Krigsmän och yttrandefrihet, del 2

Soldaters yttrandefrihet är numera inte begränsat på något sätt. Den tidigare lagen löd så här:

Om krigsman utan förmans tillstånd deltar i offentlig tillställning eller annan sammankomst, anordnad av parti eller av förening som bedriver eller understöder partipolitisk verksamhet, genom att hålla inledningsanföranden eller föredrag eller genom att framföra åsikter i partipolitiska angelägenheter, skall han för olovlig politisk verksamhet dömas till disciplinstraff.

StraffL 321/1983, 45 kap 26 § 1 mom.

Den dåtida värnpliktslagen 50 § gav undantag för beväringar (värnpliktiga), dvs till beväringar skulle tillsånd i regel beviljas. Trögheten jag talade om i förra inlägget och startskottet finns i detta exempel tydligt i organisationen och även hos lagstiftaren. I motiveringarna och kartläggningen av nuläget i regeringens proposition konstateras tydligt att grunderna för inskränkandet av krigsmäns yttrandefrihet försvunnit i och med författningsreformen som trädde i kraft 1 augusti 1995 (beredningen började 1993). Fem år senare fick soldater yttrandefrihet. En mycket mörk period i modern finsk grundrättighetspositiv lagtolkning och -beredning.

Den gamla lagen begränsade egentligen yttrandefrihet i ett fåtal fall. Villkoren var ju

1. utan tillstånd,
2. på en sammankomst,
3. som ordnas av partipolitisk aktör och
4. uttala åsikt i ”partipolitisk angelägenhet.”

Jag tror dock de flesta förstår att detta analogt tolkades och förmedlades till yngre soldater som ett generellt förbud att uttala partipolitisk åsikt eller tala om politik.

Min organisationsfrihet (föreningsfrihet) begränsas fortfarande av SL 45 kap 19 §, men jag hör till samma flock som dom flesta finska officerare som upplever detta mera som en rättighet istället för en inskränkning av en frihet. Se det som ett utvidgat koncept av den negativa organisationsfriheten — då vi har totalt skydd från partipolitiska föreningar får vi även ett extra skydd som innebär att vi inte blir indragna i partipolitisk diskussion. Vi avsäger oss helt enkelt allt som har med politik att göra och lämnar det utanför tjänsten. Jag och de flesta andra officerarna trivs bra med det här (det här har frågats i Officersförbundets enkäter).

Jag har aldrig riktigt förstått varför denna begränsning bara gäller för soldater och inte till exempel poliser, domare och åklagare som enligt dylika motiveringar möter höga krav på objektivitet. Jag skulle tycka att åtminstone vår överbefälhavare, republikens president, skulle ha inskränkt föreningsfrihet (presidenten lämnar visserligen sitt parti frivilligt).

Saklig kritik mot den egna myndigheten är inte grund för repressalier, tillrättavisning eller avskedande.

Jag påstår att vi dels gör för långt gående analogier från föreningsfrihet mot yttrandefrihet och dels upprätthåller en föråldrad normativ uppfattning om begränsad yttrandefrihet. Det att vi inte får tillhöra ett ”parti eller en förening som bedriver eller klart understöder partipolitisk verksamhet” betyder inte att vi både som tjänstemän och privata personer inte skulle få yttra vår åsikt om olika ärenden.

Yttrandefrihet som soldat-tjänsteman

De särskilda kraven på en tjänstemans yttrande i yrkesrollen är behörigt uppträdande och saklighet samt tjänsteplikten och lojalitetsförpliktelsen. Även i yrkesrollen finns en omfattande yttrande- och kritikfrihet, dvs. rätt att sakligt, sanningsenligt och motiverat kritisera sin arbetsgivare eller sin myndighet. Saklig kritik mot den egna myndigheten är inte grund för repressalier, tillrättavisning eller avskedande. Emedan det inte finns särskilda skärpta förbud mot dessa och då tjänstemän som offentligt vågat sig på befogad och saklig kritik i de flesta fall fått vänta på förvaltningsdomstolsbeslut för att återfå sin tjänst, så rekommenderar jag inte att någon prövar på detta.

Yttrandefrihet som privat person

Lojalitetsförpliktelsen trumfar inte yttrandefriheten

Det bör finnas en tydlighet mellan den privata och yrkesrollen. Därför är det särskilt brukbart för en soldat-tjänsteman att markera när han uttrycker sin privata åsikt. I det privata finns i princip inget större skydd för yttrandefrihet. Uttalanden som berör det egna yrket och den egna myndigheten ska vara sakliga, behöriga och sanningsenliga. I sådana fall där åsikten inte har med det egna yrket att göra kan den uttryckas med större frihet. Det viktigaste är att vara tydlig i att man uttrycker sig privat, så att åhöraren eller läsaren inte uppfattar utttalandet som myndighetens officiella åsikt. Sin arbetsgivare får man berätta även om man talar privat; det går bra att berätta att man är kaptenlöjtnant vid marinen och att man uttycker sin personliga åsikt.

Tjänsteplikt och lojalitetsförpliktelsen

Tjänsteplikten är tydlig angående sekretess och behörigt uppträdande. Tjänsteplikten blir i förhållande till lojalitetsförpliktelsen något problematisk, då en stor del av en krigsmans tjänsteplikt endast ”omvänt” beskrivs som öppna straffbestämmmelser i lag. Således får en stor del av en krigsmans tjänsteplikt sitt innehåll från reglementen, order, direktiv och lägre normer. Här finns en risk för subjektiv bedömning om kritiska uttalanden. Dels finns problem i att många normer inte fyller kraven på exakthet (borde vara skrivna med noggrannhet motsvarande förattningstext för att utgöra grund för straffbestämmelser). Dels har försvarsmakten och soldater vissa uppgifter som antingen är abstrakta eller i övrigt svåra att formulera på ett gripbart sätt. Sådana kan till exempel vara stärkande av försvarsviljan, upprätthållandet av god anda och disciplin, skyldigheter kring jämställdhet och lika behandling. När dessa förknippas med förpliktelsen att agera på ett sätt som upprätthåller förtroendet i försvarsmakten, så sker lätt en analogisk förskjutning från tjänsteplikten mot lojalitetsförpliktelsen som blir förstummande stark.

Lojalitetsförpliktelsen trumfar inte yttrandefriheten. En soldat tjänar ett allmänt och offentligt intresse som finansieras med skattemedel. Han utför tjänsteåtgärder som inverkar på medborgarnas förmåner och rättigheter. Kraven på lojalitet, saklighet och behörigt uppträdande riktas både till medborgarna som nyttjar tjänsterna och till myndigheten. Jag hävdar att en tjänsteman har plikten att nyttja yttrandefriheten i fall där allvarliga brister förekommer och korrigerande åtgärder försummas. På den privata sektorn är kravet på lojatelitet skarpare, då arbetsförhållandet är ett avtal endast arbetsgivare och arbetstagare emellan. Det är inte på samma sätt möjligt att kritisera företagets produkter, tjänster eller verksamhet, som det är för en tjänsteman att t.ex. påpeka ansvarslöst bruk av medel och resurser.

I brist på skärpta straffbestämmelser för brott mot yttrandefrihet och förbud mot repressalier så rekommenderar jag inte här heller att någon prövar på detta.

Om politik

Politik hör per definition inte till soldatyrket och dess utövning. Krav på behörigt uppträdande och lojalitet kan ej direkt tillämpas på personlig politisk åsikt. Saklighet gäller förstås alltid. Friheten att i helt privat roll uttrycka sin åsikt om politik existerar alltså även för soldater och är inte mera begränsad än den är för andra tjänstemän trots begränsningen i föreningsfrihet. Däremot regleras detta av den tröghet jag nämnde och eftersom politisk åsikt inte anses vara lämplig, så rekommenderar jag inte här heller att någon prövar på detta.

I egenskap av yrkesrollen återfinns förstås samtliga krav, men om jag blev intervjuad i något nordisk samarbetssammanhang och fick den hypotetiska frågan:

Tycker du att regeringens politik i det nordiska militära samarbetet har varit bra?

…så kunde jag tänka mig det hypotetiska svaret:

Jag tycker personligen att vi förlorat en del tid och samarbetsmöjligheter i och med en viss försiktighet.

…men rekommenderar inte här heller att någon prövar på detta.