Pride!

Sama suomeksi täällä.

I och med den diskussion som startade på Facebook och medierna om Helsingfors Pride-paraden erinrade jag mig om några av mina tidigare inlägg om invandrare, bögar och kvinnor [1, 2, 3, 4].

Rolig bild: ÖB kliver ut ur skåpet
ÖB kommer ut ur skåpet. Bild: Zarah Jonsson/Försvarsmakten. Från Pride-festivalen 2009.

I Sverige

Försvarsmaktens (svfm) deltagande i Pride och HBTQ-verksamhet har mötts på ett ned- och ifrågasättande sätt av flera medier. I synnerhet har det varit populärt att se denna del av en verksamhetsgren (stödfunktion) som något som skulle utgöra ett nollsummespel med den operativa verksamheten. Försvarsmakten har svarat på ett mycket bra och tydligt sätt. (se även 1, 2, 3)

ÖB på Prideparaden 2013.

Meanwhile in Finland

Pride-paraderna är en manifestation av de grundlägande fri- och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. I de finska paraderna har man hittils inte sett säkerhetsmyndigheternas deltagande. Det vore ytterst viktigt att de myndiheterna, som redan i fredstid kan begränsa folkets fri- och rättigheter deltog i Pride-marshcerna – både som individer och samfund – i syfte att öka förtroendet för att offentlig makt nyttjas sakligt även i sådana fall där kunden tillhör en minoritet, som lättare än andra är föremål för maktmissbruk, våld och trakasseier. Lika viktigt som allt ”bögtrams” är även allt som heter ”multikulti” och ”feminism”– försvarsmakten och polisen ska aktivt delta i HBT-, invandrar-, kvinnosaksrörelsers offentliga samlingar och evenemang.

Svenska försvarsmaktens HBT-affisch. Bild: DDB och Försvarsmakten.
Svenska försvarsmaktens HBT-affisch. Bild: DDB och Försvarsmakten.

VISSA SAKER SKA MAN INTE BEHÖVA KAMOUFLERA.

Jämlikhet är en viktig ingrediens i en demokrati. I Försvarsmakten behandlar vi varandra med respekt och ser varandras olikheter som en styrka. Vi är en inkluderande organisation där alla som är med och bidrar till vår verksamhet ska känna sig välkomnade och respekterade.

Försvarsmaktens HBT-kampanj, 2015

Undfallenheten att delta har varit synnerligen tydligt hos förvaltarna av våldsmonopolet, alltså polisen on försvarsmakten. I ett fall i offentligheten har föreningen för sexuellt likaberättigande Seta r.f. uttryckt sin oro över polisens språkbruk och kommunikation i tv-serien poliserna avseende det intryck att polisen skulle behandla minoriteter olikvärdigt i sin tjänsteutövning. Polisen har däremot varit särskild oroad över rekryteringen av poliser med invandrarbakgrund, eller snarare bristen därom. Den finska försvarsmakten kommunicerar däremot öppenhet, tolerans och mångfald – mera dock i ord än gärning. ”Arméns” utblidningskultur har inte sluppit utbildarnas ”soldatuppfostrande” språkbruk som nedsätter bögar, kvinnor och allt ”omanligt”.

I många andra västländer är stödet för demokratins institutioner och manifestationer en naturlig fortsättning på de lagstadgade uppdrag en myndighet beordras; för att en myndighet ska kunna lösa sina lagstadgade uppdrag måste den uppträda och agera på ett sätt som inte i detalj beskrivs i lag. I Finland följer myndigheten endast lagens bokstav, vilket blir problematiskt, om myndigheten önskas bejaka och främja grundläggande fri- och rättigheter.

Till försvarsmaktens uppgifter hör tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen,

Lag om försvarsmakten 2 § 1 mom 1b pkt

Polisen ska i sin verksamhet vara saklig och opartisk samt främja likabehandling och försonlighet.

Polislag 6 § 1 mom

Ett bra startskott vore att bjuda in myndigheterna till Pride-paraden. Paraden arrangörer samarbetar trots allt tätt med polis- och räddningsmyndigheter, så det kan väl inte vara så j**la svårt att räcka över en inbjudan?! Samtidigt vore det både klokt och hövligt att bjuda in samtliga fackförbund. Därför utmanar jag nästa års Pride-arrangörer att bjuda in säkerhetsmyndigheterna och deras fackförbund på Pride.

Tillbaka till Sverige

Försvarmaktens operativa verksamhet står inte i en nollsummetävlan med stödfunktioner. Förhållandet är dialektalt. Utan verksamhetsstöd som bidrar till ökad folkförankring, intresse, acceptans, förtroende och rekrytering, så finns det på sikt ingen operativ verksamhet, eller endast en snedvriden sådan. Det viktigaste stödet ligger i förtroendet som verksamheten skapar. Deltagandet i Pride går till kärnan i detta avseendet — en försvarsmakt av folket, genom folket och för folket. Hela folket. Därför ska man inte behöva kamouflera vissa saker.

//James


Här lite musik till inlägget.

Pride!

Samma på svenska här.

Facebookissa ja mediassa Priden-kulkueesta virinneen keskustelun myötä palautin mieleeni pari aiempaa blogimerkintääni maahanmuuttajista, homoista ja naisista [1&2, 3, 4].

Rolig bild: ÖB kliver ut ur skåpet
ÖB tulee ulos kaapista. Kuva: Zarah Jonsson/Försvarsmakten (Ruotsi). Kuvattu Pride-festivaalissa 2009.

Pride-paraatit ovat demokraattisen yhteiskunnan vapauksien ja (perus)oikeuksien manifestaatio [1, 2]. Kuitenkaan Suomen paraateissa ei muiden maiden tavoin nähdä viranomaisten edustajia. Niiden turvallisuusviranomaisten, jotka jo normaalioloissa voivat rajoittaa väestön vapauksia ja perusoikeuksia, olisi erittäin tärkeää osallistua Pride-tapahtumaan sekä yksilöinä että yhteisöinä, tarkoituksenaan edistää seksuaalivähemmistöjen luottamusta hallintovallan asianmukaiseen käyttöön myös niissä tapauksissa, joissa kohteena on vähemmistöväestönosa, joka muita herkemmin on syrjinnän ja väheksynnän kohde. Yhtä tärkeää kuin ”homostelu” on myös kaikenlainen ”mamutus”, ”mokutus” ja ”feminismi” — puolustusvoimien ja poliisin tulee osallistua myös yksilöinä ja yhteisöinä maahanmuuttajataustaisten, naisasiaa ajavien ja muiden yleisiin kokouksiin ja tapahtumiin.

Erityisen näkyvä tämä osallistumisen välttäminen on nimen omaan väkivaltamonopolin haltijoilla, eli poliisilla ja puolustusvoimilla. Julkisuuteen onkin noussut tapaus, jossa Seta on ilmaissut huolensa poliisien kielenkäytöstä, viestinnästä ja näiden antamasta vaikutelmasta, että seksuaalivähemistöjen edustajia kohdeltaisiin eriarvoisesti. Poliisi on viime aikoina ollut erityisen huolissaan maahanmuuttaajataustaisten poliisien rekrytoinnista, tai oikeammin sen puutteesta. Puolustusvoimat puolestaan viestii strategisesti tasa-arvosta, yhdenvertaisuudesta ja monimuotoisuudesta, mutta enemmän sanoin kuin teoin. ”Armeijan” koulutuskulttuuri ei ole päässyt eroon homoja, naisia ja kaikkea ”epämiehistä” parjaavasta kouluttajien ”kasvatuksellisesta” kielenkäytöstä.

Monissa muissa länsimaissa demokratian instituutioiden ja manifestaatioiden tukeminen on viranomaisille laissa säädettyjen tehtävien jatketta — jotta viranomainen voi toteuttaa laissa säädetyt tehtävät, on sen siis esiinnyttävä ja toimittava tietyllä tavalla, jota ei laissa yksityiskohtaisesti kuvailla. Suomessa viranomainen nojaa pelkästään lain kirjaimeen, jättäen sen hengen elämään itsekseen, mikä on erityisen pulmallista, jos viranomaiselta toivottaisiin perusoikeusmyönteistä ja perusoikeuksia edistävää toimintaa.

Puolustusvoimien tehtävänä on kansan elinmahdollisuuksien, perusoikeuksien ja valtiojohdon toimintavapauden turvaaminen ja laillisen yhteiskuntajärjestyksen puolustaminen

Laki puolustusvoimista 2 § 1 mom 1b kohta

Poliisin on toimittava asiallisesti ja puolueettomasti sekä yhdenvertaista kohtelua ja sovinnollisuutta edistäen.

Poliisilaki 6 § 1 mom

Hyvä paikka aloittaa olisi viranomaisten kutsuminen Pride-paraatiin. Paraatin järjestäjät tekevät kuitenkin tiivistä yhteistyötä poliisin ja pelastustoimen kanssa, joten näiden organisaatioiden ja työntekijöiden kutsuminen paraatiin ei voi olla kovin vaikeaa? Lisäksi kutsun välittäminen näiden tahojen ammattijärjestöille olisi kohteliasta. Tämän takia haastan ensi vuoden Priden järjestäjät kutsumaan turvallisuusviranomaiset ja heidän ammattijärjestönsä mukaan paraatiin.

//James


Tässä tähänkin blogimerkintään sopivaa musiikkia:

Maahanmuuttajat, homot ja naiset, osa 3

Varoitus!
Tässä kirjoituksessa käsitellään homoseksuaalisuutta, naisia ja asevelvollisuutta sekä maahanmuuttajia avoimuuden ilmapiirissä. Jos saat tästä allergisen reaktion, niin kehotan lopettamaan lukemisen tähän. Mielipiteeni ovat omiani, eivätkä välttämättä heijasta puolustusvoimien tai muun viranomaisen virallista linjaa.

Tämä on yhteiskuntablogi. Olen valinnut keskittyä turvallisuus- ja puolustuspolitiikkaan, mutta en ole rajannut pois muita asioita. Siksi kirjoitan nyt tärkeän asian puolesta.

I am an ally

Homot

Vakaasti harkiten ja tietoisena siitä, että

  1. tämän merkinnän myötä minut todennäköisesti leimataan liberaaliksi homostelijaksi,
  2. tätä merkintää jotkut pitävät sopimattomana ja blogin uskottavuutta heikentävänä ja
  3. menetän tämän myötä lukijoita ja seuraajia,

päätän sanoa sanani tasa-arvoisen avioliittolain puolesta:

Minulle avioliitto on yhtäältä juridinen sopimus ja toisaalta minun ja puolisoni tahdon ja sitoutumisen ilmaisu, jolle olemme pyytäneet Jumalan siunausta.

Olen aiemmin käsitellyt sananvapautta ja perusoikeuksia [1, 2].

Juridisen sopimuksen ei tulisi rajoittaa perusoikeuksia. Nyt avioliitto säädetään miehen ja naisen väliseksi ilman hyväksyttävän perusteen esittämistä. Laissa rekisteröidystä parisuhteesta homojen oikeuksia rajoitetaan. Tässä suhteessa laki rekisteröidystä parisuhteesta on vähän kuin Venäjän homopropagandalaki, jossa siis sananvapautta rajoitetaan sanoman seksuaalisen suuntautumisen perusteella. Marssijärjestys on sikäli oikea, että Venäjällä perusoikeuksia on sentään rajoitettu lailla, jossa se selvästi sanotaan, joskin sen asianmukaisuudesta ja täsmällisyydestä voidaan kiistellä. Meillä taas hallituksen esityksessä laiksi virallistetusta parisuhteesta todettiin avioliittolain syrjivyys, vahvistettiin perusoikeusmyönteisyys, mutta päädyttiin kuitenkin uuteen syrjivään lakiin, jonka jälkeen koko komeutta markkinoitiin syrjinnän poistamisena. Juuri tämän poliittisen lehmänkaupan takia laki rekisteröidystä parisuhteesta on epäselvä. Se millä tavalla homojen parisuhdeoikeutta on rajoitettu suhteessa heterojen avioliito-oikeuteen käy ilmi vain lukemalla molempia lakeja rinnakkain. Kansalaisaloite saattaisi nyt loppuun sen mihin lainsäätäjä ei silloisten poliittisten kompromissien takia pystynyt ja eheyttäisi lakikokonaisuutta.

Kirkkoon asia ei liity. Uskonnonvapaus on selvä — kirkkoon saa kuulua ja kirkko saa toimittaa vihkimisen, mutta kirkkoon kuuluminen ei ole edellytys vihkimiselle. Tätä ei olla aloitteessa muuttamassa. Kirkon oikeus vihkiä tai olla vihkimättä säilyy ennallaan.

Kaikilla vihkimiseen oikeutetuilla uskonnollisilla yhdyskunnilla, evankelis-luterilainen ja ortodoksinen kirkko mukaan lukien, on jatkossakin itsenäinen oikeus päättää, vihkivätkö ne samaa sukupuolta olevia pareja avioliittoon.

Tasa-arvoisen avioliittolain aloiteteksti, sivu 1.

Tokihan kyseessä on laajempi yhteiskunnallinen kysymys. Miehen ja naisen välisen avioliiton voidaan implisiittisesti nähdä kannustavan lisääntymiseen, joka on jonkinlainen kansan elinehto. Suomalaisten naisten hedelmällisyysluku on Euroopan korkeimpia, mutta ei silti riitä väestönkasvuun. Ehkä pitäisikin erikseen säätää jonkinlaisesta lisääntymis- ja synnytysvelvoitteesta, mikäli avioliittoa haluataan käyttää kansan elinvoimaisuuden takeena? Avioliittolakihan ei nykyisellään sisällä velvoitetta lisääntymisestä, joten kummallista olisi, jos eduskunnan valiokunnat ryhtyisivät mietintöjä tehdessään tällaista käsittelemään. Lähetekeskustelussa toki näinkin alas vajottiin. Osin syystäkin; kantaväestön syntyvyyden nostaminen kuuluu aloitetta vastustavien perussuomalaisten ohjelmaan:

Pitkällä aikavälillä kantaväestön keskuudessa syntyvyyden saaminen nousuun on mielestämme helpoin, edullisin sekä luonnollisin eli toisin sanoen ainut todellinen ratkaisu väestörakenteen korjaamiseksi.

Perussuomalaisten vaaliohjelma, sivu 24.

Heti tämä perään perussuomalaiset esittävät ohjelmassa kantansa avioliiton osapuoliin ilman kummempia perusteluja.

Perussuomalaiset eivät hyväksy samaa sukupuolta olevien vihkimistä avioliittoon, sillä avioliitto on tarkoitettu miehen ja naisen välillä solmittavaksi. Nykyinen parisuhteen rekisteröinti turvaa samaa sukupuolta oleville pareille heille kuuluvat oikeudet, eikä oikeuskäytäntö siten ole syrjivä.

Perussuomalaisten vaaliohjelma, sivu 24.

Vastustajista Kristillisdemokraatit esittävät perustana selkeämmän arvoperusteen.

Haluamme säilyttää lainsäädäntömme pohjana kristillisen avioliittokäsityksen. Avioliittolain tulee edelleen koskea vain yhden naisen ja yhden miehen muodostamaa parisuhdetta.

Koti, uskonto, isänmaa. Kd:n vaaliohjelma, sivu 21.

Lähetekeskustelussa (kd) edustajat nostivat vielä esille lisääntymisbiologian ja puolueelle yleensä hieman vieraan darwinismin.

[K]ansalaisaloitteessa oleva ehdotus on mielestäni ristiriidassa sen biologisen tosiasian kanssa, että avioliitto on pohjimmiltaan instituutio, jonka tavoitteena on lisääntyminen.

Peter Östman, kd eduskuntaryhmän pj

[I]hmisen lisääntymisbiologiasta – – –  oikeutuksensa saavan avioliiton määritelmän…

Sauli Ahvenjärvi, kd eduskuntaryhmän vpj

Tämä olisi kaikille kansanedustajille ja puolueille hieno paikka osoittaa suurta hienotunteisuutta ja selkärankaa. Aloitetta vastaan ei ole juridisia perusteita, vaan ainoastaan henkilökohtaiseen vakaumukseen, arvomaailmaan ja puolueiden ohjelmiin liittyviä syitä. Nämä eivät saa mennä perusoikeuksien edelle.

Vastustajien olisi tässä tapauksessa tyylikkäintä äänestää tyhjää.

Naiset

Asevelvollisuuskeskustelussa, jota on merkittävästi edistänyt Ohi on — aloite asevelvollisuuden lakkauttamiseksi, on kuultu paljon puhujia. Valitettavasti naiset ovat olleet hyvin hiljaa. Muutamia hyviä puheenvuoroja on käytetty, valitettavasti ne eivät aina ole kovin mairittelevia.

Komppanianpäällikkö halusi kohottaa perusyksikön henkeä korostamalla sen luonnetta “eliittiyksikkönä”, seuraavalla perustelulla: “Täällä ei ole mitään homoja, ulkomaalaisia tai naisia.”

Feministen vuoro -blogi

Puolustusvoimien oma lehti Ruotuväki teki hienon jutun Norjan tasa-arvoisesta asevelvollisuudesta, joka on lukemisen arvoinen. Myös Norjan ratkaisun perustelut kertovat hyvin, miksi asian pitäisi ensisijaisesti olla naisille tärkeä.

Kyse ei ole vain siitä, että vain miehet joutuvat palvelemaan; asevelvollisuus on yhtä lailla naisia syrjivä. Asevelvollisuus on yhtäältä velvollisuus ja toisaalta oikeus. Nykytilanteessa se ei ole oikeus naisille. Tästä yksi ilmentymä on turvallisuus- ja puolustuspolitiikan sekä yhteiskunnan turvallisuuden ja konfliktinhallinnan rakenteiden miesvaltaisuus ja -keskeisyys. Puolustusministeri Elisabeth Rehniä tytöteltiin aikanaan — asia, joka tänä päivänkin tulee esille.

Maansa ja itsensä puolustaminen asein on sodan oikeussääntöjen ja ihmisoikeussopimusten näkökulmasta oikeus. Säädeltäessä siihen valmistavasta koulutuksesta ja sen järjestämisestä siitä tulee velvollisuus. Sen perimmäinen luonne ei kuitenkaan muutu. Aseellinen maanpuolustus on oikeutemme itsenäisenä kansana.

Maahanmuuttajat

Puolustusvoimat ei erottele tai arkistoi ihmisiä etnisen taustan tai maahanmuuton mukaan. Palveluksessa on täysi-ikäisiä Suomen kansalaisia, joilla kaikilla on samat lähtökohdat taustoista riippumatta. Meiltä ei löydy ”kiintiö-mamuja”, kuten ei myöskään ”kiintiönaisia”. Ihan järkevää, mutta hieman vaikeaksi tietysti menee, jos itse haluamme saada selville kuinka hyvin asevelvollisuus ja suoritettu varusmiespalvelus on tukenut kotoutumista. Meillä on valtavasti hienoja kertomuksia, mutta vähän näyttöä taustalla. Edellisessä osassa käsittelin maahanmuuttajien osuuden kasvua ikäluokassa. Tarvetta tilastoinnille voisi olla, jotta palvelus olisi vaikuttavaa myös maahanmuuttajille.

Yksi mahdollisuus selvittää palvelusta maahanmuuttajien osalta olisi loppukyselyssä kysyä taustasta ja sen jälkeen esittää väittämät:

  • Palvelus oli minulle fyysisesti turvallista.
  • Palvelus oli minulle henkisesti turvallista.
  • Minua ei syrjitty sukupuolen, alkuperän, kielen tai uskonnon tai vakaumuksen perusteella.

Vastaukset voisivat olla kiinnostavia ja auttaisivat meitä varmasti tekemään palveluksesta turvallisempaa kaikille.

Invandrare, bögar och kvinnor, del 2.

Varning!
I detta inlägg behandlas invandrare, kvinnor i vapentjänst, mångfald och homosexualitet i en anda av öppenhet. Om Du upplever risk för allergisk reaktion, så rekommenderar jag att Du slutar läsa och navigerar bort från denna sida.

Invandrare

I mitt tidigare inlägg infogade jag den australiensiska försvarschefens arméchefens syn på kvinnohatare och sexuella trakasserier som han offentligt återgav per video. Väl genomtänkt. En skriftlig ”encyklika” har säkert fördelats, men detta sätt att framföra budskap lär stärka genomslaget.

 

I min ”statistikserie” Lögn, förbannad lögn och statistik i höstas behandlade jag i den andra delen storleken på inryckande kontingenter och vissa särskilda innebörder (i det finskspråkiga inlägget). Följer således en snabb översättning:

De skillnader i kontingenternas storlek jag presenterat minskas av invandrare som fått finskt medborgarskap. Fenomen anknutna till detta, såsom nettoinvandring, den unga åldern hos invandrarbefolkningen och den något större nativiteten, börjar inverka på kontingenternas storlek märkbart från och med 2015, då styrkorna ökar med några hundra finländare med invandrarbakgrund. Detta antal växer långsamt till och med 2025. Av dem som fått finskt medborgarskap är över 40 procent ryssar, ester och svenskar.

Kuvio 3. Suomen kansalisuuden saaneet alle 30-vuotiaat miehet 1993-2011

Figur 3. Män under 30 år som fått finskt medborgarskap 1993-2011. Källa: Statistikcentralen.

 

Ökningen i antalet beväringar (sv. värnpliktiga) samtidigt som åldersklassen minskar ställer försvarsmakten inför nya utmaningar. Försvarsmakten är en jämlik samhällelig institution, där jämställdhet hålls i högt värde. För att kunna försvara och engagera hela det finska folket i ett samhälle som blir allt mera mångkulturellt måste försvarsmakten anpassa sig till tiden. I detta borde inga oklarheter eller motstridigheter existera. Försvarmakten tjänar det finska folket. I tjänst är endast finska medborgare. Försvarsmakten behöver inte röra upp himmel och helvete för denna sak, men tjänstgöringen bör vara psykiskt och fysiskt trygg för varje medborgare.

Detta är bakgrunden till det som gäller invandrare — antalet invandrare i ett färre antal garnisoner kommer att växa. Hur är vi beredda på detta? Försvarsmaktens strategi för mångfald har antagits och varje truppförband (eller motsvarande enhet) ska ha en plan på likabehandling och jämställdhet. I Gardesjägarregementet, där en större del av beväringar med invandrarbakgrund tjänstgör är man redan vana och det krävs ingen särskild formning av ”attitydklimatet”. Hur är det med försvarsmakten som helhet?

En viss uppfattning om hur nytt och oforskat fenomenet är får man via intervjun (på finska Yle, 8.7.2013) av arméns personalchef, överste Mauri Koskela, som jag uppskattar högt. Han förde fram att beväringstjänsten är ett bra sätt att integrera finländare med invandrarbakgrund i samhället. Visst är beväringstjänsten mycket integrationsfrämjande, men det att vi i dagens värld behöver ta upp denna aspekt, berättar kanske en del om hur lite vi i verkligheten hamnat att se saken i vitögat. En elogé till översten, som tog vara på tillfället och lyfte fram denna viktiga sak samt en tiopoängare för jämlikhet och likabehandling, med tanke på att reservofficerskurs 214 primus, Sergei Ilyukhin, som översten parafraserade är av rysk börd. Medborgarskap gäller, inte härstamning!

Kvinnor

Jag ska försöka belysa mitt argument via kvinnornas frivilliga militärtjänst. Lagen om detta antogs i Finland så sent som 1995. Innan det tjänstgjorde kvinnor i Försvarsmakten endast som civila medarbetare, och än idag, trots styrkor på 400–500 frivilliga kvinnor årligen, är nästan alla kvinnor i försvarsmakten civila medarbetare. I och med kvinnornas frivilliga värnplikt och ett större antal kvinnor i militära befattnigar har Försvarsmakten uppmärksammat denna utveckling och på truppförbandsnivåer har vi planer och program på plats för att säkra jämställdhet och likabehandling könen emellan.

Beträffande det som även kallas gender-aspekten är det aktuellt och värt att lyfta fram Norge, som gått in för att göra värnplikten könsneutral. Jag tycker vår försvarsminister Carl Haglund missade ”the big picture” på frågan, då han kommenterade:

Om det uppstår en allmän opinion för att också kvinnor måste göra värnplikt kommer diskussionen om allmän värnplikt säkert igång.

Försvarsminister Carl Haglund till YLE 8.7.2013

Ja, vad handlar Norges beslut om könsneutral värnplikt egentligen om? It’s all about gender. Norge är det första landet som på nationell och institutionell nivå verkställer FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

The Security Council […] urges Member States to ensure increased representation of women at all decision-making levels in national, regional and international institutions and mechanisms for the prevention, management, and resolution of conflict;

FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

Den sedvanliga approachen är förstås att skriva en massa papper på gender-ärenden, utnämna gender-officerare och kanske till och med ha en gender-avdelning på något högkvarter. Av detta följer ofta mycket grin, flin och oförståelse. Saken vänder sig mot sig själv, liksom. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv varit en av dom som grinat av oförståelse.

Norges väg är den rätta. För att vi ska kunna verka för kvinnornas ställning i operationer i fjärran länder, så måste vår egen organisation vara jämställd från första byggstenen. Det hjälper inte med en genderansvarig kvinna bland hundra män. Att få kvinnor in i maktapparaten med våldsmonopolet är enkelt och demokratiskt, då plikten tidigare endast gällt för män. I övriga fall blir det lätt positiv särbehandling.

… och bögar

Våra pamfletter [1, 2] ser bra ut och det verkar som om vi har det hela med jämställdhet under koll. Jo, på de nämnda områden har vi det. Det kan vi vara stolta över.

Sexuell läggning är nog tyvärr en av dom ärenden där vi släpar efter. Visserligen har vi ett strikt tjänstereglemente (AllmTjR 2009) som, liksom Finlands grundlag, förutsätter jämställdhet mellan könen och likabehandlig oberoende av ”kön, ålder,
etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning,”
men vad beträffar tabun i det militära samhället, homosexualitet, så lutar vi oss enbart på detta allmänna förbud mot diskriminering.

Det är till och med lite häpnadsväckande hur lite man vågar tala om saken. I pamfletterna jag hänvisade till lyfter man tydligt fram andra företeelser, dvs. beväringar med invandrarbakgrund och kvinnornas andel med fraser som ”din stugkompis kan vara från Savolax eller Somalien” och ”1-2 procent av beväringar är kvinnor”. Men inget eller mycket litet om sexuell läggning. Det är något som ingen känner sig bekväm att tala om. Man avfärdar gärna det hela med kravet på likabehandling och retoriken om nolltolerans. Logiken verkar vara följande: Om grundförutsättningen är att alla behandlas lika, rättvist och jämlikt, så finns det ingen som kan utsättas för olik behandling. Invandrare och kvinnor tar man förstås upp och oftast i positiv bemärkelse när man talar om samhällelig förankring och verkan på det vi gör.

Vår förtegenhet om sexuell läggning är nog symptomatiskt för ett sämhälle där homosexualitet var kriminaliserat till och med 1971 och där man för ett tiotal år sedan kunde bli befriad från värnplikten på grund av sexuell läggning. Aldrig förstås antecknat som diagnos, då homosexuell läggning i Finland sedan 1981 inte längre klassas som sjukdom, men sant ändå. Oroväckande är dagens klimat; var fjärde ungdom (28 procent) vill enligt ungdomsbarometern 2010 förbjuda homosexuella rätten att göra beväringstjänsten.

Det hela liknar mycket ”Don’t ask, don’t tell”-policyn i USA. Genom att göra saken tabu, skapar man ett utanpå jämställt klimat, där förmän och jämställda kan trakassera personer med avvikande sexuell läggning, för att ingen vill eller vågar bry sig. Det finns en plats där man inte kommer ur skåpet, och det är militärtjänsten. Det liknar mycket på början av kvinnornas frivilliga tjänst 1995, då det diskuterades om att kvinnorna skulle ha kortsnaggat hår och se ut som män.

Försvarsmakten är en organisation, där man öppet och med stolthet ska kunna vara soldat eller civil medarbetare och samtidigt man, kvinna, kristen, muslim, person med invandrarbakgrund, finlandssvensk, gammal eller ung. Och homosexuell. Inte bara för att lagen kräver det, utan för att det är vår identitet som organisation. Det är nog på sin tid att bredda fokus och ta en allvarlig titt på frågor rörande sexuell läggning. Ett bra första steg vore en forskning i saken. Sveriges systemkollapsande försvar bjuder inte mera på så mycket, men i detta avseende kunde vi nog ta efter, eller som vårt infoblad säger ”ta tjuren vid hornen.”

Rolig bild: ÖB kliver ut ur skåpet

ÖB kommer ut ur skåpet. Bild: Zarah Jonsson/Försvarsmakten. Från Pride-festivalen 2009.

 

Avslutningsvis, så är det kanske på sin plats att göra en återblick till våra krigstider, då homosexualitet var vanligare än kvinnor och invandrare.

”När vi var vid Syväri, bodde vi i korsun. Dom värmdes med kamin och vi hade trälider och allt, för vi var i ställningarna en längre tid. En vinter hämtade jag träd från lidret, och där var två pojkar – jag hade kommit så tyst att dom inte märkte – den ene på knän med den andres grej, drog av, liksom. Och jag visade bara med handen att var riktigt lugna. Efter det när vi såg varandra så nickade vi. Vi kände inte varandra; vi var från samma kompani, men olika plutoner. Nog fanns det av dom där.”

Utdrag ur boken Ihminen sodassa, Minerva Kustannus. Översättningen min egen.