Försvaret av Mumindalen, del 2

← Föregående del 1 endast på finska | Detta inlägg på finska här.

I Mumindalen

Till Mumindalen vandrar ofta främlingar utifrån, men dom får aldrig riktigt grepp om livet i dalen, för dom granskar det genom ett frostglas, avkopplade från dess händelser och verkligheter. Från mitt ställe, med en vy över Mumindalen från vakthuset bredvid bron till de Ensliga Bergen, ser det numera ut som om förhållandet mellan Mumindalens folk och Mårran inte mera är så speciellt.

Tidigare vandrade Mårran till dalen och mötte Mumintrollen och talade med dem. Det var decennier sedan Mårran hade frusit marken den gick på och mumintrollen och de andra invånarna hade handlat med Mårran. Eller hellre kunde man säga att de gav honom pengar, mat och varor. För dessa betalade Mårran med Bergens rikedomar, ibland med vapen. Om vapnen sade Måran att Mumindalens invånare kunde försvara sig själva och även honom från de onda folken i väst och söder. Lilla My och Mumintrollet tyckte att den enda man behövda skydda sig från var Mårran, men Muminpappa och Hemulen förbjöd dem strängt sådant ovänligt tal. Om handeln var Snorken mycket glad, då Mårran gärna ville ha hans uppfinningar och behövde hans hjälp till sina egna apparater. Och så fick även Snorkfröken och Sniff sin andel av Bergens rikedomar att byta mot finare gods.

Från Mumindalens västra sida kunde man komma över det Västra havet till de andra länderna. Från dessa länder kom även resenärer till Mumindalen, som hade för vana att vila i den lugna och trygga dalen innan de fortsatte sina resor bortom de Ensliga Bergen. Då träffade Mårran de västliga ländernas invånare, även om han inte brydde sig mycket om dom. En dyster dag för över tjugo år sedan vaknade dalen till ett jordskalv. De Ensliga Bergens rötter slets sönder och slukades i skummet av det forsande Västra havet. Från havet steg nya öar bredvid de Ensliga Bergen. Folken, som hade bott vid bergen i Mårrans skugga flydde nu till öarna och över Mumindalen och Västra havet till länderna i Väst. Folken i Väst tog med öppna armar emot flyktingarna. Mårran tyckte inte om detta, utan krävde att Västfolket fredar hans berg och framgård och inte bestämmer om hans marker. En bräcklig fred inleddes, för Västfolket ville ha fred till nästan vilket pris som helst, och så gav de Mårran pengar, mat och varor mot bergens rikedomar i hopp om att Mårran skulle lära sig vänskap.

Lähde: Tampereen taidemuseon Muumilaakso.
Källa:  Mumindalen i Tammerfors konstmuseum.

Mumindalen tystnade. Gäster från länderna bortom Västra havet besökte sällan Muminhuset. Mårran syntes inte heller så ofta. Den hade mera intresse för sina nya grannar och behövde inte längre Mumindalen som mötesplats. Muminpappan och Muminmamman var först lite lättade över det hela  –– för visst hade det ibland varit svårt och mödosamt att få ihop Mårran och de andra. Muminmamman tyckte ändå att Västfolket var orsaken till att Mårran hade tappat kontakt med Mumintrollen. Muminpappan förstod detta och konstaterade att Mårran ju under åren blivit något av en familjevän. Därför reste ännu Muminpappan och Muminmamman till de Ensliga Bergen för att samtala med Mårran. Mårran satt gärna med mumintrollen och kom ihåg de gamla goda tiderna, men hade mera intresse för sina nya grannar, och allt mindre tid för mumintrollen, även om han alltid erinrade dem om att de som hans första och bästa vänner var honom speciellt nära och kära.  Mumintrollen var glada över denna uppmärksamhet  och tog sig även an att råda Västfolket i hur de skulle förhålla sig till Mårran.

Sist och slutligen förstod nog mumintrollen och de andra invånarna i dalen att det inte fanns någon återvändo till dåtiden. Men Mumindalen kändes så trygg. Västfolkets liv var fulla av faror, fattigdom, utnyttjande, elakhet och skrämmande sätt hos folk från fjärran länder. Av Mumindalens invånare var Snusmumriken, Lilla My och Mumintrollet dom enda som trivdes i Väst. Dom såg där mycken glädje, frihet och lycka. De andra längtade inte efter nya äventyr, och gillade inte länderna i Väst och söder. Snorken hade sålt sin verkstad, sina verktyg och alla uppfinningar och stannade sorgsen kvar i sitt hus.

Mest av allt ville Mumintrollen behålla dalens fred i världens kaos och ge dalens lycka till andra. Men skillnaden mellan Mumindalen och världen utanför hade blivit så stor. Detta förstod Mumintrollen nu och funderade på det ständigt, utan att egentligen komma något vart.

– Kanske borde vi överge dåtiden. Den kommer inte tillbaka, sade Mumintrollet.

Muminmamman, Muminpappan, Hemulen och de andra tittade länge och allvarligt på Mumintrollet.

– Jaa-a, sade Muminpappan och nickade långsamt.

Tårar vällde i Muminmammans ögon. Mumintrollet hade en allvarlig min. Snusmumriken log lite. Lilla My hoppade och skrek av glädje.

Advertisements

Kommentera | Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s