En trevlig intervju

Helsingin sanomat

Jag blev intervjuad i tidningen Helsingin sanomat förra veckan. Jag måste säga att intervjun med Jarmo Huhtanen (@Vegarus) återställde mitt förtroende för journalister. Inte för att det nånsin har varit borttappat — jag har bara varit misstrogen och besviken på det jag läst. Intervjun förra veckan var den första jag sagt ja till som tangerat mitt yrke. Nästan 17 år, alltså. Två gånger har jag nekat vår egen Ruotuväki. F’låt, RV! Tredje gången gillt?Under mina dryga 16 år i militären har det blivit en hel del begäran om intervjuer.

Ja, ni kan säkert tänka er hur det är om man tillhör nästan alla minoriteter i Finland: mörkhyad med flyktingpappa, finlandssvensk, vänsterhänt, handbollsspelare, åbobo och officer. Att kunna spela på religion, kön och sexuell läggning vore ett fint tillägg till dessa trumfkort, men jag har klarat mig bra hittills. 😉

Allt gick i en trevlig, varm och uppsluppen andra och frågorna Jarmo ställde fick mig att reflektera över många saker kring mitt yrke. Tack, Jarmo!

Jarmo var snäll nog att lämna svaret på den sista frågan öppen, men det var en ytterst aktuell fråga, så jag ska köra ett efterspel här.

Den sedvanliga frågan: Borde Finland bli Natomedlem?

Jag tänker mycket i samma banor som vår chef, general Ari Puheloinen; som en suverän stat har vi plikten att ta hand om vårt eget försvar på ett sätt, som även andra erkänner som trovärdigt. Så länge vi ser på saken så, har Nato inte mycket att erbjuda utöver det samarbete vi redan har. Skulle vi gå från en försvarsmaktsreform (klar 2015) till en försvarsreform (fr.o.m. 2020+) med stora kumulativa underskott vore vi tvungna att ruska på grundvalarna. Vi kunde tänka oss som lösning att skära ner försvaret och skydda oss med säkerhetsgarantierna som Nato ger.

Då skulle vi bara vidmakthålla de förmågor som är viktiga för Nato och lita på andra att bidra med det som saknas när vi behöver det. Ett slags nätverkat försvar där den totala förmågan rasar utan en av delarna — åtminstone mot kvalificerad motståndare.

En sådan lösning, som i princip skulle försvaga Natos sammanvägda militära förmåga, skulle dock behöva nekas av bara en medlemsstat. Troligen skulle detta redan ske i förhandlingsskedet.

Det finns ingen ”fast track” till Nato för oss. Vill vi bli medlemmar så gör vi det enligt den långa processen. Ett snabbt arrangerat medlemskap skulle endast tyda på ett påtagligt och akut säkerhetsunderskott, något vi inte lär hamna ut för. Jag har debatterat detta tidigare.

Trots språket och personligt pronomen, så talar jag inte för Sveriges del i detta fall. ”Säkerhetsunderskott” — tänk på det, Sverige!

Just nu sitter vi på räcket. Vår ÖB — nej, det är inte general Puheloinen, utan republikens president Sauli Niinistö — har fått kritik för detta synsätt. Jag tycker det är som han säger ganska bra och passar väl in i denna stund och tid. Och så vi sitter ganska stadigt, tack vare ett trovärdigt försvar med moderna förmågor.

8 reaktioner på ”En trevlig intervju

  1. Tack för ingående svar. NATO-budgetarna fann jag efter lite detektivarbete här http://www.nato.int/nato_static/assets/pdf/pdf_2012_04/20120413_PR_CP_2012_047_rev1.pdf åtminstone fram till 2011.
    Med NATOs och EUs överlappning har vi endast det lilla problemet att ett antal stater fortfarande sitter utanför den förra, tex Finland och Sverige. Som Frisk konstaterar omfattar NATOs säkerhetsgarantier medlemsländerna, men inte partnerskapsländerna, så i det osannolika fallet att Finland skulle se sig tvungen att ta till vapen för att försvara detta land, gör vi det fortfarande troligen ensamma. Jag har svårt att bedöma Finlands strategiska betydelse i händelse av en storkonflikt, men ifall vi utseluter en sådan har vi nog knappast mycket mer än sympati att vänta från väst. Sveriges ensidiga deklaration om solidaritet är ett steg i rätt riktning, men den borde förmodligen konkretiseras i form av fördrag och tätare samarbete för att duga till någonting.
    NATO grundades som ett värn mot Sovjetunionen och efter det kalla krigets slut har de värsta motsättningarna givetvis avtagit. NATOs viktigaste bedrift blev slutligen att man aldrig behövde rycka in, så man kanske kan dra slutsatsen att den avskräckande effekten verkade precis som den skulle. På detta sätt skulle ju NATO vara ett aldeles ypperligt alternativ för dagens Finland. Jag kan inte tänka mig något säkrare än NATO. Men såsom Frisk noterar är NATO-frågan en betydligt bredare än en strikt militär sådan. För NATO-skeptiker som mig är det totalt otänktbart att ansluta sig till en allians dominerad av de västerländska stormakterna, med en milt sagt suspekt utrikespolitisk agenda. Vi har närmare grannar som står för andra värden än imperialism och aggression. Därför skulle jag så gärna föredra ett europeiskt samarbete, eller varför inte ett nordiskt. Problemet står ju då fortfarande att finna i EUs och NATOs överlappning, men jag tror inte det behöver fungera som ett oöverkomligt hinder.
    Såsom påpekats är ju det europeiska försvarssamarbetet i sin vagga. Tiden får visa vad som blir av det, men själv är jag övertygad om att det finns efterfrågan på en regional organisation fokuserad på närområdet. Att amerikanernas fokus så småningom skiftar eller har skiftat till andra regioner vittnar om att europeerna får ta över ansvaret för sin egen säkerhet. Som sagt innebär ju NATO-medlemskap inte heller i dagens läge att man passivt kan låta andra sköta sitt försvar, utan alla bör bidra till sin egen säkerhet. Det europeiska försvaret är en satsning på framtiden, av stater som delar samma öde. I detta fall behöver NATO inte stå för styrkan, utan även icke-NATO-medlemmar kan delta, trots att Fogh Rasmussen och andra nu försöker locka. Vi bör minnas att inte heller NATO är evigt, utan kan gott och väl sluta existera i sin nuvarande form. Men visst är en sådan utveckling fortfarande avlägsen. Framförallt bör EUs försvar ses som ett framtidsprojekt, som inte kommer att realiseras inom den allra närmaste framtiden.
    Till sist får vi väl påminna oss om att det hotet NATO skapades för inte mera existerar. Ryssland visar visst potential och stormaktsambitioner, och vare sig dess militärmakt är övermäktig vår eller inte, bör vi minnas att Ryssland inte är en motståndare. Fastän analytiker med alltför stor sotastondis och väldigt livlig fantasi försöker skapa nya kalla krigs-scenarier, så finns de inte för tillfället. Och absolut, det gäller att vara förberedd på det värsta, men i dagens läge är den bästa säkerhetspolitiken inte den av hökarna. Ryssland bör ses som en samarbetspartner i allt från kultur till handel och bindas närmare istället för att isoleras.

    Gilla

  2. Frågan om NATO är ju i sig intimt sammanlänkad med just frågan om hur vår försvarsmakt ska se ut om tio år. Även vid höjda försvarsanslag så kommer garanterat vissa omfördelningar att bli aktuella. Skall t.ex. flygvapnet få en direkt ersättare till F-18 Hornet, eller är ett starkare luftvärn kompleterat med ett lättare flygplan i klassen Hawk Mk.200/Aero L-159 Alca för fredstida incidentberedskap/lätt attack att föredra? Ifall ett NATO-medlemskap är aktuellt, med allierade länder (nästan) varvet runt Östersjön, skulle vi ha större nytta av mera pengar till armén eller reservistövningar, istället för en ny klass robotbåtar? Å andra sidan: om vi inte är med i en militärallians, eller om vi rör oss i gråzon mellan krig och fred, där väpnade aktioner är möjliga, då blir plötsligt förmågan att kunna eskortera egen handelsjöfart livsviktig.
    OM vi gör antagandet att vid en eventuell ny väpnad konflikt i Östörsjöområdet så kommer Finland varken att kunna stå bredvid neutrallt eller skapa en separatkrig, och OM vi håller fast vid att “traditionellt krigande” fortfarande är ett verkligt hot, så blir ju nog en slutsats snabbt att ett helt oberoende och självständig försvar inte är det effektivtaste sättet att bedriva detta. OM man sedan går vidare och spekularer i hurdana allianser som skulle ställas mot varandra i en potentiell storkonflikt, och på vilken sida vi isf skulle hitta Finland, så framstår ju nog, tyvärr, klyftan mellan NATO/Västeuropa och Ryssland med allierade som den mest troliga. M.a.o, om man drar ett liknande resonemang till sin spets, så är ett NATO-medlemskap att föredra ur ett strikt försvarsperspektiv.
    I praktiken är ju däremot försvarfrågorna sammanlänkade med samhället och utrikespolitken till en helhet, och en fråga av den här storleksklassen kan omöjligt bedömmas enbart ur ett perspektiv. Däremot kan det ge en fingervisning om för-/nackdelar med olika alternativ. En stor fråga är om möjligheten till ett NATO-medlemskap att finnas kvar om vi väntar tills dess vi verkligen behöver det? För att återknyta till Vinterkriget, skulle Finland t.ex. ha haft en möjlighet att sluta allianser med Polen/Frankrike/Storbritannien sommaren 1939, och vad skulle det isf ha inneburit? Vi vet att det inte längre var möjligt efter krigets utbrott, men skulle hela kriget ha kunnat undvikas för Finlands del om vi närmat oss de allierade i ett tidigare skede (antagligen inte i just det fallet). Om svaret på frågan är Nej också denna gång, är NATO ju nog en fråga som i ännu högre grad borde vara på dagordningen redan nu, och inte senare (och framförallt inte reducerad till en simpel Ja/Nej-fråga).

    Gilla

  3. Tack corporalfrisk!

    För det första ska jag börja med en puff. Alla mina läsare: Bekanta er corporalfrisksk blogg! Finlandssvensk militärexpertis på den säkerhetspolitiska arenan med fokus på det marina!

    För det andra, ”in re”: Eftersom vi är ense i de flesta avseenden, så ska jag göra en frågeställning gällande ditt bärande argument; jag ser inte som sannolik en framtida situation där Finland kunde kämpa enskilt eller avdelt enligt driftvedsteorin. Alla framtida konflikter kommer att omfatta hela Östersjöregionen. I förra kriget kunde vi — med stora politiska insatser och flere andras (västvärldens) stöd — avsiktligt försätta oss i ett läge där vi sågs vara en även politiskt avdelt krigsarena. Denna ”kuliss” av avdelt krig upprätthölls mycket skickligt av både vår politiska ledning och krigsledning. En enastående strategisk framgång, om man vill se det så (här skulle det finnas många erfarenheter att inhämta gällande strategisk styrning). I dagens värld — där samverkan, samarbete och samberoende (mitt ord, allmänare: interconnecticity, interdependency) är betydligt kraftigare än i dåtiden, anser jag att detta ej längre vore möjligt. Således tycker jag att frågan om värdet av att ha ett helt självständigt och oberoende försvar har väckts. Detta är frågan vi bör besvara inför 2020+!

    Gilla

  4. Till att börja med så vill jag säga att det var en mycket intressant intervjuv.

    Jag tror personligen inte heller på möjligheten att upprätta ett EU-försvar utanför NATO:s ramar. Som redan påpekats finns det för den absoluta majoriteten av EU-länderna inget sådant behov. NATO har också tydligt, bland annat via danske generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen, markerat att de inte planerar att komma till icke-medlemmars hjälp.

    Trots detta måste jag medge att vid någon form av storkonflikt i Europa så har jag svårt att se att Finland inte skulle bli indraget (även om t.ex. Sverige och Spanien var exempel på det motsatta senast det begav sig). I sådana fall finns en fördel i att vara samövade och ha samkörda rutiner redan innan det hettar till på allvar. En viss nivå av koordination kan som bekant skötas (och sköts) även som partner-nation, så det är oklart exakt hur stora fördelar ett fullt medlemskap skulle ge i ett liknande scenario (som för anses som mycket osannolikt för tillfället).

    Fördelen med NATO-medlemskap kommer i samband med ”mindre” konflikter. Georgienkriget slutade ju som bekant inte med att landet annekterades av Ryssland, utan ”bara” med att landets försvarmakt slogs ut och med ett säkrare ryskt grepp om de georgiska utbrytarstaterna. På motsvarande sett så inleddes ju som bekant Vinterkriget med ryska krav på landavträdelser och upprättandet av baser (även om ett fullständigt införlivande säkert fanns i sikte). Enligt min åsikt är det just vid motsvarande tillfällen som värdet av allianser är som störst.

    I en liknande situation idag skulle ett NATO-medlemskap vara ett trumfkort. Inte för att vi vet om NATO skulle vara berett att sända styrkor till Finland för att förhindra upprättandet av en marinbas på Hangö udd, utan för att Ryssland i sin tur inte heller kan vara säkra på att NATO INTE är berett att gå så långt för ett litet land i periferin. Det skapar en osäkerhet för den politiska och militära ledning som försöker bedömma konsekvenserna av att fortsätta att ”höja temperaturen”, och kan på så sätt i bästa fall vara en fredsskapande/stabiliserande faktor.

    Exemplet är långsökt, men inte otänkbart. I en direkt konflikt så förväntas som bekant varje land ha kapacitet att försvara sig själv, och bortsett från tillgången till vissa dyra och högteknologiska system/förmågor (strategisk spaning, långdistansräder mot fientliga nyckelmål, …) så får mer eller mindre all hjälp anses vara en extra bonus som man nog kan hoppas på men inte kan utgå ifrån.

    Gällande den finska försvarsmakten så tror jag inte någon menar att vi har en möjlighet att slå den ryska (eller någon anna stormakt för den delen) i den bemärkelsen att Finland skulle gå till offensiven och ockupera främmande territorium. Snarare handlar det om att, på samma sätt som under Vinter- och Fortsättningskriget, orsaka fienden så höga förluster att de bedömmer att de fördelar som fortsatt strid skulle ge inte är värda besväret (i bästa fall t.om. genom att själva förmågan är så avskräckande att ingen konflikt uppstår). Visst finns det vissa brister i både materiel och övningsnivån, men på det hela taget är vår försvarsförmåga en rätt bra mix av high tech och budget. Gällande mobiliseringstiden, så kan man konstatera att även om strategisk överraskning inte är helt okänt (Norge/Danmark 1940 och Israel 1973, för att ta två exempel), så är det ändå relativt ovanliga. För det mesta hittas det tidsfönster som krävs för en mobilisering.

    Gilla

  5. Tack för flera nya frågor. Bloggen har varit bortprioriterad en liten stund, så det har tagit tid att svara, men din kommentar är mycket god och förtjänar absolut ett utförligt svar.

    Vårt försvar är inte begränsat. Utöver den stora reserven som du nämnde, så har vi en hel del kvalificerade förmågor. Våra markstridssystem, i synnherhet mekaniserade styrkor (bl.a. Leopard, CV90 och XA-360) och artillerisystemet är mycket effektivta. Precisionen och hastigheten från observation till eldgivning har inte försämrats sedan 1944 — då det var världens bästa, men verkan och räckvidden har flerdubblats i och med mera avancerad ammunition. Utöver detta har vi system för långräckviddig verkan på nästan alla arenor, dvs. mark, sjö och luft (men inte rymd).

    Vårt utbildningssystem är unikt i sin effektivitet. Vi producerar tuffa och kunniga krigare på en tjänstgöringstid som i snitt är 8,5 månader. Vi har i och med vår försvarsmaktsreform nu haft en kortare period som lett till att personalens förmågor inte blivit fullt utvecklade under beväringstjänsten eller på repetitionsövningar. Den bristfällliga måluppfyllnaden/svackan berör dock bara vissa förband och viss personal.

    Jag ska utveckla lite avseende materielets prestanda: Rent militärtekniskt är Leopard en vagn som med sitt huvudvapen förstör rysk/sovjetisk stridsvagn från avsevärt flere vinklar och skjutavstånd än rysk stridsvagn förstör Leopard. Samma gäller för stridsfordon CV90 mot motsvarande ryskt eller sovjetiskt stridsfordon. Samma gäller för största delen av våra infanterivapen och marina verkanssystem. Jämfört med östgrannen så har vi nog något av en ”teknoarmé.” I våra krig 1939-45 var vi ungefär lika, dels underlägsna till materielen, men skickligare i taktik, bättre i rörlig strid. Denna skillnad kompenserade angriparen med mer än tiofaldig överlägsenhet. Nu har jag inte ens gått in på dessa mjuka värden, utan bara talat om teknisk överlägsenhet.

    Angående NATO: Jag ska försöka ta en titt på alla nationernas budgetar som andel av BNP, men min Fingerspitzgefühle säger att de europeiska NATO-länderna inte ens i snitt kommer upp till Finlands budget som andel av BNP. Med nästan tio länder under 1 procent så blir det lite utmanande.

    Problemet för EUs del är inte överlappning, utan helt enkelt det att unionen inte har ett försvar utan NATOs strukturer. Iom Kroatiens medlemskap i NATO, så bor 95 % av EU-invånarna i NATO-länder! Lissabonfördraget är tydligt i det avseendet att NATOs strukturer utgör grunden för den gemensamma säkerheten. Visionen verkar förstås kraftig och lockande. Även Sveriges ensidiga solidaritetsförklaring låter bra om man inte tänker vidare. Ingen sta har råd till dubbla strukturer. Utan NATO inget europeiskt försvar. Tyvärr.

    Vad gäller värnplikten så är ett av problemen den fördröjda effekten som beror mycket på beväringarnas ålder och mogenhet. Insikten och förståelsen kommer mycket senare i livet, ofta på repetitonsövningar, vilka som sagt varit bristvara i vår reform.

    Vad gäller din bedömning av min självcensur och någon slags ”yrkeslojalitet”, så ska jag avfärda dig på rak arm. Det jag säger står jag vid. Det är förstås många saker jag inte sagt eller talat om. Här kan brister finnas, men lika sannolikt är att jag inte har kunskap att uttala mig om vissa förmågor och system. Så där överlag, så ser jag ingen idé i att påtala våra redan kända/uppenbara brister, i synnerhet om de är en direkt följd av reformen, utan jag vill hellre blicka framåt.

    Gilla

  6. Tja. Min tilltro på försvaret stärks knappast av föregående, men kanske det inte som sagt är möjligt för dig att alltför starkt tvivla på att kapaciteten finns, med tanke på ditt yrke. Jag vill ändå passa på att upprepa min ställning. Hur kommer det sig att en till synes väldigt begränsad armé på förmodligen alla andra måttstockar än reservens storlek, kunde stå emot ett anfall från en av världens militära stormakter i det hypotetiska scenariot? Vi förfogar över ett miniatyrflygvapen och en pytteliten fredstida styrka i ett av Europas till ytan största länder. Som du konstaterar börjar försvarsmakten så småningom ha problem att ens finansiera det nuvarande. Återstår den enorma reserven med stägä i hand. Hur länge tar det att mobilisera den? Kanske ett par veckor. I dagens värld lär kriget snarare vara över på ett par dagar. De stackarna som hinner springa ut i skogen med sina läckande tält är knappast kapabla till mycket mer än ett patetiskt gerillakrig. Mitt kunnande i ämnet är visserligen begränsat, så det är alldeles möjligt att jag missar en hel del här, men isåfall skulle jag gärna bli hänvisad till lite mer ingående och framför allt mer objektiva analyser om försvarsmakten slagkraft än de sedvanliga försäkringarna om att allt är hur fint som helst.
    Angående militarutgifter spenderar som du säger endast ett fåtal medlemmar i Nato över det rekommenderade. Däremot är det genomsnittliga betydligt högre, om än tack vare de större medlemmarna. Likaså har flera länder vars procentuella andel är liten fortfarande en absolut större budget för militären, tex de nordiska Danmark och Norge satsar mer än Finland. Samma gäller också Sverige som inte är Natoland. En av de minsta budgeterna mätt i procentuell andel är Spaniens, men såsom flera andras är ju naturligtvis även denna betydligt större än Finlands. Jag tror knappast att Nato har något intresse av en ny medlem som planerar låta sin försvarsmakt förfalla. Som du påpekade är ju rekommendationen 2 procent.
    Unionens försvarspolitik är visserligen fortfarande bristfällig men Lissabonfördraget ställer upp en klar vision. Det konstateras bland annat att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken kommer att leda till ett gemensamt försvar när europeiska rådet, dvs medlemsländerna, kommer överens om det. I inledningen sägs även att en gemensam operativ kapacitet för uppgifter utom gränserna skall tillförsäkras och, som du påpekade, att vissa länder fortfarande litar starkt på Nato. Dessa punkter vidareutvecklas senare i texten. Som sagt är denna del av Unionen fortfarande i sin vagga, men jag ser själv inget hinder för att den inte kunde vidareutvecklas precis som fördraget redan rekommenderar. Liknande säkerhetsgarantier som Nato erbjuder finns redan på pappret. Är det i din mening ett stort problem att Nato och Unionen överlappar varandra? Själv tror jag, och särskilt mycket hoppas jag, att Unionen integreras vidare också åt detta håll.
    Jag håller för övrigt med om att Finland inte behöver låta yttre omständigheter diktera hur våra försvarspolitiska lösningar ser ut, såsom värnplikten. Däremot anser jag avskaffandet önskvärt från finsk synpunkt och tror att det absolut kunde vara möjligt i en allians.

    Gilla

  7. Hej!

    Tack för kommentaren. Vår (officerarna, befälet) tilltro till försvarsförmågan beror på att den är verklig. Vi har de förmågor vi behöver för att avvärja samtliga militära hot. Vår växande oro över förmågan (läs den här! http://www.verkkouutiset.fi/kotimaa/puolustus%20keskustelualoite%20kiuru-15350) tas nu upp med tillräckligt förhåll, ”just in time” så att säga.

    Finland satsar lika mycket eller mer än de flesta #Nato-länder på försvaret – bara 4/28 medlemstater kommer i år upp till den rekommenderade nivån på 2 % av BNP.

    Värnplikten ska inte avskaffas bara för att alla andra gör det. En sådan argumentering är bara dum, tycker jag. Vi har flera unika fungerande lösningar. Vi kan utveckla dem så att de fungerar i en modern säkerhetsomgivning. Här är vår utmaning. Våga se hur bra vi är och förändras utgående från våra behov, våra styrkor och vårt kunnande.

    EUs säkerhet vilar på Natos strukturer, läs fördraget riktigt noggrannt. Att hoppa på den tomma vagnen i EU-tåget vore ett dåligt val. EU är en säkerhetsunion, men den samlade militära förmågan heter Nato.

    Jag håller med om dig att vi har grannar som delar vår värdegrund och en del av våra lösningar samt har kompletterande förmågor. I Sälen tog republikens president steget framåt i detta forum. Vår försvarsminister driver fint fram det praktiska ramverket kring detta. Vi har mycket på gång finskt-svenskt och nordiskt och vi får se en fin utveckling i år!

    Gilla

  8. Hei, läste också intervjun i Helsingin Sanomat. Kul att hitta en blogg som denna, trots Gullrandamöten och övriga anser jag det snackas alltför lite försvarspolitik.
    Skulle gärna spinna vidare lite på Nato-frågan och den finska arméns slagkraft. Såsom jag ser det finns det enda realistiska hotet för Finlands suverenitet fortfarande i öst, fastän en invasion eller påtryckningar känns väldigt avlägsna även därifrån. Som bekant är den bästa försvarspolitiken handel, kulturutbyte och övrig integration. Faktum är ändå att redan lagen om försvarsmakten konstaterar att arméns primärä uppgift är att försvara Finland. Jag är väldigt skeptisk till att detta villkor faktiskt uppfylls ifall de värsta, och låt oss komma ihåg de fortfarande väldigt osannolika, hotbilderna realiseras. Vinterkrigsminnen i all ära, men hur kommer det sig att militärerna har en så stark tilltro på att försvaret håller. Eller beror det möjligen på att kommentarer som ifrågasätter försvarets trovärdighet tystas ned eller är bannlysta? Skulle ryssarna ens behöva stiga över gränsen för att slå den finska armén i spillror? Hur kunde finlands flygvapen på mäktiga 60 hornetar på något sätt regera i luftrummet på en stat så stor som Finland? Från Nato-håll har det upprepade gånger konstaterats att samarbetspartner samarbetas med, men de får inga säkerhetsgarantier.
    Du har förmodligen rätt i att Finlands armé som Nato-medlem kunde genomgå en större strukturförändring och koncentrera sig på nyckelfunktioner. Med säkerhetsgarantier i ryggen skulle tex knappast en värnpliktsarmé med en gigantisk reserv upprätthållas. Däremot skulle kalaset knappast bli billigare för det. Har för mig att Nato-länderna i genomsnitt satsar betydligt mer på sina försvar än Finland för tillfället, mätt i procent av bruttonationalprodukten. I fall Finland anslöt sig til Nato skulle således budgeten förmodligen växa men fokus skulle skifta till ett annorlunda försvar. Ett annat problem med en anslutning är sällskapet. Finland torde knappast ha något intresse att ansluta sig till en organisation som leds av en av de värsta skurkarna i världen. Detta lär vara en av de största orsakerna varför vi fortfarande sitter utanför.
    Varför inte kolla söderut. Unionen har redan slagit fast vissa principer för militärt samarbete och tom säkerhetsgarantier i Lissabonfördraget. Hur trovärdigt det låter är en annan sak. Men ifall politikerna enas och arbetar målmedvetet, kunde EU alldeles säkert bjuda på liknande förmåner som Nato. En allians med länder som delar värdegrund och grannar med Finland skulle säkert vara attraktivare. Isåfall kunde tex. arméns tredje viktiga uppgift, internationell krishantering, också ges större vikt. Det mest naturliga vore ju att Finland militärt hör ihop med de länder Finland även i övrigt hör ihop med. Vad tänker en militär om detta?
    hälsar en annan kattan- och drakanveteran

    Gilla

Kommentera | Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s