Valresultatet
I ekot av sannfinländarnas nya skräll (fin. jytky ®) är det på sin plats att granska hur det finska riksdagsvalresultatet kan komma att påverka försvarets finansiering. Helsingin sanomat gjorde en bra artikel om ärendet med rubriken ”Huvuddelen av de invalda: Nato-ansökan på hyllan – mera pengar till det egna försvaret” (övers. min egen).
Bland de tre största partiernas invalda riksdagsledamöter råder en konsensus om att försvarets anslag ska höjas; av centerns och sannfinländarnas ledamöter är alla bakom en höjning och av samlingspartiets ledamöter. Längre ner på resultatlistan delas åsikterna. Av socialdemokraternas invalda står endast 66 procent bakom en höjning av försvarsanslagen och av de grönas och vänsterns invalda två tredjedelar emot en höjning.
De tre största partiernas ledamöters enhällighet om behovet att höja anslagen reflekterar folkets åsikt. I den gallup som Helsingin sanomat lät TNS Gallup göra var 59 procent av svaranden helt eller delvis av samma åsikt med påståendet ”Försvarsanslagen ska höjas märkbart under nästa valperiod”.
Konsten att tala förbi
En risk återstår, nämligen den att iordningsställandet av det egna försvaret maskeras i en snabbt gjord ”försvarsöverenskommelse” om nivåhöjningen av försvarsanslagen. Nivåhöjningen, som är planerad att börja med 50 miljoner nästa år och gradvis öka 150 miljoner euro till och med 2020, utgör endast en redan deflaterad miniminivå. En nivå, som för tre år sedan (2012) bedömdes vara tillräcklig för att möjliggöra upprätthållandet av den strukturella balans som nu nåtts i och med försvarsmaktsreformen. I Sverige har vi fått ett mycket bra varnande avskräckande exempel om en sådan falsk ökning.
Utmaningarna
Den höjning som skrivits i Finlands ”försvarsbeslut” (SRR 6/2012 rd, senare SRR12) är inte en märkbar höjning, utan endast ett ytterst marginellt och otillräckligt tillskott, som nätt och jämnt kan möjliggöra upprätthållandet av den balans som reformen skapat. De verkliga besluten om försvarsanslagen – och således också försvarets utmaningar – ligger annorstädes. Slutrapporten ”Försvarets utmaningar på sikt” (övers. min egen), som den av försvarsministern tillsatta parlamentariska utredningsgruppen gjorde, har producerat underlaget för beslutfattarna. De verkliga utmaningarna är:
- Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till flygvapnets Hornet-jaktplan.
- Flygvapnets relativa kapacitet kommer att sjunka snabbt med början år 2025. Hornetplanen
måste utrangeras som planerat i slutet av 2020-talet. Luftförsvarets robotförråd föråldras och
projektilluftvärnet utgår likaså i slutet av 2020-talet
- Flygvapnets relativa kapacitet kommer att sjunka snabbt med början år 2025. Hornetplanen
- Riksdagens principbeslut om anskaffning av efterträdare till marinens ytstridsfartyg.
- Antalet stridsfartyg kommer att minska drastiskt från och med 2025; ett nytt stridsfartyg kan inte ersätta bortfallet av sju gamla fartyg. Alla funktioner som försvinner kan inte heller skötas från fastlandet. Utan tilläggsfinansiering för fler stridsfartyg och ytavvärjningsenheter äventyras sjöförsvarets stridsuthållighet och slagkraft.
- Riksdagens finansieringsbeslut (budget) om ersättande av utgående materiel och förmågor.
- Armén – En hel del materiel kommer att utrangeras. I synnerhet lednings- och signalutrustningen, luftvärnssystemen, pansarvärnsvapnen och den tunga ammunitionen är eller håller på att bli föråldrad.
- Marinen – Kustförbandens materiella slagkraft utvecklas under 2010–2016 men kapaciteten motsvarar ändå inte förbandens uppgifter. I och med att det fasta kustartilleriet når slutet av sin livscykel
minskar kustförsvaret eldkraft märkbart. - Flygvapnet – Behov att utrusta baserna med specialmateriel, ersätta de enheter inom projektilluftvärnet och objektsluftvärnet som försvinner samt att hålla förråden av ammunition och robotar på en tillräcklig nivå.
Hybridmodell Sverige/Cajander
I den modell av anslagshöjningar som de tre största partierna har bundit sig till, dvs. den nivåhöjning som är inskriven i SRR12 (50 milj. eur år 2016 stegvis ökande till 150 milj eur år 2020) blir investeringen ”otillräcklig för att bevara och utveckla förmågorna”. Utredningsgruppen konstaterade: ”Inget av dessa scenarier svarar mot det stora behov av investeringar i olika förmågor som vi kommer stå inför på 2020-talet.” Den föreslagna tilläggsfinansieringen för 2020 är mindre än hälften av den nedskärning av som gjordes 2012. Avseende retoriken kan denna lösningsmodell kallas Den Svenska Modellen; medan politerna försäkrar ”vi stärker försvaret” avskalas så småningom en verklighetsbild där ”merparten av förbanden kan få utrustning och utbildning som på sin höjd håller en nöjaktig nivå i förhållande till förbandens uppdrag.”
Modell Cajander är också ett bra namn. Denna lösningsmodell bygger medvetet en försvarsmakt med tilltagande förmågebrister, som över huvudtaget inte motsvarar den förändrade omvärldsbilden. Gripbarheten, beredskapen och förmågan till snabba insatser hos våra förband blir liggande på den nuvarande nivån. Förmågan att hävda territoriell integritet och avvisa kränkningar kan inte heller höjas utan uppoffringar; emedan flygvapnet i fjol höjde sin incidentberedskap, så skedde detta med att ”ersätta” utbildning med incidentstarter. Dels hävdade man att man endast bytte ut en slags flygtimme mot en annan och att detta mestadels skedde inom existerande ram. Utbildning kan inte helt sonika ersättas med incidentberedskap. Ett nollsummespel som börjar med minus fungerar inte.
Konsten att utreda
Den viktigaste utredningen — om ytterligare en utredning istället för beslut måste göras — handlar inte om Nato-medlemskap, utan en omvärdering av de grundläggande försvarslösningarna. Ifall grundvalet militär alliansfrihet är låst, så återstår allmän värnplikt och försvar av hela landet. Vill man inte tumma på dessa, så ska försvarsmaktens finansiering på sikt granskas här och nu. Att skuffa beslut till nästa regering eller längre in i framtiden är ansvarslöst, i synnerhet då man talar om materielanskaffningar, där styckpriserna årligen ökar med 4 % i snitt utöver den normala inflationen. Alla beslut som senarelägger materielanskaffningar höjer priset, vilket i praktikten översätts till mindre antal och således ett större förmågeglapp.
Konsten att underkänna sin egen försvarslösning är den största och svåraste krigskonsten.
Upprätthållandet och byggandet av försvarsförmågan håller på att spiralera i en kortsiktig, trendföljande mekanism vars längd är ungefär en regeringsperiod. Detta utgör ett allvarligt hot för upprätthållandet av försvarsförmågan på ett planenligt och kostnadseffektivt sätt.
Den parlamentariska utredningsgruppen tillsattes med det specifika uppdraget att behandla försvarets utmaningar på lång sikt. En omfattande och gedigen rapport har levererats och emottagits med glädje och lovord av de flesta partierna. Den blivande regeringen skulle göra bra i att visa förtroende för sina experter, dvs. utredningsgruppen, försvarsministeriet och försvarsmakten och i sin tur omgående fullfölja sitt uppdrag, dvs. producera samtliga proposiotioner till riksdagen för beslut. Ett litet ”Nato-lås” i regeringsprogrammet klarar vi bra av, bara våra förvaltare städse minns var nyckeln ligger gömd.
//James
Åsikterna jag här uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens eller någon annan myndighets officiella linje.
Random thoughts 
[…] the more likely way is unfortunately a slight raise in defence spendings, touted as a big increase, followed by a reduction in training hours, major surface vessels, and fighters. This will then be accompanied by a paragraph stating that “Finland will not currently strive for […]
GillaGilla