Fin dukning på finlandssvensk försvarsdag

Försvarsdagens logo.

Den fjärde finlandssvenska försvarsdagen bjöd på en aktuell och tydlig säkerhetspolitisk diskussion.

Jag ska inte referera, utan göra några axplock och återkoppla till utvecklingen sedan den tredje försvarsdagen för två år sedan i Ekenäs.

Behöver Finland en egen Sälen?

Fråga ställd på den tredje Finlandssvenska försvarsdagen

Frågan, som för två år sedan besvarades med ett nästan enhälligt Ja! har satt kuggar i rörelse. Republikens president har haft sina funderingar i Gullranda, även om med begränsad offentlighet. Min chef, kommendören för försvarsmakten, har ordnat sin egen försvarsdag, som var tillgänglig offentligt både med twitterflöde och livesändning på YouTube. Den svenska Sälen-arrangören Folk och Försvar har även landat i Finland i och med Hanatinget, över fem timmar finsk-svensk säkerhetspolitik i fullsatt sal med livestream och simultantolkning. Utöver detta har vi Elisabeth Rehn Bank of Ideas, som öppnade med debatt om Syrien och terrorism och som jag hoppas att vi hår höra mera av under våren. Debatten har blivit mera offentlig, bredare och bättre. Det har också blivit högre i tak.

Utrikespolitiken och Tuomioja

I expertpanelen, som talade om Finlands försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar, satt minister Jaakko Iloniemi, ambassadörerna Maimo Henriksson och Pauli Järvenpää och kommendör Juha Mäkelä. Expertpanelen fick också en mycket bra kommentar av Nederländernas ambassadör Henk Swarttouw. Här är det värt att göra en återkoppling till utrikespolitiken och Tuomioja, som ibland ordnar och ställer till det. utrikesministerna må vara frontfiguren, men utrikespolitiken verkställs av våra ambassadörer.

Därför rekommenderar jag starkt till alla mina läsare att sluta läsa dagstidningarnas tunna skrammel om det utrikesministern säger och istället läsa och lyssna på det ambassadörerna (isht emeritus) säger. Mina ledstjärnor i utrikes- och säkerhetspolitisk opinionsbildning heter Jaakko Iloniemi, Markus Lyra, Pauli Järvenpää, Alpo Rusi, Heikki Talvitie, och Max Jakobson. För en frisk syn på Finland och finskhet utifrån rekommenderar jag att Du följer dom akkrediterade ambassadörerna Henk Swarttouw och Bruce Oreck.

Vår granne

Frågan om Rysslands nya militärdoktrin kom upp i expertpanelen. Kommendören Juha Mäkelä avfärdade mycket väl med ”nil novi sub sole,” vilket miltärt sett håller streck. Jag valde att kommentera och även i eftertanke tål min kommentar att publiceras:

”Jag vill göra en återblick till 2010, året som vi kommer ihåg från det att polska, brittiska, amerikanska och franska trupper firade segerdagen med parad på Röda torget jämsides ryska styrkor, medan förbundskanslern Merkel [fogligt] satt bredvid president Medvedev.

Segerdagsparaden, 9 maj 2010. Moskva.
Segerdagsparaden, 9 maj 2010. Moskva.

I 2010 års doktrin konstaterade avseende omvärldsbilden att ideologiska motsättningar minskar. I 2014 års doktrin gör man en tvärvändning – man ser en ökad global tävling, en ökad spänning mellan stater, regioner och i växelverkan samt en ökad kamp (strid) mellan ideologier och värden. Som nya interna hot lyfter Ryssland fram ”försök att påverka befolkningen, i synnerhet landets ungdom, med information vars syfte är att destabilisera dom historiska, mentala och patriotiska tradtioner som hänför sig till värn kring Fosterlandet.”

Utöver detta utvecklar doktrinen totalförsvarets begrepp och prioriterar befolkningsskydd och sjukvård i kri(g)ssituationer.

Därför vill jag fråga panelen: Vår granne Ryssland förbereder sig för ett totalt krig och isolerar sig från västvärlden. Är det inte dags för politiken att sluta debattera ”Vad är Ryssland?”  och istället inse faktum och söka både säkerhet och inflytande i de fora där de finns – och samtidigt fasilitera samarbete och dialog, för att hjälpa vår granne komma bort bakom muren [han] själv bygger?”

Slutsatser

Mycket har hänt på säkerhetens och försvarets debattarenor, men vi saknar ännu en egen Sälen. Behövs en sådan då? Ja, i synnerhet när vi avser fortsätta militärt alliansfria, som en ensam suverän stat med särskild goda och vänliga förhållanden med en granne som Ryssland. Behovet av att samla säkerhetspolitisk expertis och föra debatt minskar inte. Och inte bara vänner från Väst. Om vi verkligen för den politik vi påstår ska vi kunna involvera den ryska politiska eliten och forskare i samverkan. Här är den unika finska möjliheten som ligger gömd i den unika finska säkerhetslösningen.

Den finlandssvenska säkerhetspolitiska debattten har aktiverats. Vi har mycket att ge, i synnerhet när det finsk-svenska samarbetet diskuteras. Jag anser att vi finlandssvenskar ska arbeta för att riva ner språk- och förtroendemurar mellan Finland och Sverige genom att nyttja vår unika kunskap i båda språken och kulturerna. Därför utmanar jag samtliga finlandssvenska försvarvänner att göra försvarsdebatten tillgänglig på bägge inhemska språken och sträcka ut en hand till finska kumpaner. Tillsammans blir vi klokare!

//James

Reblog: Trygghetens demoner

Med hänvisning till terrorangreppen i Frankrike och dagens nyhet om liknande angrepp i Hamburg, så har detta över ett och ett halvt år gamla inlägget åter blivit aktuellt. Säkerheten på franska gator tryggas av polisen som stöds av soldater kring de viktigaste objekten och ddär var polisen behöver mest hjälp. ”Yrkesarmén” har omedelbart gripbara högt kvalificerade resurser med särskilda kompetenser. I det finska samhället i motsvarande situation, eller under ett läge av långvariga destabiliseringsoperationer utförda av annan stat, så kunde polisen ha svårigheter att av försvarmakten få enheter för väpnad insats (handräckning). Lyckligtvis existerar inte en sådan hotbild, eller?

Säker — otrygg

Trygghet… man känner sig säker, liksom. Bekant känsla. Vad är då otrygghet i det vardagliga livet? Soldater tar medvetna risker. Sätter sina liv på spel. Möter hot. Bekämpar hot. Känner soldater sig någonsin riktigt osäkra? Säkert, men det är nog oftast bara i korta stunder. När hotet är ett identifierat objekt kan det bekämpas eller reduceras. Jag har väl aldrig känt mig riktigt otrygg, bar och avväpnad med noll säkerhet.

Säkerheten blir mätbar först då när man kännt sig riktigt otrygg.

Förrän igår. Dagen efter Boston. Jag steg på tunnelbanan i Helsingfors. Satt ned på den oranga bänken. Sedan hör jag två män diskutera på arabiska. Jag är en rationell människa. Våra största hot i Finland kommer från utslagna finländare som tar till vapen eller bygger bomber. Inte invandrare. Inte muslimer. Jag är rationell, för fan!

 – Terr…Vad om?

Alhamdulillah
Alhamdulillah. (الحمد لله‎)

Min första tanke. Ingen panik, men en helt obekant, osäker och otrygg känsla. Rädsla. Helt irrationellt och överdrivet jämfört med den aktuella hotbilden. Tvärs över mittgången satt två finska ungdomar, den ena lyssnade på angstfylld musik med hörlurar och den andra spelade något dystert liverollspel på sin dator. 1000 gånger mera sannolika hot. Typ. Ingen skillnad —— pilskottet som bar den amerikanska narrativen om hotet från radikala muslimer hade spräckt mitt pansar.

 – Hon då?

Min nästa tanke. Jag tittade på en äldre kvinna mittemot mig. Hon sneglade på männen. En livlig ordväxling på arabiska med ett dämpat ما شاء الله (masha Allah, sv. Gud vill det) ökade plötsligt otryggheten exponentiellt. Jag såg rädsla i hennes ögon. Jag hade fått en liten skråma i min trygghetskänsla, men hennes trygghet var nedbruten. Hon levde nu i osäkerhet. Hon hade inte medvetet valt att ta risker. Förutom att åka tåg. Liksom jag.

Jag tror inte på konspirationsteorier. Däremot är jag övertygad om att vissa statliga aktörer hänsynslöst utnyttjar den känsla av otrygghet som skapas av terrordåd. Efter det måste man mata känslan och hålla den livskraftig. När man sedan behöver ett carte blanche av medborgarna är det bara att vädja till känslan av otrygghet. Massmedier rapporterar mycket med chockeffekt, men följer sällan upp med analys på lång sikt. Maktens vakthundar har blivit statens knähundar.

När jag med min sambo kom från en bioföreställning av Hurt Locker, satte sig två typer som såg ut som imamer framför oss i bussen. Svettet bara rann när herrarna plockade fram sin gamla Nokia-mobiltelefon.

En kollega om trygghetskänsla

Demonerna Värnplikt och Folkförankring

Inom den finska försvaret har vi ett annat förhållande till säkerhet. Vi känner oss trygga, för att vi vet att vi kan identifiera hot och bekämpa dem. Denna känsla får folkförankring i och med den allmänna värnplikten. När varje man vet att han kan bekämpa yttre hot med vapen ihand så tänker han inte ”vad om?”. Denna känsla av militär trygghet lever kvar så länge som största delen av folket har gjort värnplikten. Känslan lever kvar även efter att de reella förmågorna rasat, för den är inbygd i varje medborgare. I fribrandkåren känner alla sig säkra, när dom själva kan släcka bränderna.

I en ”yrkesarmé” handlar det om något annat. Utan erfarenhet så har jag bara en tes: För Sveriges del kommer känslan av trygghet inför militära hot att finnas kvar hos folket så länge som en större del har tjänstgjort med vapen ihand eller har pappor som gjort det. Med minskad erfarenhetsbaserad och indoktrinerad trygghet — värnplikten — så kan det faktiskt bli lättare för yrkesarmén att kämpa om finansiering. När känslan av otrygghet blir påtaglig, så vill folket ha en ordentlig försäkring, som helst släcker löpelden där den börjat.

I Sveriges fall lär det dock ta ett par generationer. Tills dess så kämpar ”särintresset” om medel i en mycket lägre serie än polisen, brandkåren och hälsovården. Försvarsmakten är ett särintresse, för att ingen känner sig otrygg. Säkerheten blir mätbar först då när man kännt sig riktigt otrygg.

Epilog

Männen med invandrarbakgrund då? I motsats till kristna som förbjuds att missbruka Guds namn och därför oftast inte vågar ta till Guds namn överhuvudtaget, så är Guds namn الله‎ (Allah) ofta på muslimernas läppar. När en västerländsk icke-muslim hör الله‎ i någon av dess former

  • سبحان الل (subhan’Allah, ära vare Gud)
  • ما شاء الله (masha Allah)
  • إن شاء الله  (insha’Allah, om Gud vill)

associerar han ofta till en terrorist, som säger الله أكبر (Allahu Akbar) innan han spränger sina bomber. Den försiktiga och ytterst dämpade ton med vilken de två muslimska männen uttalade Guds namn, vittnar på en känsla av otrygghet och osäkerhet (som lätt blir utslagenhet) som vi på riktigt borde vara bekymrade över.

Sotilaat ja sananvapaus, osa 3

Olen aiemmin kirjoittanut sotilaiden sananvapaudesta ja luulin jo, että asia olisi selvä. Ulkoministeri Erkki Tuomiojan hyökkäykset strategian laitoksen johtajaa everstiluutnantti Torsti Siréniä ja kaikkien upseerien sananvapautta vastaan antavat kuitenkin aiheen palata asiaan. Kertaan perusteet, mutta jos asian yleiset, perustuslailliset ja muut lainsäädännölliset taustat ovat epäselviä, niin pyydän kiertämään sarjan ykkös- ja kakkososan kautta.

monkey-deaf-dumb-blind

Perusteet

Sananvapaus

Sotilaiden sananvapautta ei enää rajoiteta. Aiemmin rikoslaissa säädettiin asiasta näin:

Sotilas, joka ilman esimiehen lupaa osallistuu puolueen tai puoluepoliittista toimintaa harjoittavan tai sitä tukevan yhdistyksen julkiseen tilaisuuteen tai muuhun kokoukseen pitämällä alustuksia tai esitelmiä tai lausumalla mielipiteitä puoluepoliittisista asioista, on tuomittava luvattomasta poliittisesta toiminnasta kurinpitorangaistukseen.

RL 321/1983, 45 luku 26 § 1 mom.

Tämä sananvapauden rajoitus koski vain puoluepoliittista toimintaa harjoittavan tai sitä tukevan yhdistyksen julkista tilaisuutta tai muuta kokousta. Tätä rajoitusta laajennettiin kuitenkin tapakasvatuksessa yleiseksi sananvapauden rajoitukseksi ja ylläpidämme edelleenkin vanhentunutta normatiivista käsitystä sotilaiden rajoitetusta sananvapaudesta. Se, että emme vieläkään saa kuulua ”puolueeseen tai puoluepoliittista toimintaa harjoittavaan tai sitä selvästi tukevaan yhdistykseen” ei enää merkitse sitä ettemmekö sekä virkamiehinä että yksityishenkilöinä voisi ilmaista mielipidettämme eri asioista.

Virkavelvollisuus ja lojaliteettivelvoite

Erityisiä vaatimuksia virkamiehen lausunnoille ammatillisessa roolissa ovat asianmukaisuus ja asiallisuus sekä virkavelvollisuus ja lojaliteettivelvoite. Virkaroolissakin virkamiehellä on laaja sananvapaus ja kritiikkivapaus, siis oikeus asiallisesti, totuudenmukaisesti ja perustellusti arvostella työnantajaansa tai virastoaan.

Virkavelvollisuus on harvinaisen selkeä esimerkiksi salassapidon osalta. Selkeyttä löytyy myös hyvän hallinnon periaatteiden, mm. asianmukaisuuden ja asiallisuuden osalta. Virkavelvollisuuden tarkkuudessa ja myös suhteessa lojaliteettivelvoitteeseen on aitoa problematiikkaa, joka tulee siitä, että virkavelvollisuuden sisältö varsinkin sotilaiden osalta on usein määritelty ”käänteisesti” avoimina rangaistussäännöksinä rikoslaissa. Näin ollen velvollisuudet saavat suuren osan sisällöstään ohjesäännöistä, käskyistä, ohjeista ja alemman tason normeista. Tässä subjektiivisuuden riski kasvaa: Yhtäältä monet normit eivät täytä rangaistussäännökseltä edellytettävää täsmällisyysvaatimusta ja toisaalta puolustusvoimilla ja sotilailla on tiettyjä tehtäviä, jotka ovat hyvin abstrakteja tai muutoin vaikeasti rajattavia ja määriteltäviä. Esimerkkeinä maanpuolustustahdon edistäminen, hengen ja kurin ylläpito, tasa-arvoisen ja yhdenvertaisen kohteluun liittyvät velvoitteet. Kun näihin liitetään velvoite toimia tavalla, joka ylläpitää luottamusta puolustusvoimiin, seuraa herkästi siirtyminen virkavelvollisuuden suppeasta tarkastelusta lojaliteettivelvoitteen mielivaltaiseen tulkintaan.

Politiikasta

Politiikka ei määritelmän mukaan kuulu sotilasammattiin tai sen harjoittamiseen. Vaatimuksia asianmukaisuudesta ja lojaliteetista ei voida suoraan soveltaa yksityisroolissa esitettyyn poliittiseen mielipiteeseen. Asiallisuusvaatimus pätee aina. Vapaus yksityishenkilönä ilmaista mielipiteensä kuuluu siis sotilaillekin, eikä ole sen rajatumpi kuin kellään muullakaan, vaikka yhdistymisvapautta on erikseen rajoitettu.

Case Sirén

Warrior/Scholar

Everstiluutnantti Torsti Sirén jakoi Facebookissa tilapäivityksen, jossa hän kommentoi Ukrainan kriisin ja sen seurauksena harjoitettavasta politiikasta seuraavasti:

Suomella ei ole mitään selkärankaista sanomaa maailmalle itsestään eikä siitä maailmasta, jota haluaisimme edistää. Pelkoon perustuva ja lyhytnäköinen taloudellinen eduntavoittelu Venäjä-yhteistyön osalta ei kestä päivänvaloa. Jos jotain sanomaa tekojen perusteella halutaan etsiä, niin se lienee seuraava: Krimin miehitys on ok, Venäjän johtama sota Donbassin alueella on ok ja Suomi pyrkii läheiseen yhteistyöhön Venäjän kanssa, no matter what. Surullista.

Strategian laitoksen johtaja, evl Torsti Sirén Facebookissa

Sirén on Maanpuolustuskorkeakoulun strategian laitoksen johtaja ja valtiotieteiden tohtori. Strategian laitos on viimeisen viiden vuoden aikana erityisesti tuottanut paljon tutkimuksia strategisesta kommunikaatiosta. Sirén välitti näkemyksensä siitä, miten Suomi saattaa näyttäytyä maailmalla, jos tarkastellaan tekojen perusteella muodostettavaa kuvaa sanomasta. Olisi perin kummallista jos tiedeyliopiston ainelaitoksen johtaja tai professori ei voisi puhua tutkimusalastaan.

Ministerin hyökkäys

Nimen omaan tässä roolissa on tarkasteltava Sirénin sananvapautta. Ei ole olemassa upseerien sananvapautta, vaikka ulkoministeri Erkki Tuomioja tällaista maalaileekin. Upseerien sananvapaus ei ole sen rajatumpaa kuin muidenkaan virkamiesten; merkittävimmät sananvapauden rajoitukset muodostuvat virkamiehen asemasta.

Ulkoministeri Erkki Tuomiojan vastaus everstiluutnantti Torsti Sirénin tilapäivitykseen edustaa aiemmin mainitisemaani lojaalivelvoitteen mielivaltaista tulkintaa:

Suomen puolustusvoimat nauttivat laajasti suomalaisten luottamusta ja sen työtä arvostetaan. Olen itse seurannut sotilaittemme toimintaa erilaisissa kriisinhallintatehtävissä ja se luottamus jota he kansainvälisestikin nauttivat on todella ansaittua. Minusta on tärkeätä että tätä luottamusta ja arvostusta ja sen synnyttämää laajaa maanpuolustustahtoa ei horjuteta sellaisella, myös epälojaalisuutta valtiojohtoa kohtaan osoittavalla upseerien julkisella politikoinnilla, jota ei voi pitää palveluksessa olevilta asianmukaisena.

Tällaista luottamusta horjuttavaa käytöstä voi pitää epäisänmaallisena, ihan siitä riippumatta minkälaisia mielipiteitä suomalaisista tai muista valtioista siinä esitetään.

Upseerin ammatinvalinta on vapaaehtoinen ja jos tämä rajoite tuntuu liian vaikealta ei ammatissa ole pakko jatkaa. Varmuuden vuoksi: kyse ei siis ole kenenkään sanavapauden rajoittamisesta, vaan sitä mikä on kulloinkin eri asemassa olevalle sopivaa ja mikä ei.

Ulkoministeri Erkki Tuomioja vastauksessaan Sirénille

Lojaliteettivelvoite ei ohita sananvapautta. Sotilas palvelee julkista hyvää ja yhteistä etua, jota rahoitetaan verovaroin. Hänen suorittamansa virkatoimet vaikuttavat kansalaisten etuihin, vapauksiin ja oikeuksiin. Lojaliteetin, asiallisuuden ja asianmukaisuuden vaatimukset kohdistuvat sekä palveluita hyödyntäviin kansalaisiin että viranomaiseen. Yksityisen sektorin työntekijän ei ole samalla tavoin mahdollista arvostella työnantajansa tuotteita, palveluita tai toimintaa, kuin virkamiehelle on esimerkiksi osoittaa ja tuoda julki varojen ja resurssien vastuuton käyttö.

Case Sirénissä strategian laitoksen johtaja kyseenalaistaa Suomen valtiojohdon strategisen kommunikaation mielekkyyden ja tarkoituksenmukaisuuden. Tuomioja vastaa leimaamalla Sirénin toimet epälojaaliksi ja epäisänmaalliseksi politikoinniksi. Ainoa kohta missä Tuomioja puhuu edes vähän asiasta on kun hän kirjoittaa ”ei voida pitää palveluksessa olevilta asianmukaisina.” Tässä Tuomioja lähestyy jo asian tangenttia, siihen kuitenkaan osumatta. Kattavana upseereja koskevana yleisperusteluna, ilman asemaan menevää harkintaa, Tuomiojan heitto on lähinnä naurettava. Lopussa Tuomioja itsekin havahtuu ja pesee kätensä kirjoittamalla kaatopykälänä: ”kyse ei siis ole kenenkään sanavapauden rajoittamisesta, vaan sitä mikä on kulloinkin eri asemassa olevalle sopivaa ja mikä ei.”

Tässä Tuomioja pääsee vihdoin varsinaiseen asiaan ja lopettaa kesken. Kyse on nimenomaisesti aseman asettamista sananvapauden rajoituksista, joiden perustana on lojaliteettivelvoite. Puolustusvoimissa on kaksi henkilöä, joiden sananvapaus on erityisen kapea johtuen heidän asemastaan. He ovat puolustusvoimain komentaja, kenraali Jarmo Lindberg ja puolustusvoimien viestintäjohtaja, eversti Mika Kalliomaa. Kapeimillaan sananvapaus lienee eversti Kalliomaan kohdalla, koska hän on puolustusvoimien viestintäjohtaja, so. kaiken vuorovaikutuksemme esikuva ja organisaation äänitorvi.

Sitten on henkilöitä, joiden sananvapaus on hyvinkin laaja tai ainakin sen tulisi olla. He ovat Maanpuolustuskorkeakoulun professorit, dosentit ja ainelaitosten johtajat, joiden edellytetään käyvän kriittistä tieteellistä keskustelua. Näiden henkilöiden osalta heidän sananvapauttaan rajoittavat ehkä jopa tarpeettoman paljon yleisesikuntaupseerin asemaan (ainelaitosten johtajat, sotilasprofessorit) liittyvät pidäkkeet, vaikka heillä on akateeminen valtakirja julistaa. Niin ikään suurta ammatillista ja akateemista sananvapautta nauttivat tutkijat, joista esimerkiksi tohtori Saara Jantunen on esimerkki tämän vapauden hyödyntämisestä.

Samanlaista vapautta nautin minäkin, esimerkiksi ulko- ja turvallisuuspolitiikasta keskustellessani. Ammatilliset sananvapauden rajat tulevat vastaan silloin jos keskustellaan merivoimien materiaalisesta tilanteesta ja siihen liittyvistä operatiivisen suunnittelun ja valmiuden asioista. Näistä keskustelen korkeintaan erittäin yleisellä tasolla. Olen esimerkiksi keskustellut paljon enemmän niinkin ”salaisista” asioista kuin Viestikoelaitoksesta ja puolustusvoimien tiedustelusta [1,2], koska en ole tiedustelualalla. Virkavelvollisuus pitää aina keskustelun selkeästi julkisessa tiedossa.

Jos Tuomiojan vastauksesta pitäisi saada jotain selvää ja päästä johonkin johtopäätökseen, niin ymmärrän siitä sen, että Tuomiojan näkemyksen mukaan ulkopolitiikka on ilmeisesti kaikkien virkamiesten alaa tai sitten se on niin ”sensitiivistä” että siitä puhuminen muutoin kuin samanmielisesti ja ylistävästi, so. ”luottamusta rakentavasti,” on epäisänmaallista ja sopimatonta.

Ollessani yläasteella nuorempana poikana kuulin opettajien käyttävän tietyistä oppilaista nimitystä ”neuvostovastainen häirikkö.” Tulee samat ajat mieleen.

//James


Esittämäni mielipiteet ovat omiani, eivätkä ne välttämättä heijasta puolustusvoimien tai muun viranomaisen virallista kantaa.

När jag blev kränkt

Bästa chefer!

Jag skriver till Er om ett känsligt minne från min beväringstid som jag inte än idag kommit till rätta med. Jag vill dela min erfarenhet med Er, i hopp om att Ni kan få handledning av denna erfarenhet och bli bättre. Jag ber Er komma ihåg att jag inte som officer och kapten anser mig vara ”mera chef” än Ni; vi är alla försvarsmaktens befäl och Ni utgör den största personalgruppen av befälet… Och Ni är alla ”stridsbefäl.” Jag är bara en ”stabsråtta.”

1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen.
1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen. Lähde: SA-kuva.fi

Sensommaren 1996. 18 år sedan. En varm juli och augusti månad, med regn endast på nätterna och heta dagar. För det mesta över 25 grader till klockan åtta på kvällen. Indiansommar, heter det. Varje gång vi marscherade till skjutbanan och Galoppskogen var det nära att någon blev på vägen. Våra chefer tog oss genom ”Lilla Vietnam” bakom ridstallen. Ett träskhelvete med myggor och tung i full stridsutrusting. En gång var jag bland dom sista i kolonnen. Träsket trampades djupare och djupare. Med stinkande vatten till bröstet kämpade jag vidare. Stormgeväret höll jag ovanför huvudet. Den var min livsförsäkring, det visste jag redan efter ett par veckor. Indrillat, liksom. Så sjönk jag in. ”S—n, h—ete!” En av våra chefer är på rätt plats i kolonnen. Sist. Ser till att alla är med. En hand sträcks mot mig. Killen, min chef, som väger 20 kilo mindre än jag tar ett hårt grepp om mig och säger med ett leende: ”Drukna int nu, Mashiri!” Hans hand lyfter mig fjäderlätt upp ur träsket och skuffar mig framåt. I det ögonblicket tänker jag:

Min chef. Min idol. Ledarskap förskoppsligad. Tuff kustjägare. Min chef. Så stolt.

Några veckor senare. Vi står i korridoren uppställda för styrkegranskning. Hett som bara f-n. Officersaspiranterna hade fått sk-t för vår march till matsalen. Det såg inte ut som blivande kustjägare. Det ropas ”Vittu! Saatana!” Vi beordras ner i huk. Gång på gång. Låren brinner. Sen ska vi hoppa som pingisbollar i huk. Låren brinner. Jag kämpar. Jag vill bli en stenhård kustjägare som mina chefer. Rekryter faller ur ledet. Svetten pärlar även på chefernas tinningar. Ett par avsvimmade rekryter bärs till stugor och läggs med fötterna upp. Fönster öppnas. Jag tappar koll på tiden efter första halvtimmen. Låren brinner. Det slutar aldrig.

Senare på kvällen och på morgonen går rykten som bekräftas. En kille fördes till Västra Nylands sjukhus med nåt som beskrevs som ”rytmstörningar i hjärtat.” Det blir först ett militärt disciplinfall. Sedan åklagare och rättegång. Domstolen konstaterar något i stil med att det trots de ovanliga metoderna i styrkegranskningen inte gjordes nåt brott. Vi delar åsikten. Glada över att våra chefer inte åkt dit. Glada över att vår uselhet inte får mera uppmärksamhet. Vi talar sinsemellan. Lovar att vara tuffa kustjägare och bli bra chefer. Utbilda våra egna rekryter bättre så att vi inte tvingas ta till så extrema metoder som våra chefer. Vi tycker att det är okej. Vi är glada över att killen som väckte ett j–la liv om det hela snabbt blev förflyttad till luftvärnregementet i Åbo. Rätt plats för en mes. Sitta vid en lv-kanon och skjuta lite. Han skulle aldrig ha blivit kustjägare. Va f-n, 28-årig filosofie magister! Långhårig intellektuell hippie. Borde ha fått civiltjänst, typ.

Denna händelse har jag än idag svårt med. Jag har hela tiden tyckt att det var okej. Jag tyckte domstolen gav dom misstänkta och oss (kompaniet) rätt.

Nej.

Jag blev kränkt. Vi blev kränkta. Det var en kollektiv bestraffning som togs ut på dom som hade gjort så bra dom kunde. Dom som avgudade sina chefer. Var stolta. Hade förtroende. Vi fick en fel och äckligt förvrängd bild av chefskap. Hela vår kommande utbildning genomsyrades av att vi sökte hårdhet genom fysisk bestraffning.

På underofficerskursen marscherade vi igen en gång tillbaka från skjutbanan. Två elevplutoner. Bara en kunde vinna. Målet var vid de rödas minnesmärke vid slutet av det som idag går under namnet beväringarnas parkeringsplats. Vi löper ikapp. Jag är elevchef och leder från täten. Den andra plutonens elevechef Kennet, handbollsmålvakt som jag, har tufft. Han börjar i täten och faller bakom. På sista kilometern passerar vi. Jag beordrar: Pluton – andra plutonens elevchef till höger orkar inte längre, hälsa Kennet, katse oikeaan – PÄIN! En tjock klunga av spott träffar mitt ansikte. Jag blir rasande. Torkar spottet. Uppdrag först. Vi kommer i perfekt ordning till mål. Ställer upp, gör anmälan. Andra plutonen kommer som en sparvflock här och där, anmäler innan dom sista tagit sin plats. Utbildarna, våra tuffa militärmästare, våra hjältar, har fint spelöga. Visar känslor sinsemellan. Spelar oenighet och håller för sin egen pluton. Kommer till slut överens om lika resultat. Skakar hand.

Vi går in på förläggningen. Lägger vapnen i ställningarna. Jag kokar med spott på kinden. Kompisarna frågar om det. Kennet hånflinar. Jag tar mitt stormgevär från ställningen. Går till hans stuga. Ropar: Nu s–an! Vänder kolven. Tänker slå. Tvekar bara lite.

Elevplutoncheferna! Bombskyddet! Nu!

Våra utbildare. Tummen på pulsen. Vi traskar ner i bombskyddet. Får en uppläxning. Förstår att vi ska strida tillsammans, inte mot varanda. Igen –– min chef; klok, lugn, gammal. Fokuserad på uppdraget.

Tillsammans. Nummer två i brigadens motto: Sammanhållning.

Bästa chef!

Kränk inte Dina vapenbröder. Ni är varandras livsförsäkring. Utfärda inte godtyckliga kollektiva straff. Samtala med dom i Din grupp som har det svårt och tufft. Led dom till bättre prestationer. Bjud på Dig själv som människa och chef individuellt och intimt. Förtroende skapas med personligt bemötande; samtal och ledarskap. Inte med att Du garvar och hojtar framför ledet.

Du är den viktigaste länken i vårt befäl. Men bara med Din grupp bakom Dig.