Intervju med Patrik Gayer inför Finlandssvensk försvarsdag

Inför den 3e Finlandssvenska försvarsdagen den 18 januari 2013 har jag fått möjligheten att på min blogg intervjua försvarsministerns specialmedarbetare Patrik Gayer.

Patrik Gayer

Patrik Gayer (pol.kand, född 1986) är försvarsminister Carl Haglunds specialmedarbetare sedan juni 2012. Tidigare har Patrik jobbat som specialmedarbetare vid Europaparlamentet i Bryssel. Patrik var kandidat i kommunalvalet 2012 och är nu suppleant i Helsingfors stadsfullmäktige. Patrik är ordförande för Reservofficerare vid Nylands Nation. Du kan följa Patrik på Twitter.


James Mashiri: Tack för detta intervjutillfälle.

Patrik Gayer: Tack för möjligheten att få diskutera säkerhets- och försvarspolitik. Vikten av social media och kommunikation över internet ökar konstant och det är viktigt att delta i debatten även i denna sfär. En öppen diskussion om framtidens utmaningar och möjligheter är nödvändig och försvars- och säkerhetspolitiken är inget undantag. Denna diskussionskultur är tyvärr inte alltid en självklarhet i Finland. Så med denna lilla insats hoppas jag kunna dra mitt strå till stacken för en öppen diskussion om Finlands försvars framtid.

James: I Sverige har man nu avslutat Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, som är den mest betydande inledningen på det säkerhetspolitiska året 2013 i Sverige. Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen besökte Sälen, prisade Sverige som partner och suddade kanske lite grand ut gränsen mellan partner och medlem, men behöll den vid åtaganden under artikel 5. Efter honom talade Estlands utrikesminister Urmas Paet nästan konsekvent om ”Sverige och Finland”. Är Finland verkligen en lika uppskattad och kunnig partner som Sverige?

Patrik: Den årliga konferensen förde som vanligt med sig en t.o.m. gränsöverskridande debatt om säkerhetspolitiken i Östersjö området. Dock skall vi minnas att den arrangerades i Sverige och att det således inte är en överraskning att såväl generalsekreterare Rasmussen som minister Paet riktade sina kommentarer till Sverige.
      Finland är ett pålitligt partnerskapsland som deltagit i partnerskapssamarbetet ända sedan det inleddes. Genom reformen av Natos partnerskapspolitik vid utrikesministermötet i Berlin 2011 ges samtliga partnerländer en likvärdig ställning.
      Partnerländerna har fått allt större betydelse för Natos verksamhet och gör en betydande insats inom krishanteringsverksamheten och det övriga säkerhetspolitiska samarbetet. I den nya försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen framkommer det klart att Finland eftersträvar en vidareutveckling av Natosamarbetet på ett sätt som gagnar båda parterna.

James: Försvarsministern kom i Hufvudstadsbladet fram med uttalandet att Sverige nog kan förvänta sig någon form av bistånd vid angrepp. Detta tolkades snabbt som ett löfte på att ”Sveriges sak är vår” och att vi skickar trupper om Sverige angrips?

Patrik: Jag tror dock att de flesta finländare håller med om att det vid en eventuell kris är naturligt att Finland skulle hjälpa Sverige på ett eller annat sätt. Hjälpens karaktär är ju naturligtvis rakt bunden till krisens karaktär. Det innebär att detta väldigt enkelt blir en alltför spekulativ diskussion. Personligen anser jag att ministerns kommentar, med tanke på våra länders nära relationer och gemensamma historia, är föga överraskande.
      Som du skrev på din blogg blev ministerns ord rejält förvrängda. Rubriksättningen var rafflande och det drogs allt för långtgående slutsatser om vad ministern sade. En del av den traditionella median gjorde även sitt bästa för att måla upp konflikter mellan ministern och andra aktörer, konflikter som i verkligheten inte existerar, gällande hans kommentarer om ministrarna Bildt och Enströms debattartikel i Dagens Nyheter. Ministern sade väldigt tydligt att ifall Finland och Sverige ingår ett omfattande gemensamt ägande av centralt försvarsmateriel blir det aktuellt att diskutera eventuella juridiska avtal länderna emellan. Han varken förespråkade försvarsallians eller internationella avtal utan talade endast om förutsättningarna för det som de svenska ministrarna tog upp.
      Det nordiska samarbetet med bl.a. Sverige är dagligt och bedrivs inom en rad olika delområden, däribland strategisk utveckling, utbildning och övningar men även t.ex. i internationell krishantering. Det fördjupade samarbetet främjar upprätthållandet och utvecklandet av de militära kapaciteterna och utvecklar även interoperabiliteten. Det å sin sida gör det enklare för oss att fungera effektivt i samverkan med de andra länderna inom utbildningen, övningsverksamheten, övervakningsuppdragen samt vid anskaffningen av försvarsmateriel.
      Vi ser med iver fram emot att fungera som ordförandeland för det nordiska försvarssamarbetsforumet Nordefco och är övertygade om att det kommer att bringa ett mervärde för det finländska försvaret även framöver. Det är viktigt att vi öppet kan diskutera vad detta samarbete kan innebära i framtiden, då vi redan nu i den nya redogörelsen kan läsa att försvaret står inför stora ekonomiska utmaningar under de kommande decennierna.

James: Tack för intervjun!

Patrik: Tack för möjligheten att reda ut några detaljer som blivit oklara ifall man följt med rapporteringen i media den gångna veckan. Jag rekommenderar dina läsare att följa försvarsministeriets officiella twitter konto @DefenceFinland, samt att gilla ”Suomen puolustusministeriö” på facebook för nyheter om försvarsförvaltningen. Jag uppmuntrar även alla medborgare att vara i kontakt med oss på ministeriet ifall ni har frågor eller idéer.


Du vet väl att Du kan följa mig på Twitter. Om den Finlandssvenska försvarsdagen twittrar jag med taggen #fisvfd.

Så lika, ändå olika. (Debatt i SoMe)

Svenske bloggaren Lars Wilderäng (Cornucopia) kommentade om sin bloggstatistik för en tid sedan (i mars över 82k sidvisningar/dag, varav 25k helt unika!) och försvarsbloggaren Wiseman nådde igår 3 miljoner visningar på 5 år. Även finska bloggaren ammattisotilas har på en kort tid fått många läsare och varit en av de få ”officersbloggarna” i Finland. (Orsaken till detta finns på startskotten till våra bloggar: hans, mitt)

Heja Cornucopia, grattis Wiseman, tack ammatttisotilas! Tack vare Ert (m.fl.) flit, ansvarskänsla och engagemang samt goda stil tas bloggare på allvar!

Jag måste medge lite avund och respekt. Och samtidigt ska jag ännu passa på att tacka alla seriösa (läs: dom som håller god stil) försvarsbloggare för inspiration.

På samma sätt som gemene man egosurfar (dvs söker sitt eget namn på Google), så kollar bloggare på sin statistik. För mig var det något av detta i början – bara kolla antal besökare. Sedan blev det en utmaning med flera intressanta observationer. En av dessa (utan statistik – den trilogin är avslutad…;) följer.

Svenskar twittrar, finnar facebookar.

Jag undrade tacksamt över att de flesta av mina läsare kommer från Sverige. Lätt att avfärda som en språkfråga. En djupare titt på besökare, refererare och plattformer visade att svenska och finska besökare i regel, förutom bloggar och diskussionsfora, refereras från Twitter respektive Facebook. Jag ska försöka analysera dela min åsikt om detta.

Twitter har nått kritisk massa i Sverige. Det försvarsaktiva samfundet är etablerat och kommunicerar med varandra enligt ett regelverk som närmast kunde beskrivas som självsynkroniserat. I synnerhet bör uppmärksammas enhetligheten i bruk av sk. hashtags. Svenska twittrare använder icke-normativt definierade taggar för att medge sökning och delning av sina tweets. De vanligaste är #svfm, #föpol och #säkpol. Av dessa kan ytterligare vissa härledas. Ett bra tecken på hur snabbt en svensk twitterkultur utvecklats är taggen #ffse, som alltså betyder Follow Friday Sweden.
Jag är visserligen en nOOB med Twitter, men förra veckan märkte jag för första gången att taggen #FF trendade i Finland. Det borde ju rimligtvis vara så varje fredag, då taggen betyder att man till samfundet (på en fredag) delar de personer, som man tycker är reko och vars tweets på Twitter man tycker om, accepterar och oftast RT:ar.

Inte så i Finland. Vi har ingen #fffi-tagg. Hos oss är Twitter något nytt som internationellt orienterade politiker håller på med, internationella företag tar i bruk och inhemska företag och staten lite prövar på i stil med fb. Vi har inga egna etablerade #pvfi / #fifm (motsv. #svfm), #turpo (#säkpol), #puolpol (#föpol) taggar som kunde bidra till att få mera följare för försvars- och säkerhetsärenden.

Kultur Finland

Den finska twittervärlden inom offentliga sektorn är ytterst begränsad, även om de flesta har förstått att skaffa ett konto. Växelverkan består främst att mata nyheter liksom ett RSS-flöde och låta bli att svara på respons även om det skulle vara fråga om tumme upp. Ett bra exempel hittar man i den finska Skyddspolisen, som inspirerad av norska PST gick till Twitter, men inte på en dryg månad har kunnat komma med mera än ett startskott och en tweet om en otrevlig intern sak som blivit en offentlig rättsprocess. Skyddspolisen gör ett jättefint arbete med låg profil. Men en öppenhet mindre begränsad än idag kunde skapa mera förtroende och större attraktion. Växelverkan är numera digital. Dom som vill oss illa fattar det och så måste också ”the good guys”. Kämpa på, Liinu Lehto-Seljavaara.

Om facebook kan jag konstatera att plattformen vuxit och utvecklats, men ännu tjänar det ursprungliga syftet. Det gäller att dela tankar, ordna ”keg party” och annan typisk gruppverksamhet. Från att ha varit exklusiv har fb blivit global. Samma förutsättningar och begränsningar återstår. Fb och Twitter kan inte jämföras —— båda är visserligen sociala medier, men har en helt skilda filosofier. Ett exempel: Allt du gör i Twitter är offentligt, då du i fb kan justera offentligheten med inställningar och ha exklusiva grupper. Twitter har privata meddelanden, men dom är fortfarande 140 tecken långa. Twitter är en offentlig mikroblogg. I synnerhet bra då du är populär, inte har tid att besvara varje kommentar på en blogg, men vill ha en växelverkan med dina följare, som sannfinländarnas Timo Soini insiktsfullt konstaterar. Fb är en e-kompiskrets. Om inte vår offentliga sektor ”haffar” detta så ska vi inte undra om vi har svårt att engagera eller nå dom vi vill rekrytera. Vi kan ju förstås hålla oss till det gamla där dinosaurier anställer dinosaurier…

Som sagt så är jag helt nOOB i SoMe. Jag välkomnar respons, kommentarer, frän kritik, tankar och visioner, så shoot! och hjälp mig utvidga mitt snävä synfält!

Du kan följa mig på Twitter eller läsa min blogg Random thoughts.

Försvarsdebatt?!

Suomenkielinen versio alempana.

I Finland känns det förbannat svårt att föra debatt om försvarsmakten eller säkerhetspolitik. (övers.)

Så summerar bloggaren ammattisotilas sina känslor vid startskottet för sin förträffliga blogg. Vår militärattaché vid Finlands ambassad i Stockholm, överste Anders Gardberg, närmar sig ärendet med en annan utfallsvinkel genom att framföra skillnader i svensk och finsk försvarsdebatt. Vi hade en tämligen svartvit Nato-debatt i tiderna och senare gick flere aktiva figurer fram med kritik mot debattens kvalitet. Detta tar även ammattisotilas fasta på. Emedan vi har en hel del finskspråkiga säkerhetsbloggar som tangerar försvaret, så existerar ett tomrum i den finlandssvenska bloggosfären. På det positiva planet har vi visserligen ett flertal nya, men ack kortlivade, säkerhetsbloggar. Kolla till exempel Yrsa Grünes säkerhetsblogg. Grüne skriver oerhört fina säkerhetsinriktade ledare. Det finns tydligen en blyghet eller försiktighet att blogga om man inte är en betydande figur i samhället eller har det som uppgift som minister.
Jag är i det mesta ense med ammattisotilas beträffande debattmöjligheterna, nivån på debatten och utmaningarna. Jag förstår och respekterar även hans beslut att hålla sig anonym, men tror inte helt på det rationella perspektivet han bjuder på. Begränsningarna i yrkessoldaters yttrandefrihet slopades sent i Finland och vi har kanske inom vår organisation en kvarleva att betrakta uttalade åsikter om försvar och säkerhet som politik. Måhända av historiska skäl och en viss tröghet inom organisationen anses det inte lämpligt för officerare att debattera om de inte skilt beordras att göra så. Jag ska försöka antasta detta och förklara min ståndpunkt som personliga plikter:

  1. Befälet i försvarsmakten leder utbildningen av soldater – män och kvinnor; beväringar, reservister och anställda – som utgör ett väldigt representativt tvärsnitt av samhället. Vi påverkas av och har inflytande på samhället. Jag sitter inte på en öde ö eller i en sandlåda.
  2. Finlands säkerhetspolitiska omgivining är inte konstant. Vi måste följa med och bedöma förändringar för att kunna möta framtida utmaningar. Våra utvecklingsprogram strävar till att skapa kvalificerade förmågor för framtiden. Jag kan inte ligga i (kalla krigets) skyttegravar och vänta med huvudet nere bara för säkerhetens skull.
  3. Vi utbildas till att lyssna, tänka, bedöma, fatta meningar och beslut. Beslut fattas av behöriga chefer, som förutsätter att alla medverkande underordnade ger sina motiverade synpunkter och därmed bidrar till bästa möjliga beslut. Våra beväringar och reservister förväntar sig att vi kan diskutera med dem och bidra till åsiktsbildning. Denna blogg handlar inte om beslut, men jag vill och kan bidra till att forma väl motiverade åsikter.

Med denna utgångspunkt vill jag starta en finlandssvensk försvarsblogg, som förhoppningsvis bidrar till att öka debatten om och förståelsen för försvarsmakten, bjuder på en snäv insiderblick till den reform vi är i och kanske, bara kanske, ger en uppfattning om försvarets och säkerhetens breda fält.

Anonymiteten? Jag ska inte smutskasta eller förhärliga vårt försvar och inte heller gå in på hur kassa eller toppen vi har varit, utan ge mina synpunkter på nutiden och sträva till att blicka in i framtiden. I den fasta tron att vi är en modern organisation med framåtanda, som får sin livskraft från medarbetarnas puls och engagemang. Jag vill stå bakom min åsikt med mitt eget namn, samtidigt som jag förstår och accepterar att alla inte kan och vill det. Kommentera med namn eller pseudonym.

Observera att åsikterna jag uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens officiella linje.


Puolustuskeskustelua??!

Suomessa Puolustusvoimista tai turvallisuuspolitiikasta keskustelu tuntuu helvetin hankalalta.

Näin bloggaaja ammattisotilas kuvaa tuntojaan bloginsa avaavassa lähtölaukauksessa. Tukholman suurlähetystömme sotilasattasea, eversti Anders Gardberg, puolestaan lähestyy asiaa toiselta kantilta vertaamalla Suomen ja Ruotsin väittelykulttuureja. Meillä aikanaan virinnyt varsin mustavalkoinen Nato-keskustelu sai monelta merkitttävältä vaikuttajalta kritiikkiä huonosta laadusta. Tähän laatuun myös ammattisotilas ottaa kantaa. Suomessa on suppea joukko suomenkielisiä turvallisuusblogeja, jotka välillä koskettavat puolustusvoimia, mutta suomenruotsalaisten blogien osalta tyhjiö ei ole pahemmin täyttynyt. Useimmat blogit ovat lyhytikäisiä, kuten esimerkiksi Yrsa Grünen turvallisuusblogi. Grüne muuten kirjoittaa äärettömän hyviä turvallisuusaiheisia pääkirjoituksia. Ujoutta tai varovaisuutta löytyy. Ei pidä pitää blogia ellei ole merkittävä vaikuttaja tai se kuulu tehtäviin. Yhdyn pääosin ammattisotilaan ajatuksiin keskustelumahdollisuuksista ja -haasteista sekä keskustelun tasosta. Kunnioitan hänen päätöstään pysyä nimettömänä, mutta en ihan usko siihen raa’an rationaaliseen kuvaan, jota hän välittää. Sotilaiden sanavapautta koskevat rajoitukset kumottiin verrattain myöhään meillä ja ehkä organisaatiossamme on jäänteenä tapa tarkastella mielipiteitä puolustuksesta ja turvallisuudesta poliittisina kannanottoina. Tietty hitaus pitää yllä käsitystä siitä, että upseerin ei ole sopivaa lausua mielipidettään ellei häntä siihen erikseen käsketä. Yritän murentaa tätä anakronisimia ja selittää lähestymiseni velvollisuuksien kautta:

  1. Puolustusvoimien päällystö johtaa sotilaiden, so. miesten ja naisten; varusmiesten, reserviläisten ja palkattujen, koulutusta. Sotilaamme muodostavat hyvin edustavan poikkileikkauksen yhteiskunnasta. Me vaikutamme yhteiskuntaan ja se meihin. Minä en istu autiolla saarella tai hiekkalaatikossa.
  2. Suomen turvallisuuspoliittinen ympäristö ei ole luonnonvakio. Meidän pitää seurata ja arvioida sen muutoksia. Kehittämisohjelmamme tähtäävät ennustettavan tulevaisuuden suorituskykyjen luomiseen. Minä en voi maata (kylmän sodan) poteron pohjalla vain varmuuden vuoksi.
  3. Meidät koulutetaan kuuntelemaan, ajattelemaan, arvioimaan, muodostamaan mielipide ja tekemään päätöksiä. Päätöksiä tekevät toimivaltaiset johtajat, jotka edellyttävät, että osallistuvat alaiset antavat perustellut näkemyksensä ja tukevat parhaan mahdollisen päätöksen tekemistä. Varusmiehemme ja reserviläisemme odottavat, että osaamme keskustella turvallisuudesta ja näin tukea heitä perustellun mielipiteen muodostamisessa. Tämä ei ole blogi päätöksistä, mutta minä tahdon ja voin tukea hyvin perusteltujen mielipiteiden muodostamista.

Näillä lähtökohdilla tahdon avata suomenruotsalaisen puolustusblogin, joka toivottavasti edistää keskustelua ja ymmärrystä maanpuolustuksesta, antaa suppean sisäpiirin näkökulman uudistukseemme ja ehkä… toivottavasti, antaa käsityksen puolustuksen ja turvallisuuden laajasta tehtäväkentästä nykymaailmassa.

Kirjoitan ruotsiksi. Referoin joskus suomeksi, mutta toivon aina, että kommentoitte rohkeasti jommallakummalla kotimaisella!

Nimettömyys? En aio loata ja ihannoida puolustustamme, enkä myöskään selittää kuinka surkeita tai erinomaisia olemme joskus olleet. Tarkastelen nykypäivää ja pyrin katsomaan tulevaisuuteen. Siinä vakaassa uskossa, että ”meidän maajoukkue” on moderni ja kehityshakuinen organisaatio, joka saa elinvoimansa työntekijöidensä sykkeestä ja omistautumisesta. Seison kirjoitusteni takana omalla nimelläni. Ymmärrän ja hyväksyn myöskin sen, että kaikki eivät näin voi tehdä. Kommentoikaa siis nimellä tai salanimellä.

Vastuulauseke: Esittämäni mielipiteeni ovat omiani, eivätkä ne välttämättä heijasta puolustusvoimien virallista linjaa.