Försvarsskräll? [Finlands försvarsförmåga, del 2]

Valresultatet

I ekot av sannfinländarnas nya skräll (fin. jytky ®) är det på sin plats att granska hur det finska riksdagsvalresultatet kan komma att påverka försvarets finansiering. Helsingin sanomat gjorde en bra artikel om ärendet med rubriken ”Huvuddelen av de invalda: Nato-ansökan på hyllan – mera pengar till det egna försvaret” (övers. min egen).

Stödet för partierna. Hela landet. Bild: YLE. Källa: YLE
Stödet för partierna. Hela landet. Bild: YLE. Källa: YLE

Bland de tre största partiernas invalda riksdagsledamöter råder en konsensus om att försvarets anslag ska höjas; av centerns och sannfinländarnas ledamöter är alla bakom en höjning och av samlingspartiets ledamöter. Längre ner på resultatlistan delas åsikterna. Av socialdemokraternas invalda står endast 66 procent bakom en höjning av försvarsanslagen och av de grönas och vänsterns invalda två tredjedelar emot en höjning.

De tre största partiernas ledamöters enhällighet om behovet att höja anslagen reflekterar folkets åsikt. I den gallup som Helsingin sanomat lät TNS Gallup göra var 59 procent av svaranden helt eller delvis av samma åsikt med påståendet ”Försvarsanslagen ska höjas märkbart under nästa valperiod”.

Konsten att tala förbi

En risk återstår, nämligen den att iordningsställandet av det egna försvaret maskeras i en snabbt gjord ”försvarsöverenskommelse” om nivåhöjningen av försvarsanslagen. Nivåhöjningen, som är planerad att börja med 50 miljoner nästa år och gradvis öka 150 miljoner euro till och med 2020, utgör endast en redan deflaterad miniminivå. En nivå, som för tre år sedan (2012) bedömdes vara tillräcklig för att möjliggöra upprätthållandet av den strukturella balans som nu nåtts i och med försvarsmaktsreformen. I Sverige har vi fått ett mycket bra varnande avskräckande exempel om en sådan falsk ökning.

Utmaningarna

Den höjning som skrivits i Finlands ”försvarsbeslut” (SRR 6/2012 rd, senare SRR12) är inte en märkbar höjning, utan endast ett ytterst marginellt och otillräckligt tillskott, som nätt och jämnt kan möjliggöra upprätthållandet av den balans som reformen skapat. De verkliga besluten om försvarsanslagen – och således också försvarets utmaningar – ligger annorstädes. Slutrapporten ”Försvarets utmaningar på sikt” (övers. min egen), som den av försvarsministern tillsatta parlamentariska utredningsgruppen gjorde,  har producerat underlaget för beslutfattarna. De verkliga utmaningarna är:

  1. Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till flygvapnets Hornet-jaktplan.
    • Flygvapnets relativa kapacitet kommer att sjunka snabbt med början år 2025. Hornetplanen
      måste utrangeras som planerat i slutet av 2020-talet. Luftförsvarets robotförråd föråldras och
      projektilluftvärnet utgår likaså i slutet av 2020-talet
  2. Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till marinens ytstridsfartyg.
    • Antalet stridsfartyg kommer att minska drastiskt från och med 2025; ett nytt stridsfartyg kan inte ersätta bortfallet av sju gamla fartyg. Alla funktioner som försvinner kan inte heller skötas från fastlandet. Utan tilläggsfinansiering för fler stridsfartyg och ytavvärjningsenheter äventyras sjöförsvarets stridsuthållighet och slagkraft.
  3. Riksdagens finansieringsbeslut (budget) om ersättande av utgående materiel och förmågor.
    • Armén – En hel del materiel kommer att utrangeras. I synnerhet lednings- och signalutrustningen, luftvärnssystemen, pansarvärnsvapnen och den tunga ammunitionen är eller håller på att bli föråldrad.
    • Marinen – Kustförbandens materiella slagkraft utvecklas under 2010–2016 men kapaciteten motsvarar ändå inte förbandens uppgifter. I och med att det fasta kustartilleriet når slutet av sin livscykel
      minskar kustförsvaret eldkraft märkbart.
    • Flygvapnet – Behov att utrusta baserna med specialmateriel, ersätta de enheter inom projektilluftvärnet och objektsluftvärnet som försvinner samt att hålla förråden av ammunition och robotar på en tillräcklig nivå.

Hybridmodell Sverige/Cajander

I den modell av anslagshöjningar som de tre största partierna har bundit sig till, dvs. den nivåhöjning som är inskriven i SRR12 (50 milj. eur år 2016 stegvis ökande till 150 milj eur år 2020) blir investeringen ”otillräcklig för att bevara och utveckla förmågorna”. Utredningsgruppen konstaterade: ”Inget av dessa scenarier svarar mot det stora behov av investeringar i olika förmågor som vi kommer stå inför på 2020-talet.” Den föreslagna tilläggsfinansieringen för 2020 är mindre än hälften av den nedskärning av som gjordes 2012. Avseende retoriken kan denna lösningsmodell kallas Den Svenska Modellen; medan politerna försäkrar ”vi stärker försvaret” avskalas så småningom en verklighetsbild där ”merparten av förbanden kan få utrustning och utbildning som på sin höjd håller en nöjaktig nivå i förhållande till förbandens uppdrag.”

Modell Cajander är också ett bra namn. Denna lösningsmodell bygger medvetet en försvarsmakt med tilltagande förmågebrister, som över huvudtaget inte motsvarar den förändrade omvärldsbilden. Gripbarheten, beredskapen och förmågan till snabba insatser hos våra förband blir liggande på den nuvarande nivån. Förmågan att hävda territoriell integritet och avvisa kränkningar kan inte heller höjas utan uppoffringar; emedan flygvapnet i fjol höjde sin incidentberedskap, så skedde detta med att ”ersätta” utbildning med incidentstarter. Dels hävdade man att man endast bytte ut en slags flygtimme mot en annan och att detta mestadels skedde inom existerande ram. Utbildning kan inte helt sonika ersättas med incidentberedskap. Ett nollsummespel som börjar med minus fungerar inte.

Konsten att utreda

Den viktigaste utredningen — om ytterligare en utredning istället för beslut måste göras — handlar inte om Nato-medlemskap, utan en omvärdering av de grundläggande försvarslösningarna. Ifall grundvalet militär alliansfrihet är låst, så återstår allmän värnplikt och försvar av hela landet. Vill man inte tumma på dessa, så ska försvarsmaktens finansiering på sikt granskas här och nu. Att skuffa beslut till nästa regering eller längre in i framtiden är ansvarslöst, i synnerhet då man talar om materielanskaffningar, där styckpriserna årligen ökar med 4 % i snitt utöver den normala inflationen. Alla beslut som senarelägger materielanskaffningar höjer priset, vilket i praktikten översätts till mindre antal och således ett större förmågeglapp.

Konsten att underkänna sin egen försvarslösning är den största och svåraste krigskonsten.

Upprätthållandet och byggandet av försvarsförmågan håller på att spiralera i en kortsiktig, trendföljande mekanism vars längd är ungefär en regeringsperiod. Detta utgör ett allvarligt hot för upprätthållandet av försvarsförmågan på ett planenligt och kostnadseffektivt sätt.

Den parlamentariska utredningsgruppen tillsattes med det specifika uppdraget att behandla försvarets utmaningar på lång sikt. En omfattande och gedigen rapport har levererats och emottagits med glädje och lovord av de flesta partierna. Den blivande regeringen skulle göra bra i att visa förtroende för sina experter, dvs. utredningsgruppen, försvarsministeriet och försvarsmakten och i sin tur omgående fullfölja sitt uppdrag, dvs. producera samtliga proposiotioner till riksdagen för beslut. Ett litet ”Nato-lås” i regeringsprogrammet klarar vi bra av, bara våra förvaltare städse minns var nyckeln ligger gömd.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Där ribban är som lägst [Finlands försvarsförmåga, del 1]

I redogörelsen ingår en uppskattning som gjorts vid försvarsförvaltningen och enligt vilken tilläggsbehovet i synnerhet för att upprätthålla kapaciteten är cirka 50 miljoner euro år 2016 och stegvis 150 miljoner euro fram till år 2020 utöver indexjusteringarna. Utskottet menar att redogörelsens försvarspolitiska linjer kräver den tilläggsfinansiering som försvarsförvaltningen föreslår. Om den tilläggsfinansiering som riktlinjerna i redogörelsen kräver inte anslås måste de grundläggande försvarslösningarna oundvikligen omvärderas.

FsUU 4/2013 rd – SRR 6/2012 rd

Tydlig ökning?!

Majoriteten av finländarna är för en höjning av försvarsanslagen under nästa valperiod. De största partierna, med undantag av vänsterförbundet har offentligt bundit sig till en sådan ökning. Partierna löfte om höjning av anslagen är dock inte ett svar på den frågan om en tydlig ökning av försvarsanslagen som ställdes i Helsingin sanomats gallup.

PERTTI SALMEN, Helsingin Sanomat. Källa: TNS Gallup. Svensk övers: min egen. Originalet här
PERTTI SALMEN, Helsingin Sanomat. Källa: TNS Gallup. Svensk övers: min egen. Originalet här

Den årliga anslagsökningen – som är planerad att börja med 50 miljoner nästa år och gradvis öka 150 miljoner euro till och med 2020 – är en miniminivå uppskattad under året 2012 i syfte att ta fram den ökning som krävs för att upprätthålla den balans i kostnadsstrukturen som man nått med försvarsmaktsreformen. Dess upppdragsbehov och utgångspunkt var i finsk försvarsekonomi; stegrande priser på krigsmateriel, personalkostnader och fastighetsvederlag.

Dimensionerande för försvarsmaktens förmåga är den ryska stridspotentialen. Ryssland är trovärdighetens mätare. Försvarsmakten är inte dimensionerad för att avvärja hänsynslösa angrepp av Tyskland, Sverige, Polen och deras Nato-vänner. Försvarsmakten är inte heller dimensionerad för att avvärja ett Nato-angrepp mot Ryssland över finska Lappland. Däremot så är försvarsmakten och försvarsförmågan uttryckligen dimensionerad för att avvärja ett strategiskt överfall och invasionsangrepp av ryska väpnade styrkor.

I en oföränderlig omgivning  är dimensionering lätt. I husbygge är vinterutetemperaturen dimensionerande för isolering. I vägbygge dimensioneras bärigheten av fordonsvikten. Sprinklersystem planeras med hjälp av dimensionerande brandscenarier. Liksom brandförsäkringsmetaforan, så fungerar även brandscenariet för försvaret. Bostaden avbildar den yta, till vilken släckningssystemets förmåga dimensioneras.

Ryssland har påbörjat en omfattande – över 500 miljarder euro eller 4674 miljarder kronor – modernisering och upprustning av sin vapenmakt till och med 2020. Dess inverkan på stridspotentialen är redan nu märkbar. Utöver detta förbättras förmågan ytterligare av de väpnade styrkors frekventa övningar från grupp till arménivå. Det nya materielprogrammet för peridoen 2016–2025 påbörjar en tillförsel av robotiserade, långräckviddiga precisionbekämpningssystem som är nätversbaserade.  Den dimensionerande stridspotentialen ökar snabbt. Uttryckt med brandmetaforan, så har huset fått nya ytor, dit sprinklersystemet inte har utvidgats.

”Ryssland utgör inte ett hot” är dock pravda i det avseendet att det representerar den politiska verkligheten och existentiella nödvändigheten vi inte vill rubba på. Det är dock ingen dimensioneringsgrund och ska aldrig bli en sådan. Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt uttryckte på ett bra sätt förhållandet mellan politik och vapenmakt då han sade ”Speak softly, and carry a big stick.”

Uppdragsbehov och förmågekrav

I början av 2000-talet granskades försvarsmaktens uppgifter. Ett nytt uppdragsbehov var skyddandet av handelssjöfart till övriga Europa i syfte att säkra ett fungerande samhälle. Marinen blev sittande med Svarte Petter i form av svävaren Tuuli, som är ett bra exempel på hur en förändrad omvärldsbild inverkar på uppdragsbehov och således direkt på de operativa kraven. I fallet Tuuli var uppdrasbehovet alltså skydd för handelssjöfart i ett scenarie innan egentliga krigshandlingar som börjar med politisk påtryckning och övergår till militär påtryckning. De operativa kraven avseende förmågan formulerades på följande sätt:

Förmågan Skyddande av sjöfart skall kunna

  • skydda sjöfarten,
  • i havsområdet mellan Finland och Sverige,
  • en vecka från order upp till sex månaders tid,
  • under bedömt fientligt luft- och ubåtshot,
  • under alla årstider och i alla väderförhållanden,
  • tillsammans med Sveriges väpnade styrkor
  • både i skymningsläge (gråa skedet) och i krigsförhållanden.

Svävare Tuulis öde blev kravet på uthållighet och bränsleekonomi över tid i förhållande till objekt som skulle skyddas. Projektet avslutades snabbt och samtliga örlogsfartyg i Flottilj 2000 har deplacementskrov. Marinen fick ett svårtläkt sår i sitt ”mest berömda felköp.”

Tuuli var inte försvarssystemets (marinens) felköp, utan ett fel hos politikerna som styrde systemet. Redan i början av 90-talet var man i ett läge där risken för landstignings-luftlandsättningsoperationer i Östersjöområdet var bedömt kraftigt reducerat. På slutet av 90-talet var stridspotentialen ännu mindre. En snabb politisk reaktion på ett förändrat omvärldsläge hade sparat pengar även här. Saken kan beskrivas som ett reglertekniskt problem. För detta ändamål lånar jag ett stycke, ursprungligen från bloggarkollegan Wisemans blogg.

Säkerhetspolitik och reglerteknik

Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.

Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.

Exempel på in- och följesignal.

I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:

  1. Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
  2. Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.

Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

Innebörd

Regleringen av Finlands försvarsförmåga har inte under de senaste 8–10 åren baserat sig på observationer om förändringar i omvärldsläget, utan dess utgångspunkter har varit de ekonomiska ramarna i vårt eget system. Systemet som borde ha följts, alltså Rysslands väpnade styrkor och politiska styrning, har utvecklats betydligt avseende stridspotential och denna utveckling fortsätter bedömt med stor hastighet till och med 2025. Regleringen av vårt försvarssystem till och med 2020 baserar sig fortsatt på det egna systemets ekonomiska ramfaktorer. Vi har alltså redan nu nått det läge som beskrivs i försvarsutskottets utlåtande till det senaste försvarsbeslutet.

Om den tilläggsfinansiering som riktlinjerna i redogörelsen kräver inte anslås måste de grundläggande försvarslösningarna oundvikligen omvärderas.

På grund av trögheten i systemet borde de beslut som avses få effekt inom fem år göras idag. Två lösningar är uppenbara — antingen höjs försvarsanslagen på riktigt märkbart, säg cirka 500 miljoner euro (4,7 miljarder kr) årligen för att komma med en siffra, eller så sökes motsvarande avskräckande effekt hos Nato.

I framitden har Finland alltså två (tre) alternativ:

  1. Ett fullt självständigt och trovärdigt försvar, som tar pengar från vård, skola och omsorg.
  2. Med andra delade förmågor och ett gemensamt trovärdigt försvar som lutar på gemensamma och kraftiga avskräckande medel.
  3. (Den svenska modellen: En pappertiger, som vidmakthålles med statsledningens försäkringar och försvarsmaktens medverkan tills någon inser verkligheten)

Nuläget med vallöften om anslagshöjningar är alternativ nummer tre. Den motsvarar inte den dimensionerande ryska vapenmakten och innebär bortkastade skattepengar. Försvarsmakten har alltid levererat det som beställts. Lagstiftaren som tagit hand om folkets beställning har alltid gått där ribban är som lägst, så länge det varit möjligt utan att riskera rösterna från ett försvarsvänligt folk. Tyvärr så är vår försvarslösning igen i biroll i valet den 19 april.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Moskvafreden 1940 och säkerhetspolitiken 2015

Igår firade Finland den 75 årsdagen till minnet av Vinterkrigets slut i den hårda freden som vi känner som Moskvafreden 1940.

SA-kuva. Helsinki juhlii rauhaa. Helsinki 1940.03.13
I Helsingfors firas freden. 13 mars 1940. Bild: SA-kuva.

På denna dag, för 75 år sedan gav överbefälhavaren Mannerheim sin dagorder nr. 34.

Tillsammans med utrikesminister Väinö Tanners radiotal från den 13 mars 1940 ger de en bra inblick i det varför vi finländare inte litar på främmande hjälp utan vill ”stå här på egen botn.” Det handlar inte om den hjälp vi fick, vilken var avgörande för vår strid; det handlar om den hjälp vi på grund av svensk neutralitet nekades, när vi var i ett till synes hopplöst läge, men hoppet levde kvar i våra hjärtan och på ändan av våra bajonetter.

Jag hopppas att dessa två ljudklipp från vår historia, som känns skrämmande aktuella idag, kan ge mina svenska läsare bättre förståelse för varför finländare ofta ser fördomsfullt på ett fördjupat militärt finsk-svenskt samarbete och allt annat som heter solidariskt och kollektivt försvar.

Från utrikesminister Tanners tal rekommenderas i synnerhet ljudklippet 7:12–11:46. Klicka på bilden nedan för att komma till Yles sida ”Moskvafreden 1940” var samtliga ljudklipp finns att spela upp.

Utrikesminister Väinö Tanner om freden den 13 mars 1940. Klicka på bilden för att nå sidan med klippet. Källa: Yles Levande arkiv.

Överbefälhavarens dagorder som ljudfil och text. Feta stilen mitt i texten min egen.

Audio: Mannerheims dagorder. Klicka på bilden för att nå sidan med klippet. Källa: Yles Levande arkiv.

Överbefälhavarens dagorder nr. 34

Soldater av Finlands ärorika armé.

Fred har slutits mellan vårt land och Sovjetryssland, en hård fred som till Sovjet utlämnat så gott som varje slagfält på vilket ni gjutit ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt.

Ni ville ej kriget. Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet. Men kampen blev er påtvingad och i den har ni uträttat storverk som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad.

Mer än 15.000 av er som drogo ut komma ej att återse hemmet, och huru många äro ej de som för alltid förlorat sin arbetsförmåga. Men ni ha även utdelat hårda slag och om ett par hundratusental av edra fiender nu ligga under den frusna drivan eller med brusten blick stirra mot vår stjärnhimmel, så var felet därtill icke ert. Ni hatade dem ej. Ni ville dem intet ont. Ni följde endast krigets hårda lag: att döda eller dö.

Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er like som krigsmän. Jag är stolt över er som om ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolaks leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och det egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insatser av liv och lem.

Jag tackar eder alla, officerare, underbefäl och manskap. Men jag vill särskilt framhålla reservofficerarnas mod, deras pliktuppfyllelse och den skicklighet med vilken de skött ett yrke som egentligen ej var deras. Också har deras offer procentuellt utgjort krigets största. Men det har givits med glädje och aldrig svikande pliktkänsla.

Jag tackar officerarna i staberna för skicklighet och outtröttligt arbete och sist tackar jag mina närmaste medarbetare, generalstabschefen och generalkvartermästaren, armébefälhavare samt kår- och divisionschefer, som i många fall gjort det omöjliga möjligt.

Jag tackar Finlands armé med alla dess vapenslag som i ädel tävlan utfört så vackra bragder från krigets första dag, för den djärvhet med vilken de gått till anfall mot en mångfalt överlägsen, med delvis okända vapen väpnad fiende och för den seghet med vilken de hakat sig fast vid varje bit av fosterjorden. Förstörandet av mer än 1.500 ryska tanks och över 700 flygmaskiner talar om hjältedåd som ofta utförts av ensamma män.
Med glädje och stolthet tänker jag på Finlands lottor och deras insats i kriget – deras offervilja och oförtrutna arbete på olika områden, vilket frigjort tusentals män till stridslinjerna. De ha med sin upphöjda anda sporrat och stött armén, vars tacksamhet och uppskattning de till fullo förvärvat.

En hederspost ha de tusentals arbetare beklätt vilka under krigets bittra tid troget och ofta som frivilliga under flyganfall stått vid sina maskiner, förfärdigande materiel för arméns behov, samt de vilka oförtrutet under fiendens eld arbetat vid befästningsarbeten. Jag tackar eder alla å fosterlandets vägnar.

Trots allt mod och all offervillighet har regeringen nödgats göra fred på hårda villkor, vilket dock har sin förklaring: Vår armé var liten, reserver och kadrer otillräckliga. Vi voro ej rustade för ett krig med en stormakt. Medan våra tappra soldater försvarade våra gränser gällde det att med övermänskliga ansträngningar anskaffa det som brast, att bygga upp de försvarslinjer som ej funnos, att söka den hjälp som ej kom. Det gällde att skaffa vapen och utrustning och det i en tid då vårt land med febril iver rustade sig mot den storm som nu sveper över världen. Edra bragder ha väckt beundran ut över världen. Men efter 3 månaders krig stå vi fortfarande så gott som ensamma. Vi ha ej lyckats få annan utländsk hjälp än två med artilleri och flyg förstärkta bataljoner till vår front, medan våra egna, i kamp dag och natt, utan möjlighet till avlösning fått taga emot ständigt nya fiendeformationers angrepp till långt över den fysiska och psykiska bristningsgränsen.
När en gång detta krigs historia skrives skall världen se vilka bragder ni utfört!

Utan den generösa hjälpen i vapen och utrustning Sverige och västmakterna givit oss hade så långt motstånd som vårt varit omöjligt gentemot de oräkneliga kanoner, tanks och flygmaskiner som satts in emot oss.

Tyvärr har det storartade löfte om hjälp som västmakterna givit oss ej kunnat fullföljas genom att våra grannar av omsorg om eget hus förvägrat deras trupper rätt till genomfart.

Efter sexton veckors blodiga strider, utan vila dag eller natt, står i denna stund vår armé obesegrad mot en fiende som, de enorma förlusterna till trots, endast vuxit i antal. Vår hemmafront, där otaliga flygangrepp spritt död och fasa bland kvinnor och barn, har ej heller sviktat. Våra brända städer och i ruiner lagda byar långt bakom fronten, ja ända till våra gränser i väster äro ett talande bevis på vad detta folk fått utstå under de månader som gått.

Vårt öde är hårt, då vi nödgats utlämna åt en främmande ras med annan livsåskådning och andra moraliska värden land där vi under sekler med svett och möda brutit teg. Men vi skola taga hårda tag för att inom det som återstår skänka ett hem åt dem som blivit hemlösa och bättre existensvillkor åt alla. Och vi skola som förut vara färdiga att försvara det mindre fäderneslandet med samma beslutsamhet och kraft med vilka vi försvarat vårt odelade fosterland.

Vi ha det stolta medvetandet att ha en historisk mission som vi fortfarande fylla: att skydda den västerländska civilisationen, som sedan sekler varit vår arvedel. Vi veta också att vi till sista penningen ha betalat den skuld vilken vi stått till västerlandet.

Mannerheim

 

//James


Ett stort tack för detta material går till Yleisradios Levande arkiv (Elävä arkisto) som är nationens minne. Ett enastående digitaliseringsprojekt, som är en viktig del av vårt kulturhistoriska arv.

Tack Yle! Du kan följa del levande arkivet @elavaarkisto på Twitter.

Fin dukning på finlandssvensk försvarsdag

Försvarsdagens logo.

Den fjärde finlandssvenska försvarsdagen bjöd på en aktuell och tydlig säkerhetspolitisk diskussion.

Jag ska inte referera, utan göra några axplock och återkoppla till utvecklingen sedan den tredje försvarsdagen för två år sedan i Ekenäs.

Behöver Finland en egen Sälen?

Fråga ställd på den tredje Finlandssvenska försvarsdagen

Frågan, som för två år sedan besvarades med ett nästan enhälligt Ja! har satt kuggar i rörelse. Republikens president har haft sina funderingar i Gullranda, även om med begränsad offentlighet. Min chef, kommendören för försvarsmakten, har ordnat sin egen försvarsdag, som var tillgänglig offentligt både med twitterflöde och livesändning på YouTube. Den svenska Sälen-arrangören Folk och Försvar har även landat i Finland i och med Hanatinget, över fem timmar finsk-svensk säkerhetspolitik i fullsatt sal med livestream och simultantolkning. Utöver detta har vi Elisabeth Rehn Bank of Ideas, som öppnade med debatt om Syrien och terrorism och som jag hoppas att vi hår höra mera av under våren. Debatten har blivit mera offentlig, bredare och bättre. Det har också blivit högre i tak.

Utrikespolitiken och Tuomioja

I expertpanelen, som talade om Finlands försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar, satt minister Jaakko Iloniemi, ambassadörerna Maimo Henriksson och Pauli Järvenpää och kommendör Juha Mäkelä. Expertpanelen fick också en mycket bra kommentar av Nederländernas ambassadör Henk Swarttouw. Här är det värt att göra en återkoppling till utrikespolitiken och Tuomioja, som ibland ordnar och ställer till det. utrikesministerna må vara frontfiguren, men utrikespolitiken verkställs av våra ambassadörer.

Därför rekommenderar jag starkt till alla mina läsare att sluta läsa dagstidningarnas tunna skrammel om det utrikesministern säger och istället läsa och lyssna på det ambassadörerna (isht emeritus) säger. Mina ledstjärnor i utrikes- och säkerhetspolitisk opinionsbildning heter Jaakko Iloniemi, Markus Lyra, Pauli Järvenpää, Alpo Rusi, Heikki Talvitie, och Max Jakobson. För en frisk syn på Finland och finskhet utifrån rekommenderar jag att Du följer dom akkrediterade ambassadörerna Henk Swarttouw och Bruce Oreck.

Vår granne

Frågan om Rysslands nya militärdoktrin kom upp i expertpanelen. Kommendören Juha Mäkelä avfärdade mycket väl med ”nil novi sub sole,” vilket miltärt sett håller streck. Jag valde att kommentera och även i eftertanke tål min kommentar att publiceras:

”Jag vill göra en återblick till 2010, året som vi kommer ihåg från det att polska, brittiska, amerikanska och franska trupper firade segerdagen med parad på Röda torget jämsides ryska styrkor, medan förbundskanslern Merkel [fogligt] satt bredvid president Medvedev.

Segerdagsparaden, 9 maj 2010. Moskva.
Segerdagsparaden, 9 maj 2010. Moskva.

I 2010 års doktrin konstaterade avseende omvärldsbilden att ideologiska motsättningar minskar. I 2014 års doktrin gör man en tvärvändning – man ser en ökad global tävling, en ökad spänning mellan stater, regioner och i växelverkan samt en ökad kamp (strid) mellan ideologier och värden. Som nya interna hot lyfter Ryssland fram ”försök att påverka befolkningen, i synnerhet landets ungdom, med information vars syfte är att destabilisera dom historiska, mentala och patriotiska tradtioner som hänför sig till värn kring Fosterlandet.”

Utöver detta utvecklar doktrinen totalförsvarets begrepp och prioriterar befolkningsskydd och sjukvård i kri(g)ssituationer.

Därför vill jag fråga panelen: Vår granne Ryssland förbereder sig för ett totalt krig och isolerar sig från västvärlden. Är det inte dags för politiken att sluta debattera ”Vad är Ryssland?”  och istället inse faktum och söka både säkerhet och inflytande i de fora där de finns – och samtidigt fasilitera samarbete och dialog, för att hjälpa vår granne komma bort bakom muren [han] själv bygger?”

Slutsatser

Mycket har hänt på säkerhetens och försvarets debattarenor, men vi saknar ännu en egen Sälen. Behövs en sådan då? Ja, i synnerhet när vi avser fortsätta militärt alliansfria, som en ensam suverän stat med särskild goda och vänliga förhållanden med en granne som Ryssland. Behovet av att samla säkerhetspolitisk expertis och föra debatt minskar inte. Och inte bara vänner från Väst. Om vi verkligen för den politik vi påstår ska vi kunna involvera den ryska politiska eliten och forskare i samverkan. Här är den unika finska möjliheten som ligger gömd i den unika finska säkerhetslösningen.

Den finlandssvenska säkerhetspolitiska debattten har aktiverats. Vi har mycket att ge, i synnerhet när det finsk-svenska samarbetet diskuteras. Jag anser att vi finlandssvenskar ska arbeta för att riva ner språk- och förtroendemurar mellan Finland och Sverige genom att nyttja vår unika kunskap i båda språken och kulturerna. Därför utmanar jag samtliga finlandssvenska försvarvänner att göra försvarsdebatten tillgänglig på bägge inhemska språken och sträcka ut en hand till finska kumpaner. Tillsammans blir vi klokare!

//James