När jag blev kränkt

Bästa chefer!

Jag skriver till Er om ett känsligt minne från min beväringstid som jag inte än idag kommit till rätta med. Jag vill dela min erfarenhet med Er, i hopp om att Ni kan få handledning av denna erfarenhet och bli bättre. Jag ber Er komma ihåg att jag inte som officer och kapten anser mig vara ”mera chef” än Ni; vi är alla försvarsmaktens befäl och Ni utgör den största personalgruppen av befälet… Och Ni är alla ”stridsbefäl.” Jag är bara en ”stabsråtta.”

1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen.
1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen. Lähde: SA-kuva.fi

Sensommaren 1996. 18 år sedan. En varm juli och augusti månad, med regn endast på nätterna och heta dagar. För det mesta över 25 grader till klockan åtta på kvällen. Indiansommar, heter det. Varje gång vi marscherade till skjutbanan och Galoppskogen var det nära att någon blev på vägen. Våra chefer tog oss genom ”Lilla Vietnam” bakom ridstallen. Ett träskhelvete med myggor och tung i full stridsutrusting. En gång var jag bland dom sista i kolonnen. Träsket trampades djupare och djupare. Med stinkande vatten till bröstet kämpade jag vidare. Stormgeväret höll jag ovanför huvudet. Den var min livsförsäkring, det visste jag redan efter ett par veckor. Indrillat, liksom. Så sjönk jag in. ”S—n, h—ete!” En av våra chefer är på rätt plats i kolonnen. Sist. Ser till att alla är med. En hand sträcks mot mig. Killen, min chef, som väger 20 kilo mindre än jag tar ett hårt grepp om mig och säger med ett leende: ”Drukna int nu, Mashiri!” Hans hand lyfter mig fjäderlätt upp ur träsket och skuffar mig framåt. I det ögonblicket tänker jag:

Min chef. Min idol. Ledarskap förskoppsligad. Tuff kustjägare. Min chef. Så stolt.

Några veckor senare. Vi står i korridoren uppställda för styrkegranskning. Hett som bara f-n. Officersaspiranterna hade fått sk-t för vår march till matsalen. Det såg inte ut som blivande kustjägare. Det ropas ”Vittu! Saatana!” Vi beordras ner i huk. Gång på gång. Låren brinner. Sen ska vi hoppa som pingisbollar i huk. Låren brinner. Jag kämpar. Jag vill bli en stenhård kustjägare som mina chefer. Rekryter faller ur ledet. Svetten pärlar även på chefernas tinningar. Ett par avsvimmade rekryter bärs till stugor och läggs med fötterna upp. Fönster öppnas. Jag tappar koll på tiden efter första halvtimmen. Låren brinner. Det slutar aldrig.

Senare på kvällen och på morgonen går rykten som bekräftas. En kille fördes till Västra Nylands sjukhus med nåt som beskrevs som ”rytmstörningar i hjärtat.” Det blir först ett militärt disciplinfall. Sedan åklagare och rättegång. Domstolen konstaterar något i stil med att det trots de ovanliga metoderna i styrkegranskningen inte gjordes nåt brott. Vi delar åsikten. Glada över att våra chefer inte åkt dit. Glada över att vår uselhet inte får mera uppmärksamhet. Vi talar sinsemellan. Lovar att vara tuffa kustjägare och bli bra chefer. Utbilda våra egna rekryter bättre så att vi inte tvingas ta till så extrema metoder som våra chefer. Vi tycker att det är okej. Vi är glada över att killen som väckte ett j–la liv om det hela snabbt blev förflyttad till luftvärnregementet i Åbo. Rätt plats för en mes. Sitta vid en lv-kanon och skjuta lite. Han skulle aldrig ha blivit kustjägare. Va f-n, 28-årig filosofie magister! Långhårig intellektuell hippie. Borde ha fått civiltjänst, typ.

Denna händelse har jag än idag svårt med. Jag har hela tiden tyckt att det var okej. Jag tyckte domstolen gav dom misstänkta och oss (kompaniet) rätt.

Nej.

Jag blev kränkt. Vi blev kränkta. Det var en kollektiv bestraffning som togs ut på dom som hade gjort så bra dom kunde. Dom som avgudade sina chefer. Var stolta. Hade förtroende. Vi fick en fel och äckligt förvrängd bild av chefskap. Hela vår kommande utbildning genomsyrades av att vi sökte hårdhet genom fysisk bestraffning.

På underofficerskursen marscherade vi igen en gång tillbaka från skjutbanan. Två elevplutoner. Bara en kunde vinna. Målet var vid de rödas minnesmärke vid slutet av det som idag går under namnet beväringarnas parkeringsplats. Vi löper ikapp. Jag är elevchef och leder från täten. Den andra plutonens elevechef Kennet, handbollsmålvakt som jag, har tufft. Han börjar i täten och faller bakom. På sista kilometern passerar vi. Jag beordrar: Pluton – andra plutonens elevchef till höger orkar inte längre, hälsa Kennet, katse oikeaan – PÄIN! En tjock klunga av spott träffar mitt ansikte. Jag blir rasande. Torkar spottet. Uppdrag först. Vi kommer i perfekt ordning till mål. Ställer upp, gör anmälan. Andra plutonen kommer som en sparvflock här och där, anmäler innan dom sista tagit sin plats. Utbildarna, våra tuffa militärmästare, våra hjältar, har fint spelöga. Visar känslor sinsemellan. Spelar oenighet och håller för sin egen pluton. Kommer till slut överens om lika resultat. Skakar hand.

Vi går in på förläggningen. Lägger vapnen i ställningarna. Jag kokar med spott på kinden. Kompisarna frågar om det. Kennet hånflinar. Jag tar mitt stormgevär från ställningen. Går till hans stuga. Ropar: Nu s–an! Vänder kolven. Tänker slå. Tvekar bara lite.

Elevplutoncheferna! Bombskyddet! Nu!

Våra utbildare. Tummen på pulsen. Vi traskar ner i bombskyddet. Får en uppläxning. Förstår att vi ska strida tillsammans, inte mot varanda. Igen –– min chef; klok, lugn, gammal. Fokuserad på uppdraget.

Tillsammans. Nummer två i brigadens motto: Sammanhållning.

Bästa chef!

Kränk inte Dina vapenbröder. Ni är varandras livsförsäkring. Utfärda inte godtyckliga kollektiva straff. Samtala med dom i Din grupp som har det svårt och tufft. Led dom till bättre prestationer. Bjud på Dig själv som människa och chef individuellt och intimt. Förtroende skapas med personligt bemötande; samtal och ledarskap. Inte med att Du garvar och hojtar framför ledet.

Du är den viktigaste länken i vårt befäl. Men bara med Din grupp bakom Dig.

Suomi, Ruotsi ja NRF

Ruotsalainen #turpo-bloggaaja Skipper kirjoittaa Ruotsin puolustuksen uudesta suuntauksesta, nimittäin sosiaalidemokraattien päätöksestä sanoa ”Kyllä” Ruotsin osallistumiselle Naton NRF-toimintaan. Tämä on suora vastaus ylipäällikön (ÖB) viestiin yhteisharjoittelun lisäämisestä tämän vuoden ”Strategic Military Partner Conferencessa”. Ruotsin hallitus virallisti tällä kertaa paperille halukkuusilmoituksensa osallistumisesta NRF-toimintaan.

NRF vapen

Hufvudstadsbladet seurasi hyvin Almedalen-viikkoa ja toi asiaan suomalais-ruotsalaisen vinkkelin uutisoimalla että Ruotsin osallistumisen hoitaisi ehkä Amfibiorykmentti (Amfibieregementet, Amf 1), joka siis ennen NRF:a ehtisi päättämään tänä vuonna alkavan vuoronsa Afganistanissa (FS25). Suomestahan NRF-valmiudessa on vuonna 2015 Uudenmaan prikaatin kouluttama merivoimien rannikkojääkäriyksikkö.

Kuvassa suomalainen Jurmo-luokan vene ruotsalaisen Stridsbåt 90 H vieressä
Suomalainen Jurmo-luokan vene ruotsalaisen Stridsbåt 90 H vieressä. Kuva: Kristina Swaan, Amfibiorykmentti (Amf 1), Ruotsi.

Selvittääkseni hieman suomalaista NRF-taustaa käyn lyhyen vuoropuhelun kahden alter egoni, Nato-intoilijan ja juoksuhautasotilaan välillä.

Juoksuhautasotilas: Jaahas, näin sitä taas muilutetaan Suomea Natoon takaportin kautta!

Nato-intoilija: Ei, päätöksemme osallistua NRF-toimintaan perustuu 2000-luvun valtioneuvoston turvallisuus- ja puolustuspoliittisiin selontekoihin [2004, 2009, 2013]. Teemme yhteistyötä tärkeimpien rauhan ja turvallisuuden toimijoiden, eli Naton ja EU:n kanssa. NRF-osallistumisesta on eduskunalle annettu erillinen selvitys (VNS 1/2008 vp).

J: NRF on Naton iskujoukko ja jos olemme mukana, niin joudumme sotimaan Naton valloitussotia.

N: Ei, osallistumme täydentävään toimintaan. Harjoitustoimintaan osallistuminen ei merkitse operaatioihin osallistumista – päätökset operaatioista tehdään aina erikseen ja viime kädessä kansallisesti. NRF suorittaa monia erilaisia tehtäviä, joukon yksiköt ovat mm. suojanneet Ateenan olympiakisoja vuonna 2004 ja Afganistanin presidentinvaalia vuonna 2005, toimittaneet humanitaarista apua lentoteitse niin hirmumyrsky Katrinan uhreille Yhdysvaltoihin vuonna 2005 kuin myös Pakistanin maanjäristyksen uhreille vuonna 2006.

J: Meidän pitäisi panostaa pohjoismaiseen yhteistyöhön tai EU:n taisteluosastoihin, Ruotsikaan ei ole mukana NRF:ssä.

N: Ruotsi ilmoitti suullisesti halustaan osallistua NRF-toimintaan huhtikuussa 2007 yhdessä Suomen kanssa, mutta päätti lopulta olla osallistumatta. Tässä on syytä huomioida että Ruotsi oli silloin keskellä koko puolustusratkaisunsa reformia. Vielä meneillään olevassa uudistuksessa Ruotsi panosti täysillä EUBG-joukkoihin muutoksen ”moottorina”. Uudistus ei siis ole vielä ihan valmis, mutta Ruotsi tahtoo nyt taas mukaan NRF-toimintaan.

J: No, entäs EUBG?

N: Lissabonin sopimuksen avunantovelvoite sanoo selvästi että Naton rakenteet ovat keskeisiä Euroopan kyvyille ja turvallisuudelle. Tämä on varsin luonnollista, kun muistetaan että 95 % EU:n väestöstä elää Nato-maissa. Osallistumisemme NRF:n toimintaan tukee unionin yhteistä turvallisuus- ja puolustuspolitiikkaa. EUBG:ssa olimmme mukana vuosina 2007, 2008 och 2011.

J: Emme saa mitään hyötyä, rahat vain kuluvat kalliisiin suurharjoituksiin ulkomailla.

N: Ensinnäkin NRF-toiminta on keskeinen työkalu osallistuvien maiden asevoimien rakenteiden ja kyvykkyyksien kehittämiselle. Transformaatiotyöllä pyritään vastaamaan tulevaisuuden tehtävätarpeisiin. Osallistumalla saamme kokemuksia, osaamista ja uusia kyvykkyyksiä. Toiseksi kriisinhallintaoperaatiot vähenevät dramaatttisesti ISAF:n alasajon jälkeen. Osallistumisemme NRF:n harjoitustoimintaan antaa meille näkemystä Naton toiminnasta ja mahdollisuuksia vaikuttaa siihen. Pitää ainakin istua niiden pöytien vieressä missä päätöksiä tehdään, ettei käy niin kuin aikanaan Molotovin ja Ribbentroppin sopiessa meistä.

J: Kansalta on asia pimitetty – kenraalit ja poliitikot vievät meitä Natoon kulissien takana.

N: Suomen linja asiassa on avoin ja selkeä ja löytyy turvallisuus- ja puolustuspoliittisista selonteoista. NRF-osallistumisesta annettiin eduskunnalle oma, erillinen selonteko. Osallistumisestamme on uutisoitu laajasti ja Puolustusministeriö ilmoittaa avoimesti osallistuvat joukkomme, jotka ovat maavoimien suojelun erikoisosasto vuodelle 2012, maavoimien erikoisoperaatio-osasto 2013, ilmavoimien valmiusyksikkö 2014 ja vuodeksi 2015 merivoimien rannikkojääkäriyksikkö.

Mistä nopea ruotsalainen mielenmuutos? Kuluneen turvallisuuspoliittisen vuoden aikana Ruotsissa ovat nouseet esiin yhtäältä vaikeudet saattaa asevoimien uudistus loppuun ja toisaalta turvallisuus- ja puolustuspolitiikan heikkoudet. Uuden sotajaotuksen IO2014 valmistumisen siirtyminen vuoteen 2019+ on ongelma. Ruotsin yksipuolinen solidaarisuuslauseke, jonka viimeksi ampui alas Naton pääsihteeri Anders Fogh Rasmussen on nostanut huolta ulkopuolelle jäämisestä kriisin sattuessa. ISAF-operaation alasajon myötä Ruotsin puolustus jäisi yksin ilman valmiita suorituskykyjä. NRF tarjoaa mahdollisuuden kehittää joukkoja ja kyvykkyyksiä, hankkia poliittista vaikutusvaltaa, ja vaikka Skipper onkin toista mieltä, vahvistaa yksipuolista solidaarisuuslauseketta, ainakin siihen asti kunnes uskottavampi ratkaisu löydetään.

Ehtiikö Ruotsi mukaan? Kirjallinen ilmoitus halukkuudesta (ja Naton halu saada Ruotsi mukaan) pistänee rattaat pyörimään nopeasti molemmissa päissä. Ongelmana on lähinnä pitkäjänteisesti kehitettävien joukkojen valitseminen. Amfibioyksikkö, joka kykenee taisteluun rannikon suuntaisesti, rantamaalla ja voi tarvittaessa toimia ”tavallisen” jalkaväkiyksikön tavoin on varmasti tervetullut lisä NRF RFP-joukkopooliin. Ottaen huomioon, että ko. yksikkö palaa sotavalmiina operaatiosta (FS25, Afganistan) olisi myös viimeisen virstaanpylvään, eli OCC/EF-uudelleenavaluoinnin selvittäminen vaivatonta. Jalkaväen roolissa yksikkö myös paikkaisi hyvin maavoimien yhtymien vuoteen 2017 asti kestävää poissaoloa NRF-kuvioista.

Suomalais-ruotsalaista? Jos samassa joukossa on kaksi amfibioyksikköä, niin kai se silloin sitä on. Millä tasolla toimintaa yhidstetään on kysymys, johon kenelläkään ei vielä ole vastausta, mutta kuten Hbl:n lähde sanoo:

Det är bara att tuta och köra. Det mesta finns klart.
(käännös: Rattiin ja menoksi. Suurin osa on valmiina.)

Hyvä kuvan siitä kuinka valmiita yhteistyöhön ollaan voi saada Amf 1:n JOTU-13 osallistumista käsittelevästä jutusta.

Tankar om försvarsreformen och Nylands brigad

Reformen ger fokus

Försvarsmakten står inför svåra utmaningar även om den ekonomiska recessionen är avtagande. Försvarets verksamhetsanslag år 2015 kommer att vara 250 miljoner euro mindre än idag. Personalen står inför en nettominskning av 2100 årsverken, av vilka 865 inte kan lösas på annat sätt än med uppsägningar. Försvarsmaterielens prisstegringar fortsätter utgöra ett hot för våra utvecklingsprogram och materielanskaffningar.

Nedskärningarna som den statliga ekonomin framtvingar är av utgör stora utmaningar. Däremot är vår försvarsreform en positiv utveckling – försvaret kommer att, i en allt större utsträckning och betydligt kraftigare än hittills, fokusera på de operativa förmågorna och den stödverksamhet som direkt tjänar dessa.

Militärt kunnande, sammanhållning, framåtanda.

Detta måste oundvikligen ske på bekostnad av den övriga verksamheten. Vill vi granska detta med sunt förnuft och ta emot utmaningen, så är den positiva följden att vi blir mera målstyrda och fokuserade. Från en fri självstyrdhet går försvaret tillbaka till en noggrant kontrollerad, målorienterad verksamhet med ledarskap i centrum.

Vår försvarsreform kommer att kräva betydande insatser och stora uppoffringar innan 2015. De administrativa sparåtgärderna, som våra högsta chefer frivilligt påbörjat – istället för att bli påtvingade dem uppifrån – kommer att fortsätta. Möjligheter att skära på dyr och olönsam verksamhet kommer fortsättningsvis att sökas även utanför de helheter som presenterats i försvarsreformen. Sparåtgärdernas syfte är att säkra kärnverksamhetens volym och kvalitet. När vi själva valt att spara så får vi också själva dra nyttan; varje sparad euro kan direkt riktas till krigsövningsdygn och de värnpliktigas uppehälle. Fokus ska vara på kärnverksamheten. För oss betyder det utbildningen av de värnpliktiga till krigsförband.

Bild på landstigningsövning
Landstigning. Foto: Nylands Brigad.

Enkelt motto, starka värden

Brigaden har inga problem i detta avseende. I en av Europas kostnadseffektivaste försvarsmakter är brigaden ett kostnadseffektivt förband. Vår personal nyttjas till en hög grad på fältet och vi är sparsamma i stödfunktioner både avseende årsverken och anslag. Talen 5-1-1 beskriver vår effektivitet väl; fem procent av hela förvarets trupproduktion; med lite över en procent av årsverken; till ett pris av under en procent av utgifterna.

Vår vision är klar: Brigaden är ett aktivt och utvecklingsvilligt amfibieinriktat förband inom marinen som utbildar slagkraftiga trupper avsedda för strid i kustområdet. Visionen förvekligas i den dagliga tjänsten med en tydlig mission: Vi uppmuntrar chefer att ta initiativ och att ta ansvar; vi ger en trygg, saklig och tuff utbildning; vi är alltid redo för insatser i kris och i stöd till samhället.

Vår vision och mission får sin drivkraft från vårt motto militärt kunnande, sammanhållning, framåtanda. Vårt motto utgör samtidigt våra enkla och kraftiga värden. Militärt kunnande betyder att vi är yrkeskunniga i det vi gör. Vi vill utveckla oss själva för att möta de krav som utvecklingen ställer på oss. Vi tar gärna del av andras yrkeskunskap för att lära oss och bli bättre samtidigt som vi lika gärna delar med av vår yrkeskunskap för att hela försvaret skall bli bättre. Sammanhållning betyder att vi stöder och hjälper varandra och är lojala. Vi förstår att vi är starkast tillsammans. Vi samarbetar med varandra för att vara bra. Framåtanda betyder att vi strävar till att utvecklas och att hela tiden bli bättre. Vi nöjer oss inte med medelmåttighet. Vi antar nya utmaningar och ställer höga krav och målsättningar för oss själva. Vi ser in i framtiden för att idag leda och utbilda soldater som kan lösa morgondagens utmaningar.

5 % av hela försvarets trupproduktion; med lite över 1 % av årsverken; till ett pris av under 1 % av utgifterna.

Vi förverkligar redan idag målbilden av en effektiv försvarsmakt, en soiva peli, som många andra har som målsättning. Vi är uteslutande fokuserade på vår kärnverksamhet, att utbilda krigare; ”fell men for fell deeds”. Vår oböjlighet när det gäller att utbilda tuffa krigare håller oss i rätt spår och ger oss enkla, tydliga och detaljerade målbilder. Vår anpassningsförmåga förbereder oss för alla tänkbara förändringar. Vi kan verka på land och till sjöss i alla skeden av de flesta tänkbara kriser.

Marininfanteriförband har alltid kännetecknats av en förmåga att anpassa sig till omständigheterna, vare det terräng, väder, strid mot fiende eller insats för fred. Vi kan effektivt verka inom alla försvarsmaktens uppgiftsområden och i alla typer av insatser. Denna styrka är inte förankrad i en plats utan bärs av truppförbandets soldater och civila, vart de än går, både i tjänst och i vardagen. Vår sammanhållning ökar vårt militära kunnande och fostrar framåtanda. Därför är det rätt att i dessa svåra tider mest värna om vår gemenskap.


Publicerad i Fanbäraren nr 4 december 2012. Årgång 72. ISSN 0358-1268.