Försvarsskräll? [Finlands försvarsförmåga, del 2]

Valresultatet

I ekot av sannfinländarnas nya skräll (fin. jytky ®) är det på sin plats att granska hur det finska riksdagsvalresultatet kan komma att påverka försvarets finansiering. Helsingin sanomat gjorde en bra artikel om ärendet med rubriken ”Huvuddelen av de invalda: Nato-ansökan på hyllan – mera pengar till det egna försvaret” (övers. min egen).

Stödet för partierna. Hela landet. Bild: YLE. Källa: YLE
Stödet för partierna. Hela landet. Bild: YLE. Källa: YLE

Bland de tre största partiernas invalda riksdagsledamöter råder en konsensus om att försvarets anslag ska höjas; av centerns och sannfinländarnas ledamöter är alla bakom en höjning och av samlingspartiets ledamöter. Längre ner på resultatlistan delas åsikterna. Av socialdemokraternas invalda står endast 66 procent bakom en höjning av försvarsanslagen och av de grönas och vänsterns invalda två tredjedelar emot en höjning.

De tre största partiernas ledamöters enhällighet om behovet att höja anslagen reflekterar folkets åsikt. I den gallup som Helsingin sanomat lät TNS Gallup göra var 59 procent av svaranden helt eller delvis av samma åsikt med påståendet ”Försvarsanslagen ska höjas märkbart under nästa valperiod”.

Konsten att tala förbi

En risk återstår, nämligen den att iordningsställandet av det egna försvaret maskeras i en snabbt gjord ”försvarsöverenskommelse” om nivåhöjningen av försvarsanslagen. Nivåhöjningen, som är planerad att börja med 50 miljoner nästa år och gradvis öka 150 miljoner euro till och med 2020, utgör endast en redan deflaterad miniminivå. En nivå, som för tre år sedan (2012) bedömdes vara tillräcklig för att möjliggöra upprätthållandet av den strukturella balans som nu nåtts i och med försvarsmaktsreformen. I Sverige har vi fått ett mycket bra varnande avskräckande exempel om en sådan falsk ökning.

Utmaningarna

Den höjning som skrivits i Finlands ”försvarsbeslut” (SRR 6/2012 rd, senare SRR12) är inte en märkbar höjning, utan endast ett ytterst marginellt och otillräckligt tillskott, som nätt och jämnt kan möjliggöra upprätthållandet av den balans som reformen skapat. De verkliga besluten om försvarsanslagen – och således också försvarets utmaningar – ligger annorstädes. Slutrapporten ”Försvarets utmaningar på sikt” (övers. min egen), som den av försvarsministern tillsatta parlamentariska utredningsgruppen gjorde,  har producerat underlaget för beslutfattarna. De verkliga utmaningarna är:

  1. Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till flygvapnets Hornet-jaktplan.
    • Flygvapnets relativa kapacitet kommer att sjunka snabbt med början år 2025. Hornetplanen
      måste utrangeras som planerat i slutet av 2020-talet. Luftförsvarets robotförråd föråldras och
      projektilluftvärnet utgår likaså i slutet av 2020-talet
  2. Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till marinens ytstridsfartyg.
    • Antalet stridsfartyg kommer att minska drastiskt från och med 2025; ett nytt stridsfartyg kan inte ersätta bortfallet av sju gamla fartyg. Alla funktioner som försvinner kan inte heller skötas från fastlandet. Utan tilläggsfinansiering för fler stridsfartyg och ytavvärjningsenheter äventyras sjöförsvarets stridsuthållighet och slagkraft.
  3. Riksdagens finansieringsbeslut (budget) om ersättande av utgående materiel och förmågor.
    • Armén – En hel del materiel kommer att utrangeras. I synnerhet lednings- och signalutrustningen, luftvärnssystemen, pansarvärnsvapnen och den tunga ammunitionen är eller håller på att bli föråldrad.
    • Marinen – Kustförbandens materiella slagkraft utvecklas under 2010–2016 men kapaciteten motsvarar ändå inte förbandens uppgifter. I och med att det fasta kustartilleriet når slutet av sin livscykel
      minskar kustförsvaret eldkraft märkbart.
    • Flygvapnet – Behov att utrusta baserna med specialmateriel, ersätta de enheter inom projektilluftvärnet och objektsluftvärnet som försvinner samt att hålla förråden av ammunition och robotar på en tillräcklig nivå.

Hybridmodell Sverige/Cajander

I den modell av anslagshöjningar som de tre största partierna har bundit sig till, dvs. den nivåhöjning som är inskriven i SRR12 (50 milj. eur år 2016 stegvis ökande till 150 milj eur år 2020) blir investeringen ”otillräcklig för att bevara och utveckla förmågorna”. Utredningsgruppen konstaterade: ”Inget av dessa scenarier svarar mot det stora behov av investeringar i olika förmågor som vi kommer stå inför på 2020-talet.” Den föreslagna tilläggsfinansieringen för 2020 är mindre än hälften av den nedskärning av som gjordes 2012. Avseende retoriken kan denna lösningsmodell kallas Den Svenska Modellen; medan politerna försäkrar ”vi stärker försvaret” avskalas så småningom en verklighetsbild där ”merparten av förbanden kan få utrustning och utbildning som på sin höjd håller en nöjaktig nivå i förhållande till förbandens uppdrag.”

Modell Cajander är också ett bra namn. Denna lösningsmodell bygger medvetet en försvarsmakt med tilltagande förmågebrister, som över huvudtaget inte motsvarar den förändrade omvärldsbilden. Gripbarheten, beredskapen och förmågan till snabba insatser hos våra förband blir liggande på den nuvarande nivån. Förmågan att hävda territoriell integritet och avvisa kränkningar kan inte heller höjas utan uppoffringar; emedan flygvapnet i fjol höjde sin incidentberedskap, så skedde detta med att ”ersätta” utbildning med incidentstarter. Dels hävdade man att man endast bytte ut en slags flygtimme mot en annan och att detta mestadels skedde inom existerande ram. Utbildning kan inte helt sonika ersättas med incidentberedskap. Ett nollsummespel som börjar med minus fungerar inte.

Konsten att utreda

Den viktigaste utredningen — om ytterligare en utredning istället för beslut måste göras — handlar inte om Nato-medlemskap, utan en omvärdering av de grundläggande försvarslösningarna. Ifall grundvalet militär alliansfrihet är låst, så återstår allmän värnplikt och försvar av hela landet. Vill man inte tumma på dessa, så ska försvarsmaktens finansiering på sikt granskas här och nu. Att skuffa beslut till nästa regering eller längre in i framtiden är ansvarslöst, i synnerhet då man talar om materielanskaffningar, där styckpriserna årligen ökar med 4 % i snitt utöver den normala inflationen. Alla beslut som senarelägger materielanskaffningar höjer priset, vilket i praktikten översätts till mindre antal och således ett större förmågeglapp.

Konsten att underkänna sin egen försvarslösning är den största och svåraste krigskonsten.

Upprätthållandet och byggandet av försvarsförmågan håller på att spiralera i en kortsiktig, trendföljande mekanism vars längd är ungefär en regeringsperiod. Detta utgör ett allvarligt hot för upprätthållandet av försvarsförmågan på ett planenligt och kostnadseffektivt sätt.

Den parlamentariska utredningsgruppen tillsattes med det specifika uppdraget att behandla försvarets utmaningar på lång sikt. En omfattande och gedigen rapport har levererats och emottagits med glädje och lovord av de flesta partierna. Den blivande regeringen skulle göra bra i att visa förtroende för sina experter, dvs. utredningsgruppen, försvarsministeriet och försvarsmakten och i sin tur omgående fullfölja sitt uppdrag, dvs. producera samtliga proposiotioner till riksdagen för beslut. Ett litet ”Nato-lås” i regeringsprogrammet klarar vi bra av, bara våra förvaltare städse minns var nyckeln ligger gömd.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Där ribban är som lägst [Finlands försvarsförmåga, del 1]

I redogörelsen ingår en uppskattning som gjorts vid försvarsförvaltningen och enligt vilken tilläggsbehovet i synnerhet för att upprätthålla kapaciteten är cirka 50 miljoner euro år 2016 och stegvis 150 miljoner euro fram till år 2020 utöver indexjusteringarna. Utskottet menar att redogörelsens försvarspolitiska linjer kräver den tilläggsfinansiering som försvarsförvaltningen föreslår. Om den tilläggsfinansiering som riktlinjerna i redogörelsen kräver inte anslås måste de grundläggande försvarslösningarna oundvikligen omvärderas.

FsUU 4/2013 rd – SRR 6/2012 rd

Tydlig ökning?!

Majoriteten av finländarna är för en höjning av försvarsanslagen under nästa valperiod. De största partierna, med undantag av vänsterförbundet har offentligt bundit sig till en sådan ökning. Partierna löfte om höjning av anslagen är dock inte ett svar på den frågan om en tydlig ökning av försvarsanslagen som ställdes i Helsingin sanomats gallup.

PERTTI SALMEN, Helsingin Sanomat. Källa: TNS Gallup. Svensk övers: min egen. Originalet här
PERTTI SALMEN, Helsingin Sanomat. Källa: TNS Gallup. Svensk övers: min egen. Originalet här

Den årliga anslagsökningen – som är planerad att börja med 50 miljoner nästa år och gradvis öka 150 miljoner euro till och med 2020 – är en miniminivå uppskattad under året 2012 i syfte att ta fram den ökning som krävs för att upprätthålla den balans i kostnadsstrukturen som man nått med försvarsmaktsreformen. Dess upppdragsbehov och utgångspunkt var i finsk försvarsekonomi; stegrande priser på krigsmateriel, personalkostnader och fastighetsvederlag.

Dimensionerande för försvarsmaktens förmåga är den ryska stridspotentialen. Ryssland är trovärdighetens mätare. Försvarsmakten är inte dimensionerad för att avvärja hänsynslösa angrepp av Tyskland, Sverige, Polen och deras Nato-vänner. Försvarsmakten är inte heller dimensionerad för att avvärja ett Nato-angrepp mot Ryssland över finska Lappland. Däremot så är försvarsmakten och försvarsförmågan uttryckligen dimensionerad för att avvärja ett strategiskt överfall och invasionsangrepp av ryska väpnade styrkor.

I en oföränderlig omgivning  är dimensionering lätt. I husbygge är vinterutetemperaturen dimensionerande för isolering. I vägbygge dimensioneras bärigheten av fordonsvikten. Sprinklersystem planeras med hjälp av dimensionerande brandscenarier. Liksom brandförsäkringsmetaforan, så fungerar även brandscenariet för försvaret. Bostaden avbildar den yta, till vilken släckningssystemets förmåga dimensioneras.

Ryssland har påbörjat en omfattande – över 500 miljarder euro eller 4674 miljarder kronor – modernisering och upprustning av sin vapenmakt till och med 2020. Dess inverkan på stridspotentialen är redan nu märkbar. Utöver detta förbättras förmågan ytterligare av de väpnade styrkors frekventa övningar från grupp till arménivå. Det nya materielprogrammet för peridoen 2016–2025 påbörjar en tillförsel av robotiserade, långräckviddiga precisionbekämpningssystem som är nätversbaserade.  Den dimensionerande stridspotentialen ökar snabbt. Uttryckt med brandmetaforan, så har huset fått nya ytor, dit sprinklersystemet inte har utvidgats.

”Ryssland utgör inte ett hot” är dock pravda i det avseendet att det representerar den politiska verkligheten och existentiella nödvändigheten vi inte vill rubba på. Det är dock ingen dimensioneringsgrund och ska aldrig bli en sådan. Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt uttryckte på ett bra sätt förhållandet mellan politik och vapenmakt då han sade ”Speak softly, and carry a big stick.”

Uppdragsbehov och förmågekrav

I början av 2000-talet granskades försvarsmaktens uppgifter. Ett nytt uppdragsbehov var skyddandet av handelssjöfart till övriga Europa i syfte att säkra ett fungerande samhälle. Marinen blev sittande med Svarte Petter i form av svävaren Tuuli, som är ett bra exempel på hur en förändrad omvärldsbild inverkar på uppdragsbehov och således direkt på de operativa kraven. I fallet Tuuli var uppdrasbehovet alltså skydd för handelssjöfart i ett scenarie innan egentliga krigshandlingar som börjar med politisk påtryckning och övergår till militär påtryckning. De operativa kraven avseende förmågan formulerades på följande sätt:

Förmågan Skyddande av sjöfart skall kunna

  • skydda sjöfarten,
  • i havsområdet mellan Finland och Sverige,
  • en vecka från order upp till sex månaders tid,
  • under bedömt fientligt luft- och ubåtshot,
  • under alla årstider och i alla väderförhållanden,
  • tillsammans med Sveriges väpnade styrkor
  • både i skymningsläge (gråa skedet) och i krigsförhållanden.

Svävare Tuulis öde blev kravet på uthållighet och bränsleekonomi över tid i förhållande till objekt som skulle skyddas. Projektet avslutades snabbt och samtliga örlogsfartyg i Flottilj 2000 har deplacementskrov. Marinen fick ett svårtläkt sår i sitt ”mest berömda felköp.”

Tuuli var inte försvarssystemets (marinens) felköp, utan ett fel hos politikerna som styrde systemet. Redan i början av 90-talet var man i ett läge där risken för landstignings-luftlandsättningsoperationer i Östersjöområdet var bedömt kraftigt reducerat. På slutet av 90-talet var stridspotentialen ännu mindre. En snabb politisk reaktion på ett förändrat omvärldsläge hade sparat pengar även här. Saken kan beskrivas som ett reglertekniskt problem. För detta ändamål lånar jag ett stycke, ursprungligen från bloggarkollegan Wisemans blogg.

Säkerhetspolitik och reglerteknik

Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.

Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.

Exempel på in- och följesignal.

I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:

  1. Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
  2. Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.

Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

Innebörd

Regleringen av Finlands försvarsförmåga har inte under de senaste 8–10 åren baserat sig på observationer om förändringar i omvärldsläget, utan dess utgångspunkter har varit de ekonomiska ramarna i vårt eget system. Systemet som borde ha följts, alltså Rysslands väpnade styrkor och politiska styrning, har utvecklats betydligt avseende stridspotential och denna utveckling fortsätter bedömt med stor hastighet till och med 2025. Regleringen av vårt försvarssystem till och med 2020 baserar sig fortsatt på det egna systemets ekonomiska ramfaktorer. Vi har alltså redan nu nått det läge som beskrivs i försvarsutskottets utlåtande till det senaste försvarsbeslutet.

Om den tilläggsfinansiering som riktlinjerna i redogörelsen kräver inte anslås måste de grundläggande försvarslösningarna oundvikligen omvärderas.

På grund av trögheten i systemet borde de beslut som avses få effekt inom fem år göras idag. Två lösningar är uppenbara — antingen höjs försvarsanslagen på riktigt märkbart, säg cirka 500 miljoner euro (4,7 miljarder kr) årligen för att komma med en siffra, eller så sökes motsvarande avskräckande effekt hos Nato.

I framitden har Finland alltså två (tre) alternativ:

  1. Ett fullt självständigt och trovärdigt försvar, som tar pengar från vård, skola och omsorg.
  2. Med andra delade förmågor och ett gemensamt trovärdigt försvar som lutar på gemensamma och kraftiga avskräckande medel.
  3. (Den svenska modellen: En pappertiger, som vidmakthålles med statsledningens försäkringar och försvarsmaktens medverkan tills någon inser verkligheten)

Nuläget med vallöften om anslagshöjningar är alternativ nummer tre. Den motsvarar inte den dimensionerande ryska vapenmakten och innebär bortkastade skattepengar. Försvarsmakten har alltid levererat det som beställts. Lagstiftaren som tagit hand om folkets beställning har alltid gått där ribban är som lägst, så länge det varit möjligt utan att riskera rösterna från ett försvarsvänligt folk. Tyvärr så är vår försvarslösning igen i biroll i valet den 19 april.

//James


Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.

Viimeinen pisara – Ruotsin puolustuksen kriisi, osa 3.

Kiinnostava trilogia, jossa pääosassa Ruotsin Puolustusvoimat ja vahvoissa sivuosissa Puolustuspolitiikka ja Turvallisuuspolitiikka, lähenee loppuaan. Leffamaailmasta tutulla kaavalla tiedämme, että viimeinen osa on aina vähän mahalaskua, mutta tähän mahtuu dramatiikkaa ja nopeita leikkauksia, vaikka tarina hyppiikin paikasta ja ajasta toiseen kuin säikky jänis.

Viimeisen osan avauksessa Venäjä muistuttaa Ruotsia siitä, että se tuntee sen puolustuksen puutteet yleisesti ja yksityiskohtaisesti.

Pommikoneet yllättivät pitkäperjantaina. Kuva: SvD.

Miten Ruotsin puolustusvoimat (SvFM) päätyi tähän? Käsittelin aihetta kakkososassa, mutta nyt vaaditaan vähän aikamatkustusta Back To The Future -tyyliin.

30 päivää aiemmin: SvFM jättää selvityksensä pitkäaikaisesta taloudellisesta tasapainosta vastauksena Hallituksen päätökselle nro 7 (Regeringbeslut, VNp). Samanaikaisesti jätetään myös talousarvioesitys vuodelle 2014 Budgetunderlag 2014. Puolustusministeriöllä (Födept) on jo vastaus heti valmiina ja puolustusministeri kommentoi SvFM:n selvitystä tuoreeltaan Dagens Industrin kolumnissa(!)
SvFM ei siis tämän kannanoton mukaan ole lainkaan (tai hyvin huonosti) edennyt kohti niitä tavoitteita, joita VNp SvFM:n toiminnasta 2010–2014 asetti (Inriktningsbeslutet 2010–14).

Kaksi viikkoa myöhemmin: Födept:llä on nyt omat laskelmansa. SvFM:n tulee edelleen jatkaa henkilöstöleikkauksia ja muuttaa henkilöstökokoonpanoaan (hkp) siten, että suurempi osuus lähitulevaisuuden hkp:stä on määräaikaisia sotilaita, merimiehiä ja ryhmänjohtajia (GSS/T) sekä reservinupseereita.

Viikko edellisestä: Maaliskuun 21. päivänä 2013 hallitus ilmoittaa tarkastusvirastolle (Riksrevisionen) että sen tuloksellisuustarkastuksen tulokset ovat yleisesti tiedossa eivätkä anna aihetta erityisiin toimiin ja että kaikki muutenkin on raiteillaan.

Sitten tulee ”ilmaisku”, josta Liettuan puolustusministeri Artis Pabriks heti tviittasi:

Alkuperäisen uutisen liettualaisesta verkkolehdestä 15min.lt löytyy tästä linkistä.

Itse ilmaiskun harjoittelu on (myöhäinen) vastaus presidentti Putinin päätökseen nostaa Venäjän ilmavoimien strategisten pommikoneiden suorituskykyä. Samankaltaisia voimannäyttöjä on tehty tämän vuoden helmikuussa Guamin ja Japanin yllä.

Nykypäivä: Päivän parhaan kolumnin kirjoittaa Aftonbladetin Lena Mellin, joka vähättelee asiaa viranomaisten välisenä budjettivääntönä ja jakaa vielä tapauksen paljastamien puutteiden johdosta SvFM:lle valttikortteja(!)

Niin, kuka hyötyy eniten siitä että Ruotsin puolustusvoimien puutteet paljastuvat? Puolustusvoimat, tietysti.

Lena Mellin i Aftonbladetissa, 23 huhtikuuta 2013. (käännös minun)

Ei, Lena – ei ole valttikortteja. Ei ole kinaa kruunuista. Kyseessä ovat suorituskyvyt, jotka olivat koipussissa niiden kymmenen vuoden ajan kun BKT nousi, mutta puolustusmäärärahat pysyivät ennallaan, vaikka kaikki kallistui. Kyseessä ovat kasaantuneet puutteet, joita ei enää korjata miljardilla siellä ja toisella täällä. Se vaatiii 40 mrd kruunua seuraavan 10 vuoden aikana, ja silloinkin on aihetta kysyä vastaako sekään enää uhkaan.

Tuleviin tapahtumiin kuuluvat parlamentaarisen puolustuskomitean (försvarsberedningen) white paper, joka herättänee vilkkaa keskustelun, vaikka jääneekin laajuudeltaan suppeaksi ja poliittisesti tarkoituksenhakuiseksi toimintaympäristön ja uhkamallin kuvaukseksi (omvärldsanalys).

Suurempi mielenkiinto kohdistuu tarkastusvirastoon, jolla on käynnissä kolme tarkastusta aihealueella ”Puolustuksen kyvykkyydet” ja jotka kaikki julkaistaan tämän vuoden puolella kesäkuussa, lokakuussa ja loppuraportti joulukuussa 2013.

Kuten hyvän trilogian kuuluu, päättyy myös tämä niin avoimesti, että jatko-osalle saattaa syntyä tilausta. Sitä odotellessa…

Finlands försvar – motsvarar beställningen leveransen?

Då detta inlägg är kritiskt till försvarsmakten, så ber jag läsare observera att åsikterna jag uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens officiella linje.


Ingen vet?

Det är förbannat svårt att hitta offentliga uppgifter om hur den finska försvarsmakten löser sina viktigaste uppgifter.

Detta är en av orsakerna till den undermåliga, expertstyrda och auktoritetsfruktande försvarspolitiska debattkultur som vi har i Finland. Det är inte så lätt för gemene man eller kvinna att bilda någon uppfattning om hur väl vi löser våra uppgifter, hur effektiva vi är och hurdana resultat vi når.

Meanwhile in Sweden

I motsats till Sverige, var det mesta angående typer av förband, deras antal, beredskaper med mera är helt, eller till större delar offentligt och tillgängligt, så är det i Finland sekretessbelagt och den offentliga informationen så splittrad att det är svårt för ett proffs att se helheten.

Försvarsmakten bör redovisa för leveransen på ett sätt som tydligt fastställer resultatansvar och ekonomiskt ansvar.

Ja, vilka förband ska Sverige ha, var är dom och vilken beredskap har dom?
Kolla det årliga regleringsbrevet från riksdagen till myndigheten. Hur väl uppfylldes målen? Kolla försvarsmaktens årsberättelse!

Hur bra eller dåligt har vissa verksamhetsgrenar skötts och vilka konsekvenser har det för försvarsmakten? Hur väl motsvarar försvarsmaktens verksamhet givna inriktningsbeslut? Ta en titt på Riksrevisionens avslutade granskningar eller FOIs rapporter.

Bild: Försvarsmakten / Mika Koskinen.
Bild: Försvarsmakten / Mika Koskinen.

Beställning och leverans

Finland, då? Försvarsmaktens årsrapporter är jättefina trycksaker, men berättar föga om hur uppgifterna löstes. Däremot så ger dom en bra, trevlig och slät bild av verksamheten med noggrannt utvalda nyckeltal, som egentligen inte säger så mycket. Måluppfyllnaden berättar man om i behagliga ordalag och ibland nårr man mål som inte fanns i resultatavtalet. Nedan några utdrag ur en av dessa snygga berättelser:

  • ”Över 80 procent av medborgarna stöder den allmänna värnplikten.”
  • ”Försvarsmaktens viktigaste kärnfunktioner har år 2011 kunnat upprätthållas på nästan normal nivå.”
  • ”Verksamheten representerar kvantitativt dock inte den nivå som vår långvariga erfarenhet visat att är nödvändig.”
  • ”Försvarsmakten har burit sitt samhälleliga ansvar även genom att göra upp en miljöstrategi och miljöplan.”

Det ekonomiska bokslutet då? Nej, bokslutet granskas visserligen av Statens revisionsverk, men bara granskningsberättelsen hittas på nätet. Något ”regleringsbrev” av riksdagen? Nej, riksdagen godkänner Statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, men befattar sig inte offentligt i detaljer såsom typ och antal av förband och deras beredskaper.

Bästa bilden av beställningen får vi i Försvarsministeriets resultatmål för försvaltningsgrenen 2013. Visserligen gör flugs**tet i bilga 2.1 att önskade resultatnivåer är ganska svåra att urskilja.

Läser man från Statens budgetproposition 2013 så är beställningen på de tre uppgifterna lite tydligare:

Ett effektivt försvarssystem  
Försvarsmakten har en militärstrategisk lägesbild som ger en tillfredsställande förvarning. 4
Försvarsmakten har övervakat den territoriella integriteten och förebyggt och vid behov avvärjt territoriekränkningar. 4
Försvarsmakten har beredskap att avvärja användning eller hot om användning av militära maktmedel i hela landet. 3
Försvarsmakten kan fastställa var tyngdpunkten ligger i enlighet med vad varje situation kräver då den avvärjer användningen av militära maktmedel. 3
Försvarsmakten utvecklar värnplikten och det frivilliga försvaret som en del av reformen av försvarsmakten. 3
De värnpliktigas sociala och ekonomiska ställning utvecklas i en tvärsektoriell arbetsgrupp som leds av försvarsministeriet. 4
Försvarsmakten tryggar det kostnadseffektiva personalsystemets funktion så att försvarsmaktens uppgiftsstruktur är granskad och personalens kunnande, funktionsförmåga och arbetshälsa är tryggade. 3
Den materiella kapaciteten upprätthålls och uppdateras återhållsamt och man sköter de förbindelser som ingåtts. 3
Försvarsmakten integrerar Natos kapacitetskrav i tillämpliga delar i utvecklandet av trupperna. 3
Försvarsmakten inriktar fastighetsinvesteringarna genom att prioritera projekt som främjar säkerhet, hälsan hos personalen och dem som utbildas, krav vid undantagsförhållanden, förvaltning av material och miljövård. 3
Försvarsmakten förbättrar kostnadseffektiviteten vid uthyrningen av de personalbostäder som den förfogar över så att kostnaderna för tomma bostäder uppgår till högst 0,5 miljoner euro per år. 3
   
Ett tryggt samhälle  
Försvarsmaktens beredskap att stödja andra myndigheter upprätthålls. 4
   
Stärkande av den internationella säkerheten  
Försvarsmakten utför krishanteringsuppdrag som den har tilldelats. 4
Försvarsmakten upprätthåller beredskap för deltagande i nya insatser eller utbildnings- och rådgivningsuppdrag. 4
Säkerheten och skyddet i samband med tjänstgöringen utvecklas så att den materiel som är nödvändig med tanke på omständigheterna och uppgifterna alltid levereras till de trupper som deltar i insatser. 4
Uppnåendet av målen bedöms enligt statens gemensamma bedömningsskala 1–5. Bedömningsskalan är indelad så att 1=Målet har slopats, 2=Målet har inte realiserats, 3=Målet har delvis realiserats, 4=Målet har realiserats och 5=Målet har överskridits.  

Va’! Beträffande rikets militära försvar (Ett effektivt försvarssystem), så tänker vi bara fullt uppnå tre (3) av elva (11) resultatmål, varav ett handlar om någon tvärsektoriell arbetsgrupps möten!? Är det här det vi verkligen vill ha?!

Leveransen då? Den lär aldrig bli offentlig, då Försvarsministeriet uttryckligen kräver en för myndighetsbruk säkerhetsklassad årsrapport. För den här beställningen utan något som helst intyg på efterlevnad är vi färdiga att betala 2,36 miljarder euro om året?! Det är minsann försvarsvilja…

Om offentlighet, sekretess och en känga

Försvarsmakten har två slags ansvar gentemot folket; resultatansvar och ekonomiskt ansvar. Uppfyllnaden av dessa, inom den referensram som sätts av lagrummet, ska kunna granskas av varje enskild medborgare. Informationen ska inte behöva sökas särskilt utan myndigheten ska informera medborgarna om sin verksamhet. Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet förutsätter ”öppenhet och en god informationshantering i [verksamheten]” som ska bidra till ”att ge enskilda människor och sammanslutningar möjlighet att övervaka den offentliga maktutövningen och användningen av offentliga medel, att fritt bilda sig åsikter samt påverka sådant beslutsfattande som avser offentlig maktutövning och bevaka sina rättigheter och intressen.

Det är inte alltså så, att allt som handlar om rikets försvar vore sekretessbelagt. Den starka sekretesspresumtionen betyder att en myndighetshandling är hemlig, utom då det är uppenbart att utlämnande av handlingen inte har menliga konsekvenser. Lagens 24 § mom 10 punkt innebär dock inte absolut sekretess. Absolut sekretess används endast för att skydda privata intressen. Vid utövande av offentlig makt bör en onödigt omfattande sekretess (mao. excess i nödvärn) undvikas, då den skulle försvåra möjligheterna att övervaka utövandet av offentlig makt.

Dagens känga går till Försvarsministeriet som utan att ta ställning till innehållet lagvidrigt kräver att den noggrannare årsrapporten ska vara sekretessbelagd. Det vore naturligare att större delar av handlingen skulle vara offentliga och det hemligstämplade stoffet skulle samlas i bilagor.

Försvarsmakten bör redovisa för leveransen på ett sätt som tydligt fastställer resultatansvar och ekonomiskt ansvar. De nuvarande pamfletterna fyller inte detta krav. Beställaren har rätt att granska leveranser och sedan antingen ta emot den eller skicka tillbaka till leverantören.