Invandrare, bögar och kvinnor, del 3

Varning!
I detta inlägg behandlas homosexualitet, kvinnor i militären och invandrare positivt i en öppen anda. Om Du upplever risk för allergisk reaktion, så rekommenderar jag att Du slutar läsa och navigerar bort från denna sida. Åsikterna är mina egna och reflekterar inte nödvändigtvis försvamsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Det här är en samhällsblogg. Jag har valt att främst skriva om försvars- och säkerhetspolitik, men inte valt bort andra teman. Därför skriver jag nu om en viktig sak.

I am an ally

Bögar

Väl medveten om att

  1. detta inlägg troligen innebär att jag stämplas som en liberal homofil,
  2. detta inlägg av vissa anses vara olämpligt och försvaga bloggens trovärdighet och
  3. att jag mister läsare och följare,

så är jag fast besluten att säga min åsikt för en jämställd äktenskapslag: För mig är äktenskapet å ena sidan ett juridiskt kontrakt och å andra sidan ett uttryck av min och min makas vilja att förbinda oss till varandra och söka Guds välsignelse för vårt äktenskap. Jag har tidigare talat om yttandefrihet och grundläggande fri- och rättigheter. [1, 2]. Ett juridisk kontrakt borde inte begränsa grundrättigheter utan godtagbart skäl. Nu gäller äktenskapet endast mellan man och kvinna. I lagen om registrerat partnerskap begränsas de homosexuellas rättigheter. I detta avseende är lagen lite som Rysslands homopropagandalagar, som alltså begränsar yttrandefriheten på basen av budskapets sexuella inriktning eller ton. Marschordningen är i och för sig helt korrekt. Grundrättigheter begränsas med lagar, i vilka begränsandet tydligt uttrycks, även om man kan debattera saklighet och juridisk exakthet. Hos oss gick det lite snett. I Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om registrerat partnerskap konstaterades att äktenskapslagen visst är lite diskriminerande, varefter man fastställde grundrättighetspositiviten beredningen, men trots allt slutade med att man tog fram en diskriminerande lag, som visserligen marknadsfördes som en bragd för mänskliga rättigheter. Just denna kohandel gjorde lagen om registrerat partnerskap otydlig. Hur de homosexuellas rätt till parförhållande är begränsat (diskriminerat) i förhållande till de heterosexuellas rätt till äktenskap framgår endast vid en noggrann jämförelse av lagarna sida vid sida. Medbordgarinitiativet vill slutföra det som lagstiftaren inte på grund av politiska kompromisser mäktade med och förenhetliga lagstiftningen. Saken har ingen att göra med kyrkan. Religionsfriheten är tydlig – man får tillhöra ett samfund och samfundet får förrätta vigsel, men samfundstillhörighet är inte en förutsättning för vigsel. Initiativet ändrar inte på detta. Kyrkans rätt att förätta vigsel bibehålls oförändrad.

Alla religiösa samfund med vigselrätt, inklusive den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan, skall även i fortsättningen ha rätt att själva bestämma ifall de viger par av samma kön i äktenskap.

Ett medborgarinitiativ till riksdagen gällande en ändring av äktenskapslagen […], se sida 1.

Förstås är det en större samhällsfråga. Ett äktenskap mellan man och kvinna har så klart en implicit innebörd av förökning, något av ett livsvillkor för ett folk. Finska kvinnors fertilitetstal är ett ev Europas högsta, men ändå otillräckligt för befolkningstillväxt. Kanske det vore på sin plats att stifta skilda föröknings- och födselplikter, om äktenskapet vill användas som garant för nationens livskraft? Då äktenskapslagen (inklusive propositionen) inte innehåller särskilda krav på förökning, så vore det ytterst underligt om riksdagens utskott i beredningsarbetet med initiativet mitt i allt hittade på sådana. I remissdebatten sjönk man visserligen just så lågt och lite lägre. ”Seriösa” motiveringar finns också; att få mera finnar att födas är en del av sannfinländarnas program.

På sikt är ökningen av nativiteten hos [den finska] ursprungsbefolkningen i vår mening den lättaste, mest ekonomiska och naturliga, dvs den enda verkliga, lösningen för att korrigera befolkningsstrukturen.

Sannfinländarnas valprogram, se sidan 24. (finsk, övers. min)

Direkt efter detta kommer sannfinländarna med sin ställning till samkönade äktenskap utan motiveringar.

Sannfinländarna accepterar inte vigsel av samkönade, för äktenskapet äv avsett att ingås mellan man och kvinna. Den nuvarande registeringen av partnerskap säkrar samkönade pars rättigheter, och således är rättspraxisen inte diskriminerande.

Sannfinländarnas valprogram, se sidan 24. (finsk, övers. min)

Av motståndarna kommer kristdemokraterna med ett lite tydligare värdebesked.

Lagstiftningen ska basera sig på en kristen äktenskapsuppfattning. Äktenskapslagen ska bevara äktenskapet mellan en man och en kvinna.

Kristdemokraternas valprogram, svensk sammanfattning.

I remissdebatten tog (kd) ledamöter även upp människans förökningsbiologi i en för partiet kanske främmande darwinistisk approach.

Förslaget i medborgarinitiativet står i min mening i konflikt med det biologiska faktum, att äktenskapet i grund och botten är en institution, vars mål är förökning.

Peter Östman, ordf kd riksdagsgrupp (övers. min)

Definitionen av äktensskapet  – – – som får sitt existensberättigande från förökningsbiologin …

Sauli Ahvenjärvi, viceordf kd riskdagsgrupp (övers. min)

Nu skulle det finnas en ypperlig chans för samtliga riksdagsledamöter och partier att visa stor finkänslighet och ryggrad. Det finns inga juridiskt hållbara motiveringar mot initiativet, utan endast orsaker som hänför sig till personlig övertygelse, värdegrund och partiprogram. Dessa får inte gå före grundrättigheter. Det vore stiligast av motståndarna att lämna tom röst.

Kvinnor

I värnpliktsdebatten, som märkbart befrämjats av Ohi on – Medborgarinitiativet för att avskaffa värnplikten, har många bidrag hörts. Tyvärr har kvinnorna varit väldigt tysta, även om ett fåtal goda anföranden gjorts. Alla feministiska bidrag i debatten har inte varit så smickrande.

Kompanichefen ville höja enhetens anda genom att framhäva ”elitförbandet”, med följande motivering: ”Här har vi inga bögar, utlänningar eller kvinnor”

Bloggen ”Feministen vuoro” (övers. min)

Försvarsmaktens egna tidning Ruotuväki gjorde et fint reportage om Norges könsneutrala värnplikt. Även de mera ingående motiveringarna för Norges lösning berättar tydligt varför värnplikten i första hand borde engagera kvinnor. Det handlar inte om att männen tvingas tjänstgöra; värnplikten är lika diskriminerande för kvinnor. Värnplikten är dialektalt en plikt och en rättighet. I nuläget är den inte en rättighet för kvinnor. Den manliga dominansen i försvars- och säkerhetspolitiken och i samhällets strukturer för fred och konflikthantering är en tydlig manifestation av detta kvinnoproblem. Vår försvarsminister Elisabeth Rehn (1990–95), Europas första kvinna på den posten blev ofta kallad flicka eller tös — en sak som än idag kommer fram. Självförsvar och försvar av eget land är en rättighet även från ett folkrättsligt perspektiv. När vi med lag reglerar förberedelser och arrangemang kring denna våldsmonopol blir den en ensidig skyldightet. Fenomenet förändras inte i sig. Väpnat försvar är vår rätt som ett suveränt folk.

Invandrare

Försvarsmakten skiljer eller bokför inte människor på basen av etniskt ursprung eller invandring. Vi har endast myndiga finska medborgare i tjänst, som alla har samma utgångspunkter oberoende av bakgrund. Vi har inte kvoterade invandrare eller kvinnor. Helt vettigt och bra så, men lite svårt blir det förstås, om vi själv vill få reda på hur väl värnplikten och en fullgjord beväringstjänst t.ex. har bidragit till integrationen. Vi har en massa fina berättelser, med endast lite bevisning som stöd. I den förra delen diskuterade jag ökningen av antalet beväringar med invandrarbakgrund i framtida årskullar. Det kunde finnas behov av att samla lite information, i syfte att göra tjänstgöringen effektfull även för finländare med invandrarbakgrund. En möjlighet att utreda hur tjänstgöringen uppfattas av invandrare vore att i slutenkäten fråga om bakgrund och ursprung och be om svar på följande påståenden (typ):

  • Jag upplevde tjänstgöringen som fysiskt trygg.
  • Jag upplevde tjänstgöringen som psykiskt trygg.
  • Jag blev inte diskriminerad på grund av kön, ursprung, språk, religion eller övertygelse.

Svaren kunde vara intressanta och skulle säkert hjälpa oss att göra tjänsten tryggare och bättre för alla.

En vidrig plikt

Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Den officiella linjen

Ett flertal medier, bland annat Yle, har under höstens gång noterat försvarsmaktens och andra beslutfattares kraftiga agerande i försvar för värnplikten i tidningar [1, 2] och bloggar [1, 2]. Det verkliga startskottet till debatten utgjordes av ”Ohi on!” -medborgarinitiativet att avskaffa värnplikten.

Jag gillar stort det att försvarmaktens medarbetere, i synnerhet våra chefer, skarpt och tydligt uttalar sig om vår lösning i lokala medier nära platserna där våra förband verkar. Vår ståndpunkt är förstås självklar — försvarslösningens grundvalar är inte något som vi själva hittat på. Vi verkställer helt enkelt den lösning som lagstiftaren valt. Det vore ju lite underligt om myndigheten tvivlade på sitt uppdrag. Vi är förstås experter i ämnet, och vill naturligtvis framhäva de särskilda fördelar värnplikten har för hela samhället, även om vi fokuserar på att bygga och upprätthålla en krigsmakt för väpnad strid. Jag tror på vår lösning, men är också redo att öppet diskutera ämnet, i stället för att ligga i min skyttegrop. Diskussionen och debatten om värnplikten behövs idag, i synnerhet då vi (försvarsmakten) tydligt sagt att budgetramarna för oss till 2015, men inte vidare. Därefter krävs att man satsar mera eller ändrar grunderna.

En förlegad plikt

Värnpliktslagen särbehandlar män och kvinnor på ett flertal helt olika sätt med både individuell och samhällelig innebörd. Den första är förstås inskränkandet av individens frihet och åläggandet av plikten. Det mest jämlika är förstås en allmän värnplikt. Så tänkte säkert också våra förfäder, då de stiftade plikten. Kvinnorna kom senare att ha en stark och väl organiserad roll på hemmafronten i krigen, vilket säkert cementrerade att plikten bara ska gälla för män.

Alla är lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

Finlands grundlag 6 §

Jag tror att det står klart för alla att ålder, övertygelse, hälsotillstånd och handikapp får och skall vara de faktorer man överväger då man väljer soldater. Kom med en bra motivering varför könet ska vara en! Kvinnorna fick rätt att göra frivillig vapentjänst 1995, med en stark motivering av jämställdhet, men tiden var inte mogen för att i lagens beredningsarbete fullt ut ta ställning till detta. I princip slopade man könet som motivering för särbehandling, men det blev fettfri mjölk. Den allmänna värnplikten för män blev mera grundlagsvidrig i och med kvinnornas frivilliga militärtjänst.

Naisten vapaaehtoinen asepalvelus
Bild: Helsingin sanomat.

 

Innebörden av att värnplikten bara gäller män verkar gå våra finska kvinnor förbi. Eller så är det jag som inte fattar. Det handlar inte bara om en plikt, utan en möjlighet. Dels handlar det om jämställdhet mellan könen på gräsrotsnivå — dvs. göra vapentjänsten, dels om att stärka kvinnornas ställning i samhället. Så länge staten och dess män lägger beslag på maktapparaten och våldsmonopolet är kvinnorna alltid i en svagare ställning.

The Security Council […] urges Member States to ensure increased representation of women at all decision-making levels in national, regional and international institutions and mechanisms for the prevention, management, and resolution of conflict;

FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

Här är det värt att (igen) lyfta fram Norge som i somras gick in för att göra värnplikten könsneutral. Motiveringen om inklusiviteten var kraftig.

Som en man, så tycker jag så klart att de i snitt 16,2 månader, som varje kvinna i fertil ålder använder för att bära barn, i sig är en fullgjord medborgerlig plikt. På basen av kvinnornas tama sätt att kräva verklig jämställdhet på alla sämhällets nivåer och i stället t.ex. argumentera i kvinnans euro, så lär mannen fortsättningsvis försvara hemmet, då kvinnan sköter barnen. Bra jobbat, Finlands kvinnor. Fortsätt så!

Mot en medborgarplikt

Värnplikten har ofta motiverats med att män får medborgerlig fostran och färdigheter med civilt mervärde. Plikten har alltså ett kraftigt samhälleligt mervärde. Under de senaste åren har det särskilt lyfts fram att plikten hindrar utslagning. Mervärdet skulle inte försvinna om plikten blev allmän för alla. Förstås skulle färre väljas till värnplikt och valet skulle enbart ske på basis av militär duglighet, något som säkert skulle tära på den finska armécentrerade machokulturen, där duglighet på jobbet ibland mäts med militärgrad, repetitionsövningar, befordringar och utdelade förtjänsttecken och ordnar.

En allmän plikt för alla där en del på basen av frivillighet och duglighet gör vapentjänst och resten gör en meningsfull och effektivt ordnad civiltjänst kunde ge samhället mera och vara en jämlik lösning. Försvarmakten behöver inte över 80 % av årskullen. Detta torde vara klart för alla då vi skär vår krigtida styrka till 230 000 soldater från och med 2015. Försvarsmakten kan ta flera tusen kvinnor årligen. Problem skulle högst uppstå i början då vi har för få kvinnliga chefer, vilket var min poäng.

Utvecklande av värnplikten mot en mera jämställd medbordgarplikt och utvecklandet av civiltjänstgöringen behöver inte och ska inte kopplas till försvarslösningen. Det handlar om att skapa ett kriståligt samhälle där alla medborgare har goda färdigheter för att bistå varandra och samhället i nöd. Här ska det finnas en klar skillnad mellan civiltjänstgöringen och den militära tjänstgöringen och båda formerna av tjänstgöring ska vara meningsfulla, uppskattade och bidra till ett säkrare samhälle.

Invandrare, bögar och kvinnor, del 2.

Varning!
I detta inlägg behandlas invandrare, kvinnor i vapentjänst, mångfald och homosexualitet i en anda av öppenhet. Om Du upplever risk för allergisk reaktion, så rekommenderar jag att Du slutar läsa och navigerar bort från denna sida.

Invandrare

I mitt tidigare inlägg infogade jag den australiensiska försvarschefens arméchefens syn på kvinnohatare och sexuella trakasserier som han offentligt återgav per video. Väl genomtänkt. En skriftlig ”encyklika” har säkert fördelats, men detta sätt att framföra budskap lär stärka genomslaget.

 

I min ”statistikserie” Lögn, förbannad lögn och statistik i höstas behandlade jag i den andra delen storleken på inryckande kontingenter och vissa särskilda innebörder (i det finskspråkiga inlägget). Följer således en snabb översättning:

De skillnader i kontingenternas storlek jag presenterat minskas av invandrare som fått finskt medborgarskap. Fenomen anknutna till detta, såsom nettoinvandring, den unga åldern hos invandrarbefolkningen och den något större nativiteten, börjar inverka på kontingenternas storlek märkbart från och med 2015, då styrkorna ökar med några hundra finländare med invandrarbakgrund. Detta antal växer långsamt till och med 2025. Av dem som fått finskt medborgarskap är över 40 procent ryssar, ester och svenskar.

Kuvio 3. Suomen kansalisuuden saaneet alle 30-vuotiaat miehet 1993-2011

Figur 3. Män under 30 år som fått finskt medborgarskap 1993-2011. Källa: Statistikcentralen.

 

Ökningen i antalet beväringar (sv. värnpliktiga) samtidigt som åldersklassen minskar ställer försvarsmakten inför nya utmaningar. Försvarsmakten är en jämlik samhällelig institution, där jämställdhet hålls i högt värde. För att kunna försvara och engagera hela det finska folket i ett samhälle som blir allt mera mångkulturellt måste försvarsmakten anpassa sig till tiden. I detta borde inga oklarheter eller motstridigheter existera. Försvarmakten tjänar det finska folket. I tjänst är endast finska medborgare. Försvarsmakten behöver inte röra upp himmel och helvete för denna sak, men tjänstgöringen bör vara psykiskt och fysiskt trygg för varje medborgare.

Detta är bakgrunden till det som gäller invandrare — antalet invandrare i ett färre antal garnisoner kommer att växa. Hur är vi beredda på detta? Försvarsmaktens strategi för mångfald har antagits och varje truppförband (eller motsvarande enhet) ska ha en plan på likabehandling och jämställdhet. I Gardesjägarregementet, där en större del av beväringar med invandrarbakgrund tjänstgör är man redan vana och det krävs ingen särskild formning av ”attitydklimatet”. Hur är det med försvarsmakten som helhet?

En viss uppfattning om hur nytt och oforskat fenomenet är får man via intervjun (på finska Yle, 8.7.2013) av arméns personalchef, överste Mauri Koskela, som jag uppskattar högt. Han förde fram att beväringstjänsten är ett bra sätt att integrera finländare med invandrarbakgrund i samhället. Visst är beväringstjänsten mycket integrationsfrämjande, men det att vi i dagens värld behöver ta upp denna aspekt, berättar kanske en del om hur lite vi i verkligheten hamnat att se saken i vitögat. En elogé till översten, som tog vara på tillfället och lyfte fram denna viktiga sak samt en tiopoängare för jämlikhet och likabehandling, med tanke på att reservofficerskurs 214 primus, Sergei Ilyukhin, som översten parafraserade är av rysk börd. Medborgarskap gäller, inte härstamning!

Kvinnor

Jag ska försöka belysa mitt argument via kvinnornas frivilliga militärtjänst. Lagen om detta antogs i Finland så sent som 1995. Innan det tjänstgjorde kvinnor i Försvarsmakten endast som civila medarbetare, och än idag, trots styrkor på 400–500 frivilliga kvinnor årligen, är nästan alla kvinnor i försvarsmakten civila medarbetare. I och med kvinnornas frivilliga värnplikt och ett större antal kvinnor i militära befattnigar har Försvarsmakten uppmärksammat denna utveckling och på truppförbandsnivåer har vi planer och program på plats för att säkra jämställdhet och likabehandling könen emellan.

Beträffande det som även kallas gender-aspekten är det aktuellt och värt att lyfta fram Norge, som gått in för att göra värnplikten könsneutral. Jag tycker vår försvarsminister Carl Haglund missade ”the big picture” på frågan, då han kommenterade:

Om det uppstår en allmän opinion för att också kvinnor måste göra värnplikt kommer diskussionen om allmän värnplikt säkert igång.

Försvarsminister Carl Haglund till YLE 8.7.2013

Ja, vad handlar Norges beslut om könsneutral värnplikt egentligen om? It’s all about gender. Norge är det första landet som på nationell och institutionell nivå verkställer FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

The Security Council […] urges Member States to ensure increased representation of women at all decision-making levels in national, regional and international institutions and mechanisms for the prevention, management, and resolution of conflict;

FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

Den sedvanliga approachen är förstås att skriva en massa papper på gender-ärenden, utnämna gender-officerare och kanske till och med ha en gender-avdelning på något högkvarter. Av detta följer ofta mycket grin, flin och oförståelse. Saken vänder sig mot sig själv, liksom. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv varit en av dom som grinat av oförståelse.

Norges väg är den rätta. För att vi ska kunna verka för kvinnornas ställning i operationer i fjärran länder, så måste vår egen organisation vara jämställd från första byggstenen. Det hjälper inte med en genderansvarig kvinna bland hundra män. Att få kvinnor in i maktapparaten med våldsmonopolet är enkelt och demokratiskt, då plikten tidigare endast gällt för män. I övriga fall blir det lätt positiv särbehandling.

… och bögar

Våra pamfletter [1, 2] ser bra ut och det verkar som om vi har det hela med jämställdhet under koll. Jo, på de nämnda områden har vi det. Det kan vi vara stolta över.

Sexuell läggning är nog tyvärr en av dom ärenden där vi släpar efter. Visserligen har vi ett strikt tjänstereglemente (AllmTjR 2009) som, liksom Finlands grundlag, förutsätter jämställdhet mellan könen och likabehandlig oberoende av ”kön, ålder,
etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning,”
men vad beträffar tabun i det militära samhället, homosexualitet, så lutar vi oss enbart på detta allmänna förbud mot diskriminering.

Det är till och med lite häpnadsväckande hur lite man vågar tala om saken. I pamfletterna jag hänvisade till lyfter man tydligt fram andra företeelser, dvs. beväringar med invandrarbakgrund och kvinnornas andel med fraser som ”din stugkompis kan vara från Savolax eller Somalien” och ”1-2 procent av beväringar är kvinnor”. Men inget eller mycket litet om sexuell läggning. Det är något som ingen känner sig bekväm att tala om. Man avfärdar gärna det hela med kravet på likabehandling och retoriken om nolltolerans. Logiken verkar vara följande: Om grundförutsättningen är att alla behandlas lika, rättvist och jämlikt, så finns det ingen som kan utsättas för olik behandling. Invandrare och kvinnor tar man förstås upp och oftast i positiv bemärkelse när man talar om samhällelig förankring och verkan på det vi gör.

Vår förtegenhet om sexuell läggning är nog symptomatiskt för ett sämhälle där homosexualitet var kriminaliserat till och med 1971 och där man för ett tiotal år sedan kunde bli befriad från värnplikten på grund av sexuell läggning. Aldrig förstås antecknat som diagnos, då homosexuell läggning i Finland sedan 1981 inte längre klassas som sjukdom, men sant ändå. Oroväckande är dagens klimat; var fjärde ungdom (28 procent) vill enligt ungdomsbarometern 2010 förbjuda homosexuella rätten att göra beväringstjänsten.

Det hela liknar mycket ”Don’t ask, don’t tell”-policyn i USA. Genom att göra saken tabu, skapar man ett utanpå jämställt klimat, där förmän och jämställda kan trakassera personer med avvikande sexuell läggning, för att ingen vill eller vågar bry sig. Det finns en plats där man inte kommer ur skåpet, och det är militärtjänsten. Det liknar mycket på början av kvinnornas frivilliga tjänst 1995, då det diskuterades om att kvinnorna skulle ha kortsnaggat hår och se ut som män.

Försvarsmakten är en organisation, där man öppet och med stolthet ska kunna vara soldat eller civil medarbetare och samtidigt man, kvinna, kristen, muslim, person med invandrarbakgrund, finlandssvensk, gammal eller ung. Och homosexuell. Inte bara för att lagen kräver det, utan för att det är vår identitet som organisation. Det är nog på sin tid att bredda fokus och ta en allvarlig titt på frågor rörande sexuell läggning. Ett bra första steg vore en forskning i saken. Sveriges systemkollapsande försvar bjuder inte mera på så mycket, men i detta avseende kunde vi nog ta efter, eller som vårt infoblad säger ”ta tjuren vid hornen.”

Rolig bild: ÖB kliver ut ur skåpet

ÖB kommer ut ur skåpet. Bild: Zarah Jonsson/Försvarsmakten. Från Pride-festivalen 2009.

 

Avslutningsvis, så är det kanske på sin plats att göra en återblick till våra krigstider, då homosexualitet var vanligare än kvinnor och invandrare.

”När vi var vid Syväri, bodde vi i korsun. Dom värmdes med kamin och vi hade trälider och allt, för vi var i ställningarna en längre tid. En vinter hämtade jag träd från lidret, och där var två pojkar – jag hade kommit så tyst att dom inte märkte – den ene på knän med den andres grej, drog av, liksom. Och jag visade bara med handen att var riktigt lugna. Efter det när vi såg varandra så nickade vi. Vi kände inte varandra; vi var från samma kompani, men olika plutoner. Nog fanns det av dom där.”

Utdrag ur boken Ihminen sodassa, Minerva Kustannus. Översättningen min egen.