Förmågelyft amfibie marininfanteri

Suomenkielisen version löydät täältä.

Slut Paus Island

Det blev ett beslut om finsk-svenskt deltagande i Islands luftförsvar (som behandlas i riksdagen nästa år). Lite urvattnat med obestyckat flyg, men diskussionerna och uttalanden visar att man i varje fall vill. Jag håller fast vid det jag tidigare sagt; det är inte så viktigt vad vi egentligen övervakar på Island, bara vi kommer dit. Island är i högsta grad ett utrikespolitiskt beslut om nordisk solidaritet.

Det beklagliga i det hela är att Finland verkar bli utan en ordentlig författningsberedning, som skulle möjliggöra liknande insatser i framtiden. Nästa gång lär det bli ett likadant huvudbry.

Vart behövs nya författningar? Islands luftförsvar är ju utrikespolitik och ”Finlands utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet”^[1]. Riksdagen verkar vara på samma linje, då det endast ställts krav på en redogörelse.

Försvarsmakten, eller vilken annan myndighet som helst, kan endast utöva den offentliga makt som föreskrivs i lag. Lagen tillåter – inom ramen för Lissabonfördraget och solidaritet – endast ”deltagande i lämnande av bistånd till en annan stat till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, en storolycka eller någon annan motsvarande händelse”^[2]. Allt annat agerande utanför rikets gränser sker inom ramen för militär krishantering. Om försvarsmaktens övriga uppgifter kan endast bestämmas särskilt med förordning eller lag.

I Sverige verkar det för försvarsmaktens del vara lite lättare sedan år 2009 efter en obetydlig författningsändring, då den övergripande uppgiften blev att ”kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. […] samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet”^[3].

Av dessa anledningar är det så förbannat svårt för våra finska och svenska politiker att vettigt benämna Islandsinsatsen – incidentberedskap, jaktförsvar eller ”air policing” låter riktigt hemska, luftövervakning lite mållöst och intetsägande, övningsverksamhet är en omskriven lögn. Insats med jaktflyg bidrar endast marginellt till att utveckla eller upprätthålla militära förmågor, men vi jagar politiska mål med vårt flygvapen.

Ryssland, Ryssland, Ryssland…

(Om du funderar över rubriken, så ta en titt här)

Ryssland har påbörjat en reform vars syfte är att modernisera de väpnade styrkorna till och med 2020. De ska bli mindre, teknologiskt mera avancerade och ha en högre insatsförmåga. Reformen drivs av den högsta ledningen och signalerna tyder på att Putin menar allvar. Jag behandlade den ryska reformen ytligt i ett av mina tidigare inlägg.

Uppdaterat 10 nov kl 10: Putin avskedar Makarov.

Jag vill ta en titt på det som jag tycker vi kan se som ett snabbt lyft av ryska marinen och dess förmåga till amfibiestrid. För en mera gedigen genomgång av den teknik jag här hänvisar till, så rekommenderar jag varmt till exempel Observationsplatsen och Brezjnev’s blog. På Cornucopia hittar du en otroligt fin sammanställning över ämnet. Jag har inga nya detaljer att tillföra, men vill fokusera på tre väsentliga förmågor, som verkar skrida mot mål raskt och i god ordning.

1. Kraftsamla/Mistral. I september 2009 fick vi veta att Ryssland inledningsvis ska skaffa ett landstigningsfartyg från Frankrike och möjligen bygga 3-4 till i Ryssland. Från en uttalad avsikt avancerade man snabbt med att tysta ned anhängarna av inhemsk produktion, vända om motstånd i Nato-länder till exportmöjligheter, provflyga Ka-52 på Mistral och avfärda ett ryskt företag från affären. Mistralaffären är on track.

   

   FNS Tonnerre (L9014) port astern. Source: Defense Industry Daily

    

   Faktaruta Vladivostok (innehåller osäker information)

   Deplacement	Längd	Bredd	Höjd
   21 300 ton	199 m	32 m	64 m
   Maxfart	Räckvidd		Besättning
   18,8 knop	5800 nm (18 kn) 10700 nm (15 kn)		150–160
   Bestyckning		Last	Uthållighet
   Lvrb 3M87 Kashtan/9M96 Redut(?) 2×30 mm AK-630 4×12,7 mm ksp (?)		900 pers (kortvarigt) 450 soldater (6 mån) 16 x Ka-27/29/31/52 60xBTR-80/46xBMP-3   alternativt 13xT-80/90+46xBTR-80	30-180 dygn
   Övrigt
   Förstärkt skrov för arktisk sjöfart Värmeanläggningar i hangarer och på däcket

    

   Beslutet att köpa utländskt är en avsiktlig misstroendeförklaring till den egna industrins förmåga att leverera enligt avtal, tidsfrist och utan korruption. Samtidigt är det en fortsättning på trenden att köpa delar av teknik från utländska företag. Avsikten med affären kan även tänkas vara att sätta fart på de av arméns och flottans materielprojekt, som inte framskrider enligt förväntningar. Tidigare har vapenfabrikerna endast konkurrerat med varandra. Nu finns hotet om att bli ersatt av utländska företag. Något som förutom förlorade rubel, även betyder förlorad prestige och inflytande. Säkert avskräckande då de senare tämligen lätt förvandlas till ”арест” och ”ГУЛаг”.

   Tillägg 8 okt kl. 10: Observationsplatsen berättar att Mistral förstärks med L-CAT landstigningskatamaraner.

2. Amfibiestrid/Marininfanteri. Det ryska marininfateriet lever igen en renässansperiod. Landstigningar och ”expeditionary warfare” är inte döda, vilket återupptagandet av Zapad-övningarna i bekanta volymer bevisar. De nya uppgifterna långt ifrån havet anses inte heller vara irrlära, såsom ibland inom den amerikanska marinkåren. Uppställandet av fem nya marinfanteribataljoner särskilt avsedda för tjänst på Vladivostok-klassen (Mistral) innebär en kraftig ökning i rysk förmåga att utföra landstignings- och luftlandsättningsoperationer i de storleksklasser som krigsspelades hos oss vid slutet av kalla kriget.

   De nya Mistral-bataljonerna ska ha tre manöverenheter, varav en ska vara luftburen och en utrustad med amfibiestridsfordon av typen BMP-3F. Ersättandet av en del av BTR-80 transportfordonen med stridsfordon ökar betydligt infanteriets eldkraft. Särskilt bör noteras att en ökad räckvidd hos de stabiliserade vapnen (100 mm, 30 mm kanoner och 7,62 mm maskingevär) bidrar till att minska möjlighetna att bekämpa landstigningen över tid och rymd. Ökad samövning av marininfanteri och luftlandsatta styrkor innebär att landstigningar kan riktas mot större brohuvuden.

   

   Indonesian Armed Forces BMP-3F. Source: PetroTimes, 18/04/2012

    

   Faktaruta BMP-3F

   Längd	7,20 m
   Bredd	3,30 m
   Höjd	2,45 m
   Vikt	18,7 ton
   Hastighet	70 km/h land 10 km/h vattenjet
   Räckvidd	600 km land, 7 timmar till sjöss
   Motor	UTD-29M diesel @ 450 hp
   Beväpning	100 mm 2A70; 30 mm 2A72; 7,62 mm ksp PKT
   Ammunition	48×100 mm, 500×30 mm, 6000×7,62 mm
   Besättning	chef, förare, skytt och 7 soldater
   Övrigt	Sjöduglig i våghöjder upp till 1,25 m. Kan bekämpa mål (4x4m) i våghöjder upp till 0,5 m.

    

   Indonesia Armed Forces BMP-3F taking people for a river ride

    

   De fem nya bataljonerna är i detta skede blott en avsiktsförklaring och fabrikskapaciteten för BMP-3 går till Indonesien någon tid framöver. De senaste åren har dock varit ett imagelyft för marininfanteriet, vilket gynnar rekryteringen, och med lyckade exporter av BMP-3, så torde inhemska affärer snabbt få medvind.

3. Flygunderstöd/Helikoptrar. En samtidig kraftig satsning på helikoptervapnet, innebär en ökan förmåga att stöda landstigningar genom att förinta mål på djupet. Ett ökat antal hkp leder följaktligen till ett ökat behov av luftvärnsrobotar hos försvararen. Utrustningen av helikoptrarna kommer säkert att se enklare ut än det som nu figurerar i artiklar, men av 30 helikoptrar lär man kunna skräddarsy det man behöver för de flesta uppdragen. Bestyckade med Kh-35 (AS-20 Kayak) sjömålsrobotar och ett flertal andra effektiva vapensystem utgör de ett nästan överlägset hot. Även på detta hörn är fransmännen inblandade.

   Ka-52 on Mistral flight deck

    

   Faktaruta Ka-52K

   Längd	14,20 m
   Höjd	4,90 m
   Spännvidd	7,30 m
   Tomvikt	7700 kg (?)
   Max startvikt	10 800 kg
   Max hastighet	310 km/h
   Marschhastighet	250 km/h
   Räckvidd	520 km
   Takhöjd	5500 m
   Motor	2 x VK-2500 @ 2 x 2400 hk
   Beväpning	30 mm 2A42, 12x9K121 Vikhr, 4x9K38 Igla-1V, 80xS-8 80 mm, 20xS-13 122 mm raketer, Kh-31 jaktrobot, Kh-35 sjömålsrobot
   Uppgift	Förinta pansarfordon, bekämpa helikoptrar, spaning, flygunderstöd
   Övrigt	Korrosionsskyddad, vikbara rotorer, värmeanläggning

    

Framför allt betyder den nya Vladivostok-klassen ett förmågelyft för rysk expeditionär krigsföring. Med två isförstärkta fartyg med varma hangarer – det ena vid Norra Flottan och andra vid Stillahavsflottan – kan den ryska flottan vid gynnsamma förhållanden enkelt kraftsamla till en insats i Norra Europa eller Stilla Havet. Mistral-skeppen marknadsförs ibland västerut som ett fredsverktyg, som ger Ryssland bättre färdigheter för internationella krishanteringsuppdrag med inslag av humanitära insatser. Javisst, men först och främst är det fråga om anfallsvapen. En även i nutid uppskattad sovjetstrateg har för länge sedan fastställt vilken anda som genomsyrar den ryska armén.

From this follows the need to [nurture] the spirit of our army in the greatest activity […] [to complete] [tasks] by energetic, decisive and brave offensive operations.

Michail Vasiljevitj Frunze (originaltexten)

Då vi ännu lägger till den senaste utvecklingen och placeringen av ballistiska robotar, så lutar det mot en förmåga inte helt olik den som bland annat Tom Clancy beskrev för över 20 år sedan. Tyvärr är detta förmågelyft inte fiktion. Även om när vi får läsa om missöden, korruption, förseningar och annat på vägen, så det värt att inse att förmågorna kommer att existera innan 2020.

Nato, Makarov i repris

Suomenkielinen versio alempana.

I mina tidigare inlägg har jag tangerat Nato och behandlat ärendet med ett halvljummet och milt grepp. Nato är igen aktuell i frågan om Islands luftförsvar, något som av oppositionspartierna ses som ett försök att vara alliansen till lags och betala Natos kostnader. Igår gav regeringen besked om finsk-svenskt deltagande i Islands luftförsvar. Utrikesminister Erkki Tuomioja ser det som ett utvidgat nordisk samarbete. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen överväger ännu sin hållning till saken.

En av mina läsare bad mig skriva om de politisk-strategiska aspeketerna av ett Nato-medlemskap. Jag avfärdade honom med att detta redan är väl forskat och debatterat.

Fel. Jag lät själv i startskottet för denna blogg förstå att jag upplever vår expert- och etablissemangcentrarade Nato-debatt som restriktiv. Hur kan jag då med gott samvete låta bli att ta emot utmaningen? Det kan jag inte, men då de tidigare utredningarna om ett medlemskap fokuserar på de ekonomiska, strategiska och politiska inverkningarna på ett medlemskap, så tar jag mig friheten att istället behandla ett finskt Nato-medlemskap pro primo från en taktisk synvinkel. Frågan är:

Vilka kompetenser och förmågor kan ett Nato-medlemskap under fredstid tillföra vårt försvar?

Jag tar en titt på ett Nato-medlemskap ur en synvinkel som betonar fredsframtvingande insatser och använder igen storebror som utgångspunkt för mitt resonemang. Sverige har en relativt klar uttalad linje: De krävande internationella insatserna och förberedelserna för dem visar vilka krav som det moderna stridsfältet ställer på soldat och förband. Ett syfte med insatserna är att öka försvarets kompetenser och förmågor genom erfarenhetsinhämtning. Insatsförbanden ska kunna lösa uppdrag hemma och fjärran. Det ska inte finnas någon större skillnad mellan det nationella och internationella.

Vi står bredvid detta spår, men har inte hoppat på tåget. Det borde vara tvärtom. Om vi vill behålla en allmän värnplikt, så är skarpa insatser vårt främsta verktyg. Utbildningen av värnpliktiga kan basera sig på hågkomst av framfarna dagar eller erfarenheter inhämtade från aktuell väpnad strid. En intressant kompetensmätare, som jag hört ett par av våra brigadchefer använda är andelen av soldater med erfarenhet från skarpa insatser. En hög andel av dessa verkar bidra till att erfarenheter inhämtade från insatser snabbare tillämpas i de värnpliktigas utbildning. Variationen truppförbanden emellan verkar dock vara stor och en viss tudelning mellan internationellt och nationellt förekommer. Detta kan bero på att ansvaret för att utbilda och ställa upp förband för internationella insatser ligger på ett par axlar. Det skulle förefalla lika naturligt att t.ex. 2-4 förband från varje försvarsgren turvis och tillsammans skulle ansvara för att utbilda och ställa upp insatsförband. Vi har ett ypperligt produktionssystem, som i detta avseende kunde nyttjas fullt ut.

Ett Nato-medlemskap skulle medföra ett ökat samarbete med länder som nästan kontinuerligt deltar i skarpa insatser. De viktigaste bidragen är enligt min mening

1. flere utmanande övningar färdigutbildade och fungerande förband emellan och
2. tillgång till verktyg för hantering av inhämtade erfarenheter och utvärdering av förband.

Detta vill jag summera i följande uppdragsmening, som är min ställning till Nato (& PFF & nordiskt samarb.)

Finland ska systematisk och målorienterat delta i internationella insatser och övningar med krigsberedda förband, i syfte att bidra till ökad kompetens och förmåga för alla finska förband.

Vårt försvar är inne i en reform, som inte på länge medger ett avdelande av de resurser, som ett medlemskap skulle kräva. Vi njuter av vissa fördelar som fredspartner. Nato fördjupar ytterligare partnerskaperna och de flesta dörrarna är öppna för icke-medlemmar. Förmåga är dock ett resultat av systematiskt arbete. För att nå detta ändamål krävs ett mera aktivt partnerskap (eller ett medlemskap).

Fem år gamla bedömningar om de strategiska och politiska implikationerna av ett Nato-medlemskap är föråldrade idag, när vår säkerhetspolitiska omgivning blir allt kallare och tyngdpunkten flyttas mot polcirkeln. Det är inte bara av blyghet jag låter bli att analysera detta. Jag erkänner en oförmåga att hantera ett flertal komplexa, i stor grad interagerande system som befinner sig i snabb förändring. Min bästa analys skulle aldrig bli mera än en enkel gissning. Jag ska därför utgå ifrån ett enkelt scenario:

Ice Age 5: The Baltic Freezes Over.

Ryssland har fortsatt utveckla sina ballistiska vapen och avser placera dem i Kaliningrad. Detta kan istället för rysk vilja att hävda sig som stormakt ses som en logisk följd av händelserna sedan 13 december 2001, då USA under ledning av president George W. Bush ensidigt drog sig ur ABM-avtalet och fortsatte med att förbereda sin europeiska missilsköld. Trots försök till samtal under president Obamas period, så är man i ett dödläge. Från detta perspektiv bör vi också granska general Nikolai Makarovs tal i juni. Det är lite väl egocentriskt att tro att generalen endast talar till Finland och finska (eller grannländernas) beslutsfattare. Det var nog länge sedan vi hade en sådan särställning. Hör vi på den dynamiske duons uttalanden under hösten 2011 och våren 2012, så är det nog samma budskap som upprepas och vid behov skärps. Generalen översätter bara budskapet till militärt språk. Det enda extra jämfört med talet till Nato-medlemmar i maj 2012, var att Finland fick en tydlig uppmaning att byta spår, men även en inbjudan till samarbete överräcktes.

Meanwhile in Sweden så himlade man lite, spelade förskräckt och sympatiserade med utsatte lillebror, men fortsatte samtidigt med att återuppta det (7Mkr värda) militära samarbetet med Ryssland, som man som följd av Georgienkriget i augusti 2008 ställde in. Inte så dumt.

I Finland bär vi på en historisk last och betraktar Ryssland försiktigt. Då vi är besvikna beklagar vi tystlåtet. Vi vågar oss sällan in på samarbete även om möjligheter erbjuds i ett gynnsamt klimat. Med VSB-pakten som facit, så är det väl ganska naturligt av oss. Sverige har kanske ett mera jämlikt förhållande med björnen. Det går att jobba ihop och det går lika bra att säga till riktigt skarpt. Sveriges militära besök, utbyten och framtida övningar kommer inte att handla om något särskilt fördjupat bilateralt samarbete. Det handlar om att hålla koll på militär förmåga, utveckling och anda hos grannens soldater och förband. Rätta liturgiska uttryck är främja förtroende, bidra till kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsutbyte. Inte så dumt, heller.

Om spänningen Ryssland och USA emellan ökar, så kommer det högst sannolikt att ske i vårt hörn av Europa. Den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney har redan markerat Ryssland som fiende #1. Putin svarade med att tacka för tydligheten. Finlands försiktighet i att vara en tydlig aktör i sitt närområde kan leda situation där vår kurs och linje inte är klara för någon. I den sakta eskalerande Kubakrisen här i våra vatten är det klart att Ryssland ser allt snävare på vårt Nato-samarbete. Detta innebär i sin tur att den öppna dörren hela tiden får en allt högre tröskel. Ett finskt Nato-medlemskap innebär i ryska ögon att Nato växer som vapenmakt, ökar sin utvecklingspotential intill den ryska gränsen och förbättrar sin förmåga att hävda sina intressen i Arktis.

P.S. Jag är både glad och lite förvånad över det att över hälften av bloggens läsare är rikssvenska. Tack för intresset, trots att jag kanske hade hoppats på en större finlandssvensk och finsk publik. Jag har medvetet valt min linje. Min ståndpunkt är den att lillebrors & storebrors intressen är gemensamma i de flesta avseenden. Förutom den dåliga perioden på hundra år efter att vi förlorade er, så har vi stått varandra nära. Ofta närmare på slagfält än i fred. Senast bland annat i Tchad och Afghanistan. Lika barn leka bäst.

---

Uusintana Nato ja Makarov

Aikaisemmissa kirjoituksissani olen käsitellyt Natoa pliisusti. Liittouma on taas ajankohtainen Islannin ilmapuolustuksen myötä, jonka oppositio näkeekin Naton miellyttämisenä ja kulujen maksamisena. Eilen saatiin hallituksen päätös suomalais-ruotsalaisesta osallistumisesta Islannin ilmapuolustukseen. Ulkoministeri Erkki Tuomioja näkee tämän Pohjoismaisen yhteistyön laajenemisena. Sosiaalidemokraattien eduskuntaryhmä vielä pohtii kantaansa.

Eräs blogin lukija kannusti minua kirjoittamaan Nato-jäsenyyden poliittisista ja strategisista merkityksistä. Torjuin pyynnön toteamalla että asiaa on jo riittävästi tutkittu ja keskusteltu.

Väärin. Annoin itse tämän blogin lähtölaukauksessa ymmärtää, että pidän suomalaista asiantuntija- ja auktoriteettikeskeistä turvallisuuskeskustelua rajoittavana. Voinko siis jättää tarttumatta haasteeseen? En voi, mutta koska aiemmat selvitykset ovat käsitelleet jäsenyyden taloudellisia, strategisia ja poliittisia vaikutuksia, otan ensisijaisesti tarkasteltavaksi Nato-jäsenyyden vaikutuksen taktiselta kannalta. Kysymys on:

Mitä osaamista ja mitä kykyjä Nato voi rauhan aikana antaa puolustuksellemme?

Suomalaiseen Nato-jäsenyyteen sovellan rauhanpakottamisoperaatioita painottavaa näkökulmaa ja käytän isoveljeä lähtökohtana. Ruotsilla on selkeä linja: kansainväliset operaatiot ja niiden valmistelut osoittavat mitä vaatimuksia nykyaikainen sodankäynti asettaa sotilaalle ja joukolle. Operaatioiden yhtenä tarkoituksena on kehittää osaamista ja suorituskykyä saatuja kokemuksia hyödyntämällä. Joukkojen tulee kyetä toteuttamaan tehtävänsä niin kotona kuin kaukomaillakin ja eroa kansallisen ja kansainvälisen joukon välillä ei tule olla.

Me seisomme tässä suhteessa vielä asemalla, vaikka lähtöaskel osoittaa kohti junan ovea. Asian pitäisi olla meillä päinvastoin. Päätöksemme säilyttää varusmiespalvelus tekee kansainvälisistä operaatioista tärkeimmän työkalumme. Koulutus voi perustua muistoihin menneiltä ajoilta tai ajankohtaiseen sodan ja taistelun kuvaan. Kiinnostava osaamismittari, jota olen kuullut parin prikaatinkomentajan käyttävän, on kansainvälisissä operaatioissa palvelleiden sotilaiden osuus. Edellä mainittujen korkea osuus vaikuttaa samassa suhteessa siihen, miten paljon operaatioista saatuja kokemuksia hyödynnetään varusmieskoulutuksessa. Joukko-osastojen välillä vaihtelu on suurta ja ajatukset eivät aina ole ihan yhdellä raiteella. Yhtenö syynä ehkä se, että kansainvälisen joukon koulutusvastuu on yhdellä joukko-osastolla kussakin puolustushaarassa. Olisi luonnollista, että esimerkiksi 3-4 joukko-osastoa vuorollaan ja yhdessä vastaisivat kansainvälisen joukon kouluttamisesta ja perustamisesta. Joukkotuotantojärjestelmämme mahdollistaisi ja tukisi tätä varsin hyvin.

Nato-jäsenyys toisi mukanaan syvemmän yhteistyön sellaisten maiden kanssa, jotka lähes jatkuvasti osallistuvat koviin operaatioihin. Käytännössä tämä merkitsee

1. enemmän haastellisia harjoituksia sotavalmiiden joukkojen välillä ja
2. mahdollisuus käyttää yhteisiä työkaluja ja menetelmiä hankittujen operaatiokokemusten käsittelyyn ja hyödyntämiseen sekä joukkojen suorituskyvyn arviointiin.

Nämä voisi yhdistää yhteen tehtävälauseeseen, joka on minun kantani Natoon (& rauhankumppanuuteen & pohjoismaiseen yhteistyöhön):

Suomen tulee järjestelmällisesti ja tavoitteellisesti osallistua kansainvälisiin operaatioihin ja harjoituksiin sotavalmiilla yksiköillä, päämääränä lisätä kaikkien suomalaisten joukkojen osaamista ja kyvykkyyttä.

Tarkasteltaessa uudistettavaa puolustustamme, voimme todeta, että jäsenyyteen tarvittavat resurssit eivät saatavilla tai käytettävissä pitkään aikaan. Tietyistä eduista nautimme kuitenkin rauhankumppanuuden puitteissa. Tätä yhteistyötä Nato syventää ja rauhankumppaneille useimmat ovet ovat auki. Suorituskykyä saamme kuitenkin vasta silloin kun teemme työtä järjestelmällisesti. Tähän päästään parhaiten entistä aktiivisemmalla kumppanuudella (tai jäsenyydellä).

Lähialueemme ilmaston kylmetessä ja painopisteen siirtyessä napapiirille Nato-jäsenyyden strategiset ja poliittiset implikaatiot ja vaikutukset muuttuvat kiihtyvällä nopeudella. Viisi vuotta sitten laaditut arviot ovat tänään arvottomia. En vältä asiaa vain ujoudesta johtuen, vaan tunnustan kyvyttömyyden analysoida nopeassa muutoksessa olevia monimutkaisia ja keskinäisriippuvaisia järjestelmiä. Paraskin analyysi olisi yhtä hyvä kuin hihasta ravistettu arvaus. Ravistetaan siis yksi skenaario:

Ice Age 5: The Baltic Freezes Over. Itämeri jäätyy.

Venäjä jatkaa ballististen ohjustensa kehittämistä ja niiden sijoittamista Kaliningradiin. Sen sijaan että tämä nähtäisiin yrityksenä palauttaa suurvalta-asema, niin asiaa voidaan myös tarkastella loogisena seurauksena USA:n presidentti George W. Bushin johdolla tapahtuneelle yksipuoliselle ABM-sopimuksen purkamiselle 13. joulukuuta 2001. Tästä alkoi eurooppalaisen ohjuskilven tarina. Nykyhallinto on presidentti Obaman johdolla osoittanut satunnaista neuvotteluhalukkuutta, mutta käytännössä ollaan umpikujassa. Tästä näkökulmasta on myös hyvä tarkastella kenraali Nikloai Makarovin kesäkuista puhetta. Itseriittoista olisi luulla että kenraali puhuu vain Suomelle tai suomalaisille (tai naapureiden) päättäjille. Siitä erityisasemasta onneksi päästiin. Palatessamme ministeri/presidentti-kaksikon puheisiin vuoden 2011 syksyltä ja 2012 keväältä, näemme niissä toistuvan teeman, joka voimistuu. Kenraalin tehtävänä on vain kääntää sanoma sotilaskielelle. Ainoa merkittävä lisäys verrattuna Makarovin puheeseen Nato-maiden johdolle toukokuussa, oli selkeä kehotus Suomelle vaihtaa latua ja samalla kutsu osallistua yhteistyöhön.

Sillä välin Ruotsissa hämmästeltiin ja taivasteltiin pikkuveljen kiusaamista. Samalla kuitenkin jatkui Georgian sodan takia jäädytetty, parin, kolmen vuoden tauon jälkeen henkiin herätelty (7 miljoonan kruunun) yhteistyö Venäjän kanssa. Ei lainkaan tyhmää.

Suomi kantaa historiallista taakkaa suhteessaan Venäjään. Varovaisuus on valttia ja kun olemme pettyneitä, niin valitamme hiljaiseen ääneen. Mihinkään yhteistyöhön emme uskalla tarttua edes suotuisassa ilmapiirissä. YYA-sopimusta vastausavaimena käyttäen ei mene kovin väärin. Ruotsilla on kenties tasavertaisempi suhde karhuun. Voidaan toimia yhdessä, mutta osataan myös sanoa erittäin terävästi vastaan. Ruotsin puolustusvoimien vierailut, vaihdot ja tulevat harjoitukset eivät ole osa syventyvää kahdenvälistä yhteistyötä. Kyse on naapurin asevoimien sotilaiden ja joukkojen suorituskyvyn, kehityksen ja hengen selvittämisestä. Virallisnimityksiä ovat luottamuksen lisääminen, osaamisen kehittäminen ja kokemusten vaihtaminen. Kovin viisasta, tämäkin.

Mikäli jännite Venäjän ja Yhdysvaltojen välillä kasvavat, se tapahtuu todennäköisesti meidän Euroopan koilliskulmassamme. Republikaanien presidenttiehdokas Mitt Romney on jo julistanut Venäjän yhteiskunnan viholliseksi nro 1. Putin kiittikin ehdokasta selväsanaisuudesta. Suomen haluttomuus olla selkeä toimija lähialueellaan johtaa helposti tilanteeseen, jossa suuntamme ja linjamme ovat kaikille epäselviä. Hitaasti kehittyvässä Itämeren Kuuban ohjuskriisissä on selvää että Venäjä suhtautuu yhä kielteisemmin yhteistyöhömme Naton kanssa. Tämä puolestaan merkitsee sitä että avoimen oven kynnys nousee koko ajan. Suomen Nato-jäsenyys merkitsee Venäjälle että Naton asevoimat kasvavat, kehityspotentiaali Venäjän rajalla lisääntyy ja liittouma parantaa kykyään asevoimin turvata etujaan arktisella alueella.

P.S. Olen sekä iloinen että hieman hämmästynyt siitä, että yli puolet blogin lukijoista on ruotsalaisia. Kiitos mielenkiinnosta, vaikka olinkin toivonut laajempaa suomenruotsalaista ja suomalaista yleisöä. Lähestymistapani olen tietoisesti valinnut ja se heijastaa hyvin voimakkaasti käsitystäni siitä, että Suomen ja Ruotsin intressit ovat yhteisiä useimmissa asioissa. Olemme olleet rinta rinnan suurimman osan ajasta, lukuun ottamatta erästä erittäin huonoa sadan vuoden jaksoa, kun Suomi menetti Ruotsin vuonna 1809. Nykypäivänä yhteistä taivalta on tallattu muun muassa Tšadissa ja Afganistanissa. Vakka kantensa valitsee.

Ilmavalvonta, ilmatilan partiointi, ilmapuolustus?

Jag inleder detta inlägg med den finska delen. Det svenska inlägget hittar du längre ner.

Suomen ja Ruotsin osallistumisesta Islannin ilmapuolustukseen käydään poliittisen valmistelun loppuvaiheita. Aihetta koskeva sanasto on puettu kauniiseen kaapuun. Päättäjämme puhuvat ilmavalvontaan ja ilmatilan suojaamiseen osallistumisesta ja syöttävät tunnistuslennot norjalaisille. Tunnistuslennoista puhutaan myös ilmatilan partiointina mikä ei yhtään edesauta kokonaisuuden hahmottamista. Ilmassa kaikki kuitenkin tapahtuu, eikö vain?

Käsitteitä on syytä analysoida. Ruotsalaisessa keskustelussa näin onkin jo tehty ja Kuninkaallisen sotatieteellisen akatemian hyvä bloggaus ansaitsee uuden käsittelyn suomeksi.

Yläkäsite, jonka avulla valvonta- ja tunnistustehtäviä voidaan lähestyä on ilmapuolustus (air defence). Naton doktriinin mukaan se käsittää ilmavalvonnan (air surveillance) ja ilmatilan partioinnin (air policing).

Ilmavalvonta on ”ilmatilan järjestelmällistä havainnointia elektronisilla, optisilla tai muilla keinoilla, päämääränä tunnistaa ja todentaa omien ja vieraiden lentokoneiden ja ohjusten liike valvottavassa ilmatilassa.”

Parempi nimi ilmatilan partioinnille on hävittäjätorjunta. Sillä tarkoitetaan ”torjuntahävittäjien käyttöä ilmatilan koskemattomuuden turvaamiseksi”.

Lienee luonnollista että hävittäjätorjunta jätetään Nato-maiden hoidettavaksi. Suomen ja Ruotsin linja osallistumisesta pelkästään ilmavalvontatehtäviin on järkevä ja toivottavasti myös mahdollinen. Hyvä on kuitenkin muistaa, että suppeallakin tehtävällä olemme osa Islannin ilmapuolustusta.

Suomalaiseen suuhun sopivampaa olisi puhua alueellisen koskemattomuuden valvonnasta (AKV) ja alueellisen koskemattomuuden turvaamisesta (AKT). AKV-tehtävää ei yleensä hoideta lentämällä, ellei sitten käytössä ole juuri tähän tarkoitukseen soveltuvaa valvontakonetta. AKT alkaa hävittäjän noustessa kentältä tunnistamaan vierasta ilma-alusta. Pitäisi ehkä kysyä mitä siellä Islannissa meidän hävittäjillä sitten oikein valvotaan. Hyvä kysymys! Seuraava, kiitos! Sotilaallisesti katsottuna yhtä hyödyllinen ja ehkä halvempi solidaarisuuden osoitus voisi olla henkilöstön asettaminen johtokeskukseen, tukikohdan huoltoyksiköihin tai muihin tukitehtäviin. Hävittäjillä on kuitenkin merkittävä symboliarvo ja niiden lähettäminen Islantiin tuottanee lisäksi säädösvalmistelun, joka mahdollistaa vastaavat operaatiot tulevaisuudessa lyhyemmällä varoitusajalla ja vähemmällä kädenväännöllä. Kysymys siitä mitä valvommme on vähäinen ongelma — yhteistyö löytää kyllä oikeille urille jahka perille päästään.

Koneiden aseistus ei ole kiinnostava, kunhan se on riittävä. Ohjaajilla tulee olla edellytykset torjua heihin kohdistuvat uhat aseellisella voimankäytöllä kaikissa mahdollisissa tilanteissa. Pelkällä tykkiaseistuksella lähteminen on sietämätöntä riskinottoa ja huonoa viestintää.

When you’re alone in the cockpit, you’re alone in the cockpit.

Nimetön suomalainen ohjaaja voimankäytön päätöksistä (lisätty 25 lokakuuta klo 15)

---

Luftövervakning, jaktförsvar, luftförsvar?

Den politiska beredningen för vårt deltagande i Islands luftförsvar är på slutrakan. Terminologin kring temat har klätts i en vacker skrud. Våra beslutsfattare talar gärna om att delta i luftövervakning och lämnar jaktförsvaret (eller incidentberedskapen) till norrmännen. Det som verkar klart är attt allt ska ske i luften, inte sant?

Det finns skäl att analysera samtliga begrepp. Inom den svenska försvarsdebatten har den Kungliga krigvetenskapssakademien gjort detta i ett förträffligt blogginlägg, som tål att ombehandlas på finska och finlandssvenska.

Det överordnade begreppet är luftförsvar (air defence). Per Nato-definitiondoktrin ingår både luftövervakning (air surveillance) och jaktförsvar (air policing) i luftförsvaret.

Luftövervakning är ”systematisk observation av luftrummet med elektroniska, optiska och andra medel, i syfte att identifiera och bestämma rörelser av eget och fientligt flyg och robotar i det övervakade luftrummet.”

Jaktförsvar är helt enkelt ”användningen av jaktflyg i syfte att hävda [territoriell] integritet.” (Storebror talar om incidentberedskap)

Det förefaller naturligt att den senare åtagandet sköts av Nato-länder. Finlands och Sveriges gemensamma linje om att delta i luftövervakning förefaller vettig och förhoppningsvis så är den även möjlig. Även med det begränsade uppdraget utgör vi en del av Islands luftförsvar.

Luftövervakning görs sällan i luften om man inte har ett övervakningsflygplan i sin arsenal. När jaktflyg lyfter för att identifiera en främmande luftfarkost handlar det om jaktförsvar. Vad ska vi då övervaka med våra jaktplan? Bra fråga! nästa fråga, tack! Militärt sett vore det kanske lönsammare och sparsammare att ställa upp personal till stridsledning, flygbasorganisationen eller andra stöduppgifter, men jaktflyg har ett högt symbolvärde. Om vi skickar dom till Island så får vi som mervärde ut en författningsberedning som möjliggör liknande framtida operationer med kortare varsel och lättare förhandlingar. Vad vi sedan övervakar är inte ett problem. Samarbetet finner nog sin form när vi väl är framme.

Bestyckningen av vårt flyg är inte intressant så länge den är tillräcklig. Våra piloter ska ha en förmåga att avvärja väpnade hot med alla till buds stående maktmedel. Att flyga utan jaktrobotar innebär en ohållbar risktagning och sänder en dålig signal.

When you’re alone in the cockpit, you’re alone in the cockpit.

Anonym finsk pilot om beslut på väldstrappan (tillägg 25 oktober kl. 15)

---