Rysslands fiende — det svenska försvarets kris, del 10.

Ryskt perspektiv

Detta inlägg har sin bakgrund i mitt tidigare inlägg om den ryska militära doktrinen anno 2010. Jag ber samtliga läsare läsa den en eller två gånger för att hjälpa detta sjunka in, i syfte att nå en förståelse hur Ryssland ser på Sverige (och Finland).

I Stockholms skärgård pågick förra veckan en skarp ubåtsjaktinsats, kallad ”underrättelseoperation” av försvarsmakten, i syfte att utreda något som var indicier av fientlig undervattenverksamhet.

Oberoende om detta var av ryskt ursprung eller inte, så är det med tanke på den ryska tystnaden i ärendet och den över tid kraftigt ökade ryska verksamheten på Östersjön och mot Sverige, skäl att fundera på hur Sverige mitt i allt kan ha blivit Rysslands fiende.

Aldrig neutralt

Sverige har aldrig varit neutralt. SVT avslöjade det svenska långt och djupt gående underrättelsesamarbetet med USA — inte NATO, utan uttryckligen USA! FRA har omfattande befogenheter beträffande inhämtning, isht från de fasta kabelförbindelser till Europa som Ryssland använder sig av. Den svenska regeringen har inte heller varit blyg för att markera tydligt och lägga samarbeten på is med Ryssland. Reinfeldt och 080808 kommer de flesta ihåg. Samarbetet återupptogs visserligen 2011, men slutade igen på våren 2014.

Från ett ryskt perspektiv har Sverige alltid varit militärt allierat. Sverige tillhör Natoblocket. Med Nato-motståndarnas vanligaste argument — att Nato är lika med USA — så har Sverige varit medlem i nästan ett halvsekel. Sverige har bekräftat detta gradvis. Nämligen, genom att bland annat:

  • fortsatt fördjupa sitt Nato-samarbete med mera avancerade övningar där Sverige deltar i försvar av Nato-länder;
  • ingå ett fördjupat, regelbundet och formellt samarbete med USA inom underrättelsetjänst;
  • driva på och ingå ett HNS-avtal och ”särskilt partnerskap” med Nato och facilitera detsamma för Finland;
  • utveckla förmåga till inhämtning på alla arenor och bedriva denna verksamhet utanför Sveriges gränser inom rysk intressesfär;
  • avdela för EU-stridgrupper öronmärkta förband till väpnad Nato-insats i Libyen;
  • i volym återuppta signalspaning i luften och till sjöss på Östersjön, i synnerhet nära Kaliningrad;
  • utan förhandsanmälan öva försvar av Gotland på ett omfattande sätt, som svar på rysk verksamhet ;
  • avdela fartyg, igen utan förhandsanmälan, för att öva med Nato-styrkor i Finska viken och Estland;
  • avdela samtliga gripbara Visby-korvetter till ”Nato-övningen” Northern Coasts 2014 i Finland;
  • tydligt markera, dvs säga upp allt bilateralt militärt samarbete i samma utsträckning som vid 080808;
  • tillåta polska och amerikanska flyg att kränka svenskt luftrum utan att offentligt meddela eller kräva på offentligt svar, innan medier grävt i ärendet och avslöjat dessa och
  • tillåta Natos AWACS-flyg tillstånd att använda svenskt luftrum för sin verksamhet mot Ryssland.

Meanwhile in Finland

Felet med den finska debatten om Sverige är att Sverige oftast jämställs politiskt med Finland och bedöms likvärdigt, med ett litet hån beträffande det försvarsbesluten lett till. Vår gemensamma historia efter det kalla kriget börjar vid EU-medlemskapet dit vi nästan gick ”hand i hand,” även om ett visst svenskt svek ännu omtalas. Många i Finland anser att Sverige gjort samma säkerhetspolitiska beslut som Finland och gått samma väg. Man kunde inte ha mera fel.

Sverige tog en rad politiska beslut, de viktigaste i sammanhanget förstås försvarsbesluten 2000 och 2004, och utvecklade samtidigt en utrikespolitisk verktygslåda som stöd för dessa beslut. Inget hot mot Sverige på tio år var en mycket sund bedömning. Den bedömningen ledde till att försvaret omställdes för att kunna trygga Sveriges och svenskars intressen både hemma, men främst och helst utanför rikets gränser. Det svenska försvaret förvandlades från ett ständigt övande avvärjningsberett värnpliktigt invasionsförsvar till ett gripbart och internationellt insatt professionellt insatsförsvar. Utöver detta breddades nyttjandet av försvarsmakten som ett utrikespolitiskt instrument; under den tiden Sveriges ledning blev besatt med att främja den jättefina demokratiutvecklingen i Ryssland, lade man årligen som bäst sju (7) miljoner kronor på det militära samarbetet med Ryssland, som man som följd av Georgienkriget i augusti 2008 ställde in, återupptog 2011 och igen lade ner i april 2014. Sveriges militära besök, utbyten och gemensamma övningar handlade uttalat (liturgiskt) om att främja förtroende, bidra till kunskapsuppbyggnad, och erfarenhetsutbyte. Ett dolt, ibland även uttalat, motiv var inhämtning beträffande demokratiutvecklingen inom Rysslands väpnade styrkor och främjande av detsamma. Militärt handlade det så klart om att hålla koll på militär förmåga, utveckling och anda hos grannens soldater och förband. Inte så dumt.

I det finska försvaret och den finska politiken gjordes inga omställningar. Försvaret förblev ett tungt och trögt invasionsförsvar som bantades med strukturella förbättringar, men än idag väntar på reformering. Den politiska liturgin om en brobyggande utrikespolitik fortsätter än idag, men tiden och tillfällen har gått förbi.

Edbrytare

Den svenska återvändsgränden kom när alliansregeringen från och med 2006 beslöt att den nationella försvarsplaneringen egentligen inte behövdes ges som särsklit uppdrag till försvarsmakten och även värnplikten kunde läggas ned. Trotjänaren försvarsmakten verkställde samtliga regeringens uppdrag lydigt utan ett tecken på att komma ihåg vad man var edsvuren till. Man såg också till att forma ederna enligt de nya inriktningarna — det mest absurda exemplet på detta kan läsas i det vi finnar kallar för krigsmannaeden (soldaterinran):

Genom att hjälpa andra länder och deras medborgare bidrar vi till fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i vår omvärld. Samtidigt främjar vi vår egen säkerhet.

År 1996 var det ännu tydligt:

Om Sverige blir angripet, skall vi med vapenmakt hindra att landet faller i angriparens hand.

Nu låter motsvarande stycke så här:

Om vi blir angripna ska vi och övriga invånare tillsammans och med våra gemensamma krafter med alla medel försvara vårt land och vår frihet.

Att Sverige inte kan återta förmågan till ett trovärdigt försvar av Sverige i Sverige är resultatet av politiskt vanstyre som försvarsmakten plikttroget följt.

Sverige ett, Finland annat

Rysslands aktioner mot Finland skiljer sig från de strama markeringarna mot Sverige. En delseger för Ryssland var förstås den svenska regeringens linjedragning avseende framtida Nato-medlemskap, men den ändrar inte det att Sverige står tydligt i det västra lägret. För Finlands del vill Ryssland hålla oss utanför Nato, vilket också skulle garantera att Sverige hålls utanför. I Finland främjar Ryssland dessa intressen med en blandning av energipolitik, diplomati som uppmanar till en återgång av traditionell finsk kalla krigspolitik och fortsatt samarbete på alla nivåer som inte regleras av EU-sanktioner.

I det bästa möjliga ryska utfallet är Finland en kil mellan Öst och Väst som man vid behov lätt kan trycka på utan risk för okontrollerad eskalering. Ryssland kommer inte att göra något som skulle underkänna den finska försvarsförmågan eller ”goda grannar” -utrikespolitiken, utan snarare mata status quo med signaler om godkännande. I detta avseende borde vi kanske avundas Sverige, vars politik Ryssland med sina aktioner implicit godkänner.

Addenda 29 okt 2014 (urspr bara i finska inlägget): Sverige anser sig vara lika suverän som Ryssland som en statlig aktör och visar det tydigt. Detta tar bland annat uttryck i det att Sverige säger ifrån samtliga ryska aktioner, som bedöms gå tvärt emot svenska intressen, även om man på förhand vet att budskapet inte kommer att tas emot med glad min och att risken för att insatsen höjs och korten synas är uppenbar. Finland har aldrig haft ett motsvarande förhållande till Sovjetunionen eller Ryssland, utan Rysslands ”legitima” intressen, dvs den Ryska federationens suveränitet, har alltid tillåtits inskränka på Republiken Finlands suveränitet. I Rysslands svagaste stund, vid lägsta #lågnivån, fick man till stånd ett beslut om EU-medlemskap i svenskt kölvatten, men även då undvek man att poängtera medlemskapets säkerhetspolitiska aspekter.

5 reaktioner på ”Rysslands fiende — det svenska försvarets kris, del 10.

  1. Tack för ett snabbt och uttömmande svar!

    Jag tror inte heller att man kan förklara de komplexa mekanismer som driver länders utrikes- och säkerhetspolitik som summan av ett fåtal faktorer. Speciellt inte när det handlar om demokratier där även rätt stora svängningar kan äga rum allt efter vilka partier som ingår i regeringen och deras inbördes styrkeförhållanden. Denna problematik märks ju tydligt t.ex. i den nuvarande svenska regeringen som för en väldigt annorlunda politik jämfört med alliansen i ett antal tunga frågor, bland annat förhållandet till USA och NATO.

    När det specifikt handlar om numerären, så är det klart att storleken på reserven, speciellt på en reserv som inte övas, inte kan anses vara en nämnvärd faktor i fallet med ubåtskränkningar eller felnavigerande flygplan. Däremot så har Finland inte minskat antalet kvalificerade ytenheter på samma sätt som Sverige, främsta exemplet är ju att fyra Helsinki-klassens robotbåtar ersattes av fyra robotbåtar av Hamina-klassen. Kopplat med det faktum att den finska kusten norr om Skärgårdshavet är svårtillgänglig, grund, och inte intressant på samma sätt som övriga delar av den finska strandlinjen, och vi har en situation där det åtminstone på pappret finns en god möjlighet täcka potentiella mål (Åland utgör ett specialfall). I praktiken går det att aktivera antingen 5OHJLV eller 7OHJLV understött av lättare enheter och 4MILV för en ubåtsjaktoperation i antingen Skärgårdshavet eller Finska viken, utan att för den skull ge motståndaren fritt spelrum på den andra flanken. Hur god beredskapen för specifikt ubåtsjakt egentligen är, samt vilka sensorer det finns som kan ge information om eventuella kränkningar är en annan fråga, som varken kan eller skall besvaras av en OSINT-analys.

    Exemplet med de frambaserade jaktplan pekar på en viktig princip: territoriella kränkningar, samt underrättelseoperationer i allmänhet, görs på det sätt som erbjuder största möjliga vinst i utbyte mot minsta möjliga risk. Om det är förhållandevis riskfritt att ”navigera fel” med ubåtar, flygplan, eller till och med små mängder infanteri, så är det ett lockande alternativ. Ifall risken för upptäckt eller tillfångatagande är betydande, används hellre andra, mer diskreta, alternativ. Det är just för detta som både antalet och kvaliteten på enheter inom marinen, flygvapnet och gränsbevakningen har en avgörande betydelse för hävdandet av vår territoriella integritet. På samma sätt har ett land som Finland inte lyxen att på ett avgörande sätt dra ner på numerären för de krigstida förbanden, ifall vi håller fast vid principerna att hela landet skall försvaras samt att vi är alliansfria. Just detta problem kan inte heller en militärallians med Sverige råda bot på, då det i en krissituation inte lär hittas några större svenska förband tillgängliga för försvaret av finskt territorium. Den ökade stridseffekten hos individuella krigare måste också balanseras mot ”nya” fenomen som det fragmenterade slagfältet och små gröna män, som kräver att flera potentiella målområden försvaras jämfört med en traditionell frontlinje. Här erbjuder Landskapstrupperna en bas som passar utmärkt att bygga vidare på just i försvaret av nyckelpunkter mot sjö- eller luftlandsatta lätta infanteriförband, där fokus ligger på att få egen trupp på plats så snabbt som möjligt för att återta initiativet. Slussandet av flera av de mest motiverade och bäst övade reservisterna bort från de förband som skall ingå i de ”egentliga” krigstida förbanden för ju i sin tur med sig egna problem, och i nuläget får nog dessutom Landskapstruppernas mobiliseringstid anses för lång för att kunna bemöta ett Krim-scenario framgångsrikt.

    När det gäller hävdandet av sin suveränitet sätter du fingret på en öm punkt. I den finska viljan att inte provocera har vi gett upp en del av vår suveränitet, medan det för Sveriges del snarast kan sägas vara så att de sitter i det andra diket, där den ”utåtriktade” svenska politiken gett upphov till en hel del irritation hos objekten för svenska förmaningar. Som jag konstaterade i min föregående kommentar om den finska synen så verkar det också vara så att säkerhetspolitiska aspekter förminskas till renodlat försvarspolitiska, och därmed kopplas lös från utrikespolitiken. Ett utmärkt exempel är EU, som inte uppfattades (uppfattas?) ha effekter för vår säkerhetspolitik, medan NATO allt som oftast reduceras till en renodlad fråga om hur vi ska sköta vårt territoriella försvar. NATO-medlemskap blir då en fråga som jämställs med vilket antal brigader armén behöver eller vilket vårt nästa jaktplan ska bli. Bara när politikerna öppet kan medge att säkerhetspolitiken skall styra försvarspolitiken, och att säkerhetspolitiken måste vara en integrerad del av utrikespolitiken som helhet, OCH kan kombinera detta med en ärlig diskussion om Rysslands roll i såväl säkerhets- som utrikespolitiken, bara då kan vi ha en NATO-diskussion som varken förenklar eller styrs av inkörda hjulspår.

    Gilla

  2. Tack för kommentaren, bloggarkollega!

    Jag ser inte behovet av enhetliga tolkningar då vi betraktar två olika stater. Det finns förklaringskraft i bägge bedömningarna och de behöver inte vara uteslutande eller motstridiga. Min bedömning är att Rysslands övningar av insatser och inhämtning mot Sverige är en följd av den svenska tydliga utrikes- och säkerhetspolitiken, som man alltså kan säga har förtjänat på detta sätt uppvisad ”respekt.”

    Ja, Finland har lämnats i fred, just tack vare sin neutrala, försonliga och ryssvänliga utrikespolitik. Däremot förstår jag inte hur Du får ihop att vår icke aktiva reservnumerär skulle ha en avskräckande effekt gentemot ubåts- och luftrumskränkningar?! Det är ju inte precis så att 230 000 man skulle starta över gränsen om Ryssland hade en liten ubåt i vår skärgård. Sommarens ”felnavigeringar” tog slut och ja — det var efter att flygvapnet grupperat framskjutet. Ifall man tar förklaringen att felnavigeringarna skedde pågrund av nonchalans, så hade fortsatt likadan verksamhet efter det finska uppmärksammandet inneburit ett avsiktligt underkännande av vår förmåga att hävda territoriell integritet.

    Vår stora reservnumerär har tidigare inneburit en viss trovärdighet, i synnerhet under den ryska 90-talsperioden vi kallar för #lågnivå. Däremot är denna tid nu slut och vår reservnumerär blir alltmera betydelselös ju högre beredskap ryska snabbinsatsstyrkor antar. Således är det värt att fråga sig om en undfallen politik kombinerad med stor inaktiv numerär längre överhuvudtaget kan vara relevant.

    Den mest markanta skillnaden i svensk och finsk politik tycker jag man ska säga rakt ut: Sverige anser sig själv vara precis lika suveränt som Ryssland och agerar så. Det innebär bl.a. att i alla ärenden direkt kunna säga skarpt ifrån, även då man vet att budskapet orsakar förargelse och kan leda till höjda insatser och synande. Finland har aldrig haft ett sådant förhållande med Sovjetunionen eller Ryssland, utan har alltid tillåtit Rysslands intressen (dvs den Ryska Federationens suveränitet) begränsa den finska suveräniteten. Under den absolut lägsta ryska #lågnivå vågade man ta beslutet om EU-medlemskap, men även då tystades den säkerhetspolitiska aspekten i beslutet i flere års tid.

    //James

    Gilla

  3. Har nu läst igenom inlägget två gånger, och har ett par frågetecken kring resonemanget (möjligt att jag helt enkelt är för dålig på att läsa mellan raderna):

    Är er bedömning att Sveriges vägval utgör ett större hot mot Ryssland, bl.a. genom sitt (historiskt?) starkare band till USA jmfrt med Finland, varför Rysslands markeringar mot Sverige botnar i en större respekt för svensk utrikes- och säkerhetspolitik? Är inte en alternativ tolkning att Finland, som nog ändå får sägas ha odlat ett varmt förhållande till USA under största delen av de två senaste decennierna, ”lämnats ifred” just på grund av att vi samtidigt (försökt) upprätthålla en moderniserad Goda grannar-politik, delvis frikopplad från säkerhetspolitiken (vilket ju nog får sägas vara rätt naivt), och har upprätthållit en försvarsmakt med en numerär som verkar avskräckande gentemot t.ex. ubåts- och luftrumskränkningar. T.ex. tog ju sommarens upprepade ”felnavigeringar” slut efter att flygvapnet frambaserat sin incidentberedskap till sydkusten.

    En annan frågeställning som intresserar är om det att Finland hålls utanför NATO verkligen skulle garantera att Sverige också gör det, och vice versa. Som konstaterats så har de finska och svenska politiska vägvalen långt ifrån alltid varit så samspelta och synkroniserade som de ofta framställs. Speciellt i förhållande till Ryssland och dess stormaktsambitioner verkar skillnader utkristalliseras, vilket är en naturlig effekt av de stora skillnaderna som förekommer i vår nittonhundratals-historia.

    Gilla

Kommentera | Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s