När jag blev kränkt

Bästa chefer!

Jag skriver till Er om ett känsligt minne från min beväringstid som jag inte än idag kommit till rätta med. Jag vill dela min erfarenhet med Er, i hopp om att Ni kan få handledning av denna erfarenhet och bli bättre. Jag ber Er komma ihåg att jag inte som officer och kapten anser mig vara ”mera chef” än Ni; vi är alla försvarsmaktens befäl och Ni utgör den största personalgruppen av befälet… Och Ni är alla ”stridsbefäl.” Jag är bara en ”stabsråtta.”

1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen.
1./Er.P 28. Ryhmänjohtaja miehineen yhdyshaudassa. Alikersantti Heinonen. Lähde: SA-kuva.fi

Sensommaren 1996. 18 år sedan. En varm juli och augusti månad, med regn endast på nätterna och heta dagar. För det mesta över 25 grader till klockan åtta på kvällen. Indiansommar, heter det. Varje gång vi marscherade till skjutbanan och Galoppskogen var det nära att någon blev på vägen. Våra chefer tog oss genom ”Lilla Vietnam” bakom ridstallen. Ett träskhelvete med myggor och tung i full stridsutrusting. En gång var jag bland dom sista i kolonnen. Träsket trampades djupare och djupare. Med stinkande vatten till bröstet kämpade jag vidare. Stormgeväret höll jag ovanför huvudet. Den var min livsförsäkring, det visste jag redan efter ett par veckor. Indrillat, liksom. Så sjönk jag in. ”S—n, h—ete!” En av våra chefer är på rätt plats i kolonnen. Sist. Ser till att alla är med. En hand sträcks mot mig. Killen, min chef, som väger 20 kilo mindre än jag tar ett hårt grepp om mig och säger med ett leende: ”Drukna int nu, Mashiri!” Hans hand lyfter mig fjäderlätt upp ur träsket och skuffar mig framåt. I det ögonblicket tänker jag:

Min chef. Min idol. Ledarskap förskoppsligad. Tuff kustjägare. Min chef. Så stolt.

Några veckor senare. Vi står i korridoren uppställda för styrkegranskning. Hett som bara f-n. Officersaspiranterna hade fått sk-t för vår march till matsalen. Det såg inte ut som blivande kustjägare. Det ropas ”Vittu! Saatana!” Vi beordras ner i huk. Gång på gång. Låren brinner. Sen ska vi hoppa som pingisbollar i huk. Låren brinner. Jag kämpar. Jag vill bli en stenhård kustjägare som mina chefer. Rekryter faller ur ledet. Svetten pärlar även på chefernas tinningar. Ett par avsvimmade rekryter bärs till stugor och läggs med fötterna upp. Fönster öppnas. Jag tappar koll på tiden efter första halvtimmen. Låren brinner. Det slutar aldrig.

Senare på kvällen och på morgonen går rykten som bekräftas. En kille fördes till Västra Nylands sjukhus med nåt som beskrevs som ”rytmstörningar i hjärtat.” Det blir först ett militärt disciplinfall. Sedan åklagare och rättegång. Domstolen konstaterar något i stil med att det trots de ovanliga metoderna i styrkegranskningen inte gjordes nåt brott. Vi delar åsikten. Glada över att våra chefer inte åkt dit. Glada över att vår uselhet inte får mera uppmärksamhet. Vi talar sinsemellan. Lovar att vara tuffa kustjägare och bli bra chefer. Utbilda våra egna rekryter bättre så att vi inte tvingas ta till så extrema metoder som våra chefer. Vi tycker att det är okej. Vi är glada över att killen som väckte ett j–la liv om det hela snabbt blev förflyttad till luftvärnregementet i Åbo. Rätt plats för en mes. Sitta vid en lv-kanon och skjuta lite. Han skulle aldrig ha blivit kustjägare. Va f-n, 28-årig filosofie magister! Långhårig intellektuell hippie. Borde ha fått civiltjänst, typ.

Denna händelse har jag än idag svårt med. Jag har hela tiden tyckt att det var okej. Jag tyckte domstolen gav dom misstänkta och oss (kompaniet) rätt.

Nej.

Jag blev kränkt. Vi blev kränkta. Det var en kollektiv bestraffning som togs ut på dom som hade gjort så bra dom kunde. Dom som avgudade sina chefer. Var stolta. Hade förtroende. Vi fick en fel och äckligt förvrängd bild av chefskap. Hela vår kommande utbildning genomsyrades av att vi sökte hårdhet genom fysisk bestraffning.

På underofficerskursen marscherade vi igen en gång tillbaka från skjutbanan. Två elevplutoner. Bara en kunde vinna. Målet var vid de rödas minnesmärke vid slutet av det som idag går under namnet beväringarnas parkeringsplats. Vi löper ikapp. Jag är elevchef och leder från täten. Den andra plutonens elevechef Kennet, handbollsmålvakt som jag, har tufft. Han börjar i täten och faller bakom. På sista kilometern passerar vi. Jag beordrar: Pluton – andra plutonens elevchef till höger orkar inte längre, hälsa Kennet, katse oikeaan – PÄIN! En tjock klunga av spott träffar mitt ansikte. Jag blir rasande. Torkar spottet. Uppdrag först. Vi kommer i perfekt ordning till mål. Ställer upp, gör anmälan. Andra plutonen kommer som en sparvflock här och där, anmäler innan dom sista tagit sin plats. Utbildarna, våra tuffa militärmästare, våra hjältar, har fint spelöga. Visar känslor sinsemellan. Spelar oenighet och håller för sin egen pluton. Kommer till slut överens om lika resultat. Skakar hand.

Vi går in på förläggningen. Lägger vapnen i ställningarna. Jag kokar med spott på kinden. Kompisarna frågar om det. Kennet hånflinar. Jag tar mitt stormgevär från ställningen. Går till hans stuga. Ropar: Nu s–an! Vänder kolven. Tänker slå. Tvekar bara lite.

Elevplutoncheferna! Bombskyddet! Nu!

Våra utbildare. Tummen på pulsen. Vi traskar ner i bombskyddet. Får en uppläxning. Förstår att vi ska strida tillsammans, inte mot varanda. Igen –– min chef; klok, lugn, gammal. Fokuserad på uppdraget.

Tillsammans. Nummer två i brigadens motto: Sammanhållning.

Bästa chef!

Kränk inte Dina vapenbröder. Ni är varandras livsförsäkring. Utfärda inte godtyckliga kollektiva straff. Samtala med dom i Din grupp som har det svårt och tufft. Led dom till bättre prestationer. Bjud på Dig själv som människa och chef individuellt och intimt. Förtroende skapas med personligt bemötande; samtal och ledarskap. Inte med att Du garvar och hojtar framför ledet.

Du är den viktigaste länken i vårt befäl. Men bara med Din grupp bakom Dig.

En reaktion på ”När jag blev kränkt

  1. Jag var på chefsmöte med min hemvärnsbataljon i helgen. På lördagkväll efter tjänstens slut kom vi att prata om varför vi valt att frivilligt gå med. Alla är mogna män som varit aktiva i många år. Några är t o m över 47 år och över den ålder då man ska göra tjänst i ett stridande förband. Jag fick tänka en stund och när det blev min tur så sa jag att det berodde på att en fanjunkare för 30 år sedan lurat i mig att jag förr eller senare skulle behöva resa mig ur mitt värn och avlossa ett pansarskott mot en T-55, och var avståndet under 15 meter så gjorde jag klokast i att genast ta skydd igen.

    Jag levde med den bilden i många år innan den började blekna. Därför har jag tyckt att det varit viktigt att bevara min förmåga. Nu börjar bilden bli tydlig igen.

    Gilla

Kommentera | Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s