Invandrare, bögar och kvinnor, del 3

Varning!
I detta inlägg behandlas homosexualitet, kvinnor i militären och invandrare positivt i en öppen anda. Om Du upplever risk för allergisk reaktion, så rekommenderar jag att Du slutar läsa och navigerar bort från denna sida. Åsikterna är mina egna och reflekterar inte nödvändigtvis försvamsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Det här är en samhällsblogg. Jag har valt att främst skriva om försvars- och säkerhetspolitik, men inte valt bort andra teman. Därför skriver jag nu om en viktig sak.

I am an ally

Bögar

Väl medveten om att

  1. detta inlägg troligen innebär att jag stämplas som en liberal homofil,
  2. detta inlägg av vissa anses vara olämpligt och försvaga bloggens trovärdighet och
  3. att jag mister läsare och följare,

så är jag fast besluten att säga min åsikt för en jämställd äktenskapslag: För mig är äktenskapet å ena sidan ett juridiskt kontrakt och å andra sidan ett uttryck av min och min makas vilja att förbinda oss till varandra och söka Guds välsignelse för vårt äktenskap. Jag har tidigare talat om yttandefrihet och grundläggande fri- och rättigheter. [1, 2]. Ett juridisk kontrakt borde inte begränsa grundrättigheter utan godtagbart skäl. Nu gäller äktenskapet endast mellan man och kvinna. I lagen om registrerat partnerskap begränsas de homosexuellas rättigheter. I detta avseende är lagen lite som Rysslands homopropagandalagar, som alltså begränsar yttrandefriheten på basen av budskapets sexuella inriktning eller ton. Marschordningen är i och för sig helt korrekt. Grundrättigheter begränsas med lagar, i vilka begränsandet tydligt uttrycks, även om man kan debattera saklighet och juridisk exakthet. Hos oss gick det lite snett. I Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om registrerat partnerskap konstaterades att äktenskapslagen visst är lite diskriminerande, varefter man fastställde grundrättighetspositiviten beredningen, men trots allt slutade med att man tog fram en diskriminerande lag, som visserligen marknadsfördes som en bragd för mänskliga rättigheter. Just denna kohandel gjorde lagen om registrerat partnerskap otydlig. Hur de homosexuellas rätt till parförhållande är begränsat (diskriminerat) i förhållande till de heterosexuellas rätt till äktenskap framgår endast vid en noggrann jämförelse av lagarna sida vid sida. Medbordgarinitiativet vill slutföra det som lagstiftaren inte på grund av politiska kompromisser mäktade med och förenhetliga lagstiftningen. Saken har ingen att göra med kyrkan. Religionsfriheten är tydlig – man får tillhöra ett samfund och samfundet får förrätta vigsel, men samfundstillhörighet är inte en förutsättning för vigsel. Initiativet ändrar inte på detta. Kyrkans rätt att förätta vigsel bibehålls oförändrad.

Alla religiösa samfund med vigselrätt, inklusive den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan, skall även i fortsättningen ha rätt att själva bestämma ifall de viger par av samma kön i äktenskap.

Ett medborgarinitiativ till riksdagen gällande en ändring av äktenskapslagen […], se sida 1.

Förstås är det en större samhällsfråga. Ett äktenskap mellan man och kvinna har så klart en implicit innebörd av förökning, något av ett livsvillkor för ett folk. Finska kvinnors fertilitetstal är ett ev Europas högsta, men ändå otillräckligt för befolkningstillväxt. Kanske det vore på sin plats att stifta skilda föröknings- och födselplikter, om äktenskapet vill användas som garant för nationens livskraft? Då äktenskapslagen (inklusive propositionen) inte innehåller särskilda krav på förökning, så vore det ytterst underligt om riksdagens utskott i beredningsarbetet med initiativet mitt i allt hittade på sådana. I remissdebatten sjönk man visserligen just så lågt och lite lägre. ”Seriösa” motiveringar finns också; att få mera finnar att födas är en del av sannfinländarnas program.

På sikt är ökningen av nativiteten hos [den finska] ursprungsbefolkningen i vår mening den lättaste, mest ekonomiska och naturliga, dvs den enda verkliga, lösningen för att korrigera befolkningsstrukturen.

Sannfinländarnas valprogram, se sidan 24. (finsk, övers. min)

Direkt efter detta kommer sannfinländarna med sin ställning till samkönade äktenskap utan motiveringar.

Sannfinländarna accepterar inte vigsel av samkönade, för äktenskapet äv avsett att ingås mellan man och kvinna. Den nuvarande registeringen av partnerskap säkrar samkönade pars rättigheter, och således är rättspraxisen inte diskriminerande.

Sannfinländarnas valprogram, se sidan 24. (finsk, övers. min)

Av motståndarna kommer kristdemokraterna med ett lite tydligare värdebesked.

Lagstiftningen ska basera sig på en kristen äktenskapsuppfattning. Äktenskapslagen ska bevara äktenskapet mellan en man och en kvinna.

Kristdemokraternas valprogram, svensk sammanfattning.

I remissdebatten tog (kd) ledamöter även upp människans förökningsbiologi i en för partiet kanske främmande darwinistisk approach.

Förslaget i medborgarinitiativet står i min mening i konflikt med det biologiska faktum, att äktenskapet i grund och botten är en institution, vars mål är förökning.

Peter Östman, ordf kd riksdagsgrupp (övers. min)

Definitionen av äktensskapet  – – – som får sitt existensberättigande från förökningsbiologin …

Sauli Ahvenjärvi, viceordf kd riskdagsgrupp (övers. min)

Nu skulle det finnas en ypperlig chans för samtliga riksdagsledamöter och partier att visa stor finkänslighet och ryggrad. Det finns inga juridiskt hållbara motiveringar mot initiativet, utan endast orsaker som hänför sig till personlig övertygelse, värdegrund och partiprogram. Dessa får inte gå före grundrättigheter. Det vore stiligast av motståndarna att lämna tom röst.

Kvinnor

I värnpliktsdebatten, som märkbart befrämjats av Ohi on – Medborgarinitiativet för att avskaffa värnplikten, har många bidrag hörts. Tyvärr har kvinnorna varit väldigt tysta, även om ett fåtal goda anföranden gjorts. Alla feministiska bidrag i debatten har inte varit så smickrande.

Kompanichefen ville höja enhetens anda genom att framhäva ”elitförbandet”, med följande motivering: ”Här har vi inga bögar, utlänningar eller kvinnor”

Bloggen ”Feministen vuoro” (övers. min)

Försvarsmaktens egna tidning Ruotuväki gjorde et fint reportage om Norges könsneutrala värnplikt. Även de mera ingående motiveringarna för Norges lösning berättar tydligt varför värnplikten i första hand borde engagera kvinnor. Det handlar inte om att männen tvingas tjänstgöra; värnplikten är lika diskriminerande för kvinnor. Värnplikten är dialektalt en plikt och en rättighet. I nuläget är den inte en rättighet för kvinnor. Den manliga dominansen i försvars- och säkerhetspolitiken och i samhällets strukturer för fred och konflikthantering är en tydlig manifestation av detta kvinnoproblem. Vår försvarsminister Elisabeth Rehn (1990–95), Europas första kvinna på den posten blev ofta kallad flicka eller tös — en sak som än idag kommer fram. Självförsvar och försvar av eget land är en rättighet även från ett folkrättsligt perspektiv. När vi med lag reglerar förberedelser och arrangemang kring denna våldsmonopol blir den en ensidig skyldightet. Fenomenet förändras inte i sig. Väpnat försvar är vår rätt som ett suveränt folk.

Invandrare

Försvarsmakten skiljer eller bokför inte människor på basen av etniskt ursprung eller invandring. Vi har endast myndiga finska medborgare i tjänst, som alla har samma utgångspunkter oberoende av bakgrund. Vi har inte kvoterade invandrare eller kvinnor. Helt vettigt och bra så, men lite svårt blir det förstås, om vi själv vill få reda på hur väl värnplikten och en fullgjord beväringstjänst t.ex. har bidragit till integrationen. Vi har en massa fina berättelser, med endast lite bevisning som stöd. I den förra delen diskuterade jag ökningen av antalet beväringar med invandrarbakgrund i framtida årskullar. Det kunde finnas behov av att samla lite information, i syfte att göra tjänstgöringen effektfull även för finländare med invandrarbakgrund. En möjlighet att utreda hur tjänstgöringen uppfattas av invandrare vore att i slutenkäten fråga om bakgrund och ursprung och be om svar på följande påståenden (typ):

  • Jag upplevde tjänstgöringen som fysiskt trygg.
  • Jag upplevde tjänstgöringen som psykiskt trygg.
  • Jag blev inte diskriminerad på grund av kön, ursprung, språk, religion eller övertygelse.

Svaren kunde vara intressanta och skulle säkert hjälpa oss att göra tjänsten tryggare och bättre för alla.

Maahanmuuttajat, homot ja naiset, osa 3

Varoitus!
Tässä kirjoituksessa käsitellään homoseksuaalisuutta, naisia ja asevelvollisuutta sekä maahanmuuttajia avoimuuden ilmapiirissä. Jos saat tästä allergisen reaktion, niin kehotan lopettamaan lukemisen tähän. Mielipiteeni ovat omiani, eivätkä välttämättä heijasta puolustusvoimien tai muun viranomaisen virallista linjaa.

Tämä on yhteiskuntablogi. Olen valinnut keskittyä turvallisuus- ja puolustuspolitiikkaan, mutta en ole rajannut pois muita asioita. Siksi kirjoitan nyt tärkeän asian puolesta.

I am an ally

Homot

Vakaasti harkiten ja tietoisena siitä, että

  1. tämän merkinnän myötä minut todennäköisesti leimataan liberaaliksi homostelijaksi,
  2. tätä merkintää jotkut pitävät sopimattomana ja blogin uskottavuutta heikentävänä ja
  3. menetän tämän myötä lukijoita ja seuraajia,

päätän sanoa sanani tasa-arvoisen avioliittolain puolesta:

Minulle avioliitto on yhtäältä juridinen sopimus ja toisaalta minun ja puolisoni tahdon ja sitoutumisen ilmaisu, jolle olemme pyytäneet Jumalan siunausta.

Olen aiemmin käsitellyt sananvapautta ja perusoikeuksia [1, 2].

Juridisen sopimuksen ei tulisi rajoittaa perusoikeuksia. Nyt avioliitto säädetään miehen ja naisen väliseksi ilman hyväksyttävän perusteen esittämistä. Laissa rekisteröidystä parisuhteesta homojen oikeuksia rajoitetaan. Tässä suhteessa laki rekisteröidystä parisuhteesta on vähän kuin Venäjän homopropagandalaki, jossa siis sananvapautta rajoitetaan sanoman seksuaalisen suuntautumisen perusteella. Marssijärjestys on sikäli oikea, että Venäjällä perusoikeuksia on sentään rajoitettu lailla, jossa se selvästi sanotaan, joskin sen asianmukaisuudesta ja täsmällisyydestä voidaan kiistellä. Meillä taas hallituksen esityksessä laiksi virallistetusta parisuhteesta todettiin avioliittolain syrjivyys, vahvistettiin perusoikeusmyönteisyys, mutta päädyttiin kuitenkin uuteen syrjivään lakiin, jonka jälkeen koko komeutta markkinoitiin syrjinnän poistamisena. Juuri tämän poliittisen lehmänkaupan takia laki rekisteröidystä parisuhteesta on epäselvä. Se millä tavalla homojen parisuhdeoikeutta on rajoitettu suhteessa heterojen avioliito-oikeuteen käy ilmi vain lukemalla molempia lakeja rinnakkain. Kansalaisaloite saattaisi nyt loppuun sen mihin lainsäätäjä ei silloisten poliittisten kompromissien takia pystynyt ja eheyttäisi lakikokonaisuutta.

Kirkkoon asia ei liity. Uskonnonvapaus on selvä — kirkkoon saa kuulua ja kirkko saa toimittaa vihkimisen, mutta kirkkoon kuuluminen ei ole edellytys vihkimiselle. Tätä ei olla aloitteessa muuttamassa. Kirkon oikeus vihkiä tai olla vihkimättä säilyy ennallaan.

Kaikilla vihkimiseen oikeutetuilla uskonnollisilla yhdyskunnilla, evankelis-luterilainen ja ortodoksinen kirkko mukaan lukien, on jatkossakin itsenäinen oikeus päättää, vihkivätkö ne samaa sukupuolta olevia pareja avioliittoon.

Tasa-arvoisen avioliittolain aloiteteksti, sivu 1.

Tokihan kyseessä on laajempi yhteiskunnallinen kysymys. Miehen ja naisen välisen avioliiton voidaan implisiittisesti nähdä kannustavan lisääntymiseen, joka on jonkinlainen kansan elinehto. Suomalaisten naisten hedelmällisyysluku on Euroopan korkeimpia, mutta ei silti riitä väestönkasvuun. Ehkä pitäisikin erikseen säätää jonkinlaisesta lisääntymis- ja synnytysvelvoitteesta, mikäli avioliittoa haluataan käyttää kansan elinvoimaisuuden takeena? Avioliittolakihan ei nykyisellään sisällä velvoitetta lisääntymisestä, joten kummallista olisi, jos eduskunnan valiokunnat ryhtyisivät mietintöjä tehdessään tällaista käsittelemään. Lähetekeskustelussa toki näinkin alas vajottiin. Osin syystäkin; kantaväestön syntyvyyden nostaminen kuuluu aloitetta vastustavien perussuomalaisten ohjelmaan:

Pitkällä aikavälillä kantaväestön keskuudessa syntyvyyden saaminen nousuun on mielestämme helpoin, edullisin sekä luonnollisin eli toisin sanoen ainut todellinen ratkaisu väestörakenteen korjaamiseksi.

Perussuomalaisten vaaliohjelma, sivu 24.

Heti tämä perään perussuomalaiset esittävät ohjelmassa kantansa avioliiton osapuoliin ilman kummempia perusteluja.

Perussuomalaiset eivät hyväksy samaa sukupuolta olevien vihkimistä avioliittoon, sillä avioliitto on tarkoitettu miehen ja naisen välillä solmittavaksi. Nykyinen parisuhteen rekisteröinti turvaa samaa sukupuolta oleville pareille heille kuuluvat oikeudet, eikä oikeuskäytäntö siten ole syrjivä.

Perussuomalaisten vaaliohjelma, sivu 24.

Vastustajista Kristillisdemokraatit esittävät perustana selkeämmän arvoperusteen.

Haluamme säilyttää lainsäädäntömme pohjana kristillisen avioliittokäsityksen. Avioliittolain tulee edelleen koskea vain yhden naisen ja yhden miehen muodostamaa parisuhdetta.

Koti, uskonto, isänmaa. Kd:n vaaliohjelma, sivu 21.

Lähetekeskustelussa (kd) edustajat nostivat vielä esille lisääntymisbiologian ja puolueelle yleensä hieman vieraan darwinismin.

[K]ansalaisaloitteessa oleva ehdotus on mielestäni ristiriidassa sen biologisen tosiasian kanssa, että avioliitto on pohjimmiltaan instituutio, jonka tavoitteena on lisääntyminen.

Peter Östman, kd eduskuntaryhmän pj

[I]hmisen lisääntymisbiologiasta – – –  oikeutuksensa saavan avioliiton määritelmän…

Sauli Ahvenjärvi, kd eduskuntaryhmän vpj

Tämä olisi kaikille kansanedustajille ja puolueille hieno paikka osoittaa suurta hienotunteisuutta ja selkärankaa. Aloitetta vastaan ei ole juridisia perusteita, vaan ainoastaan henkilökohtaiseen vakaumukseen, arvomaailmaan ja puolueiden ohjelmiin liittyviä syitä. Nämä eivät saa mennä perusoikeuksien edelle.

Vastustajien olisi tässä tapauksessa tyylikkäintä äänestää tyhjää.

Naiset

Asevelvollisuuskeskustelussa, jota on merkittävästi edistänyt Ohi on — aloite asevelvollisuuden lakkauttamiseksi, on kuultu paljon puhujia. Valitettavasti naiset ovat olleet hyvin hiljaa. Muutamia hyviä puheenvuoroja on käytetty, valitettavasti ne eivät aina ole kovin mairittelevia.

Komppanianpäällikkö halusi kohottaa perusyksikön henkeä korostamalla sen luonnetta “eliittiyksikkönä”, seuraavalla perustelulla: “Täällä ei ole mitään homoja, ulkomaalaisia tai naisia.”

Feministen vuoro -blogi

Puolustusvoimien oma lehti Ruotuväki teki hienon jutun Norjan tasa-arvoisesta asevelvollisuudesta, joka on lukemisen arvoinen. Myös Norjan ratkaisun perustelut kertovat hyvin, miksi asian pitäisi ensisijaisesti olla naisille tärkeä.

Kyse ei ole vain siitä, että vain miehet joutuvat palvelemaan; asevelvollisuus on yhtä lailla naisia syrjivä. Asevelvollisuus on yhtäältä velvollisuus ja toisaalta oikeus. Nykytilanteessa se ei ole oikeus naisille. Tästä yksi ilmentymä on turvallisuus- ja puolustuspolitiikan sekä yhteiskunnan turvallisuuden ja konfliktinhallinnan rakenteiden miesvaltaisuus ja -keskeisyys. Puolustusministeri Elisabeth Rehniä tytöteltiin aikanaan — asia, joka tänä päivänkin tulee esille.

Maansa ja itsensä puolustaminen asein on sodan oikeussääntöjen ja ihmisoikeussopimusten näkökulmasta oikeus. Säädeltäessä siihen valmistavasta koulutuksesta ja sen järjestämisestä siitä tulee velvollisuus. Sen perimmäinen luonne ei kuitenkaan muutu. Aseellinen maanpuolustus on oikeutemme itsenäisenä kansana.

Maahanmuuttajat

Puolustusvoimat ei erottele tai arkistoi ihmisiä etnisen taustan tai maahanmuuton mukaan. Palveluksessa on täysi-ikäisiä Suomen kansalaisia, joilla kaikilla on samat lähtökohdat taustoista riippumatta. Meiltä ei löydy ”kiintiö-mamuja”, kuten ei myöskään ”kiintiönaisia”. Ihan järkevää, mutta hieman vaikeaksi tietysti menee, jos itse haluamme saada selville kuinka hyvin asevelvollisuus ja suoritettu varusmiespalvelus on tukenut kotoutumista. Meillä on valtavasti hienoja kertomuksia, mutta vähän näyttöä taustalla. Edellisessä osassa käsittelin maahanmuuttajien osuuden kasvua ikäluokassa. Tarvetta tilastoinnille voisi olla, jotta palvelus olisi vaikuttavaa myös maahanmuuttajille.

Yksi mahdollisuus selvittää palvelusta maahanmuuttajien osalta olisi loppukyselyssä kysyä taustasta ja sen jälkeen esittää väittämät:

  • Palvelus oli minulle fyysisesti turvallista.
  • Palvelus oli minulle henkisesti turvallista.
  • Minua ei syrjitty sukupuolen, alkuperän, kielen tai uskonnon tai vakaumuksen perusteella.

Vastaukset voisivat olla kiinnostavia ja auttaisivat meitä varmasti tekemään palveluksesta turvallisempaa kaikille.

Krigsmän och yttrandefrihet, del 2

Soldaters yttrandefrihet är numera inte begränsat på något sätt. Den tidigare lagen löd så här:

Om krigsman utan förmans tillstånd deltar i offentlig tillställning eller annan sammankomst, anordnad av parti eller av förening som bedriver eller understöder partipolitisk verksamhet, genom att hålla inledningsanföranden eller föredrag eller genom att framföra åsikter i partipolitiska angelägenheter, skall han för olovlig politisk verksamhet dömas till disciplinstraff.

StraffL 321/1983, 45 kap 26 § 1 mom.

Den dåtida värnpliktslagen 50 § gav undantag för beväringar (värnpliktiga), dvs till beväringar skulle tillsånd i regel beviljas. Trögheten jag talade om i förra inlägget och startskottet finns i detta exempel tydligt i organisationen och även hos lagstiftaren. I motiveringarna och kartläggningen av nuläget i regeringens proposition konstateras tydligt att grunderna för inskränkandet av krigsmäns yttrandefrihet försvunnit i och med författningsreformen som trädde i kraft 1 augusti 1995 (beredningen började 1993). Fem år senare fick soldater yttrandefrihet. En mycket mörk period i modern finsk grundrättighetspositiv lagtolkning och -beredning.

Den gamla lagen begränsade egentligen yttrandefrihet i ett fåtal fall. Villkoren var ju

  1. utan tillstånd,
  2. på en sammankomst,
  3. som ordnas av partipolitisk aktör och
  4. uttala åsikt i ”partipolitisk angelägenhet.”

Jag tror dock de flesta förstår att detta analogt tolkades och förmedlades till yngre soldater som ett generellt förbud att uttala partipolitisk åsikt eller tala om politik.

monkey-deaf-dumb-blind

Min organisationsfrihet (föreningsfrihet) begränsas fortfarande av SL 45 kap 19 §, men jag hör till samma flock som dom flesta finska officerare som upplever detta mera som en rättighet istället för en inskränkning av en frihet. Se det som ett utvidgat koncept av den negativa organisationsfriheten — då vi har totalt skydd från partipolitiska föreningar får vi även ett extra skydd som innebär att vi inte blir indragna i partipolitisk diskussion. Vi avsäger oss helt enkelt allt som har med politik att göra och lämnar det utanför tjänsten. Jag och de flesta andra officerarna trivs bra med det här (det här har frågats i Officersförbundets enkäter).

Jag har aldrig riktigt förstått varför denna begränsning bara gäller för soldater och inte till exempel poliser, domare och åklagare som enligt dylika motiveringar möter höga krav på objektivitet. Jag skulle tycka att åtminstone vår överbefälhavare, republikens president, skulle ha inskränkt föreningsfrihet (presidenten lämnar visserligen sitt parti frivilligt).

Saklig kritik mot den egna myndigheten är inte grund för repressalier, tillrättavisning eller avskedande.

Jag påstår att vi dels gör för långt gående analogier från föreningsfrihet mot yttrandefrihet och dels upprätthåller en föråldrad normativ uppfattning om begränsad yttrandefrihet. Det att vi inte får tillhöra ett ”parti eller en förening som bedriver eller klart understöder partipolitisk verksamhet” betyder inte att vi både som tjänstemän och privata personer inte skulle få yttra vår åsikt om olika ärenden.

Yttrandefrihet som soldat-tjänsteman

De särskilda kraven på en tjänstemans yttrande i yrkesrollen är behörigt uppträdande och saklighet samt tjänsteplikten och lojalitetsförpliktelsen. Även i yrkesrollen finns en omfattande yttrande- och kritikfrihet, dvs. rätt att sakligt, sanningsenligt och motiverat kritisera sin arbetsgivare eller sin myndighet. Saklig kritik mot den egna myndigheten är inte grund för repressalier, tillrättavisning eller avskedande. Emedan det inte finns särskilda skärpta förbud mot dessa och då tjänstemän som offentligt vågat sig på befogad och saklig kritik i de flesta fall fått vänta på förvaltningsdomstolsbeslut för att återfå sin tjänst, så rekommenderar jag inte att någon prövar på detta.

Yttrandefrihet som privat person

Lojalitetsförpliktelsen trumfar inte yttrandefriheten

Det bör finnas en tydlighet mellan den privata och yrkesrollen. Därför är det särskilt brukbart för en soldat-tjänsteman att markera när han uttrycker sin privata åsikt. I det privata finns i princip inget större skydd för yttrandefrihet. Uttalanden som berör det egna yrket och den egna myndigheten ska vara sakliga, behöriga och sanningsenliga. I sådana fall där åsikten inte har med det egna yrket att göra kan den uttryckas med större frihet. Det viktigaste är att vara tydlig i att man uttrycker sig privat, så att åhöraren eller läsaren inte uppfattar utttalandet som myndighetens officiella åsikt. Sin arbetsgivare får man berätta även om man talar privat; det går bra att berätta att man är kaptenlöjtnant vid marinen och att man uttycker sin personliga åsikt.

Tjänsteplikt och lojalitetsförpliktelsen

Tjänsteplikten är tydlig angående sekretess och behörigt uppträdande. Tjänsteplikten blir i förhållande till lojalitetsförpliktelsen något problematisk, då en stor del av en krigsmans tjänsteplikt endast ”omvänt” beskrivs som öppna straffbestämmmelser i lag. Således får en stor del av en krigsmans tjänsteplikt sitt innehåll från reglementen, order, direktiv och lägre normer. Här finns en risk för subjektiv bedömning om kritiska uttalanden. Dels finns problem i att många normer inte fyller kraven på exakthet (borde vara skrivna med noggrannhet motsvarande förattningstext för att utgöra grund för straffbestämmelser). Dels har försvarsmakten och soldater vissa uppgifter som antingen är abstrakta eller i övrigt svåra att formulera på ett gripbart sätt. Sådana kan till exempel vara stärkande av försvarsviljan, upprätthållandet av god anda och disciplin, skyldigheter kring jämställdhet och lika behandling. När dessa förknippas med förpliktelsen att agera på ett sätt som upprätthåller förtroendet i försvarsmakten, så sker lätt en analogisk förskjutning från tjänsteplikten mot lojalitetsförpliktelsen som blir förstummande stark.

Lojalitetsförpliktelsen trumfar inte yttrandefriheten. En soldat tjänar ett allmänt och offentligt intresse som finansieras med skattemedel. Han utför tjänsteåtgärder som inverkar på medborgarnas förmåner och rättigheter. Kraven på lojalitet, saklighet och behörigt uppträdande riktas både till medborgarna som nyttjar tjänsterna och till myndigheten. Jag hävdar att en tjänsteman har plikten att nyttja yttrandefriheten i fall där allvarliga brister förekommer och korrigerande åtgärder försummas. På den privata sektorn är kravet på lojatelitet skarpare, då arbetsförhållandet är ett avtal endast arbetsgivare och arbetstagare emellan. Det är inte på samma sätt möjligt att kritisera företagets produkter, tjänster eller verksamhet, som det är för en tjänsteman att t.ex. påpeka ansvarslöst bruk av medel och resurser.

I brist på skärpta straffbestämmelser för brott mot yttrandefrihet och förbud mot repressalier så rekommenderar jag inte här heller att någon prövar på detta.

Om politik

Politik hör per definition inte till soldatyrket och dess utövning. Krav på behörigt uppträdande och lojalitet kan ej direkt tillämpas på personlig politisk åsikt. Saklighet gäller förstås alltid. Friheten att i helt privat roll uttrycka sin åsikt om politik existerar alltså även för soldater och är inte mera begränsad än den är för andra tjänstemän trots begränsningen i föreningsfrihet. Däremot regleras detta av den tröghet jag nämnde och eftersom politisk åsikt inte anses vara lämplig, så rekommenderar jag inte här heller att någon prövar på detta.

I egenskap av yrkesrollen återfinns förstås samtliga krav, men om jag blev intervjuad i något nordisk samarbetssammanhang och fick den hypotetiska frågan:

Tycker du att regeringens politik i det nordiska militära samarbetet har varit bra?

…så kunde jag tänka mig det hypotetiska svaret:

Jag tycker personligen att vi förlorat en del tid och samarbetsmöjligheter i och med en viss försiktighet.

men rekommenderar inte här heller att någon prövar på detta.

Krigsmän och yttrandefrihet, del 1

Redan vid startskottet till försvarsdebatten på denna blogg talade jag om att begränsningarna av soldaters yttrandefrihet fortfarande lever kvar i vår organisation trots att de slopats från lag för nästan 15 år sedan. Detta tack vare en viss tröghet i vår organisation, som även verkar ha spillt sig över till icke-militära aktörer i samhället.

Översatt: Försvarsmakten borde inte ta ställning till värnplikten.

I fallet ovan är det förstås fråga om en puff för ett provokativt rubricerat blogginlägg skrivet av en av kampanjens privata sponsorer Roope Luhtala, som mest (och kanske bäst) driver på den nationalekonomiska aspekten av värnpliktsystemets svagheter. I sitt angrepp mot det han upplever som en motkampanj maskinerad av försvarsmakten har han låtit mindre klyftig och finurlig, rentav lite barnslig, med argument som ”orättvis”, ”fräckt”, ”ni ljuger” och ”ni blandar er i politik”.

Tyvärr har skillanden mellan kampanjen och dess primus motor blivit något oklar, då man besvaras från kampanjens officiella twitterkonto @OhionFi med följande:

Översatt: Politik passar dåligt i kategorin ”stärkande av försvarsviljan”. Strafflagen begränsar yrkessoldaternas politiserande.

Svar på tal i båda fallen:

  1. Så klart Försvarsmakten ska tala om värnplikten! Vår lagstadgade uppgift är att stärka försvarsviljan. Det gör vi genom att berätta om vår försvarslösning. Den allmänna värnplikten är en av grundvalarna i denna försvarslösning.
  2. Jag har en helt likadan yttrandefrihet som Du/Ni. Jag får, helt som Du/Ni också, både i skrift och tal uttrycka åsikter om politik, även om det vore smartare att tänka i tysthet och ensamhet. (mera om detta kommer i del 2)

Här kunde jag inte ungdgå att återkoppla till den svenska antimilitaristiska rörelsen Ofog som avslöjade bloggaren Wiseman med hänvisning till demokratiargument samtidigt som den själv utnyttjade, eller snarare, våldtog de fri- och rättigheter som möjliggör rörelsens verksamhet. Här tog den svenska försvarsmakten stark ställning för sin medarbetare och demokratin. Jag gav min syn på detta i inlägget #JagStödjerWiseman.

Då Wiseman ”outades” tänkte jag att vi nog är lyckliga här i Finland, då våra antimilitarister och motsvarande folk och fä kan bete sig och har respekt för medborgerliga fri- och rättigheter. Nu är jag inte längre så säker. Ohi On -kampanjen som jag själv storgillat för att den väckt sansad och ömsesidig debatt, har när slutet närmat sig tagit sidosteg. Hoppas det inte är mera än så. Det blir förstås panik när kampanjen lider mot sitt slut och då svallar känslor.

Kom igen nu, Ohion.fi! Ni har väckt och fört debatt, fått deltagare och lyssnare från ”båda sidorna” och gästinlägg på er sida av försvarsmaktens utbildningschef, överste Hannu Hyppönen och riksdagsledamoten Jussi Halla-aho. Stupa inte på slutrakan och kom ihåg att det finns liv och fortsattt debatt efter 2 mars 2014 och resultatet 7 000/50 000 röster!