranskan väreillä – Helsingin keskustassa vain yksi” (”Runtom världen belyses bygnaderna i Frankrikes färger. I Finland bara en.”)

Både i Finland och Sverige har en solidaritetskalabalik börjat då Frankrike bett om militärt stöd enligt EU-fördragets artikel 42.7. Republikens president Sauli Niinistö gav ett juristutlåtande i ärendet. Chefen för det finska Utrikespolitiska institutet Teija Tiilikainen gav bra flankstöd till presidenten genom att revidera det hon redan tidigare utrett angående Lissabonfördraget. Den färska kommentaren och den omfattande utredningen från 2008 utgör en mycket bra och aktuell helhet, som absolut bör läsas, i synnerhet av den svenska publiken som inte mig veterligen har tillgång till lika kvalitativa motsvarande rapporter. Ett möjligt tecken på en ändring i Finland är att den finska regeringen lånade den starka solidaritetsförklaringen från Sveriges försvarsbeslut anno 2009  och uppdaterade således sin egna förklaring från statsrådets säkerhetspolitiska redogörelse 2012. Antigen har man blandat texterna, eller så bygger man grund för en snabb författningsberedning.

Finland agerar på det sätt som vi önskar att andra agerar gentemot oss. Finland stöder Frankrike med till buds stående medel.

Regeringens EU-ministerutskott 17 november 2015

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Solidaritetsförklaringen i RP 2008/09:140 ”Ett användbart försvar”

Finland vill nu ändra sina lagar, så att det blir möjligt att uppfylla förpliktelsen om militärt bistånd i enlighetmed artikel 42.7 i Fördraget om EU. Man har talat om en ”harmonisering” av något slag, och det är mycket sannolikt att vi får fettfri mjölk och osaltat smör. Samtidigt talar dock försvarsministern Jussi Niinistö om att införa plikt till utlandstjänst, vilket ger dom insatta en bild om vad det på riktigt kan vara fråga om.

Fortsättningskrigets spöke

Kenraali Ehrfurth käymässä kenraali Talvelan luona jakamassa rautaristejä. Naamoila, 6. lokakuuta 1941. Kuva: Vänr K Borg. Lähde: SA-kuva.
General Ehrfurth besöker general Talvela för förläna järnkors.
Naamoila, 6. oktober 1941. Bild: Fänr K Borg. Källa: SA-kuva.

I Finland och vår försvarslösning är rikets gräns befallande. Detta faktum har inte ändrats trots att krigföring och den tillhörande militärteknologiska utvecklingen – i synnerhet förmågan till långräckviddig precisionsbekämpning – inte bara ändrats eller tagit några framsteg, utan har genomgått en revolutionell förändring. Finland självt skaffa till och med år 2025 en ansenlig arsenal av långräckviddiga precisionsbekämpningssystem. [1,2,3]. Vi plågas av fortsättningskrigets spöke. Visst var det Sovjetunionen som inledde kriget, men vi var nog helt beredda på det. Vissa historieforskare har kätterskt påstått att vi inte bara väntade, utan även önskade kriget. Efter att ryssen bombade Åbo, Borgå och Helsingfors, sprang vår fältarmé över gränsen för att ta tillbaka allt som man i vinterkriget förlorat med lite ränta. Strategiskt sett handlade det om att skaffa ett militärt gynnsamt läge. Ingen var på väg till Uralbergen och att gå över den gamla gränsen från vinterkriget blev mycket svårt för vissa förband, vilket till och med ledde till ordervägran i några fall. Från denna tid har vi som arv en lagstiftning och ultradefensiv doktrin, som kraftigt lutar på folkrätten, även då internationell rätt och lagar bara finns i tal eller tystnat helt.

Vi har bland annat skaffat JASSM-robotar och det ser ut som om anskaffningen av ammunition till vårt raketartillerisystem M270 MRLS (finsk typbeteckning 298 RSRAKH 06) igen kommit i medvind, vilket även kan innebära möjligheter till anskaffning av långräckviddiga ATACMS-robotar. Utöver de främsta materielprojekten – efterträdaren till Hornet samt ersättande av sju fartyg som kommer att utrangeras till och med 2025 med fyra nya under namnet Flottilj 2020, så är även en ny sjömålsrobot för att ersätta Rbs-15 SF III (MTO 85M) aktuell. Denna nya robot ska en räckvidd mellan över 100
och 500 km, den ska kunna bekämpa markmål och kunna utvecklas så att räckvidden som luftburen utvecklingsversion skulle överskrida 500 km, kanske rentav nå upp till närmare 1000 km vid år 2030. Dessa kallas för angreppsvapen eller anfallsvapen av många alarmister. För oss är det fråga vapensystem med tröskeleffekt. Innebörden med dylika system är att den minsta lilla militära provokation – ett försök att permanent kränka vår territoriella integritet eller i en längre tid utnyttja finsk territorium – leder till att vi med dessa vapensystem förintar hotet och i synnerhet förmågan att fortsatt hota oss. Detta betyder för de omnämnda vapensystemen att samtliga mål ligger bortom rikets gränser. Detta är ett politiskt beslut. Beslut om att använda vapenmakt för att höja tröskeln ligger hos överbefälhavaren, Republikens president. Presidenten sätter priset och gränsen för vår självständighet med statsrådet (regeringen).

I klarspråk betyder tröskeleffekt att motståndaren tvingas välja: ”Om ni med vapenmakt angriper finsk territorium, så ser vi med vår vapenmakt till att det på er sida om gränsen inte längre finns förutsättningar att fortsätta operationer och att ni inte kommer ut till Finska viken från Sankt Petersburgs örlogsbaser.” För att vara trovärdig ska en tröskeleffekt vara offentligt bekräftad och erkänd, beslutsfattandet vara inövat på samtliga nivåer och allt detta tydligt uttalat som strategisk kommunikation. Då är det klart för motståndaren att opportunistiska försök att med vapenmakt ta finskt territorium alltid kommer att innebära att en större del av resurserna binds till detta område och de egna förlusterna vid ingången av konflikten blir så betydande, att en eskalering till kärnvapenkrig kan bli ett alternativt. I ett sådant fall blir det likaså uppenbart att vid en större kris i vårt närområde med flera parter är alternativet ”angripa Finland” alltid uteslutet.

Vår politiska ledning har dock genom sin beväringstjänstgöring, vårt värnpliktsystem, spöket från fortsättningskriget och försvarskurser för privata och offentliga sektorns högre chefer och beslutsfattare hjärntvättats i en doktrin av oböjligt och stramt territoriellt försvar. Det är värt att fråga om det vid behov finns mod att ta striden till fiendens mark? Marskalken Mannerheim vågade ta kampen till Leningrads portar och förstod även att låta bli att gå vidare. Förmågan hade tydligt bevisats. Vapenmakt skapade politisk handlingsfrihet. Detta är en lärdom från våra krig som vi borde hålla fast vid i en föränderlig omvärld.

Solidaritet, Finland och försvarsmakten

Målsättningen och innebörden av den pågående lagberedningen håller på att klarna. Lagen ska möjliggöra nyttjande av vapenmakt även utanför Finlands gränser för att trygga statens suveräna rättigheter och intressen. Sannolikt är att det blir fettfri mjölk och osaltat smör. Lagstiftningen kommer att ”harmoniseras” till att snävt passa EU-fördragets 42.7 artikel. Det som verkligen behövs – en syntes av slutsatserna från den parlamentariska gruppen som utredde försvarsmaktens utmaningar på lång sikt, ett flertal Nato-utredningar och statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser, som skapar ett reviderat uppdragsbehov för försvarsmakten att utveckla på. Detta innebär i min mening att Finland utvidgar försvarsmaktens uppdrag att beröra försvarandet av statens samt finländarnas intressen, livsbetingelser samt och värden såväl inom som utom rikets gränser. Endast en dylik de jure nyinriktning kan leda till det, att statsledningen i varje läge med förhåll kan välja rätt verktyg till det rådande läget. Det betyder även att vi kunde utvidga verksamhet utanför rikets gränser. Detta kunde just vara den militära hjälp som Frakrike nu ber om, och som vi nu besvarar med fettfri mjölk, inhämtning av underrättelser samt hemliga insatser (jfr KSI/MUST) eller konventionella insatser med Sverige eller någon annan stat. Detta för oss inte närmare NATO, men visserligen närmare NATO-länderna och USA, vilket skett i fallet Sverige. Trots sin obefintliga försvarsförmåga, så är Sverige både politiskt och militärt en starkare aktör i Östersjöområdet än Finland. Detta beror inte på arvet från det kalla kriget, utan på den försvarsreform (jfr den finska försvarsmaktsreformen) som innebar en inriktning mot ett insatsförsvar. Sveriges försvarsmakt har som sitt uppdrag att:

Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet.

Förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten.

Som parentes bör nämnas att detta uppdrag från och med den 1. januari 2016 kommer att lyda;

Försvarsmakten ska försvara Sverige och främja svensk säkerhet. Försvarsmakten ska upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet. Myndigheten ska dessutom kunna värna Sveriges suveräna rättigheter och svenska intressen samt kunna förebygga och hantera konflikter och krig såväl nationellt som internationellt.

Emedan detta endast verkar vara en skärpning och återtagning av det nationella försvaret, så är det värt att ställa sig frågan varför formuleringen ”insatser nationellt och internationellt” samt ”utanför det svenska territoriet” fallit bort?

Lyckligtvis har vi i Finland varit långsamma och försiktiga. Som resultat av allt trögt funderande kommer vi sannolikt att få en lagstiftning som är försenad och redan vid ikraftträdandet otillräckligt, med en livsläng från giltighet till nästa kris, som den inte längre klarar av att hantera. Det värsta är att Finlands statsledning i försvarsmakten har ett mycket brukbart och stark instrument. Att begränsa nyttjandet av detta verktyg med lagstiftning är farligt för statsledningen självt iom. minskad handlingsfrihet och således vådligt för ägarna av statsmakten, Finlands folk. Finland behöver nya lagar om försvarsmakten och militär underrättelsetjänst, som garanterar att insatser med vapenmakt kan göras just då, när den politiska handlingsfrihet det ger mest behövs.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Tjuchnor och nyttiga idioter

Strategisk timeout

Jag har i min serie Det svenska försvarets kris [1, 2, 3, 4, 5, 6] i hårda ordalag tagit fram de brister dom förekommit i svenska omvärldsanalyser och försvarsbeslut på bägge sidorna om årtusendets skifte.

De nyttiga idioternas budskap har ändrats så mycket att vi inte längre känner igen det.

Den största illusionen i försvarsbesluten och förarbeten till dem har varit en politisk-strategisk bedömning om att Ryssland demokratiseras och att landet skulle ha grogrund för klassisk liberalism. I denna fälla föll Sverige, som i tiderna skrotade sitt försvar. Det här känner vi som den strategiska timeouten. Timeouten var visserligen resultatet av en i och för sig sund och korrekt bedömning — ingen kom ju att hota Sverige under de förutspådda 10 lugna åren, men tyvärr har de svenska vägvalen visat sig vara enkelriktade och det ser ut som att Sverige inte kommer att mäkta med återta de centrala förmågor och system som man övergivit.

I Finland har vi däremot framskridit försiktigare i förvarsbeslut och inom forskarkretsen har ibland även en kall rationalism rått i Rysslandsanalyser. Demokratisering och rysk liberalism har varit framme, men de flesta akademiska rösterna har varit försiktiga.

Efterklokt kan man säga att den militärakademiska institutionen har bedömt den ryska utvecklingen mycket realistiskt, men Försvarshögskolans bedömningar har alltför ofta stämplats som enskilda forskares åsikter, utan att skolan själv, försvarsmaktens ledning eller försvarsministeriet skulle ha stått bakom forskningen. En bidragande orsak har säkert varit mediernas törst för rubriker, som ger bilden av att försvarsmakten skräms med björnen för att få mera pengar eller dylikt. …och sen är det ju inte så bra för försvarsviljan om man säger att man har ett pardagarsförsvar.

Den finska säkerhetspolitiska omgivningen definieras populärt i statsrådets redogörelse, men framtagandet av ett brett säkerhetsbegrepp har tyvärr gjort redogörelsen till mera av ett slagträ i särintressernas dragskamp och en ramanpassad verklighetsbeskrivning, än uppriktig omvärldsanalys med spårbara och sunda slutsatser.

Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012 som ett ordmoln. Gjort med .
Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012 som ett ordmoln. Gjort med Wordle.

Tjuchnor och nyttiga idioter

Det nämnda breda säkerhetsbegreppet har i Finland gett rum och vikt till vissa röster, som förespråkat ekonomin som motorn för Rysslands reform och stabilitet. Dessa röster har även förespråkat märkbara ökningar av handel, samarbete och allehanda utbyte. Idag ser vi lönlösheten i dessa företag. Ryssland har inte demokratiserats och hyser närmast förakt för nordisk socialliberalism. De flera miljarder euro som EU hällt i Ryssland har indirekt gått åt till att stärka och återställa för oss främmande maktstrukturer och avskräckande värdegrunder. I våra demokratiseringsföretag har vi endast lyckats bli beroende av Ryssland som handelspartner och mycket mera.

Den moderna ryssvänliga narrativen berättar som en stat, som aktivt fungerar på den internationella politikens, diplomatins och ekonomins fora samt är Europas goda vän och viktiga partner. De nyttiga idioternas budskap har ändrats så mycket att vi inte längre känner igen det.

Det är inte bara finnar som varit tjuchnor.

Samma illusioner har plågat hela EU, då unionen under de senaste 15 åren med olika bistånds- och samarbetsprojekt försökt stöda Rysslands utveckling. Projekten har dels nått sina mål – de har förbätttrat verksamheten inom viktiga förvaltningsområden såsom skola, vård och omsorg samt höjt livskvalitén på många håll. Europa har tagit hand om skolor, vatten, vaccinering och drogupplysning, vilket gett Ryssland en ypperlig chans att rikta rublerna där dom ger verklig makt, dvs. försvaret och centralstyret. Det är inte bara finnar som varit tjuchnor.

Perioden efter det kalla kriget i Europa slutade med Krimhalvön. Må den perioden antecknas i krönikor på åren 1989—2014. Den nya eran går under arbetsnamnet Det ryska imperiets återkomst.

Trovärdighetens gränser

Samtidigt som vi erkänner en ökande rysk militär förmåga och politisk makt, så måste vi likaså inse och erkänna att Finlands försvar med de nuvarande anslagsramarna kommer att allvarligt förlora trovärdighet inom tre, fyra år. Försvarsmaktsreformen besvarar inte denna utmaning och den stegvisa ökningen av försvarsbudgeten från 50 till 150 miljoner euro under 2016—2019 som försvarsministeriet uttryckt som behov kommer inte heller att räcka. Den negativa ryska utvecklingen har tydligt manifesterats som radikala förändringar vår säkerhetsomgivning. Detta innebär att nästa säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse inte längre kan vara upprepning de tidigare med nya nyanseringar. Nya analyser behöver beredas öppet och de ska utsättas för en mångfaldig debatt. En påtaglig svaghet i redogörelserna hittils har varit den dåliga spårbarheten i källor och analyser, vilket lett till logiska brister i slutledningar som framförts eller oproportionalitet mellan olika säkerhetshot.

De snabba förändringarna i vår omgivning förutsätter i min mening tre centrala saker av i den finska säkerhetspolitiska styrningen:

  1. Vi behöver en ny omvärldsanalys, som granskar vår säkerhetsomgivning med fokus på Ryssland. Beredningen av redogörelsen ska börja omedelbart. Redogörelsen ska byggas som en logisk, öppen, offentlig och spårbar helhet. Förarbeten och källorna ska i huvudsak vara offentliga och kvalitetssäkrade.
  2. Riksdagen ska av regeringen kräva en årlig säkerhetspolitisk genomgång (statsministerns upplysning) med frågestund. Statsminister Katainen meddelade att han är färdig att göra detta om riksdagen så vill. Riksdagsledamot Pauli Kiuru har gjort en motion om riksdagens säkerhetspolitiska diskussion som man kunde hoppas att leder till årlig upplysning med frågestund
  3. Redogörelsens konsensusbaserade beredning måste få gränser. Regeringen ger redogörelsen och riksdagen säger sitt sista ord om den. Istället för en alltför stor betoning på enighet borde kvaliteten hos rapporter och analyser i beredningsskedet stå i fokus.

En nordisk möjlighet

Det vore bra att tänka om man kan göra allt detta ensamt i Finland. Detta vore en bra prövosten för det nordiska samarbetet. Det svenska Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och det norska Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) är världsledande i sina forskningsgrenar och de har producerat mycket kvalitativa politisk-strategiska omvärldsanalyser, som även nyttjats vid produktionen av delar till de finska redogörrelserna. Utan att bortse från de egna, dvs. Försvarsmatkens forskningsanstalt (f.r.om. 1.1.2014), försvarsministeriet, Huvudstaben och Försvarshögskolan, så vill jag påstå att vi inte har till vårt förfogande en motsvarande, lika kunnig mängd arbetare som gör dylika analyser på heltid som sina dagsverken. Nu vore det hög tid att sätta igång, nyttja alla resurser och samarbeta över gränserna.