Gränsdragning [Finlands försvarsförmåga, del 3]

Turkiet och Ryssland

Pilot parachuting from downed Su-24. Source: Algeria latest news
Piloten räddar sig med fallskärm från den nedskjutna Su-24 attackflyget. Källa: Algeria latest news

Turkiet sköt den 24. november ned ett rysk Su-24 attackflygblan, som kränkte turkiskt luftrum. Det var fråga om ett beslut som tog efter åtminstone två bekräftade tidigare kränkningar samt flera under händelsen utfärdade varningar. Det var en gränsdragning. Å ena sidan drog Turkiet sina gränser tydligt. Att förhindra en kränkning av turkiskt luftrum var viktigare än allt annat. Det kallas absolut suveränitet. Ryssland använder fritt irakistk, iransk och med vissa kontrollmekanismer även israeliskt luftrum i sin Syrieninsats. För Turkiet ligger även territorialvattnen på spel. Ryssland tränger ut via Bosporen, en livsviktig och mycket smal rutt från Svarta havet till Medelhavet. Med USA har man redan inlett förhandlingar om  samordnat nyttjande av luftrum i Syreninsatsen. Nato dikterar dock inget till sina medlemmar utan enhällighet. Turkiet visade var skåpet står och markerade gränsen tydligt även för Natos del; Ryssland vet nu pinsamt klart att den inte utgör en med Nato allierad partner som strider mot Daeshia i Syrien, utan är en skild part i konflikten, som ”kör sitt eget race” på ett sätt som inte på ett bra sätt bidrar till regional och gemensam säkerhet och växelverkan. Natos generalsekreterare understrykte återhållsamhet och Turkiets president Erdoğan bad om möte med Putin, Hårda var orden från den  ryska federationens president när han under händelsedagen mötte Jordaniens konung Abdullah, men då han dök upp på ett snabbt möte under G20-konferensen och träffade Turkiets president Erdoğan, så blev det klart att även Ryssland inser att det står mycket mera på spel än bara Turkiet. Militäralliansen Nato har påbörjat åtgärder för att återuppliva Nato-Rysslandrådet från sitt ide.

Då vi betraktar luftrumskränkningar på ytterst snäva områden är det även skäl att fundera över konsten att markera och dra gränser. Finska viket är en smal ränna och ryskt flyg har kränkt finskt luftrum. Antalet och ändringen är inte statistiskt betydande, men en väsentlig fråga är varför Ryssland så lättvindigt väljer att kringgå obekväma naturfenomen via norr och varför kränkningar av finskt luftrum är så långa och går så djupt? Finland är en av de få, om inte den enda, av Östersjöns nationer som inte offentligt kallat sin ryska ambassadör till samtal om kränkningar. Sverige har krävt förklaringar av såväl ryska som amerikanska ambassadörer, liksom även Estland, som omedelbart har aviserat samtliga kränkningar. Sverige har däremot haft stora problem i att hitta en vettig linje och ansvarsfördelning vad gäller kommunikation om luftrumskränkningar. Mycket likt Finland innan 2006. I varje fall så har rättspositivistiska Finland som älskar normer och regler oftast varit nöjd med att konstatera att ärendet utreds av gränsbevakningsväsendet och att Finland har bett om en utredning av behöriga ryska myndigheter,

Finland och Frankrike

Helsingfors Hotell Scandic på Mannerheimvägen deltog i Frankrikes sorg. Bild: IS / Tatu Paulaharju). Källa: IS - "Maailmalla merkkirakennukset on valaistu Ranskan väreillä – Helsingin keskustassa vain yksi" ("Runtom världwn belyses bygnaderna i Frankrikes färger. I Finland bara en.")
Helsingfors Hotell Scandic på Mannerheimvägen deltog i Frankrikes sorg. Bild: IS/Tatu Paulaharju.Källa: IS. ”Maailmalla merkkirakennukset on valaistu Ranskan väreillä – Helsingin keskustassa vain yksi” (”Runtom världen belyses bygnaderna i Frankrikes färger. I Finland bara en.”)

Både i Finland och Sverige har en solidaritetskalabalik börjat då Frankrike bett om militärt stöd enligt EU-fördragets artikel 42.7. Republikens president Sauli Niinistö gav ett juristutlåtande i ärendet. Chefen för det finska Utrikespolitiska institutet Teija Tiilikainen gav bra flankstöd till presidenten genom att revidera det hon redan tidigare utrett angående Lissabonfördraget. Den färska kommentaren och den omfattande utredningen från 2008 utgör en mycket bra och aktuell helhet, som absolut bör läsas, i synnerhet av den svenska publiken som inte mig veterligen har tillgång till lika kvalitativa motsvarande rapporter. Ett möjligt tecken på en ändring i Finland är att den finska regeringen lånade den starka solidaritetsförklaringen från Sveriges försvarsbeslut anno 2009  och uppdaterade således sin egna förklaring från statsrådets säkerhetspolitiska redogörelse 2012. Antigen har man blandat texterna, eller så bygger man grund för en snabb författningsberedning.

Finland agerar på det sätt som vi önskar att andra agerar gentemot oss. Finland stöder Frankrike med till buds stående medel.

Regeringens EU-ministerutskott 17 november 2015

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Solidaritetsförklaringen i RP 2008/09:140 ”Ett användbart försvar”

Finland vill nu ändra sina lagar, så att det blir möjligt att uppfylla förpliktelsen om militärt bistånd i enlighetmed artikel 42.7 i Fördraget om EU. Man har talat om en ”harmonisering” av något slag, och det är mycket sannolikt att vi får fettfri mjölk och osaltat smör. Samtidigt talar dock försvarsministern Jussi Niinistö om att införa plikt till utlandstjänst, vilket ger dom insatta en bild om vad det på riktigt kan vara fråga om.

Fortsättningskrigets spöke

Kenraali Ehrfurth käymässä kenraali Talvelan luona jakamassa rautaristejä. Naamoila, 6. lokakuuta 1941. Kuva: Vänr K Borg. Lähde: SA-kuva.
General Ehrfurth besöker general Talvela för förläna järnkors.
Naamoila, 6. oktober 1941. Bild: Fänr K Borg. Källa: SA-kuva.

I Finland och vår försvarslösning är rikets gräns befallande. Detta faktum har inte ändrats trots att krigföring och den tillhörande militärteknologiska utvecklingen – i synnerhet förmågan till långräckviddig precisionsbekämpning – inte bara ändrats eller tagit några framsteg, utan har genomgått en revolutionell förändring. Finland självt skaffa till och med år 2025 en ansenlig arsenal av långräckviddiga precisionsbekämpningssystem. [1,2,3]. Vi plågas av fortsättningskrigets spöke. Visst var det Sovjetunionen som inledde kriget, men vi var nog helt beredda på det. Vissa historieforskare har kätterskt påstått att vi inte bara väntade, utan även önskade kriget. Efter att ryssen bombade Åbo, Borgå och Helsingfors, sprang vår fältarmé över gränsen för att ta tillbaka allt som man i vinterkriget förlorat med lite ränta. Strategiskt sett handlade det om att skaffa ett militärt gynnsamt läge. Ingen var på väg till Uralbergen och att gå över den gamla gränsen från vinterkriget blev mycket svårt för vissa förband, vilket till och med ledde till ordervägran i några fall. Från denna tid har vi som arv en lagstiftning och ultradefensiv doktrin, som kraftigt lutar på folkrätten, även då internationell rätt och lagar bara finns i tal eller tystnat helt.

Vi har bland annat skaffat JASSM-robotar och det ser ut som om anskaffningen av ammunition till vårt raketartillerisystem M270 MRLS (finsk typbeteckning 298 RSRAKH 06) igen kommit i medvind, vilket även kan innebära möjligheter till anskaffning av långräckviddiga ATACMS-robotar. Utöver de främsta materielprojekten – efterträdaren till Hornet samt ersättande av sju fartyg som kommer att utrangeras till och med 2025 med fyra nya under namnet Flottilj 2020, så är även en ny sjömålsrobot för att ersätta Rbs-15 SF III (MTO 85M) aktuell. Denna nya robot ska en räckvidd mellan över 100
och 500 km, den ska kunna bekämpa markmål och kunna utvecklas så att räckvidden som luftburen utvecklingsversion skulle överskrida 500 km, kanske rentav nå upp till närmare 1000 km vid år 2030. Dessa kallas för angreppsvapen eller anfallsvapen av många alarmister. För oss är det fråga vapensystem med tröskeleffekt. Innebörden med dylika system är att den minsta lilla militära provokation – ett försök att permanent kränka vår territoriella integritet eller i en längre tid utnyttja finsk territorium – leder till att vi med dessa vapensystem förintar hotet och i synnerhet förmågan att fortsatt hota oss. Detta betyder för de omnämnda vapensystemen att samtliga mål ligger bortom rikets gränser. Detta är ett politiskt beslut. Beslut om att använda vapenmakt för att höja tröskeln ligger hos överbefälhavaren, Republikens president. Presidenten sätter priset och gränsen för vår självständighet med statsrådet (regeringen).

I klarspråk betyder tröskeleffekt att motståndaren tvingas välja: ”Om ni med vapenmakt angriper finsk territorium, så ser vi med vår vapenmakt till att det på er sida om gränsen inte längre finns förutsättningar att fortsätta operationer och att ni inte kommer ut till Finska viken från Sankt Petersburgs örlogsbaser.” För att vara trovärdig ska en tröskeleffekt vara offentligt bekräftad och erkänd, beslutsfattandet vara inövat på samtliga nivåer och allt detta tydligt uttalat som strategisk kommunikation. Då är det klart för motståndaren att opportunistiska försök att med vapenmakt ta finskt territorium alltid kommer att innebära att en större del av resurserna binds till detta område och de egna förlusterna vid ingången av konflikten blir så betydande, att en eskalering till kärnvapenkrig kan bli ett alternativt. I ett sådant fall blir det likaså uppenbart att vid en större kris i vårt närområde med flera parter är alternativet ”angripa Finland” alltid uteslutet.

Vår politiska ledning har dock genom sin beväringstjänstgöring, vårt värnpliktsystem, spöket från fortsättningskriget och försvarskurser för privata och offentliga sektorns högre chefer och beslutsfattare hjärntvättats i en doktrin av oböjligt och stramt territoriellt försvar. Det är värt att fråga om det vid behov finns mod att ta striden till fiendens mark? Marskalken Mannerheim vågade ta kampen till Leningrads portar och förstod även att låta bli att gå vidare. Förmågan hade tydligt bevisats. Vapenmakt skapade politisk handlingsfrihet. Detta är en lärdom från våra krig som vi borde hålla fast vid i en föränderlig omvärld.

Solidaritet, Finland och försvarsmakten

Målsättningen och innebörden av den pågående lagberedningen håller på att klarna. Lagen ska möjliggöra nyttjande av vapenmakt även utanför Finlands gränser för att trygga statens suveräna rättigheter och intressen. Sannolikt är att det blir fettfri mjölk och osaltat smör. Lagstiftningen kommer att ”harmoniseras” till att snävt passa EU-fördragets 42.7 artikel. Det som verkligen behövs – en syntes av slutsatserna från den parlamentariska gruppen som utredde försvarsmaktens utmaningar på lång sikt, ett flertal Nato-utredningar och statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser, som skapar ett reviderat uppdragsbehov för försvarsmakten att utveckla på. Detta innebär i min mening att Finland utvidgar försvarsmaktens uppdrag att beröra försvarandet av statens samt finländarnas intressen, livsbetingelser samt och värden såväl inom som utom rikets gränser. Endast en dylik de jure nyinriktning kan leda till det, att statsledningen i varje läge med förhåll kan välja rätt verktyg till det rådande läget. Det betyder även att vi kunde utvidga verksamhet utanför rikets gränser. Detta kunde just vara den militära hjälp som Frakrike nu ber om, och som vi nu besvarar med fettfri mjölk, inhämtning av underrättelser samt hemliga insatser (jfr KSI/MUST) eller konventionella insatser med Sverige eller någon annan stat. Detta för oss inte närmare NATO, men visserligen närmare NATO-länderna och USA, vilket skett i fallet Sverige. Trots sin obefintliga försvarsförmåga, så är Sverige både politiskt och militärt en starkare aktör i Östersjöområdet än Finland. Detta beror inte på arvet från det kalla kriget, utan på den försvarsreform (jfr den finska försvarsmaktsreformen) som innebar en inriktning mot ett insatsförsvar. Sveriges försvarsmakt har som sitt uppdrag att:

Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet.

Förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten.

Som parentes bör nämnas att detta uppdrag från och med den 1. januari 2016 kommer att lyda;

Försvarsmakten ska försvara Sverige och främja svensk säkerhet. Försvarsmakten ska upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet. Myndigheten ska dessutom kunna värna Sveriges suveräna rättigheter och svenska intressen samt kunna förebygga och hantera konflikter och krig såväl nationellt som internationellt.

Emedan detta endast verkar vara en skärpning och återtagning av det nationella försvaret, så är det värt att ställa sig frågan varför formuleringen ”insatser nationellt och internationellt” samt ”utanför det svenska territoriet” fallit bort?

Lyckligtvis har vi i Finland varit långsamma och försiktiga. Som resultat av allt trögt funderande kommer vi sannolikt att få en lagstiftning som är försenad och redan vid ikraftträdandet otillräckligt, med en livsläng från giltighet till nästa kris, som den inte längre klarar av att hantera. Det värsta är att Finlands statsledning i försvarsmakten har ett mycket brukbart och stark instrument. Att begränsa nyttjandet av detta verktyg med lagstiftning är farligt för statsledningen självt iom. minskad handlingsfrihet och således vådligt för ägarna av statsmakten, Finlands folk. Finland behöver nya lagar om försvarsmakten och militär underrättelsetjänst, som garanterar att insatser med vapenmakt kan göras just då, när den politiska handlingsfrihet det ger mest behövs.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Annonser

Försvarsskräll? [Finlands försvarsförmåga, del 2]

Valresultatet

I ekot av sannfinländarnas nya skräll (fin. jytky ®) är det på sin plats att granska hur det finska riksdagsvalresultatet kan komma att påverka försvarets finansiering. Helsingin sanomat gjorde en bra artikel om ärendet med rubriken ”Huvuddelen av de invalda: Nato-ansökan på hyllan – mera pengar till det egna försvaret” (övers. min egen).

Stödet för partierna. Hela landet. Bild: YLE. Källa: YLE
Stödet för partierna. Hela landet. Bild: YLE. Källa: YLE

Bland de tre största partiernas invalda riksdagsledamöter råder en konsensus om att försvarets anslag ska höjas; av centerns och sannfinländarnas ledamöter är alla bakom en höjning och av samlingspartiets ledamöter. Längre ner på resultatlistan delas åsikterna. Av socialdemokraternas invalda står endast 66 procent bakom en höjning av försvarsanslagen och av de grönas och vänsterns invalda två tredjedelar emot en höjning.

De tre största partiernas ledamöters enhällighet om behovet att höja anslagen reflekterar folkets åsikt. I den gallup som Helsingin sanomat lät TNS Gallup göra var 59 procent av svaranden helt eller delvis av samma åsikt med påståendet ”Försvarsanslagen ska höjas märkbart under nästa valperiod”.

Konsten att tala förbi

En risk återstår, nämligen den att iordningsställandet av det egna försvaret maskeras i en snabbt gjord ”försvarsöverenskommelse” om nivåhöjningen av försvarsanslagen. Nivåhöjningen, som är planerad att börja med 50 miljoner nästa år och gradvis öka 150 miljoner euro till och med 2020, utgör endast en redan deflaterad miniminivå. En nivå, som för tre år sedan (2012) bedömdes vara tillräcklig för att möjliggöra upprätthållandet av den strukturella balans som nu nåtts i och med försvarsmaktsreformen. I Sverige har vi fått ett mycket bra varnande avskräckande exempel om en sådan falsk ökning.

Utmaningarna

Den höjning som skrivits i Finlands ”försvarsbeslut” (SRR 6/2012 rd, senare SRR12) är inte en märkbar höjning, utan endast ett ytterst marginellt och otillräckligt tillskott, som nätt och jämnt kan möjliggöra upprätthållandet av den balans som reformen skapat. De verkliga besluten om försvarsanslagen – och således också försvarets utmaningar – ligger annorstädes. Slutrapporten ”Försvarets utmaningar på sikt” (övers. min egen), som den av försvarsministern tillsatta parlamentariska utredningsgruppen gjorde,  har producerat underlaget för beslutfattarna. De verkliga utmaningarna är:

  1. Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till flygvapnets Hornet-jaktplan.
    • Flygvapnets relativa kapacitet kommer att sjunka snabbt med början år 2025. Hornetplanen
      måste utrangeras som planerat i slutet av 2020-talet. Luftförsvarets robotförråd föråldras och
      projektilluftvärnet utgår likaså i slutet av 2020-talet
  2. Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till marinens ytstridsfartyg.
    • Antalet stridsfartyg kommer att minska drastiskt från och med 2025; ett nytt stridsfartyg kan inte ersätta bortfallet av sju gamla fartyg. Alla funktioner som försvinner kan inte heller skötas från fastlandet. Utan tilläggsfinansiering för fler stridsfartyg och ytavvärjningsenheter äventyras sjöförsvarets stridsuthållighet och slagkraft.
  3. Riksdagens finansieringsbeslut (budget) om ersättande av utgående materiel och förmågor.
    • Armén – En hel del materiel kommer att utrangeras. I synnerhet lednings- och signalutrustningen, luftvärnssystemen, pansarvärnsvapnen och den tunga ammunitionen är eller håller på att bli föråldrad.
    • Marinen – Kustförbandens materiella slagkraft utvecklas under 2010–2016 men kapaciteten motsvarar ändå inte förbandens uppgifter. I och med att det fasta kustartilleriet når slutet av sin livscykel
      minskar kustförsvaret eldkraft märkbart.
    • Flygvapnet – Behov att utrusta baserna med specialmateriel, ersätta de enheter inom projektilluftvärnet och objektsluftvärnet som försvinner samt att hålla förråden av ammunition och robotar på en tillräcklig nivå.

Hybridmodell Sverige/Cajander

I den modell av anslagshöjningar som de tre största partierna har bundit sig till, dvs. den nivåhöjning som är inskriven i SRR12 (50 milj. eur år 2016 stegvis ökande till 150 milj eur år 2020) blir investeringen ”otillräcklig för att bevara och utveckla förmågorna”. Utredningsgruppen konstaterade: ”Inget av dessa scenarier svarar mot det stora behov av investeringar i olika förmågor som vi kommer stå inför på 2020-talet.” Den föreslagna tilläggsfinansieringen för 2020 är mindre än hälften av den nedskärning av som gjordes 2012. Avseende retoriken kan denna lösningsmodell kallas Den Svenska Modellen; medan politerna försäkrar ”vi stärker försvaret” avskalas så småningom en verklighetsbild där ”merparten av förbanden kan få utrustning och utbildning som på sin höjd håller en nöjaktig nivå i förhållande till förbandens uppdrag.”

Modell Cajander är också ett bra namn. Denna lösningsmodell bygger medvetet en försvarsmakt med tilltagande förmågebrister, som över huvudtaget inte motsvarar den förändrade omvärldsbilden. Gripbarheten, beredskapen och förmågan till snabba insatser hos våra förband blir liggande på den nuvarande nivån. Förmågan att hävda territoriell integritet och avvisa kränkningar kan inte heller höjas utan uppoffringar; emedan flygvapnet i fjol höjde sin incidentberedskap, så skedde detta med att ”ersätta” utbildning med incidentstarter. Dels hävdade man att man endast bytte ut en slags flygtimme mot en annan och att detta mestadels skedde inom existerande ram. Utbildning kan inte helt sonika ersättas med incidentberedskap. Ett nollsummespel som börjar med minus fungerar inte.

Konsten att utreda

Den viktigaste utredningen — om ytterligare en utredning istället för beslut måste göras — handlar inte om Nato-medlemskap, utan en omvärdering av de grundläggande försvarslösningarna. Ifall grundvalet militär alliansfrihet är låst, så återstår allmän värnplikt och försvar av hela landet. Vill man inte tumma på dessa, så ska försvarsmaktens finansiering på sikt granskas här och nu. Att skuffa beslut till nästa regering eller längre in i framtiden är ansvarslöst, i synnerhet då man talar om materielanskaffningar, där styckpriserna årligen ökar med 4 % i snitt utöver den normala inflationen. Alla beslut som senarelägger materielanskaffningar höjer priset, vilket i praktikten översätts till mindre antal och således ett större förmågeglapp.

Konsten att underkänna sin egen försvarslösning är den största och svåraste krigskonsten.

Upprätthållandet och byggandet av försvarsförmågan håller på att spiralera i en kortsiktig, trendföljande mekanism vars längd är ungefär en regeringsperiod. Detta utgör ett allvarligt hot för upprätthållandet av försvarsförmågan på ett planenligt och kostnadseffektivt sätt.

Den parlamentariska utredningsgruppen tillsattes med det specifika uppdraget att behandla försvarets utmaningar på lång sikt. En omfattande och gedigen rapport har levererats och emottagits med glädje och lovord av de flesta partierna. Den blivande regeringen skulle göra bra i att visa förtroende för sina experter, dvs. utredningsgruppen, försvarsministeriet och försvarsmakten och i sin tur omgående fullfölja sitt uppdrag, dvs. producera samtliga proposiotioner till riksdagen för beslut. Ett litet ”Nato-lås” i regeringsprogrammet klarar vi bra av, bara våra förvaltare städse minns var nyckeln ligger gömd.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Där ribban är som lägst [Finlands försvarsförmåga, del 1]

I redogörelsen ingår en uppskattning som gjorts vid försvarsförvaltningen och enligt vilken tilläggsbehovet i synnerhet för att upprätthålla kapaciteten är cirka 50 miljoner euro år 2016 och stegvis 150 miljoner euro fram till år 2020 utöver indexjusteringarna. Utskottet menar att redogörelsens försvarspolitiska linjer kräver den tilläggsfinansiering som försvarsförvaltningen föreslår. Om den tilläggsfinansiering som riktlinjerna i redogörelsen kräver inte anslås måste de grundläggande försvarslösningarna oundvikligen omvärderas.

FsUU 4/2013 rd – SRR 6/2012 rd

Tydlig ökning?!

Majoriteten av finländarna är för en höjning av försvarsanslagen under nästa valperiod. De största partierna, med undantag av vänsterförbundet har offentligt bundit sig till en sådan ökning. Partierna löfte om höjning av anslagen är dock inte ett svar på den frågan om en tydlig ökning av försvarsanslagen som ställdes i Helsingin sanomats gallup.

PERTTI SALMEN, Helsingin Sanomat. Källa: TNS Gallup. Svensk övers: min egen. Originalet här
PERTTI SALMEN, Helsingin Sanomat. Källa: TNS Gallup. Svensk övers: min egen. Originalet här

Den årliga anslagsökningen – som är planerad att börja med 50 miljoner nästa år och gradvis öka 150 miljoner euro till och med 2020 – är en miniminivå uppskattad under året 2012 i syfte att ta fram den ökning som krävs för att upprätthålla den balans i kostnadsstrukturen som man nått med försvarsmaktsreformen. Dess upppdragsbehov och utgångspunkt var i finsk försvarsekonomi; stegrande priser på krigsmateriel, personalkostnader och fastighetsvederlag.

Dimensionerande för försvarsmaktens förmåga är den ryska stridspotentialen. Ryssland är trovärdighetens mätare. Försvarsmakten är inte dimensionerad för att avvärja hänsynslösa angrepp av Tyskland, Sverige, Polen och deras Nato-vänner. Försvarsmakten är inte heller dimensionerad för att avvärja ett Nato-angrepp mot Ryssland över finska Lappland. Däremot så är försvarsmakten och försvarsförmågan uttryckligen dimensionerad för att avvärja ett strategiskt överfall och invasionsangrepp av ryska väpnade styrkor.

I en oföränderlig omgivning  är dimensionering lätt. I husbygge är vinterutetemperaturen dimensionerande för isolering. I vägbygge dimensioneras bärigheten av fordonsvikten. Sprinklersystem planeras med hjälp av dimensionerande brandscenarier. Liksom brandförsäkringsmetaforan, så fungerar även brandscenariet för försvaret. Bostaden avbildar den yta, till vilken släckningssystemets förmåga dimensioneras.

Ryssland har påbörjat en omfattande – över 500 miljarder euro eller 4674 miljarder kronor – modernisering och upprustning av sin vapenmakt till och med 2020. Dess inverkan på stridspotentialen är redan nu märkbar. Utöver detta förbättras förmågan ytterligare av de väpnade styrkors frekventa övningar från grupp till arménivå. Det nya materielprogrammet för peridoen 2016–2025 påbörjar en tillförsel av robotiserade, långräckviddiga precisionbekämpningssystem som är nätversbaserade.  Den dimensionerande stridspotentialen ökar snabbt. Uttryckt med brandmetaforan, så har huset fått nya ytor, dit sprinklersystemet inte har utvidgats.

”Ryssland utgör inte ett hot” är dock pravda i det avseendet att det representerar den politiska verkligheten och existentiella nödvändigheten vi inte vill rubba på. Det är dock ingen dimensioneringsgrund och ska aldrig bli en sådan. Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt uttryckte på ett bra sätt förhållandet mellan politik och vapenmakt då han sade ”Speak softly, and carry a big stick.”

Uppdragsbehov och förmågekrav

I början av 2000-talet granskades försvarsmaktens uppgifter. Ett nytt uppdragsbehov var skyddandet av handelssjöfart till övriga Europa i syfte att säkra ett fungerande samhälle. Marinen blev sittande med Svarte Petter i form av svävaren Tuuli, som är ett bra exempel på hur en förändrad omvärldsbild inverkar på uppdragsbehov och således direkt på de operativa kraven. I fallet Tuuli var uppdrasbehovet alltså skydd för handelssjöfart i ett scenarie innan egentliga krigshandlingar som börjar med politisk påtryckning och övergår till militär påtryckning. De operativa kraven avseende förmågan formulerades på följande sätt:

Förmågan Skyddande av sjöfart skall kunna

  • skydda sjöfarten,
  • i havsområdet mellan Finland och Sverige,
  • en vecka från order upp till sex månaders tid,
  • under bedömt fientligt luft- och ubåtshot,
  • under alla årstider och i alla väderförhållanden,
  • tillsammans med Sveriges väpnade styrkor
  • både i skymningsläge (gråa skedet) och i krigsförhållanden.

Svävare Tuulis öde blev kravet på uthållighet och bränsleekonomi över tid i förhållande till objekt som skulle skyddas. Projektet avslutades snabbt och samtliga örlogsfartyg i Flottilj 2000 har deplacementskrov. Marinen fick ett svårtläkt sår i sitt ”mest berömda felköp.”

Tuuli var inte försvarssystemets (marinens) felköp, utan ett fel hos politikerna som styrde systemet. Redan i början av 90-talet var man i ett läge där risken för landstignings-luftlandsättningsoperationer i Östersjöområdet var bedömt kraftigt reducerat. På slutet av 90-talet var stridspotentialen ännu mindre. En snabb politisk reaktion på ett förändrat omvärldsläge hade sparat pengar även här. Saken kan beskrivas som ett reglertekniskt problem. För detta ändamål lånar jag ett stycke, ursprungligen från bloggarkollegan Wisemans blogg.

Säkerhetspolitik och reglerteknik

Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.

Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.

Exempel på in- och följesignal.

I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:

  1. Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
  2. Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.

Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

Innebörd

Regleringen av Finlands försvarsförmåga har inte under de senaste 8–10 åren baserat sig på observationer om förändringar i omvärldsläget, utan dess utgångspunkter har varit de ekonomiska ramarna i vårt eget system. Systemet som borde ha följts, alltså Rysslands väpnade styrkor och politiska styrning, har utvecklats betydligt avseende stridspotential och denna utveckling fortsätter bedömt med stor hastighet till och med 2025. Regleringen av vårt försvarssystem till och med 2020 baserar sig fortsatt på det egna systemets ekonomiska ramfaktorer. Vi har alltså redan nu nått det läge som beskrivs i försvarsutskottets utlåtande till det senaste försvarsbeslutet.

Om den tilläggsfinansiering som riktlinjerna i redogörelsen kräver inte anslås måste de grundläggande försvarslösningarna oundvikligen omvärderas.

På grund av trögheten i systemet borde de beslut som avses få effekt inom fem år göras idag. Två lösningar är uppenbara — antingen höjs försvarsanslagen på riktigt märkbart, säg cirka 500 miljoner euro (4,7 miljarder kr) årligen för att komma med en siffra, eller så sökes motsvarande avskräckande effekt hos Nato.

I framitden har Finland alltså två (tre) alternativ:

  1. Ett fullt självständigt och trovärdigt försvar, som tar pengar från vård, skola och omsorg.
  2. Med andra delade förmågor och ett gemensamt trovärdigt försvar som lutar på gemensamma och kraftiga avskräckande medel.
  3. (Den svenska modellen: En pappertiger, som vidmakthålles med statsledningens försäkringar och försvarsmaktens medverkan tills någon inser verkligheten)

Nuläget med vallöften om anslagshöjningar är alternativ nummer tre. Den motsvarar inte den dimensionerande ryska vapenmakten och innebär bortkastade skattepengar. Försvarsmakten har alltid levererat det som beställts. Lagstiftaren som tagit hand om folkets beställning har alltid gått där ribban är som lägst, så länge det varit möjligt utan att riskera rösterna från ett försvarsvänligt folk. Tyvärr så är vår försvarslösning igen i biroll i valet den 19 april.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Pohjoiskorealaiset salaisuuden verhot [#fofrk 1]

Tulevaisuuteen katsova ja uusien ratkaisujen näkemisen mahdollistava avoin ja rehellinen turvallisuus- ja puolustuskeskustelu on tärkeä. Tässä suhteessa Suomen tulisikin ottaa mallia Ruotsista ja poistaa pohjoiskorealaiset salaisuuden verhot sellaisten puolustuskysymysten ympäriltä, joita useimmissa muissa Euroopan maissa käsitellään julkisesta. Suomalaisen puolustuksen vaitonaisuus ja vähäinen läpinäkyvyys on erittäin haitallista valistuneelle mielipiteen muodostamiselle ja päätöksenteolle. Voidaksemme perustella ja ylipäätään tunnistaa tulevia puolustusratkaisuja, tulee meillä myös olla mahdollisuus pidemällä tähtäimellä antaa hylätty arvosana nykyisen puolustusratkaisumme osille.

Ruotsi

Olen seurannut suomalaista ja ruotsalaista puolustuskeskustelua erityisen tarkasti syksystä 2012. Kaksi vuotta on nyt kulunut ylipäällikkö Sverker Göransonin ”viikkopuolustuksesta” ja olen ruotsalaisessa puolustuskeskustelussa havainnut lisääntyvää vapautta, osallistuvuutta ja ”saatavuutta”. Saatavuudella tarkoitan sitä, että keskustelusta on tehty ymmärrettävä ”medelsvenssonille”.  Tässä Ruotsin näkyvimmät bloggaajat, nykyään myös Expressenin ja SvD:n kolumnistit, nimittäin Carl ”Wiseman” Bergqvist ja Niklas ”Skipper” Wiklund ovat olleet erittäin menestyksekkäitä. Heidän esimerkkinsä on myös pakottanut puolustusvoimat suurempaan julkisuuteen ja keskustelevampaan viestintätyyliin. Tässä pitää nostaa hattua Ruotsin puolustusvoimien viestintäjohtaja Erik Lagerstenille, joka on ollut tiennäyttäjä tässä suhteessa. Hän on sekä esimerkillään että selvällä tuen osoituksellaan ja keskusteluun kannustamisella raivannut suuremman avoimuuden väylää organisaatiossa, jonka toimintaa salassapito usein säätelee.

Julkisessa keskustelussa sosiaalisen median avulla tapahtuneet edistysaskeleet voisivat helposti vaikuttaa uraa uurtavilta. Tässä on syytä muistaa Wisemanin, Skipperin et al. ovat keskustelussa pääosin nostaneet esille puheenvuoroja poliitikkojen viesteistä, puolustuspäätöksistä, hallituksen ja parlamentin (riksdagen) antamien tehtävien suorittamisesta, raporteista ja muista tietoperustesista lähteistä. Keskustelijat ovat luottaneet tiukasti julkisiin lähteisiin, jotka periaattessa ovat yhtä helposti medelsvenssonin ”googlattavissa” ja pureskeltavissa. Menemättä dokumenttien (riksdagenin ohjauskirjeet, hallituspäätökset ja raportit) sisältöön, on mielestäni syytä korostaa sitä, että Ruotsissa on julkisuus ja läpinäkyvyys ovat lailla asetettuja vaatimuksia ja ne näkyvät selvästi niin puolustusvoimien ohjauksessa ja viranomaisen raportoinnissa tehtävänantajalle.

Tämä ”demokraattinen” julkisuusvaatimus on keskeinen moniääniselle ja tietoperustaiselle puolustuskeskustelulle. En olisi voinut kirjoittaa jo kymmenenteen osaan ehtinyttä sarjaa ”Ruotsin puolustuksen kriisi” ilman näitä saatavilla olevia julkisia raportteja, selvityksiä, päätöksiä, tehtävänantoja ja näistä pidemmän aikaa käytyä keskustelua.

Suomi

Yhtälailla on tärkeää korostaa sitä etten olisi voinut kirjoittaa samalla tavalla Suomen puolustusratkaisusta tai puolustusjärjestelmämme perusteista. Tämä johtuu osin siitä, että asiakirjat, joita kirjoittamiseen tarvittaisiin usein ovat salassa pidettäviksi luokiteltuja taikka sitten niiden sisältämä tieto on pirstaloitunut useaan eri paikkaan. Esimerkkinä nostan tässä esille Ruotsin puolustusvoimien vuosikertomuksen, joka on perusteellinen ja yksilöity raportti viranomaisen toiminnasta. Suomen puolustusvoimat laatii samanlaisen raportin puolustusministeriölle, mutta se on lähtökohtaisesti määritelty salassa pidettäväksi. Julkinen versio, eli vuosikertomus puolustusvoimien verkkosivuilla on lähinnä yritysesite tarkasti valittuine teemoineen ja tunnuslukuineen.

Kuva, jossa leijona ja merkintä "erittäin salainen."
Lue myös Taloussanomat: ””Kun EU leimaa asiakirjan ‘erittäin salaiseksi'”.

Ohjaus on myös erilaista. Valtioneuvoston ja eduskunnan yksilöityjä tehtävänantoja Ruotsin riksdagenin ohjauskirjeiden (regleringsbrev) ja Ruotsin hallituksen hallituspäätösten (regeringsbeslut) ei Suomessa annetua. Tehtävät ja ohjaus tulevat ministeriöltä ja eduskunnan ohjausvoima viranomaiseen rajoittuu lähinnä neljännesvuosittain julkaistavaan turvallisuus- ja puolustuspoliittisen selonteon konsensuslinjausten hyväksymisessä .

Valtioneuvoston turvallisuus- ja puolustuspoliittiset selonteot, jotka siis vastaavat ruotsalaisia puolustuspäätöksiä, ovat toinen hyvä esimerkki puutteellisesta läpinäkyvyydestä ja julkisuudesta. Ruotsalaisia puolustuspäätöksiä edeltää valmisteluaikana hallituksen tehtävät asianomaisille viranomaisille tuottaa selvityksiä ja raportteja päätöksenteon tueksi. Ruotsin puolustuspäätöstä varten laadittava keskeisin raportti on parlamentaarisen puolustuskomitean (försvarsberedningen) selvitys, joka on usein niin samankaltainen lopputuotteen kanssa, että Suomessa media onkin virheellisesti rinnastanut nämä puolustuspäätöksiin. Tänä vuonna nähtäneen kuitenkin puolustuspäätös, joka merkittävästi poikkeaa komitean raportista.

Suomen turvallisuus- ja puolustuspoliittinen selonteon valmistelu tapahtuu ensisijaisesti virkamiesvalmisteluina asianomaisissa ministeriöissä. Tuloksena on ainoastaan yksittäisiä julkisia raportteja ja selvityksiä ja ala-arvoinen keskustelu matkalla lopulliseen selontekoon. Selontekoon sitoutuminen varmistetaan konsensuspohjaisella poliittisella ohjauksella, jonka joskus myös väitetään olevan läpinäkyvyyttä.

Rohkeus hylätä puolustusratkaisu

Ruotsissa on Wisemanistä lähtien nähty kasvavaa julkista kiinnostusta ja perehtymistä puolustuskysymyksiin. Aikaisempien hallitusten – etenkin ”Alliansenin” – teot ja sanat puolustuksen suhteen ovat joutuneet armottoman fact checkin kohteeksi. Bloggaajat ovat saaneet äänensä kuuluviin riksdagenissa opposition kirjallisissa kysymyksissä valtioneuvoksille. Ruotsissa ollaan oltu valmiita antamaan hylätyt arvosanat puolustuksen osaratkaisulle esille tuotujen tietojen valossa.

Suomi ei ole tehnyt puolustusuudistusta. Puolustusvoimauudistus,  joka nyt on valmis on ollut viranomaisen rakenteen ja sisäisen tehtäväjaon uudelleenjärjestelyä vastaamaan vallitsevaa tilannetta, jossa lakisääteiset tehtävät pysyvät muuttumattomina henkilöstö- ja materiaalikulujen kasvaessa hillitsemättömästi. Nyt on saavutettu tasapaino, ilman että itse puolustusratkaisua on tarvinnut säätää tai kyseenalaistaa. Tämä yhdessä puutteellisen julkisen keskustelun kanssa on johtanut lapselliseen poliittiseen keskusteluun puolustuksesta, jossa kansanedustajat ja muut poliitikot tosissaan esittävät tuhansien tarkka-ampujien kouluttamista sotatoimiyhtymien sijaan, taistelualusten korvaamista veneillä tai seuraavan sukupolven hävittäjien korvaamista olalta ammuttavilla ilmatorjuntaohjuksilla.

Koska Suomi ei ole luopunut laajamittaiseen hyökkäyksen torjuntaan kykenevästä puolustuksesta, vaan elänyt tuskin havaittavissa olevan kyvyn asteittaisessa heikkenemisessä, on meillä lähinnä vahingoniloisesti tarkasteltu Ruotsin puolustuksen kriisiä ja hehkutettu omaa ratkaisuamme. Tätä ovat vahvistaneet poliitikkojen ja kenraalien kliseet, joita ei voitu ottaa tarkasteltavaksi salassapitoon vedoten.

Tulevaisuuteen katsova ja uusien ratkaisujen näkemisen mahdollistava avoin ja rehellinen turvallisuus- ja puolustuskeskustelu on tärkeä. Tässä suhteessa Suomen tulisikin ottaa mallia Ruotsista ja poistaa pohjoiskorealaiset salaisuuden verhot sellaisten puolustuskysymysten ympäriltä, joita useimmissa muissa Euroopan maissa käsitellään julkisesta. Suomalaisen puolustuksen vaitonaisuus ja vähäinen läpinäkyvyys on erittäin haitallista valistuneelle mielipiteen muodostamiselle ja päätöksenteolle. Voidaksemme perustella ja ylipäätään tunnistaa tulevia puolustusratkaisuja, tulee meillä myös olla mahdollisuus pidemmällä tähtäimellä antaa hylätty arvosana nykyisen puolustusratkaisumme osille.

Matkalla Säleniin

Suomalainen puolustuskeskustelu on viimeisen puolen vuoden aikana ollut paluuta moniäänisyydestä yksinkertaisuuteen ja ummehtuneeseen YYA-ilmapiiriin. Upseereiden ja tutkijoiden kommentit ja mielipiteet ovat joutuneet poliitikkojen kieltämisen kohteeksi, usein sellaisin perusteluin, jotka menneet henkilöön ja myös kyseenalaistaneet virkamiesten oikeuden sananvapauteen ja keskusteluun osallistumiseen. Tasavallan presidentti kutsui puoluejohtajat puhutteluun, jossa luotiin ulkopoliittista konsensusta vaalien alla. Kevään vaalit tarjoavat yhtä vähän korkealaatuista #turpo-keskustelua kuin Sälenin kattaus. Ainoa toivo on, että poliitikkomme ja johtamamme vieraalla maalla – ulkoministeri Erkki Tuomioja, puolustusministeri Carl Haglund ja kenraali Jarmo Lindberg – asetetaan Suomen 2020-luvun puolustuksen eksistentiaalisten kysymysten eteen. Toivo on siis ruotsalaisissa osallistujissa, jotka ovat tottuneita avoimeen keskusteluun eivätkä pelkää kissan nostamista pöydälle.

//James


Tässä esittämäni mielipiteet ovat omiani, eivätkä ne välttämättä heijasta puolustusvoimien tai muun viranomaisen virallista kantaa.