Björnen har vaknat, än Finland då?

putin-russian-bear-cartoonjpg-5e6d8746e86efb3c

Gullranda

Gullranda diskussionerna är en finsk version av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen (#fofrk). Republikens president, överbefälhavaren Sauli Niinistö lanserade det första tillfället i fjol som ett säkerhetspolitiskt ”funderingstillfälle.” Första seminariet i juni 2013 gick med rubriken ”Finlands ställning i en värld under förändring.” Årets tema är skarpt och aktuellt: ”Björnen har vaknat, än Finland då?” Gullranda är en egenartad finsk lösning på öppen och offentlig säkerhetspolitisk debatt, inte efterapat Sälen. Man kunde beskriva det hela i den här stilen

  1. Samla 100 experter,
  2. ”avgalonera” samtliga,
  3. diskutera öppet och
  4. producera samlad kunskap till vår säkerhetspolitiska ledning.

Vi behöver en kontinuerlig säkerhetspolitisk debatt. Om en kontinuerlig debatt talade även statsminister Jyrki Katainen, när han i samband med att riksdagen i januari 2013 gavs den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen, lovade att hålla en årlig säkerhetspolitisk genomgång till riksdagen, där regeringen alltså skulle informera riksdagen (folket) om läge, förändringar och trender i vår säkerhetspolitiska omgivning. Nu, över ett år senare, vore det tid för riksdagen att vakna och ställa krav på en sådan årlig genomgång.

Uppföljning

Jag samlar nyheter, tweets, bloggar och annat som kommer från Gullranda på bloggen. I sidopanelen på förstasidan hittar Du till höger twitterflödet som följer taggen #kultaranta. Du kan bidra med länkar och tips, isht från svenska medier i inläggets kommentarsfält..

Direktsändningar på YLE Arenan (finska)

Föreberedelser

Jag förväntar mig att de experter som samlas till Kultaranta håller en viss nivå och klass även vad gäller inställning och förberedelser. För alla som deltar i debatten kan det vara värdefullt att ta del av materialet nedan. Med dessa kommer man på kartan vad gäller ryska militära styrkor, analys av vår säkerhetsomgivning samt försvars- och säkerhetspolitiska realiteter och trender. Jag rekommenderar varmt följande läsing inför #kultaranta:

På svenska

Suomeksi

In English

Twitter och internet

Ett sätt att följa stämningen och debattten är via Twitter med hashtaggarna #Kultaranta och #turpo (#säkpol). Nedan några Twittrare, webbsidor och bloggar, som det lönar sig att kolla på.

Arrangörer

Inbjudna (?)

Följer, twittrar och skriver om #Kultaranta

Annonser

Reblog: En ganska märklig president (#Gullranda, del 2)

Gullranda-diskussionerna

Sauli Niinistö, Republiken Finlands 12. president, var värd för Gullranda-diskussionerna i juni 2013. Vissa skulle ha önskat ännu större öppenhet, i synnerhet när rikskonferensen i Sälen nämndes som förebild. Det vore mycket nära det demokratiska idealiet, om fullständig öppenhet kunde leva hand i hand med fullständig offentlighet. De 100 experter som bjöds in till #Gullranda var inte mogna ännu, så öppenheten skyddades och den värsta självcensuren hindrades med Chatham house rules.

Kultaranta keskustelut

Även så, kunde man skåda en öppenhet och offentlighet i samtalen och en avvikelse från en auktoritets- och expertbetonad finsk säkerhetspolitisk debatt. Nåja, visst är de som kallats till Gullranda experter, men alla var jämlika. Jag vill inte påstå att det var fråga om något oerhört, men mitt minne återkallar inte något motsvarande.

Utrikes- och säkerhetspolitisk ledare

Är denna öppenhet och offentlighet ett populistiskt drag av en ex-moderat (saml) president? Var det bara ett svepskäl att lyfta fram de gamla kontakterna från affärsvärlden och marknadskrafterna. Vad handlar det om? Jag ska ge min egna enkla åsikt, som säkert förefaller naiv och idealistitsk.

Republikens president, överbefälhavaren Sauli Niinistö har tagit sin roll som ledare och chef för den finländska utrikes- och säkerhetspolitiken. Han vill blicka längre än en regeringsperiod och har efterlyst en bred debatt om vår riktining beträffande säkerhet. Inom utrikes- och säkerhetspolitik har inga linjedragningar förekommit, endast ett starkt ställningstagande för statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, som bäst hördes i presidentens tal den 17. januari 2013. Presidenten har även uppträtt som överbefälhavare  — i detsamma tillfället var presidentens ton i försvars- och partipolitiska frågor beträffande försvaret mycket mera absolut, resolut och krävande. Hans stöd för sin direkt underordnade chef, kommendören av försvarsmakten, general Ari Puheloinen var oböjlig. Å ena sidan en bestämd ÖB, å andra sidan en samtalande president.

Landsfadern

Tidigare, och än idag, ses Finlands president som en landsfader. En figur som styr och vägleder folket och republiken. Detta har varit presidentens roll under vår självständighet. Vår självständighet  har alltid hängt på en skör tråd ända sedan inbördeskriget och långt in i VSB-eran. Aldrig självklar eller helt säker. En stark auktoritär ledarskap behövdes, som med en carte blanche av folket tog hand om Finland. Landsfadern var landets stöd och säkerhet även då när riksdagen och regeringen var emot. Det finska folket ifrågasatte inte Kekkonens beslut, utan gav oändlig makt och förtroende.

En finländare är en auktoritetslyhörd och trogen medborgare, som vid behov åsidosätter sina egna fri- och rättigheter om detta sägs ske för Finlands bästa.Folket överlåter sin makt till riksdagen en period i sänder, under vilken föga inflytande nyttjas.  Gnäll om besluten från Arkadiabacken förekommer, men ett återtagande av makten sker aldrig. Ett bra exempel är sannfinländarnas valseger, som trots allt inte återspeglas i antalet medlemmar. Man röstade på ett parti som man hoppades att skulle komma med en förändring, men deltagande och inflytande stannade vid ett öppet mandat. Samma gäller för regeringsmakten. Gnäll över regeringsprogrammet förekommer, men få vill delta i att forma det. Jag orkar inte tro att öppna och offentliga samtal i Gullranda-stil skulle öka deltagandet. Deltagandet sker i partier, föreningar och samfund. Tyvärr är vi lydiga medborgare och ganska lata som ett fritt folk.

Folk och medborgare

Statsmakten i Finland utgår från folket och kan inte delas. Till folket (individen) tillhör likaså grundläggande fri- och rättigheter. Dessa friheter hos en suverän individ kan endast begränsas av andra suveräna individers friheter. Folkets (individens) främsta tjänare är statsrådet (regeringen) och presidenten, vilka ska åtnjuta folkets (riksdagens) förtroende. Medborgarskapet definierar individens förhållande till staten och fördelningen av rättigheter och skyldigheter mellan individen och staten. I detta förhållande blir medborgarindividen ett rättsobjekt. Detta skyldighetsbetonade medborgarperspektiv är rätt prevalent i Finland. Detta bidrar till en förvrängd bild där regering och riksdag ses som domstolsliknande auktoriteter, som brukar den makt folket givit dem för viss tid. Tidigare kunde även presidenten ses som en auktoritet, men i och med minskande av befogenheterna så har våra presidenter under 1990- ja 2000-talen valt att ta rollen som vägvisare för värderingar landet vill signalera.

Till folket hör också utöver statsmakten rätten att ta del i och påverka samhällets utveckling, men även den här rätten bortdelegeras för fyra år i sänder. Ett skrämmande exempel på detta är att lagutskottets ordförande Anne Holmlund (saml) kritiserade medborgarinitiativ på den grunden att initiativen möjligggör att ärenden tas i behandling ”förbi regeringsprogrammet.” Detta återspeglar i min mening en uppfattning om att rätten att ta del i och påverka endast tillkommer folket under valåret, varefter rätten skulle bli vilande. Rätten ta del i och att påverka bibehålls oavbruten trots att statsmakten delegeras och folket kan även avbryta delegeringen. Lagen om medborgarinitiativ stärker möjligheten att påverka. Uppenbarligen har riksdagens lagutskott en avvikande åsikt, som säkert baserar sig på goda motiveringar.

”[A president] of the people, by the people and for the people.”

Vår självständiga republiks 12. president är lite avig. Han har hittils närmast visat sig vara folkets första och mest ödmjuka tjänare. Vår president samtalar med folket i aktuella ärenden och utreder opinioner. Han främjar individens möjligheter att ta del i och påverka. Han är landsfadern i det avseendet att han vägleder och lär folket att nyttja statsmakten även mellan valåren.

Som ägare av statsmakten känner jag en stor stolthet och ett stort förtroende för Republikens preisident. Hans strävan att öppna den politiska debattkulturen, söka lösningar offentligt och hans ödmjukhet då han möter folket är egenskaper hos en stor statsman.

Som soldat känner jag samma stolthet, förtroende och respekt för min förman överbefälhavaren. Framhävandet av försvaret och totalsäkerheten, stödet till kommendören för försvarsmakten och bestämdheten skapar tro och tillit i en svår framtid.

Jag vill nästan delegera mitt ansvar som medborgare och ge republikens president ett öppet mandat för hela perioden.

Prisutdelning: Mitt säkerhetspolitiska år 2013

Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag började skriva bloggen mera aktivt med säkerhetspolitisk inriktning. För ett år sedan blev det riktig fart på skrivandet. Därför är det bra att stanna för en återblick. Jag ska inte dra en genomgång av året. Andra sköter den biten fint: På finska rekommenderas Janne Riiheläinens blogg. På svenska så är det Skipper och Wiseman som står för det mesta och bästa.

Min återblick går ut på att belöna aktörer för bragder på den lilla säkerhetspolitiska arenan kring Östersjön. Topp 10 kommer här. Klicka på nummmer 10 längst uppe till vänster för att komma till bildspelet med motiveringarna.

En del av bilderna har bytts ut för att undvika kränkning av upphovsrätt. Fotograf anges i slutet av texten på varje bild.

Invandrare, bögar och kvinnor, del 2.

Varning!
I detta inlägg behandlas invandrare, kvinnor i vapentjänst, mångfald och homosexualitet i en anda av öppenhet. Om Du upplever risk för allergisk reaktion, så rekommenderar jag att Du slutar läsa och navigerar bort från denna sida.

Invandrare

I mitt tidigare inlägg infogade jag den australiensiska försvarschefens arméchefens syn på kvinnohatare och sexuella trakasserier som han offentligt återgav per video. Väl genomtänkt. En skriftlig ”encyklika” har säkert fördelats, men detta sätt att framföra budskap lär stärka genomslaget.

 

I min ”statistikserie” Lögn, förbannad lögn och statistik i höstas behandlade jag i den andra delen storleken på inryckande kontingenter och vissa särskilda innebörder (i det finskspråkiga inlägget). Följer således en snabb översättning:

De skillnader i kontingenternas storlek jag presenterat minskas av invandrare som fått finskt medborgarskap. Fenomen anknutna till detta, såsom nettoinvandring, den unga åldern hos invandrarbefolkningen och den något större nativiteten, börjar inverka på kontingenternas storlek märkbart från och med 2015, då styrkorna ökar med några hundra finländare med invandrarbakgrund. Detta antal växer långsamt till och med 2025. Av dem som fått finskt medborgarskap är över 40 procent ryssar, ester och svenskar.

Kuvio 3. Suomen kansalisuuden saaneet alle 30-vuotiaat miehet 1993-2011

Figur 3. Män under 30 år som fått finskt medborgarskap 1993-2011. Källa: Statistikcentralen.

 

Ökningen i antalet beväringar (sv. värnpliktiga) samtidigt som åldersklassen minskar ställer försvarsmakten inför nya utmaningar. Försvarsmakten är en jämlik samhällelig institution, där jämställdhet hålls i högt värde. För att kunna försvara och engagera hela det finska folket i ett samhälle som blir allt mera mångkulturellt måste försvarsmakten anpassa sig till tiden. I detta borde inga oklarheter eller motstridigheter existera. Försvarmakten tjänar det finska folket. I tjänst är endast finska medborgare. Försvarsmakten behöver inte röra upp himmel och helvete för denna sak, men tjänstgöringen bör vara psykiskt och fysiskt trygg för varje medborgare.

Detta är bakgrunden till det som gäller invandrare — antalet invandrare i ett färre antal garnisoner kommer att växa. Hur är vi beredda på detta? Försvarsmaktens strategi för mångfald har antagits och varje truppförband (eller motsvarande enhet) ska ha en plan på likabehandling och jämställdhet. I Gardesjägarregementet, där en större del av beväringar med invandrarbakgrund tjänstgör är man redan vana och det krävs ingen särskild formning av ”attitydklimatet”. Hur är det med försvarsmakten som helhet?

En viss uppfattning om hur nytt och oforskat fenomenet är får man via intervjun (på finska Yle, 8.7.2013) av arméns personalchef, överste Mauri Koskela, som jag uppskattar högt. Han förde fram att beväringstjänsten är ett bra sätt att integrera finländare med invandrarbakgrund i samhället. Visst är beväringstjänsten mycket integrationsfrämjande, men det att vi i dagens värld behöver ta upp denna aspekt, berättar kanske en del om hur lite vi i verkligheten hamnat att se saken i vitögat. En elogé till översten, som tog vara på tillfället och lyfte fram denna viktiga sak samt en tiopoängare för jämlikhet och likabehandling, med tanke på att reservofficerskurs 214 primus, Sergei Ilyukhin, som översten parafraserade är av rysk börd. Medborgarskap gäller, inte härstamning!

Kvinnor

Jag ska försöka belysa mitt argument via kvinnornas frivilliga militärtjänst. Lagen om detta antogs i Finland så sent som 1995. Innan det tjänstgjorde kvinnor i Försvarsmakten endast som civila medarbetare, och än idag, trots styrkor på 400–500 frivilliga kvinnor årligen, är nästan alla kvinnor i försvarsmakten civila medarbetare. I och med kvinnornas frivilliga värnplikt och ett större antal kvinnor i militära befattnigar har Försvarsmakten uppmärksammat denna utveckling och på truppförbandsnivåer har vi planer och program på plats för att säkra jämställdhet och likabehandling könen emellan.

Beträffande det som även kallas gender-aspekten är det aktuellt och värt att lyfta fram Norge, som gått in för att göra värnplikten könsneutral. Jag tycker vår försvarsminister Carl Haglund missade ”the big picture” på frågan, då han kommenterade:

Om det uppstår en allmän opinion för att också kvinnor måste göra värnplikt kommer diskussionen om allmän värnplikt säkert igång.

Försvarsminister Carl Haglund till YLE 8.7.2013

Ja, vad handlar Norges beslut om könsneutral värnplikt egentligen om? It’s all about gender. Norge är det första landet som på nationell och institutionell nivå verkställer FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

The Security Council […] urges Member States to ensure increased representation of women at all decision-making levels in national, regional and international institutions and mechanisms for the prevention, management, and resolution of conflict;

FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

Den sedvanliga approachen är förstås att skriva en massa papper på gender-ärenden, utnämna gender-officerare och kanske till och med ha en gender-avdelning på något högkvarter. Av detta följer ofta mycket grin, flin och oförståelse. Saken vänder sig mot sig själv, liksom. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv varit en av dom som grinat av oförståelse.

Norges väg är den rätta. För att vi ska kunna verka för kvinnornas ställning i operationer i fjärran länder, så måste vår egen organisation vara jämställd från första byggstenen. Det hjälper inte med en genderansvarig kvinna bland hundra män. Att få kvinnor in i maktapparaten med våldsmonopolet är enkelt och demokratiskt, då plikten tidigare endast gällt för män. I övriga fall blir det lätt positiv särbehandling.

… och bögar

Våra pamfletter [1, 2] ser bra ut och det verkar som om vi har det hela med jämställdhet under koll. Jo, på de nämnda områden har vi det. Det kan vi vara stolta över.

Sexuell läggning är nog tyvärr en av dom ärenden där vi släpar efter. Visserligen har vi ett strikt tjänstereglemente (AllmTjR 2009) som, liksom Finlands grundlag, förutsätter jämställdhet mellan könen och likabehandlig oberoende av ”kön, ålder,
etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning,”
men vad beträffar tabun i det militära samhället, homosexualitet, så lutar vi oss enbart på detta allmänna förbud mot diskriminering.

Det är till och med lite häpnadsväckande hur lite man vågar tala om saken. I pamfletterna jag hänvisade till lyfter man tydligt fram andra företeelser, dvs. beväringar med invandrarbakgrund och kvinnornas andel med fraser som ”din stugkompis kan vara från Savolax eller Somalien” och ”1-2 procent av beväringar är kvinnor”. Men inget eller mycket litet om sexuell läggning. Det är något som ingen känner sig bekväm att tala om. Man avfärdar gärna det hela med kravet på likabehandling och retoriken om nolltolerans. Logiken verkar vara följande: Om grundförutsättningen är att alla behandlas lika, rättvist och jämlikt, så finns det ingen som kan utsättas för olik behandling. Invandrare och kvinnor tar man förstås upp och oftast i positiv bemärkelse när man talar om samhällelig förankring och verkan på det vi gör.

Vår förtegenhet om sexuell läggning är nog symptomatiskt för ett sämhälle där homosexualitet var kriminaliserat till och med 1971 och där man för ett tiotal år sedan kunde bli befriad från värnplikten på grund av sexuell läggning. Aldrig förstås antecknat som diagnos, då homosexuell läggning i Finland sedan 1981 inte längre klassas som sjukdom, men sant ändå. Oroväckande är dagens klimat; var fjärde ungdom (28 procent) vill enligt ungdomsbarometern 2010 förbjuda homosexuella rätten att göra beväringstjänsten.

Det hela liknar mycket ”Don’t ask, don’t tell”-policyn i USA. Genom att göra saken tabu, skapar man ett utanpå jämställt klimat, där förmän och jämställda kan trakassera personer med avvikande sexuell läggning, för att ingen vill eller vågar bry sig. Det finns en plats där man inte kommer ur skåpet, och det är militärtjänsten. Det liknar mycket på början av kvinnornas frivilliga tjänst 1995, då det diskuterades om att kvinnorna skulle ha kortsnaggat hår och se ut som män.

Försvarsmakten är en organisation, där man öppet och med stolthet ska kunna vara soldat eller civil medarbetare och samtidigt man, kvinna, kristen, muslim, person med invandrarbakgrund, finlandssvensk, gammal eller ung. Och homosexuell. Inte bara för att lagen kräver det, utan för att det är vår identitet som organisation. Det är nog på sin tid att bredda fokus och ta en allvarlig titt på frågor rörande sexuell läggning. Ett bra första steg vore en forskning i saken. Sveriges systemkollapsande försvar bjuder inte mera på så mycket, men i detta avseende kunde vi nog ta efter, eller som vårt infoblad säger ”ta tjuren vid hornen.”

Rolig bild: ÖB kliver ut ur skåpet

ÖB kommer ut ur skåpet. Bild: Zarah Jonsson/Försvarsmakten. Från Pride-festivalen 2009.

 

Avslutningsvis, så är det kanske på sin plats att göra en återblick till våra krigstider, då homosexualitet var vanligare än kvinnor och invandrare.

”När vi var vid Syväri, bodde vi i korsun. Dom värmdes med kamin och vi hade trälider och allt, för vi var i ställningarna en längre tid. En vinter hämtade jag träd från lidret, och där var två pojkar – jag hade kommit så tyst att dom inte märkte – den ene på knän med den andres grej, drog av, liksom. Och jag visade bara med handen att var riktigt lugna. Efter det när vi såg varandra så nickade vi. Vi kände inte varandra; vi var från samma kompani, men olika plutoner. Nog fanns det av dom där.”

Utdrag ur boken Ihminen sodassa, Minerva Kustannus. Översättningen min egen.