Reblog: Trygghetens demoner

Med hänvisning till terrorangreppen i Frankrike och dagens nyhet om liknande angrepp i Hamburg, så har detta över ett och ett halvt år gamla inlägget åter blivit aktuellt. Säkerheten på franska gator tryggas av polisen som stöds av soldater kring de viktigaste objekten och ddär var polisen behöver mest hjälp. ”Yrkesarmén” har omedelbart gripbara högt kvalificerade resurser med särskilda kompetenser. I det finska samhället i motsvarande situation, eller under ett läge av långvariga destabiliseringsoperationer utförda av annan stat, så kunde polisen ha svårigheter att av försvarmakten få enheter för väpnad insats (handräckning). Lyckligtvis existerar inte en sådan hotbild, eller?

Säker — otrygg

Trygghet… man känner sig säker, liksom. Bekant känsla. Vad är då otrygghet i det vardagliga livet? Soldater tar medvetna risker. Sätter sina liv på spel. Möter hot. Bekämpar hot. Känner soldater sig någonsin riktigt osäkra? Säkert, men det är nog oftast bara i korta stunder. När hotet är ett identifierat objekt kan det bekämpas eller reduceras. Jag har väl aldrig känt mig riktigt otrygg, bar och avväpnad med noll säkerhet.

Säkerheten blir mätbar först då när man kännt sig riktigt otrygg.

Förrän igår. Dagen efter Boston. Jag steg på tunnelbanan i Helsingfors. Satt ned på den oranga bänken. Sedan hör jag två män diskutera på arabiska. Jag är en rationell människa. Våra största hot i Finland kommer från utslagna finländare som tar till vapen eller bygger bomber. Inte invandrare. Inte muslimer. Jag är rationell, för fan!

 – Terr…Vad om?

Alhamdulillah
Alhamdulillah. (الحمد لله‎)

Min första tanke. Ingen panik, men en helt obekant, osäker och otrygg känsla. Rädsla. Helt irrationellt och överdrivet jämfört med den aktuella hotbilden. Tvärs över mittgången satt två finska ungdomar, den ena lyssnade på angstfylld musik med hörlurar och den andra spelade något dystert liverollspel på sin dator. 1000 gånger mera sannolika hot. Typ. Ingen skillnad —— pilskottet som bar den amerikanska narrativen om hotet från radikala muslimer hade spräckt mitt pansar.

 – Hon då?

Min nästa tanke. Jag tittade på en äldre kvinna mittemot mig. Hon sneglade på männen. En livlig ordväxling på arabiska med ett dämpat ما شاء الله (masha Allah, sv. Gud vill det) ökade plötsligt otryggheten exponentiellt. Jag såg rädsla i hennes ögon. Jag hade fått en liten skråma i min trygghetskänsla, men hennes trygghet var nedbruten. Hon levde nu i osäkerhet. Hon hade inte medvetet valt att ta risker. Förutom att åka tåg. Liksom jag.

Jag tror inte på konspirationsteorier. Däremot är jag övertygad om att vissa statliga aktörer hänsynslöst utnyttjar den känsla av otrygghet som skapas av terrordåd. Efter det måste man mata känslan och hålla den livskraftig. När man sedan behöver ett carte blanche av medborgarna är det bara att vädja till känslan av otrygghet. Massmedier rapporterar mycket med chockeffekt, men följer sällan upp med analys på lång sikt. Maktens vakthundar har blivit statens knähundar.

När jag med min sambo kom från en bioföreställning av Hurt Locker, satte sig två typer som såg ut som imamer framför oss i bussen. Svettet bara rann när herrarna plockade fram sin gamla Nokia-mobiltelefon.

En kollega om trygghetskänsla

Demonerna Värnplikt och Folkförankring

Inom den finska försvaret har vi ett annat förhållande till säkerhet. Vi känner oss trygga, för att vi vet att vi kan identifiera hot och bekämpa dem. Denna känsla får folkförankring i och med den allmänna värnplikten. När varje man vet att han kan bekämpa yttre hot med vapen ihand så tänker han inte ”vad om?”. Denna känsla av militär trygghet lever kvar så länge som största delen av folket har gjort värnplikten. Känslan lever kvar även efter att de reella förmågorna rasat, för den är inbygd i varje medborgare. I fribrandkåren känner alla sig säkra, när dom själva kan släcka bränderna.

I en ”yrkesarmé” handlar det om något annat. Utan erfarenhet så har jag bara en tes: För Sveriges del kommer känslan av trygghet inför militära hot att finnas kvar hos folket så länge som en större del har tjänstgjort med vapen ihand eller har pappor som gjort det. Med minskad erfarenhetsbaserad och indoktrinerad trygghet — värnplikten — så kan det faktiskt bli lättare för yrkesarmén att kämpa om finansiering. När känslan av otrygghet blir påtaglig, så vill folket ha en ordentlig försäkring, som helst släcker löpelden där den börjat.

I Sveriges fall lär det dock ta ett par generationer. Tills dess så kämpar ”särintresset” om medel i en mycket lägre serie än polisen, brandkåren och hälsovården. Försvarsmakten är ett särintresse, för att ingen känner sig otrygg. Säkerheten blir mätbar först då när man kännt sig riktigt otrygg.

Epilog

Männen med invandrarbakgrund då? I motsats till kristna som förbjuds att missbruka Guds namn och därför oftast inte vågar ta till Guds namn överhuvudtaget, så är Guds namn الله‎ (Allah) ofta på muslimernas läppar. När en västerländsk icke-muslim hör الله‎ i någon av dess former

  • سبحان الل (subhan’Allah, ära vare Gud)
  • ما شاء الله (masha Allah)
  • إن شاء الله  (insha’Allah, om Gud vill)

associerar han ofta till en terrorist, som säger الله أكبر (Allahu Akbar) innan han spränger sina bomber. Den försiktiga och ytterst dämpade ton med vilken de två muslimska männen uttalade Guds namn, vittnar på en känsla av otrygghet och osäkerhet (som lätt blir utslagenhet) som vi på riktigt borde vara bekymrade över.

Kommentera | Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s