En trevlig intervju

Helsingin sanomat

Jag blev intervjuad i tidningen Helsingin sanomat förra veckan. Jag måste säga att intervjun med Jarmo Huhtanen (@Vegarus) återställde mitt förtroende för journalister. Inte för att det nånsin har varit borttappat — jag har bara varit misstrogen och besviken på det jag läst. Intervjun förra veckan var den första jag sagt ja till som tangerat mitt yrke. Nästan 17 år, alltså. Två gånger har jag nekat vår egen Ruotuväki. F’låt, RV! Tredje gången gillt?Under mina dryga 16 år i militären har det blivit en hel del begäran om intervjuer.

Ja, ni kan säkert tänka er hur det är om man tillhör nästan alla minoriteter i Finland: mörkhyad med flyktingpappa, finlandssvensk, vänsterhänt, handbollsspelare, åbobo och officer. Att kunna spela på religion, kön och sexuell läggning vore ett fint tillägg till dessa trumfkort, men jag har klarat mig bra hittills. 😉

Allt gick i en trevlig, varm och uppsluppen andra och frågorna Jarmo ställde fick mig att reflektera över många saker kring mitt yrke. Tack, Jarmo!

Jarmo var snäll nog att lämna svaret på den sista frågan öppen, men det var en ytterst aktuell fråga, så jag ska köra ett efterspel här.

Den sedvanliga frågan: Borde Finland bli Natomedlem?

Jag tänker mycket i samma banor som vår chef, general Ari Puheloinen; som en suverän stat har vi plikten att ta hand om vårt eget försvar på ett sätt, som även andra erkänner som trovärdigt. Så länge vi ser på saken så, har Nato inte mycket att erbjuda utöver det samarbete vi redan har. Skulle vi gå från en försvarsmaktsreform (klar 2015) till en försvarsreform (fr.o.m. 2020+) med stora kumulativa underskott vore vi tvungna att ruska på grundvalarna. Vi kunde tänka oss som lösning att skära ner försvaret och skydda oss med säkerhetsgarantierna som Nato ger.

Då skulle vi bara vidmakthålla de förmågor som är viktiga för Nato och lita på andra att bidra med det som saknas när vi behöver det. Ett slags nätverkat försvar där den totala förmågan rasar utan en av delarna — åtminstone mot kvalificerad motståndare.

En sådan lösning, som i princip skulle försvaga Natos sammanvägda militära förmåga, skulle dock behöva nekas av bara en medlemsstat. Troligen skulle detta redan ske i förhandlingsskedet.

Det finns ingen ”fast track” till Nato för oss. Vill vi bli medlemmar så gör vi det enligt den långa processen. Ett snabbt arrangerat medlemskap skulle endast tyda på ett påtagligt och akut säkerhetsunderskott, något vi inte lär hamna ut för. Jag har debatterat detta tidigare.

Trots språket och personligt pronomen, så talar jag inte för Sveriges del i detta fall. ”Säkerhetsunderskott” — tänk på det, Sverige!

Just nu sitter vi på räcket. Vår ÖB — nej, det är inte general Puheloinen, utan republikens president Sauli Niinistö — har fått kritik för detta synsätt. Jag tycker det är som han säger ganska bra och passar väl in i denna stund och tid. Och så vi sitter ganska stadigt, tack vare ett trovärdigt försvar med moderna förmågor.