Svenska insatsförlustregler

Den ”ryska påsken”, eller egentligen den ”ryska våren”, med spionflyg i april mot Sverige under övning CJSE 13 och ryska skenanfall mot HMS Orion i mars, har väckt debattt om försvarets (o)förmåga, sekretess och försvarspolitik i allmänhet. Diskussionen kretsar runt det om det ska markeras eller inte, på vilken nivå det ska ske (politisk el. militär) och om försvarsmaktens bedömning har varit väl grundad.

Jag ska försöka ta en enkel infallsvinkel på det hela, nämligen granska hurdana insatsregler (ROE, Rules of engagement) som det ryska flyget borde ha för att agera mot svenska styrkor. ROE är ett medel för att styra användningen av militära maktmedel. Våldstrappan har väldigt många steg som varierar enligt arena. Det centrala i det hela är (vore) att insatsreglerna inte styr taktiken som tillämpas, inte förmedlar strategi eller doktrin och inte är ett säkerhetsinstrument. En ”ren” ROE beskriver klart våldstrappan i enkla vardagliga termer.

Det första fallet med skenangrepp mot HMS Orion tyder på att ryskt flyg tillåts trakassera (ROE-språk: harassment) svenska enheter fritt. Den beskrivna intensiteten på skenangreppen tyder också på att trakasseri som kan leda till fysisk skada är tillåten. En västerländsk, ytterst tillåtande, ROE-formulering skulle ge befogenheter i stil med:

Unrestricted approach of contacts of interest is permitted.

Harassment that may result in physical damge is allowed.

Med en viss bakgrundsinformation om rysk övningsverksamhet på andra ställen i världen så kan vi anta att dessa rättigheter gäller överallt i internationellt luftrum och inte bara mot svenska styrkor. Ovannämnda ROE kan endast kontras med tillåtelse att bemöta på samma sätt:

Harassment to a similar extent and, in a similar fashion, to harassment received by any element or unit of the Force is permitted.

Fly eller fäkta? Den svenska responsen är att undvika konflikt, vilket förstås kan verka helt vettigt. Det vore ju lite pinsamt att svenskt flyg eskorterade ryska bombplan på simulerat angrepp mot svenska mål.

Orsaken att inte lyfta kan alltså ligga i otillräcklig ROE. Historiskt sett så verkar det som om svenskt flygvapen haft uppbackning av insatsregler skrivna på ett tillåtande sätt. Jag ska inte argumentera detta vidare, då Chefsingenjören gjort ett riktigt fint inlägg om hur det såg ut under kalla kriget när man markerade tydligt.

Från det simulerade bombangreppet mot Sverige är det svårt att tänka ut vilka insatsregler varit ibruk, men det verkar klart att ett fingerat flygangrepp bör ha tillåtelse att använda mål-/eldledningsradar, använda laseravståndmätare och använda målbelysning. Ifall rykten om radarstörning av en A-50 Mainstay stämmmer, så har det varit fråga om tillstånd till aktiv elektronisk krigföring. Jag har bristande flygtaktisk expertis, och använder säkert igen fel termer, men har för mig att användningen av aktiva sensorer för målbelysning, målpekning och radarlåsning är något som får motståndaren att bli riktigt nervös i synnerhet i luftstrid där reaktionstiderna är jättekorta. Formulerat på västerländskt sätt så får vi ett igen ytterst tillåtande ROE-paket i stil med:

Use of active sensors is permitted.

Use of electronic warfare measures is permitted.

Conduct of air combat and air attack exercises in the presence of opposing
units is permitted.

Den ryska björnen har vaknat från sitt ide och nu talar man igen om intressesfärer och tar sig rätten att fritt backa upp det politiska budskapet med strategisk bombflyg. Det har inget att göra med kalla kriget, Ryssland ser på sin omgivning i geopolitiska termer, därav ordet intressesfär. Vad gäller det strategiska flygets renässans, så kan man faktiskt tala o(m) en väldigt låg nivå, som det hela startar från. Putin gav 2007 besked om återupptagning av förmågan. Det hela dröjde 3-4 år pga. brister i utrustning, bemanning och anskaffningar.

Nu har Ryssland både militärt och politiskt markerat vem som äger Östersjön. Svenskt intresse vore rimligtvis att säga ifrån och markera med militära maktmedel. Regeringens uttalanden visar att den politiska viljan saknas. Utan den viljan överförd till robusta insatsregler så är det kanske bättre att inte lyfta, då man skulle bli ett åtlöje i luften.

Dags att ta av silkesvantarna?

Ilmavalvonta, ilmatilan partiointi, ilmapuolustus?

Jag inleder detta inlägg med den finska delen. Det svenska inlägget hittar du längre ner.

Suomen ja Ruotsin osallistumisesta Islannin ilmapuolustukseen käydään poliittisen valmistelun loppuvaiheita. Aihetta koskeva sanasto on puettu kauniiseen kaapuun. Päättäjämme puhuvat ilmavalvontaan ja ilmatilan suojaamiseen osallistumisesta ja syöttävät tunnistuslennot norjalaisille. Tunnistuslennoista puhutaan myös ilmatilan partiointina mikä ei yhtään edesauta kokonaisuuden hahmottamista. Ilmassa kaikki kuitenkin tapahtuu, eikö vain?

Käsitteitä on syytä analysoida. Ruotsalaisessa keskustelussa näin onkin jo tehty ja Kuninkaallisen sotatieteellisen akatemian hyvä bloggaus ansaitsee uuden käsittelyn suomeksi.

Yläkäsite, jonka avulla valvonta- ja tunnistustehtäviä voidaan lähestyä on ilmapuolustus (air defence). Naton doktriinin mukaan se käsittää ilmavalvonnan (air surveillance) ja ilmatilan partioinnin (air policing).

Ilmavalvonta on ”ilmatilan järjestelmällistä havainnointia elektronisilla, optisilla tai muilla keinoilla, päämääränä tunnistaa ja todentaa omien ja vieraiden lentokoneiden ja ohjusten liike valvottavassa ilmatilassa.”

Parempi nimi ilmatilan partioinnille on hävittäjätorjunta. Sillä tarkoitetaan ”torjuntahävittäjien käyttöä ilmatilan koskemattomuuden turvaamiseksi”.

Lienee luonnollista että hävittäjätorjunta jätetään Nato-maiden hoidettavaksi. Suomen ja Ruotsin linja osallistumisesta pelkästään ilmavalvontatehtäviin on järkevä ja toivottavasti myös mahdollinen. Hyvä on kuitenkin muistaa, että suppeallakin tehtävällä olemme osa Islannin ilmapuolustusta.

Suomalaiseen suuhun sopivampaa olisi puhua alueellisen koskemattomuuden valvonnasta (AKV) ja alueellisen koskemattomuuden turvaamisesta (AKT). AKV-tehtävää ei yleensä hoideta lentämällä, ellei sitten käytössä ole juuri tähän tarkoitukseen soveltuvaa valvontakonetta. AKT alkaa hävittäjän noustessa kentältä tunnistamaan vierasta ilma-alusta. Pitäisi ehkä kysyä mitä siellä Islannissa meidän hävittäjillä sitten oikein valvotaan. Hyvä kysymys! Seuraava, kiitos! Sotilaallisesti katsottuna yhtä hyödyllinen ja ehkä halvempi solidaarisuuden osoitus voisi olla henkilöstön asettaminen johtokeskukseen, tukikohdan huoltoyksiköihin tai muihin tukitehtäviin. Hävittäjillä on kuitenkin merkittävä symboliarvo ja niiden lähettäminen Islantiin tuottanee lisäksi säädösvalmistelun, joka mahdollistaa vastaavat operaatiot tulevaisuudessa lyhyemmällä varoitusajalla ja vähemmällä kädenväännöllä. Kysymys siitä mitä valvommme on vähäinen ongelma — yhteistyö löytää kyllä oikeille urille jahka perille päästään.

Koneiden aseistus ei ole kiinnostava, kunhan se on riittävä. Ohjaajilla tulee olla edellytykset torjua heihin kohdistuvat uhat aseellisella voimankäytöllä kaikissa mahdollisissa tilanteissa. Pelkällä tykkiaseistuksella lähteminen on sietämätöntä riskinottoa ja huonoa viestintää.

When you’re alone in the cockpit, you’re alone in the cockpit.

Nimetön suomalainen ohjaaja voimankäytön päätöksistä (lisätty 25 lokakuuta klo 15)


Luftövervakning, jaktförsvar, luftförsvar?

Den politiska beredningen för vårt deltagande i Islands luftförsvar är på slutrakan. Terminologin kring temat har klätts i en vacker skrud. Våra beslutsfattare talar gärna om att delta i luftövervakning och lämnar jaktförsvaret (eller incidentberedskapen) till norrmännen. Det som verkar klart är attt allt ska ske i luften, inte sant?

Det finns skäl att analysera samtliga begrepp. Inom den svenska försvarsdebatten har den Kungliga krigvetenskapssakademien gjort detta i ett förträffligt blogginlägg, som tål att ombehandlas på finska och finlandssvenska.

Det överordnade begreppet är luftförsvar (air defence). Per Nato-definitiondoktrin ingår både luftövervakning (air surveillance) och jaktförsvar (air policing) i luftförsvaret.

Luftövervakning är ”systematisk observation av luftrummet med elektroniska, optiska och andra medel, i syfte att identifiera och bestämma rörelser av eget och fientligt flyg och robotar i det övervakade luftrummet.”

Jaktförsvar är helt enkelt ”användningen av jaktflyg i syfte att hävda [territoriell] integritet.” (Storebror talar om incidentberedskap)

Det förefaller naturligt att den senare åtagandet sköts av Nato-länder. Finlands och Sveriges gemensamma linje om att delta i luftövervakning förefaller vettig och förhoppningsvis så är den även möjlig. Även med det begränsade uppdraget utgör vi en del av Islands luftförsvar.

Luftövervakning görs sällan i luften om man inte har ett övervakningsflygplan i sin arsenal. När jaktflyg lyfter för att identifiera en främmande luftfarkost handlar det om jaktförsvar. Vad ska vi då övervaka med våra jaktplan? Bra fråga! nästa fråga, tack! Militärt sett vore det kanske lönsammare och sparsammare att ställa upp personal till stridsledning, flygbasorganisationen eller andra stöduppgifter, men jaktflyg har ett högt symbolvärde. Om vi skickar dom till Island så får vi som mervärde ut en författningsberedning som möjliggör liknande framtida operationer med kortare varsel och lättare förhandlingar. Vad vi sedan övervakar är inte ett problem. Samarbetet finner nog sin form när vi väl är framme.

Bestyckningen av vårt flyg är inte intressant så länge den är tillräcklig. Våra piloter ska ha en förmåga att avvärja väpnade hot med alla till buds stående maktmedel. Att flyga utan jaktrobotar innebär en ohållbar risktagning och sänder en dålig signal.

When you’re alone in the cockpit, you’re alone in the cockpit.

Anonym finsk pilot om beslut på väldstrappan (tillägg 25 oktober kl. 15)